Robespierre fyller år...

OCH DET SKA VARA HANS MINST DYGDIGA FÖDELSEDAG NÅGONSIN!!
Sjunger/skriker: JAG ÄLSKAR FLICKOR, GOTT VIN JAG ÄLSKAR OCH! (Melodi: Vive Heni IV.)
//Grantaire. Och Danton.

Störst, bäst och vackrast i filmen

DETTA!
Det är från Les Misérables, och innehåller väl sådana där "spoilers" (om händelserna inte redan är i det kollektiva medvetandet, såsom att Jekyll och Hyde är samma människa och att Dorian och porträttet ändrar ansikte när Dorian sticker en kniv i det), men... det är revolt och lagen mot några få. Vad förväntar ni er ska hända?
I alla fall. Jag tycker att filmen försöker flirta lite för mycket med alltför många (förutom med oss som älskar musikalen och dess mäktighet, vill säga). Oss som älskar boken, genom att sätta in lite småsaker här och där som enbart vi som läst den kan känna igen och placera.
Och de som inte vet någonting om varken boken eller musikalen, genom att casta storstjärnor och lägga till en massa långtråkig dialog och till och med nya, trista låtar som stjälper helheten. Hjälper det? Ja, uppenbarligen. Nåväl, kul för dem.
Men i alla fall. Detta. Detta är så otroligt vackert, och jag är glad att de tog med det. Jag är ganska svårflirtad när det gäller denna filmatiseringen, men detta får mig nästan (!) att kapitulera.
Enjolras, Gavroche och studenterna och arbetarna dog för revolutionen.
Grantaire? Han kämpade och dog för Enjolras.

Les amis de'l ABC

På Café Musain

Mindre upprörd

Så jag köpte mig en engelskspråkig utgåva av Les Misérables/Samhällets Olycksbarn. För att gottgöra för min irritation och besvikelse när jag upptäckte att min vackra, svenska utgåva från trettiotalet var delvis stympad (inte abnormt, men det var illa nog).
Egentligen har jag ju förbjudit mig själv att köpa mer litteratur på ett tag (förutom kurslitteratur), men det här var ett legitimt undantag. En icke-slaktad version av Hugos underbara bok ska finnas i mitt hem.

"I want to drink. I want to forget life. Life is the disgusting invention of God-knows-who. It doesn't last and it isn't worth anything. We twist our necks trying to stay alive. Life is a stage setting in which almost nothing is real."

Så talade den gode Grantaire (ur Victor Hugos sagda bok), min älskade fyllbult, min student, mitt alter-ego.

The one and only

Les Misérables på bio

Det blev bio i helgen, med min mamma och syster (som för övrigt blir myndig idag). Vi såg Les Misérables som jag ju svurit lite åt när jag bara hört lite av musiken (Les Misérables är en hjärtefråga) - de tama sånginsatserna! Varför inte casta människor som kan sjunga ut ordentligt? Och det behövdes mer orkester! Jag är otroligt tänd på det där superpampiga som är Les Misérables.
Jag kapitulerade inte. Så mycket. Men jag fick faktiskt rysningar någon gång. Och scenografin var snygg, som jag hade trott. Och helheten var, om än väldigt spretig, bra. Inte i Les Misérables-mått såklart. Men det var en fin film (min kära mor tyckte bättre om filmen än om musikalen på Malmö Opera, jag kan verkligen inte relatera... men förklaringen ligger väl i att jag är pamp-nörd medan mamma blir rörd av ansiktsuttryck och gester mer än perfekta sånginsatser och mäktiga orkestrar).

Vissa saker var klart trista. Onödiga repliker. Än mer onödiga småsånger som inte gjorde någonting bättre. Och det värsta - en massa bortklippt. Min favoritsångreplik att störa vänner med på fyllan, exempelvis: "Give me brandy on my breath, and I'll breath 'em all to death!" (Min favorit Grantaire, till höger, med flaskan - en njutningslysten vindrickande cyniker som jag definitivt kan identifiera mig med.) Annars gillar jag såklart Enjolras (till vänster om Grantaire). Och Bahorel och Combeferre när det kommer till identifikation.Vet ej vilka de är i filmen, men i boken är de underbara. Och Joly är så fin och... jag gillar studenterna.
Anne Hathaway är inte Fantine. Russel Crowe sjunger nasalt. Men Hugh Jackman är en djäkel på att skådespela, barrikadscenerna var gripande som bara den, Eponine-tjejen hade vacker röst och Helena Bonham Carter och Sacha Baron Cohen var fräcka som Thénardierparet.
Fint men spretigt. Spretigt men fint. Jag är kluven men kommer inte att kapitulera inför sångversionerna. Det är för tamt.

Studenterna på Café ABC!

