Medan jag latar mig på denna bloggen...

...tumblr-ar jag lite om Bibeln. En agnostisk bibelnörds blogg med konst, filmtips, bibelcitat jag gillar and so on. Den finns här: http://biblicalle.tumblr.com

The last temptation of Christ

Jag är inte så van vid att skriva filmrecensioner, men detta är ju trots allt en blogg om litteratur och andra njutningar, och filmatiseringen av Nikos Kazantzakis bok (som jag hemskt gärna vill läsa) var verkligen en njutning! Jag hade tänkt se den länge men inte kommit mig för, men så fick jag ett exemplar av en god människa som gav mig sin dubblett han fått till skänks, han var väldigt mån om att jag skulle ge honom min uppfattning av filmen, så när jag såg den satt jag och antecknade aningen överambitiöst (fast inte lika överambitiöst som det långa kristendomssamtalet vi hade på midsommar, där jag misstänker att hans sambo tillika min nära kära vän, som också tycker om den filmen, och hennes syster blev lite trötta).

I have kissed thy lips, Jokanaan, I have... oj, fel verk.

Så, ja. Jag har inte sett särskilt många filmer av Scorsese, så det kanske inte säger så mycket att detta är min favorit av honom, men med tanke på hur mycket jag tyckte om denna och hur relevant den var för mina intressen. (Detta är främst en litteraturblogg, där kanske det inte är en synd att inte säga att Taxi Driver är bäst i världen eller av Scorsese, även om jag vill minnas att jag tyckte rätt bra om den. Och även om det är en synd så skiter jag i vilket.)
Även om Willem Dafoe är alldeles för vit, blond och västerländsk egentligen gör han en utmärkt Jesus. Utmärkt. Jesus som karaktär i filmen är fantastisk - han är mänsklig, han tvivlar, han är karismatisk, han syndar, han är rättfärdig, han är kärleksfull, han är stark, han är svag, han är ilsken, han är melankolisk, han är charmig... Han blir en komplex, mångfacetterad hel människa, varken upphöjd som någon perfekt person eller sedd med skeptiska ögon. Willem Dafoe gör denna version av Jesus trovärdig och levande, och då slutar jag väldigt snabbt tänka på hans mörkblonda hår.
Även Maria Magdalena, spelad av Barbara Hershey, porträtteras väldigt bra. Hon är en kvinna som känns både förföriskt flärdfull och smutsig (rent bokstavligt alltså). Jag är inte så glad i att hon nästan alltid reduceras till prostituerad, men här gör det inte heller så mycket, för hon är inte bara prostituerad, hon är inte en stereotyp sköka (tart with a heart eller vulgär och rå), även hon är mycket mänsklig. Mänskliga karaktärer överlag känns typiskt för den här filmen - Judas och Jesus dynamiska relation där de ofta är varandras motpoler men samtidigt håller den andre kär, lärjungarna som inte bara är en flock som följer efter Jesus, utan faktiskt har distinkta personligheter... Jag tycker så mycket om det.

Något annat jag verkligen uppskattas är hur saker och ting slås omkull - i början tillverkar Jesus kors åt romarna och blir beskylld för att "döda judar", han kallar sig själv för syndare och hycklare - han som verkligen slår hårt mot just hycklare i Bibeln , här är det alltså inte Kristus fri från synd - och vid ett tillfälle kallar Judas Jesus "förrädare". Det är ofta en ganska trogen bibeltolkning, men lika ofta är det en alldeles egen berättelse med egna detaljer om står på egna fötter.
Den är väldigt "filmisk", fina miljöer, snyggt kamerajobb, innovativa och starka bilder... En av mina absoluta favoritscener var den med Johannes Döparen - en otroligt intensiv och snygg scen. Det var, som sagt, en film som var väldigt relevant för mina intressen, och jag älskade den.

Skål!

