Dostojevskij x2

Jag spenderade lite kvalitetstid med Dostojevskij, först inatt och nu bara för en liten stund sedan. Det var kortromanerna Värdinnan och En liten hjälte jag läste (och blev sugen på att köpa efter läsningen, både på grund av verken i sig och på grund av att förlaget Bakhåll har ruskigt tjusiga böcker), två helt olika berättelser som båda gjorde ett starkt intryck på mig.

I Värdinnan kände jag genast igen Dostojevskijs kännetecken - flanören i Sankt Petersburg, feber och feberyrande, besatthet... Här är det den unge Ordynov som är berättelsens huvudperson och flanör. Vid ett kyrkobesök får han syn på en äldre herre och en ung kvinna som gör ett starkt intryck på honom. Av olika omständigheter blir han hyresgäst hos denna udda duo, han får aldrig riktigt reda på vad för en slags relation de två har till varandra och vad kvinnan, Katja, egentligen tycker om mannen, Murin. Ömsom verkar han ha henne i ett järngrepp och ömsom dricker, skämtar och kuttrar de med varandra.
Både Katja och Murin tycks opålitliga, Katjas berättelser överensstämmer inte med varandra, Murin är både karismatisk och skräckinjagande. Är det Ordynovs feberyra som förvirrar honom? Han vet inte ens var han har Katja, hon tog hand om honom när han var sjuk, men är hon syster eller käresta? Stämningen är mycket speciell och tryckande, man känner att det är något som inte riktigt står rätt till och ibland kände jag mig själv nästan som en febersjuk.

En liten hjälte är inte ens sextio sidor lång, men lyckades gripa tag i mig totalt. Det är berättelsen om en elvaårig pojke, puberteten står för dörren och vid en resa till en släkting blir han förälskad i en kvinna, Madame M. Samtidigt finns det en annan kvinna som han både känner sig dragen till och som han skäms inför, hon nämns aldrig vid namn utan är "den blonda", en kontrast till den lugna Madame M, den blonda kvinnan är vild, glad, lite barnsligt busig, hon retas gärna med huvudpersonen - ibland går det över gränsen, som till exempel i början, då hon, trots hans protester, försöker få upp honom i sitt knä.
Det är rysk överklass, referenser till teatern - själva berättelsen känns faktiskt aningen teatralisk -, det är en historia om uppväxt, att hamna i gränslandet mellan barn och vuxen och den motstridighet det innebär, både vad beträffande ens egna känslor och hur man blir sedd och behandlad av omvärlden. Pojkens tankar beskrivs med en underton som är lika delar erotisk och finstämd. En underbar bok, och en överraskning långt över min förväntan.

Andningsgunga

Ett straffläger i Sovjetunionen, folk sliter hårt, hungrar, dör - och mitt i allt detta - underbar poesi. Jag tror absolut att det är dags för en omläsning av Herta Müllers Andningsgunga om Leopold (baserad på Oskar Pastior), en tyskspråkig rumänsk ung man, och hans upplevelser vars vidrigheter inte döljs av det vackra språket och poesin. Snarare förhöjs upplevelsen, man kan känna, lukta, smaka.
När jag hade läst boken för första gången (jag läste den på stadsbiblioteket för ungefär tre år sedan) kände jag att jag var tvungen att köpa den, den gav mig en alldeles besynnerlig känsla. Absolut en av mina favoritböcker.

"Alltsedan vi som skinn- och benmän och skinn- och benkvinnor blivit könlösa för varandra parade sig hungerängeln med alla, den bedrog även det kött som han nyss bestulit oss på, och släpade allt fler löss ned i våra sängar."

Atemschaukel

Min bästa läsning under 2012

Best of  2012 (utan inbördes ordning, länkarna är till mina tidigare recensioner):

De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. En helt underbar tegelsten med fantastiskt språk och ett galet flow. Ganska orealistisk realism med svart humor, droger, sex, massvis med poesi, två nästan mytologiska poeter vid namn Ulises Lima och Arturo Belano och människor de stött på under sitt bohemiska vagabondliv som berättar sina historier om hur de träffade dessa - kanske är det en ny vild detektiv som intervjuar dem om dess leverne, är det möjligtvis början och slutets unge berättare Juan García Madero?
Och namnet på deras poetiska rörelse, Inälvsrealismen... underbart. Det låter som något som är så påträngande realistiskt att det blir obekvämt och nästan surrealistisk.
Varför var boken tvungen att ta slut?

Parfymen av Patrick Süskind. En underbar roman med ett fantastiskt språk - stiligt, nästan stiliserat, subtilt, sublimt... Mördaren Grenouille är en otroligt fascinerande karaktär, och trots att han är en manipulativ och hatisk psykopat är detta ingen sensationslysten spänningsroman. Den är stillsam, metodisk. Som Grenouille själv. Den sista meningen är nog den vackraste och obehagligaste slutmening jag någonsin läst.

Guide av Dennis Cooper. Obehaglige Cooper! Han är som en drog. Jag vet att jag mår dåligt av att läsa honom, men ändå vill jag ständigt ha mer, mer, mer. Guide är annorlunda än allt annat jag läst av Cooper trots att många av hans signaturteman finns med: sex, död, porr, pedofili, fantasier om lustmord och så vidare. Trots detta har Guide ett helt annat sorts flow än många av hans andra romaner, och jag älskar det. Att läsa den är som att vara mitt uppe i ett drogrus. Och för en gångs skull är inte huvudpersonerna high-schoolkillar, vilket också känns uppfriskande.