Seriealbum

Idag har jag försökt jaga bort mina demoner genom att shoppa mig lycklig.
Det lyckades inte.
Men jag är i alla fall tillfreds, och mycket nöjd med mina inköp... fast å andra sidan hade jag kanske inte så många demoner att jaga bort. Vid närmare eftertanke.
Inköpen blev i varje fall Nanna Johanssons Välkommen till din psykos samt Liv Strömquists Hundra procent fett.
Det var inte alls längesedan jag började läsa seriealbum. Någon månad. Jag har alltid tänkt att det inte är någonting för mig. Varför vet jag inte, jag uppskattar den vassa, politiska och feministiska humorn i de serier jag läser (och som jag redan innan visste fanns där) och jag uppskattar bildkonst. Jag äger nu tre seriealbum och har läst ett par till, det är i alla fall en början. Här är mina favoriter:

Prins Charles känsla av Liv Strömquist

Snyggt, snyggt

Jag har hört många säga att deras favorit av Strömquist är Ja till Liv!, alltså hennes senaste album. Jag är också väldigt glad i det albumet, men det slog mig som lite plottrigt, medan Prins Charles känsla är mer enhetligt med ett par teser som flyter genom hela albumet - det hade helt enkelt en "handling" och jag gillar Liv när hon gör på det viset. Dessutom är formgivningen hur snygg som helst och jag tycker hennes störtsköna (ursäkta min franska) illustrationer gör sig utmärkt i svartvitt.
Anledningen till att jag så gärna ville läsa albumet var att jag ungefär ett år tidigare (hur sjutton har tiden gått så snabbt!?) hade sett pjäsen baserad på albumet på Malmö Stadsteater med en god vän. Reaktionen på albumet och pjäsen var densamma: det är underbart, smart, vasst, argt, viktigt och så otroligt djäkla sant att jag ofta inte kunde skratta. Jag ville tycka att det var roligt, men det var helt enkelt för relevant och realistiskt att jag blev arg och frustrerad istället (ingen sämre reaktion!).
Det handlar om Charles och Diana, om Victoria Benedictsson, Whitney och Bobby, Nancy Reagan, folkkära torskar, nutid och dåtid, men allt har samma tema: feminism och kritik mot tvåsamheten, och då gärna den heteronormativa sådana. Tvåsamheten som en sekt, sexuell äganderätt... och så finns där en massa snygga parafraser på konstverk.
Min favorit är den med Den Döende Dandyn, där en av de ennui-fyllda sprättarna tänker "om jag fejkar ett sammanbrott så behöver jag inte hjälpa till!"

Välkommen till din psykos av Nanna Johansson

Nanna!

Detta är det hittills enda albumet jag läst av Nanna (men jag vill genast läsa fler eftersom jag älskar Nanna). Hon är alldeles galen. Får man säga att vissa av hennes teckningar har damp-tourettes? Antagligen inte, men jag gör det i alla fall. Det är feministiskt och politiskt (och fasligt snyggt formgivet), men det är så mycket annat också. Annan galenskap. Märkliga twistar. Smart, absurt och verkligen hur roligt som helst. Man får läsa om kräsna killar (en sådan där skrattet fastnar i halsen-serie), penispatrullen och lära sig vad som verkligen är fult, bland annat trestrecksrumpor. Jag må se upp till Liv Strömquist, men Nanna Johansson är jag regelrätt förälskad i.

Hundra procent fett, av Liv strömquist

Härligt kitsch-omslag

Ännu ett album av Liv Strömquist och ännu ett snyggt formgivet sådant. Det här är hennes första album (utkommet i en ny utgåva) och det har typiska Liv-kännetecken: feminism, politik, klass, skitgubbar och mansgrisar, (anti)rasism, förakt, smarta kommentarer och mycket mer i en väldigt salig blandning. Erutingar och längre serier. Läs om bananer, män som aldrig borde fått ha sex, ögonblicksbilder av ett patriarkat och dåligt sex. Underbart smart och roligt. Jag längtar något så otroligt efter att få läsa Einsteins fru.

Och till sist får vi inte glömma bort Sara Granér med exempelvis All I want for christmas is planekonomi. Otroligt politiskt och vänstervridet. Absurda situationer blandas med realism. Roligt och tänkvärt. Fina bilder som ligger på gränsen mellan det söta och det groteska.

Röda Nejlikan fast tvärtom

Hade jag levt under upplysningstidens Frankrike hade jag varit Röda Nejlikan, fast lite sådär tvärtom - alltså sådär "det är inte som det ser ut i revolutionens Europa" (och jag skulle SPOILER SPOILER SPOILER också heta Percy). På dagarna skulle jag sitta och sippa vin med mina aristokratiska vänner och spela kort och vara fullast och stökigast och sprättigast av alla, och på nätterna skulle jag stå främst på barrikaden och vråla om broderskap och jämlikhet klädd som en sans-culotte och sjunga smädevisor om kungen. Fortfarande drängfull, antagligen, men ärlig i mina intentioner.
Sedan skulle endera sidan hugga huvudet av mig.

