Marshlands

Jag läser Marshlands (Paludes) av André Gide. Det är en satir som handlar om en man med en know-it-all-attityd som skriver en bok för att övertyga folk att de är ignoranta, nöjda med livet trots att de inte borde vara det. Han vill bevisa att det liksom fattas något, de kan inte vara lyckliga, de bara tror att de är det. Vilket faktiskt gör mig själv lite nedstämd, det känns ju vanligare att det är tvärtom.
Gide är rolig. Jag tror att han ofta är det utan att själv inse det, även om just Marshlands är en bok skriven för att vara humoristisk. Han är bra på att skriva satir - Prometheus illbound, som jag nyligen läste om, är märklig och fantastisk. Marshlands blir jag inte lika omedelbart förälskad i, men den är definitivt mer än läsvärd. Han skrev den som ung, och hans tidiga verk såsom de två nämnda och även Jordisk föda har en slags fräschör som är helt fantastisk. Det känns som att de har varit så enkla och lustfyllda att skriva! Som att han bara fått en idé och satt den på pränt direkt, utan att tänka efter för mycket före.