Upprorsmakaren

Eller Zealot, som originaltiteln lyder, den kontroversiella boken om den historiske, politiske Jesus, fick jag äntligen tillfälle att läsa i helgen efter att ha varit nyfiken på den ett tag. Boken väckte som bekant uppståndelse för att författaren Reza Aslan är muslim... för helvete. Nåväl.
En får lära sig mycket om tiden och det politiska klimatet som Jesus från Nasaret levde i, och hur hans personlighet och agenda har förvridits genom tiderna för att passa in i en religion istället för i en historisk kontext, upprorsmakaren blir from och mild, uppviglaren blir pacifist. Eftersom det finns så få källor om Jesus är det ju förstås vanskligt att försöka få fram en helhetsbild om vem han var, men det känns i alla fall som att jag har fått bättre grepp om vad det var han ville åstadkomma.
Jag visste ju redan att evangelierna inte är pålitliga källor om Jesus som person då de är skrivna långt efter hans död och dessutom efter muntlig tradition, men det är spännande att få veta varför vissa evangelier säger vissa saker - exempelvis den "teatraliska" scenen med Pilatus, som var skriven för att greker och romare skulle kunna kuvas lite genom att få Pilatus att låta rättvis, som om han personligen ömmade för Jesus.
Vad som fastnade bäst var delarna om Johannes Döparen som Jesus tycks ha inspirerats mycket av (det är intressant att de båda tycks använda samma språkbruk), informationen om Jesu bror Jakob, "den rättfärdige", som faktiskt låter betydligt mer som Bibelns Jesus än Jesus själv, och Paulus, som någon slags första kristen fundamentalist som ignorerade Jesu lära och försökte göra något nytt, hans version av Jesus blev mytologisk istället för mänsklig.
Vad som är sant och inte är som sagt nästan omöjligt att veta, men man märker att Aslan verkligen gjort sin research, och det var spännande att läsa om Jesus som människa, som rebell, hur mycket jag än älskar att läsa Bibeln (där han var lite av varje). Boken var välskriven och lättillgänglig och ibland kändes det nästan som att läsa en roman.

The love that dares to speak its name, av James Kirkup

As they took him from the cross
I, the centurion, took him in my arms-
the tough lean body
of a man no longer young,
beardless, breathless,
but well hung.

He was still warm.
While they prepared the tomb
I kept guard over him.
His mother and the Magdalen
had gone to fetch clean linen
to shroud his nakedness.

I was alone with him.
For the last time
I kissed his mouth. My tongue
found his, bitter with death.
I licked his wound-
the blood was harsh
For the last time
I laid my lips around the tip
of that great cock, the instrument
of our salvation, our eternal joy.
The shaft, still throbbed, anointed
with death's final ejaculation

I knew he'd had it off with other men-
with Herod's guards, with Pontius Pilate,
With John the Baptist, with Paul of Tarsus
with foxy Judas, a great kisser, with
the rest of the Twelve, together and apart.
He loved all men, body, soul and spirit. - even me.

So now I took off my uniform, and, naked,
lay together with him in his desolation,
caressing every shadow of his cooling flesh,
hugging him and trying to warm him back to life.
Slowly the fire in his thighs went out,
while I grew hotter with unearthly love.

It was the only way I knew to speak our love's proud name,
to tell him of my long devotion, my desire, my dread-
something we had never talked about. My spear, wet with blood,
his dear, broken body all open wounds,
and in each wound his side, his back,
his mouth - I came and came and came

as if each coming was my last.
And then the miracle possessed us.
I felt him enter into me, and fiercely spend
his spirit's finbal seed within my hole, my soul,
pulse upon pulse, unto the ends of the earth-
he crucified me with him into kingdom come.

-This is the passionate and blissful crucifixion
same-sex lovers suffer, patiently and gladly.
They inflict these loving injuries of joy and grace
one upon the other, till they dies of lust and pain
within the horny paradise of one another's limbs,
with one voice cry to heaven in a last divine release.

Then lie long together, peacefully entwined, with hope
of resurrection, as we did, on that green hill far away.
But before we rose again, they came and took him from me.
They knew not what we had done, but felt
no shame or anger. Rather they were glad for us,
and blessed us, as would he, who loved all men.

And after three long, lonely days, like years,
in which I roamed the gardens of my grief
seeking for him, my one friend who had gone from me,
he rose from sleep, at dawn, and showed himself to me before
all others. And took me to him with
the love that now forever dares to speak its name.