Fan också, Les Misérables!

Det kan ha varit så att jag har lyssnat på delar av soundtracket till den där filmatiseringen av musikalversionen av Les Misérables.
Det kan vara så att det är under all kritik och allt saknar energi och vitalitet och charm och varför i helvete låter Russel Crowe så djäkla nasal och askorkad och vem fan castade Hathaway som Fantine anyway och varför sjunger de inte utan halvpratar och varför låter alla ABC-vännerna exakt likadana (och mesiga, de är ju ascoola egentligen) och... och... det känns så slött och blekt och oengagerat att jag bara vill sova och sucka och sura och svära.
Allt är inte vedervärdigt, men nästan, och jag fick inte en enda djävla rysning. Jag trodde inte att någon kunde misslyckas så med musiken därifrån. Jag som faktiskt, på allvar, längtade. Tänkte att jag skulle stuva undan fördomarna och se om jag kanske skulle bli positivt överraskad över insatserna. Men alltså, jag tror att jag stuvade undan de där fördomarna lite väl långt. Synd att filmen ser snygg ut i trailern, då känner jag liksom att jag vill se den i alla fall men assåh näe det är inte bråttom längre. Ingenting att lägga några biopengar på precis.
Fan också.

Studentdjävlar

Revolution!

Natten efter olyckan drömde jag om en koppärrig man
som gick i gränderna
Danton!
Inte den andre - Robespierre tar inte såna promenader
Robespierre gör omsorgsfull toalett en timme på morgonen
resten av dygnet ägnar har åt Folket
I pamfletterna paradis, bland dygdens maskiner

~Tomas Tranströmer

Ett ganska långt och politiskt inlägg som började med Skuggekrönikor

Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad av Linda Skugge (ja, det gjorde ont att skriva det... Gud med liten begynnelsebokstav, inte ett enda skiljetecken och djävligt utan d) låg vid min säng eftersom min syster läst i den sist hon hälsat på. Jag funderade lite på att läsa om den så jag öppnade den, såg några rubriker, skumläste, stängde den igen. Krönikorna är skrivna mellan 1998 och 2001. Jag föddes -90, så jag var inte gammal på den tiden, men definitivt tillräckligt gammal för att förstå en del om hur omvärlden fungerade. Så att läsa hennes krönikor (där många förvisso är bra, andra inte lika, men hon var i alla fall feminist på den här tiden och inte superblå som ber tjejer att sluta kalla sig för det där hemska ordet, annars får de inga jobb) är lite som att komma tillbaks till det sena nittiotalet/det tidiga tjugohundratalet.
Massor, massor, massor med homofobi. Och antifeminism. Även om feminism fortfarande ofta får en negativ klang (åt helvete med det, för övrigt) så var det långt mer tabu för 10-15 år sedan. Då var alla feminister manshatande, fula, håriga, lesbiska (åh, nej, det är ju förfärligt med håriga, fula och/eller lesbiska kvinnor!) gapkärringar med hängbröst. Nu är det lite bättre, nu är vi bara kränkta, gnälliga och mansförtryckare. Jag minns när jag, som tioåring, sade till min mamma att jag var feminist. Jag hade relativt nyligen lärt mig begreppet. Mamma tyckte inte att det var ett bra ord, associationerna var för dåliga. Sådana där rödstrumpor. "Man kan ju kalla sig... humanist istället." Det betyder något helt annat. Och jag ville verkligen inte använda något slags förmildrande uttryck så att jag inte lät alltför radikal.

Homo/bi/transsexualitet var så tabu att jag inte ens vill tänka på det egentligen. Ordet "bög" lärde man sig på skolgården. Betydelsen lärde man sig av en lärare som predikade om att man inte fick springa omkring och kalla varandra bögar, "det är sådana där killar som gillar killar, Bert-Åke gillar inte killar". Bert-Åke/Linus/Daniel var fan sju-åtta år gamla, de visste troligtvis inte ens själva (konkret så att det kunde beskrivas i ord) om de gillade killar, tjejer, båda eller inget av det.
Jag frågade vad det där programmet som var så otroligt grovt men så otroligt bra, det som mamma och pappa alltid stannade uppe och tittade på, handlade om.
-Det är lite fult.
-Men vad?
-Det är ju fult, då ska jag inte säga det.
-Säg, mamma.
-*viskning* Killar som gillar killar...
Jag var nio-tio år gammal (mamma var dessutom ung, tjugonio eller trettio) och jag fick knappt höra vad ett bögprogram handlade om. (Hon är alltså ingen inskränkt eller gammalmodig människa alls, tvärtom så är hon vänlig och tolerant, jag skyller därmed på samhällets enkelspåriga normer och attityd.) Jag fattade inte varför det var så "fult", men jag har tagit upp det med mamma ett par gånger flera år senare. Den första gången hade det gått tre år. "Haha! Hur kunde jag säga något sådant? Jag älskar ju bögar!" Den andra gången var väl för bara något år sedan. Då suckade hon och sade att det var en djäkla tur att tiderna förändras och så även attityderna.