Kapten Corellis mandolin av Louis de Berniéres. Vackert skriven historia med ett enormt persongalleri. Man får inte lära känna karaktärerna på djupet, men det gör ingenting. Det känns snarare som att stå bredvid och bevittna ett samhälle i förändring. Synd, dock, att slutet är... eh. Det är inte bra helt enkelt.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Romanen grep tag i mig direkt, en alldeles fängslande historia. Jag kunde dra flera paralleller till Hugos Samhällets olycksbarn - kommissarie Javier Fumero påminde om konstapel Javert - inte bara vad beträffar namn och yrke, utan även i sina starka uppfattningar om rätt och fel och sin beundran till arbetsamhet och plikt och därmed ett förakt för samhällets "slödder". Fumero är dock betydligt grymmare än Javert, en riktig sadist faktiskt. Ytterligare en likhet är deras sökande efter en skuggfigur av anledningar som kan tyckas triviala. En mycket fängslande historia, men lider tyvärr av samma sjukdom som Kapten Corellis Mandolin - slutet var inte bra.

Roman med kokain av M. Agejev.

 Ilustrado av Miguel Syjuco. Underbar roman! Läs, läs,läs! Språkets flow och kvickhet får mig att tänka lite på Roberto Bolaño, likaså grejen med politik blandat med fiktion om fiktion. Men Syjuco är ingen Bolañokopia på minsta sätt, han står på alldeles egna ben och boken är ett originellt och intressant verk. Jag älskade boken från första sidan och hoppas att Syjuco kommer med en ny roman snarast.

Med livet framför sej av Émile Ajar.

491 av Lars Görling.

Hatets sånger av diverse författare.

Fittstim, av diverse författare

Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson

Det okända universitetet av Roberto Bolaño. Bolaños litteratur är en helt egen värld med egna lagar, ett eget språk och egna arketyper. Hans dikter är precis lika underbart säregna som hans prosa.

Evig natt av Michelle Paver

Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop

Och en djäkla massa bubblare, Kallocain, 1984, Paris-Dakar, Jag vet ingenting om dig, Den perfekte vännen, Främmande värld, Frånvarande ur samma stim av bläckfiskar, A clockwork orange, Hell house och en hel del annat.

Mästaren och Margarita

Utdrag ur min älskade Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov:

Poeten hade förlorat en natt som de andra hade tillbringat med att festa och han förstod nu att den aldrig skulle komma igen. Han behövde bara lyfta blicken från lampan upp mot himlen för att inse att natten hade försvunnit utan återvändo. Kypare höll skyndsamt på att ta bort dukarna från borden. Katterna som strök omkring utanför på verandan såg nymornade ut. En ny dag höll obevekligt på att vältra sig över poeten.

Varför älskar jag Mästaren och Margarita så? Jo, för språket, de fantastiska formuleringarna. För de udda karaktärerna. För den vansinniga blandningen mellan vardagligt och drömskt, realism och fantasi. För mitt intresse för herr Pilatus. För stämningen.

Roman med kokain

Jag måste rekommendera den. Roman med kokain av en M. Agejev, förmodligen en pseudonym. Romanen är alldeles underbar med ett utmärkt språkligt flyt. Den nittonårige Vadim hittas död och bland hans få personliga tillhörigheter finns manuskriptet Burkevits vägrade. Det är Vadims historia.
Det är, självfallet, en roman om kokain. Men det är en roman om så mycket mer. Om en (mycket!) ung mans uppgång och fall. Ner i drogträsket. Ner i döden. Men även om vänskap, och om vänners svek. Om samhörighet. Om sexualitet - där hans tankar och åsikter känns förvånansvärt moderna! - och om verklighetsflykt och hyckleri.
Sättet han beskriver sina drogupplevelser på är både lätta att relatera till (med detta menar jag inte att man nödvändigtvis måste ta till droger eller ha gjort det för att förstå, alla har sina sätt att fly verkligheten på) och att ta till sig. Man förstår honom. Man sympatiserar med honom, ömkar honom, men inte på något självrättfärdigande sätt. Man önskar bara att det inte vore för sent för honom. (Och med "man" utgår jag alldeles skamlöst från min egen subjektiva uppfattning.)

Och ett utdrag (som jag älskar): Under de långa kokaindygnen i Iags rum slog det mig att det väsentliga för en människa inte är vad som inträffar i tillvaron omkring henne utan endast hur det som inträffar reflekteras i hennes medvetande.

Tematrio om djur

Jag tycker att sådant här är kul och fortsätter att låna av http://lyrannobel.blogspot.se/ .

Berätta om tre böcker där djur spelar en viktig roll!
1. Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo. Geten Djali spelar en stor roll för Esmeralda. Och för poeten Pierre Gringoire. Och för Esmeraldas öde genom Gringoire. Det är han som får den tacksamma uppgiften att avgöra vem av dem, Esmeralda eller Djali, som ska få leva eftersom han bara kan rädda en av dem.
"Och dock utkämpades inom honom en våldsam strid, i vilken han lade i vågskålen, ömsom flickan, ömsom geten. Han betraktade än den ena, än den andra med av tårar fuktiga ögon och mumlade för sig själv:
-Och ändå kan jag inte rädda er båda!"

2. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. En mycket snäll och rar katt figurerar och gör sådana där saker som katter brukar göra.

3. Året runt på Björnbärsstigen av Jill Barklem. Underbara barnböcker med fantastiska illustrationer. Åh, vad jag älskade sagorna och bilderna som barn! Min favoritberättelse var den om hösten.