"Foxy Judas" och Jesus, trött efter eskapaderna. Vad känner mig privilegierad som såg denna show live...
Källa: http://fotoroddan.blogspot.se/2014/03/jesus-vilken-upplevelse.html

Ur Judas and Jesus, av Jean-Yves Leloup:

Judas and Yeshua: We are the two halves of a human being. Only when brought together can there be a fully human being. Judas and Yeshua: We are the two paths that surely reveal a greater divinity of God.
It is neither good nor evil that will have the last word. They are the two halves that compose a human being... And beyond good and evil, beyond these two halves, another road begins.

Nekrofila tendenser - eller sexuella upplevelser med döda i litteraturen

...eller det här med att känna sexuell eller sensuell lust till döda människor. I litteraturen alltså. Inte när det kommer till mig personligen. Jag dras till människor med puls. Jag började tänka (råkade först skriva "tända", Freud försöker visst få mig att bli nekrofil trots allt) på tre väldigt olika verk med väldigt olika anledningar till att lusta för det döda. Hur olika döden i samband med sexualitet och sensualitet beskrivs. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med min utläggning, jag tyckte mest det var intressant att studera och jämföra. Eftersom jag är morbid och pervers.

Den första är Gabrielle Wittkops underbara, hyllade Nekrofilen. Där är huvudpersonen verkligen, som titeln avslöjar, nekrofil. Ren nekrofil, han känner både lust och då och då ömsint förälskelse till de lik han "kommer i kontakt med" så att säga. Män, kvinnor, flickor, pojkar... Det döda hetsar upp honom, och ibland verkar de döda kropparna liksom upphöjda i hans ögon; "Inte en sekund funderade jag på att tränga mig in mellan dem och störa deras förening genom den orena kontakten med mitt levande kött." Det är han som är oren, han, den vitale, inte de döda som snart ska komma att förruttnas.
Det levande hetsar inte upp honom, väcker hans kärlek. Han är nekrofil i dess renaste form, och ömheten, det kärleksfulla som ofta beskrivs påminner mig om filmen Kissed om en kvinnlig nekrofil där hennes parafili behandlas på ett finstämt och ömsint sätt. Modigt, enligt mig, att behandla en film om nekrofili på det viset.

Oscar Wildes Salomé handlar inte om nekrofili, men om besatthet. Salomé blir besatt av Jokanaan (eller Johannes Döparens) läppar, och hon ska kyssa dem. Det spelar ingen roll om han är levande eller död. Hon lustar efter honom, hon berättar hur vacker hans kropp är, och när han strängt säger åt henne att lämna honom ifred smädar hon istället kroppen, beskriver den som den hos en leprasjuk. Samma sak händer med hans hår, först beundrar hon dess svärta, sedan liknar hon det vid ormar. Men hans mun smädar hon aldrig. "I love not thy hair... It is thy mouth I desire, Jokanaan. [...] The pomegranate-flowers that blossom in the garden of Tyre, are not so red" är bara ett kort utdrag ur hennes långa tal om hans underbara läppar.
"I will kiss thy mouth, Jokanaan" är en replik som återkommer som ett mantra. "Suffer me to kiss your mouth". Och hon får sin vilja igenom eftersom hennes mor,som berömt, ber henne att önska sig Johannes Döparens huvud på ett fat efter att hon ska få vilken önskan hon vill uppfylld efter att ha dansat för Herod.
"Ah! I have kissed thy mouth, Jokanaan, I have kissed your mouth. There was a bitter taste on my lips. Was it the taste of blood.? . . . Nay: but perchance it was the taste of love. . . . They say that love hath a bitter taste. . . . But what matter? what matter? I have kissed thy mouth."

Salomé av Leopold Schmutzler

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom behandlar alla möjliga och omöjliga sorters "lidelser", fetischer och osedligheter, allt från pedofili, zoofili, tortyr, lekar med avföring och mord. Här varnar jag för mycket obehaglig läsning.
En del av dödandet är rena mord (med eller utan sex), gärna efter smärtsam och ibland långdragen tortyr, men inte allt. Det är många partier med sex som leder till döden, där karaktärerna med nekrofila böjelser tänder på att ligga med en människa när den dör, och en del bryr sig helt enkelt inte om personen dör under den grymma leken. Offrena är dehumaniserade, de är bara kött.
"Han tyckte ursprungligen om att piska en halvsovande kvinna, och han fulländar detta genom att döda henne med en stark dos opium; han knullar henne i fittan under dödssömnen" är en av de mildare nekrofila partierna. Jag minns starkast ett stycke om ett hjärta och en kuk, jag hittade dock inte det när jag bläddrade igenom boken - vilket kanske var lika bra det.