I skolböckerna stod det saker i stil med att man skulle vara snäll mot de som blev kära i samma kön (män kan kallas "homosexuella" och kvinnor kan kallas "lesbiska"), för trots att de inte var som "vi" kunde de vara rätt så snälla och förmodligen kände de sig redan tillräckligt utanför och behövde allt stöd de kunde få. I tjejtidningar för tonåringar som jag läste i tio-elvaårsåldern, FRIDA och liknande, var det då och då reportage om ungdomar som var HBTQ. Alla likadana: de kände sig annorlunda, de såg sig i spegeln och sade "jag är bisexuell", de grät, mamma grät, pappa blev arg, sedan grät han, sedan grät mormor, sedan flyttade hen til Stockholm för alla som inte var därifrån var inskränkta och dumma i huvudet. Fast ibland fick de såklart höra glåpord där också.
Någon gång var det än mer exotiskt. "Min pappa är min mamma!" eller "Min mamma är min pappa!" eller något i den stilen hette artikeln. Det var om en pappa som BYTT KÖN! Små bröst hade växt ut. Dottern skämtade om böldpest. Och det var lite roligt med en kvinna med grov röst. Det stod ingenting om operationerna, hormonerna eller om mammans känslor. Mer än att hon var ledsen över att göra sin ex-fru och dotter ledsna. Som tur är så hade dottern börjat vänja sig. Lite.

Och så hade en flata i Fittstim (från 1999, mind you!) skrivit att hon var lite rädd. Eftersom HBT-människor hade det så bra så att det snart måste komma en backlash. Bra!? 1999!? Där man inte ens verkade se det minsta kritiskt på heteronormen, där HBTQ-människor i princip fick finna sig att vara lite utanför samhället. Nej, jag tycker inte att vi är klara på lång väg vad beträffar jämlikhet, tolerans, kvinnokamp, kunskapsförmedlande och så vidare. Men på ("bara") 10-15 år har vi i alla fall kommit till en punkt där det allra oftast (jag är väldigt medveten om att Sverige inte är någon utopi) är tabu att vara homofob istället för att det är tabu att vara homosexuell.

(Och en sak som fortfarande är lika djävla tabubelagt: kvinnor med hår på andra ställen än på huvudet.)

Universitetet som Bolaño glömde

Imorgon börjar mina universitetsstudier. Det låter så seriöst. "Då är man ju vuxen!" instämde min sjuttonåriga syster vars sällskap jag avnjutit under helgen. Vilken tur att jag valde Lund istället för min hemstad Malmö. I Malmö heter det ju högskola, det låter inte lika posh. Jag är fortfarande aningen nervös över att inte hitta rätt sal. Därför sätter jag in en bild på Jean-Paul Marat i badet av en konstnär vars namn jag inte minns. För att lugna nerverna lite, liksom. En annan blödande man är Tim Roth i Reservoir Dogs (som jag såg med min syster och en god vän igår). Mr Orange. Jag tycker om orange. Det är en färg som symboliserar bra saker såsom kreativitet och smakfull galenskap.

Jag har lite svårt att gå ur min roll som fransk revolutionär

Vive la...!

Jag har haft en finfin helg.

Min tjusige stilikon

Den onda revolutionären som mördade ambassadören och gjorde honom till paté. Jag älskar Blackadder.

Annars brukar jag gå klädd som Jean Paul Marat i badet. Det finns ett foto som jag tog för något år sedan, men jag vet inte om det är särskilt lämpligt och vid god smak att flasha (mitt ena bröst syns alltså) folk på en blogg som handlar om litteratur och kultur, så jag avstår från att publicera det. Det räcker med att jag flashar systrar och vänner, ropandes "titta, jag är Marat!".

Revolution!

Eftersom jag har känt mig så revolutionär på senaste tiden ska jag klä ut mig till sans-culotte på en maskerad jag ska till på fredag. Leve revolutionen!

Det var egentligen inte det jag ville ha sagt. Jag ville bara säga att detta är underbart fint:

Bara för att något är så bör det inte vara.
~David Humes