Sades manuskript

En ovanligt rolig litteraturenkät

1. Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?
De unga, kringflackande poeterna, bohemerna och vagabondernas värld i Roberto Bolaños De vilda detektiverna.

2. Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?
Desdemona från Othello. Stackars, oskyldiga Desdemona, rena, godhjärtade flicka som inte har gjort en fluga förnär och som dessutom dyrkar sin make och aldrig ens skulle titta åt en annan man, mördad för sin makes paranoias och Iagos lögners skull.

3. Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?
Édouard och Olivier från André Gides Falskmyntarna. Édouard börjar närma sig medelåldern. Olivier är i de sena tonåren. Édouard är halvbror till Oliviers mamma. Bryr jag mig det minsta? Nej. Inget annat litterärt kärlekspar har värmt mitt hjärta på det viset, gjort mig så varm och glad. "Hos dig är jag för lycklig för att kunna sova."

4. Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?
Jag tänker fuska och välja en kvinna och en man. Rosilda från Maria Gripes ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn. Hon är fantastisk. Vi hade kunnat leva både stillsamt och äventyrligt, sitta och måla och läsa tillsammans, och så tycks hon ju gilla Oscar Wilde... Och på tal om Wilde... Jag hade velat gifta mig med Basil Hallward från Dorian Grays porträtt. Han är snäll, innerlig, intelligent och en konstnär... Jag älskar Basil.

5. Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?
Édouard i Falskmyntarna. Jag hade kunnat vara hans sekreterare.

6. Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?
Då väljer jag Pierre Gringoire från Ringaren i Notre Dame, så kan vi åka till fjortonhundratalets Paris, främst Mirakelgården. Jag och Pierre hade kunnat diskutera poesi och filosofi och förälska oss i alla möjliga och omöjliga ting såsom arkitektur och damer, vi hade kunnat titta på Esmeraldas dans och jag hade kunnat prata med henne och försöka få henne att sluta vara så förbannat naiv, sedan hade jag visat stackars Quasimodo lite medmänsklighet. Och så hade jag kunnat prata med barske Clopin och stoja och dricka med Jehan.

7. Vem är litteraturens mest missförstådda person?
Detta kanske eller kanske inte är fusk, men; Judas Iskariot. I Matteusevangeliet kastar han mynten ifrån sig och går och hänger sig - han har förrått oskyldigt blod och det leder till sådan ångest att han tar sitt liv. Ändå är han den mest bespottade gestalten genom tiderna, och enligt Dante är han längst ner i helvetet i Satans mun. Jesus dog för människornas synder - var är Judas förlåtelse?

8. Vem är en riktig hjälte?
Sam från Sagan om ringen!

9. Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?
De fyra libertinerna från Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom. Brr!

10. Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?
Hervor Isaksson från Marianne Cederwalls böcker. Hervor är underbar och vore nog riktigt rolig att sitta och prata, äta middag och dricka rödvin med.

Ur Edelfeldts "Samtal med djävulen":

"Ute på gräsmattan hördes inte snarkningarna, där sjöng den eviga fågeln, samma som fanns där för länge sedan då han låg i gräset och såg upp i den eviga skyn och drömde sig bort, till främmande länder, hamnstäder med sjömän; till landet där David tröstade kung Saul på ett mycket speciellt sätt, och där den sköne Johannes var Jesu favoritlärjunge - till svartsjuke Judas förtrytelse! - och där allt, allt handlade om lust; fanns det landet någonstans?"

Den sköne Johannes

Ett knippe karlar

Det är en samling väldigt olika karlar de här tre böckerna handlar om. Det är den äldre herren i Lars Gustavssons Fru Sorgedahls vackra vita armar som ser tillbaks på sin ungdomstid, det är de två kusinerna i Inger Edelfeldts Samtal med djävulen som träffas för första gången på över fyrtio år, och till sist är det den trötte titanen Atlas och den kaxige hjälten Herakles i Jeanette Wintersons Tyngd. Vad böckerna har gemensamt, förutom de manliga huvudkaraktärerna, är det stillsamma berättandet och ett snyggt språk.

Fru Sorgedahls vackra vita armar är den enda bok jag läst av författaren - jag minns att jag hittade pocketversionen billigt på en bokhandel och ville minnas att jag varit nyfiken på den. Kanske låg den i min önskelista på Adlibris, jag är inte helt säker. När jag började läsa den undrade jag om den var självbiografisk, och när jag sedan läste om den på nätet bekräftades det att romanen hade självbiografiska drag. Jag tycker om berättarjagets utläggningar och anekdoter, om hur han och hans vänner träffades i ett pannrum och diskuterade livsfrågor, om hans erotiska möten med fru Sorgedahl, "den vackraste kvinnan i världen" som var nästan dubbelt så gammal som honom själv, hans tankar, den stillsamma berättartonen... Ja, stillsam, men samtidigt går den snabbt att ta sig igenom. Min vän frågade om det var en melankolisk bok när jag precis hade börjat läsa den (vi pratade i telefon, och jag avslutade den senare samma kväll). Jag sade att jag inte riktigt visste, att den nog var "lite både och".
"Lite både och" passar nog ganska bra - inte för att jag skulle kalla den melankolisk, men det fanns glädjeämnen och besvikelser, ovanliga och typiska händelser, filosofiska tankar blandas med vardag. Den var vackert skriven, och det enda jag egentligen har att klaga på var att jag blev lite trött mot slutet, på mammans berättelser, de kändes aningen långdragna och skröneaktiga, det bröt lite väl mycket mot stämningen i romanen. Det förstörde dock inte helhetsintrycket - det här är en mycket fin bok.

Jag minns att jag hade ögonen på Inger Edelfeldts Samtal med djävulen på en bokrea för ett par år sedan, men jag köpte den aldrig. När jag så besökte biblioteket i onsdags letade jag efter hennes namn - jag har alltid tänkt väldigt gott om Inger Edelfeldt, jag minns att jag fascinerades mycket av När jag hatade Elaine som barn, och som ungdom älskade jag Juliane och jag och läste även den fina Duktig pojke, men Samtal med djävulen var faktiskt den första vuxenbok jag läste av henne.
Den handlar om de två mycket olika kusinerna Paul och Asger, som efter ett möte på ett tåg och en kortare brevväxling bestämmer sig för att träffas i sommarhuset som Asger fått ärva. Minnena och bilderna de har av varandra är inte särskilt positiva - de båda var frikyrkligt uppfostrade. Paul anammade detta, Asger bröt sig loss. Paul blev präst, mycket sträng med en svartvit syn på gott och ont, och han fördömde Asgers leverne och även hans homosexualitet. Asger levde enligt Paul i mörker och synd, hans liv verkar ha varit vilt, han är nykter alkoholist och bestämde sig efter en svår olycka att bli diakon - de bådas gudstro är dock väldigt olika.
Det här är en melankolisk roman. Det är inte direkt någon berättelse om acceptans och försoning, det är trevande, de båda männen har fördomar om varandra, det står klart att de inte kommer att stanna tillsammans länge... men Paul lyckas komma ur sitt skyddande skal, och samtalen blir mer och mer intima, till slut kommer de in under huden på läsaren. Det är stillsamt men obehagligt, och jag tycker mycket om det.

Jag ville läsa mer av Jeanette Winterson, det enda jag läst av henne är Passionen, som jag läste för ett par år sedan och tyckte mycket om. När jag såg Tyngd på biblioteket bestämde jag mig direkt för att låna den eftersom den handlar om myten om Atlas och Herakles, och jag är galen i grekisk mytologi.
Det är en sällsam bok, å ena sidan kärv och burdus, å andra sidan stillsam och filosoferande.
Jag älskar bilden av den trötte Atlas, hur han ställer sig med världsalltet på sina axlar, hur han knappt kan andas av tyngden, han kan inte röra på sitt huvud, kroppen värker. Den ansvarstagande Atlas. Och sedan Herakles, den kaxige djäveln, ständigt kåt och stridslysten. "I min ungdom var jag litet stöddig - jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten." Smooth, Herakles.
Jag tyckte verkligen om blandningen - vulgärt och vackert, stort och smått, ömsom filosofiskt och ömsom rått. En bok där både "-Jävla Schweiz! -Vad är det för fel på Schweiz? frågade Atlas. -Alperna! De sticker in i nacken på mig" och "Det var ingen som berättade för honom [Atlas] att de gamla gudarna var borta eller att världen hade förändrats genom en blek frälsare på ett mörkt kors" både får plats och känns helt rätt.

Mary is not impressed

Det är ingen from, helig Mariagestalt som Colm Tóbín beskriver i sin roman Marias Testamente, utan en trött, arg och ledsen kvinna som inte trodde att hennes son också var Guds son. Det var inte värt det, Jesu lidande och död på korset för "mänsklighetens frälsnings skull". Hon är arg på lärjungarna, arg på folket och makthavarna, arg på sig själv, arg på sin son.
"Omkring sig samlade han en grupp missfoster, sade jag, bara barn som han själv eller män utan fäder, eller män som inte kunde se en kvinna i ögonen. Män som log för sig själva eller som blivit gamla medan de fortfarande var unga."

Två lärjungar, en som förmodligen är Johannes ("Av de båda män som kommer hit var en med oss intill slutet. Det fanns stunder då han var mild, snar att hålla om mig och trösta mig, lika snar som han nu är att blänga otåligt är det jag berättar inte håller sig inom de ramar som han har ställt upp.") kommer till hennes hem, pratar med henne, skriver texter de inte vill läsa upp för henne, kanske för att deras tolkning av Jesus och hennes egen är så annorlunda. För dem är han Messias som ska återuppstå och frälsa mänskligheten, för henne är han hennes son som började vandra omkring med dessa "missfoster", tala med en högmodig stämma, föra sig kungligt - men samtidigt var han ju hennes älskade barn som hon sett växa upp och sedan maktlöst ser pinas och avrättas. Hon hör inte hans sista ord.
Språket i boken var utsökt, och jag tyckte om den bittra Mariagestalten som inte imponeras av sonens "mirakel", den irriterade Maria som tycker att lärjungarna mest är till besvär och förorenar hennes rum med "stanken av män".

En man

Mina favoritdelar i boken är nog de om Lasarus som visst blev uppväckt från de döda - men till vilket pris? Här låter det som att det varit bäst om han fortsatt vara död, han tycks än en gång döende och kan knappt äta uppblött bröd ens en gång. Det är obehagligt och han verkar sjuklig och traumatiserad. "Det fanns något fundamentalt ensamt hos honom, och om han verkligen hade legat död i fyra dagar och kommit till liv igen var han i besittning av en kunskap som föreföll mig ha brutit ner honom; han hade smakat något eller sett eller hört något som uppfyllt honom med renaste smärta, något som på ett otäckt och obeskrivligt sätt skrämt honom bortom all fattningsförmåga."

Jag hade inte hört talas om boken förut (surprise, surprise, jag är en dinosaurie och boken är ny), men nu när jag läser recensioner tycks de ganska negativa. Själv tyckte jag att det var en väldigt fin bok med ett annorlunda perspektiv, jag kanske är partisk då jag är mycket intresserad av bibliska gestalter och händelser, men... Ja. Och vilket språk.

Om Gud

Jag läste nyligen (i min sjukhussäng med ett bolltäcke över mig) Jonas Gardells Om Gud, en bok jag velat läsa länge, dels för att jag har varit nyfiken på alla dessa gudsbilder som genom tiderna smält ihop till en, och för att jag fann hans Om Jesus mycket intressant.Gardell skriver väldigt trevligt och lättillgängligt, både i Jesusboken och i denna. Han går igenom de olika gudsföreställningarna - hur nomadiska herdar hade en uppfattning och hur människor i landsflykt tillber något helt annat. Gud går från att kräva offer, både människor och djur, till att äcklas av blodslukten, ibland är Gud både krigisk och hämndlysten, ibland värnar hen om kärlek och medkänsla, ibland är Gud närvarande och griper in i människors liv medan hen ibland är så helig att det är ett under om man ser Guds anlete och förblir vid liv. Varför skonar gud en människa men inte en annan? Varför verkar Gud som uppviglare ibland - härdar faraos hjärta för att kunna plåga hans folk, exempelvis? Det är mycket spännande, och jag kände att jag fick svar på flera frågor jag hade om Gamla Testamentet och gudsföreställningen däri.

Jag kände att jag hade stor behållning av boken - trots att jag är väldigt fascinerad av religion och kristendom har Nya Testamentet alltid varit mitt främsta intresseområde. Det negativa med boken skulle väl vara att jag känner att Gardell upprepar sig rätt ofta. Flera gånger stannar jag upp i läsningen och tänker "men detta har jag ju läst förut", jag vet att Gud drack gräddmjölk i skuggan av ett träd med människor och att det inte går att få ihop det med tanken på en hämndlysten krigsgud! Jag vet! (Å andra sidan är Gud som dricker gräddmjölk en otroligt charmig bild och den tål kanske att upprepas.)

Visste du förresten att Gud drack gräddmjölk?

Gräddmjölk.

Gud. Drack gräddmjölk.

Gräddmjölk. Gud.

...vilket förvisso gjorde just de upprepningarna rätt rara, men det kändes som att boken hade kunnat göras lite tightare. Annars har jag ingenting att klaga på. Egentligen har jag väl ingenting att klaga på. Och precis som när jag läste Om Jesus kände och känner jag starkt för att fördjupa mig ytterligare i ämnet. Gud som dricker gräddmjölk alltså.

Jesus, Gud och sådant

Jag läste (relativt) nyligen Om Jesus av Jonas Gardell, en väldigt intressant och fin bok som jag hittade på årets bokrea. Ganska precis före läste jag Annika Borgs Bibeln på mitt sätt, även detta en fin bok som hittades på en bokrea, fast denna gången förra årets. Är man intresserad av kristendomen kan jag rekommendera båda, och är man intresserad av den historiske Jesus är Om Jesus ett väldigt trevligt val! Jag har en soft spot för troende människors fina ord, så de sista sidorna i Gardells bok berörde mig väldigt mycket.
Jag är en Jesus-diggande agnostiker. Jag må vara värre än Tomas Tvivlaren när det kommer till min egen religionsåskådning (låt oss säga att jag är öppen för olika möjligheter, men jag vill samtidigt se hålen i dina händer, Jesus), men ja, Jesus alltså. Han var tuff. Jag gillar allt från Nya Testamentet till Jesus Christ Superstar. Jag gillar inte fanatism, men jag beundrar tänkande, smarta och fördomsfria kristna (känn dig träffad, äldsta lillasyster).
När jag var riktigt liten trodde jag på Gud, på ett sådant där barnsligt sätt. Sedan lärde jag mig, i femårsgruppen, om när Abraham skulle offra Isak. Min omedelbara reaktion var ett otroligt obehag, samt att genast sluta tro på Gud. Jag ville inte tro på en Gud som skulle göra på det viset, och jag tycker fortfarande att det är en hemsk historia. Därför tycker jag att det är så fint att Annika Borg, präst (och därmed inte som undertecknad, som förvisso skulle älska att vara kristen, men sådant går absolut inte att tvinga fram) belyser just det hemska och fanatiska i den berättelsen i sin Bibeln på mitt sätt. Jag känner mig liksom mindre ensamt fjompig då. Det är, för övrigt, en väldigt trevlig bok då en del av fokuset är feministiskt. Jag har aldrig tvivlat på att det går utmärkt att vara kristen och feminist, men det finns tyvärr de som väljer ut delar av Bibeln som passar de själva och samtidigt spottar på de som gör detsamma (fast med mer människovänliga partier). Det gör ont i min hjärna (jag vet att man inte kan få ont i hjärnan) och jag orkar inte tänka på det.
En tredje bok jag nyligen läst om kristendomen: Kryddad olja av Ylva Eggehorn. Den handlar om kvinnor i Bibeln och är väldigt fin och trevlig läsning.
Se detta som ett tidigt påskinlägg.