Om författare, självbiografiska ämnen, ansvar och integritet

Som författare tycks man ha ett visst ”ansvar” som skribent och offentlig person, detta kan man utläsa av den strida strömmen självbiografier som kommit och toppat försäljningslistorna de senaste åren – ska man bli ordentligt populär ska man vara ärlig, dela med sig av sig själv och av sitt liv samt inte hymla med sina åsikter. I dagens samhälle med internet, bloggar och Facebook har normen blivit att människor, kända som okända, ska bli alltmer självutlämnande, och detta gäller då i högsta grad författare eftersom deras ställning är ganska så ”naken”. Media skriver reportage och regelrätt ”skvaller” om ”kändisar” i alla de former och dessa förväntas även tala ut i intima intervjuer.

”Att inte vara engagerad hade en gång högt anseende. Det kallades vishet. Senare döptes det om till resignation, mindre storslaget men fortfarande med en del av prestigen i behåll. Nu har denna livshållning råkat i vanrykte. Man vill inte längre veta av människor med inåtvänd blick, som inte fäster avseende vid de stora samhällsfrågorna” skriver Horace Engdahl i Cigaretten efteråt. Man förväntas tycka, ha åsikter om det mesta, engagera sig, bjuda på sig själv. Vara offentlig.

 Idag, med ökade print-on-demand-förlag, bloggar och e-böcker där läsaren kan få tag på välskrivna texter betydligt lättare än för bara några år sedan är det svårare än någonsin att bli publicerad på förlag. Då krävs det att man kan sälja, det krävs originalitet – men inte för mycket, då är det svårt att veta vad som säljer, där gäller den gyllene medelvägen –, det krävs autencitet. Heberleins ibland maniska och ibland nattsvarta texter i sin Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har blivit hyllade på grund av Heberleins mod. Hur hon vågar lämna ut sin ångest och desperation till allmänheten. P O Enquists Ett annat liv blev omåttligt populär och dessutom vinnare av Augustpriset. Man vill se den store författaren naken och utan skygglappar i form av påhittad prosa. Man tänker inte på att han själv väljer vad han skriver, vad han utelämnar och vad han lämnar ut.

Men man vill se författarna, stora som små, som människor, som vem som helst, som du och jag, som någon som lika gärna hade kunnat vara din granne. Man söker bevis på att inte heller de stora författarna är perfekta, man jämför – man tänker kanske ”jag har gjort mina misstag i livet, men jag har i alla fall inte varit alkoholiserad, likt Enquist”. Man söker igenkänning – ”Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent” skriver Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Oavsett om man är arbetslös, student, doktorand eller författare kan det gå snett i livet, och även om man vet att man inte är ensam mår människor bra att kunna identifiera sig med en offentlig person. Dock ska identifikationen helst inte vara fullständig. En offentlig person, en begåvad författare bör ha levt mer innehållsrika liv än genomsnittet de bör ha mer att säga. Som Engdahl skrev i Cigaretten efteråt: ”En bra biografi skall ha en smak av polisanmälan.”

Författarens roll är rollen som mentor, som kamrat, som vän, som stöttepelare, som dygdemönster eller som det dåliga exemplet. Samtidigt ses författare ofta som lite mer, lite högre uppsatta, upplysta på ett annat sätt än gemene man. Däri kommer ansvaret, en människa felar och vrider på sanningen – men en författare, en upplyst, en konstnär ska helst vara så felfri som möjligt, även om han eller hon varit ”det dåliga exemplet” bör han eller hon ta avstånd från sina tidigare misstag, vara upplyst, vara autentisk och vara konsekvent – nåde den författare som ändrar värderingar, åsikter eller livsåskådning på ett radikalt sätt, då sviker hon eller han sina ideal och läsare, vilket givetvis kan vara nog så paradoxalt.

Ett knippe karlar

Det är en samling väldigt olika karlar de här tre böckerna handlar om. Det är den äldre herren i Lars Gustavssons Fru Sorgedahls vackra vita armar som ser tillbaks på sin ungdomstid, det är de två kusinerna i Inger Edelfeldts Samtal med djävulen som träffas för första gången på över fyrtio år, och till sist är det den trötte titanen Atlas och den kaxige hjälten Herakles i Jeanette Wintersons Tyngd. Vad böckerna har gemensamt, förutom de manliga huvudkaraktärerna, är det stillsamma berättandet och ett snyggt språk.

Fru Sorgedahls vackra vita armar är den enda bok jag läst av författaren - jag minns att jag hittade pocketversionen billigt på en bokhandel och ville minnas att jag varit nyfiken på den. Kanske låg den i min önskelista på Adlibris, jag är inte helt säker. När jag började läsa den undrade jag om den var självbiografisk, och när jag sedan läste om den på nätet bekräftades det att romanen hade självbiografiska drag. Jag tycker om berättarjagets utläggningar och anekdoter, om hur han och hans vänner träffades i ett pannrum och diskuterade livsfrågor, om hans erotiska möten med fru Sorgedahl, "den vackraste kvinnan i världen" som var nästan dubbelt så gammal som honom själv, hans tankar, den stillsamma berättartonen... Ja, stillsam, men samtidigt går den snabbt att ta sig igenom. Min vän frågade om det var en melankolisk bok när jag precis hade börjat läsa den (vi pratade i telefon, och jag avslutade den senare samma kväll). Jag sade att jag inte riktigt visste, att den nog var "lite både och".
"Lite både och" passar nog ganska bra - inte för att jag skulle kalla den melankolisk, men det fanns glädjeämnen och besvikelser, ovanliga och typiska händelser, filosofiska tankar blandas med vardag. Den var vackert skriven, och det enda jag egentligen har att klaga på var att jag blev lite trött mot slutet, på mammans berättelser, de kändes aningen långdragna och skröneaktiga, det bröt lite väl mycket mot stämningen i romanen. Det förstörde dock inte helhetsintrycket - det här är en mycket fin bok.

Jag minns att jag hade ögonen på Inger Edelfeldts Samtal med djävulen på en bokrea för ett par år sedan, men jag köpte den aldrig. När jag så besökte biblioteket i onsdags letade jag efter hennes namn - jag har alltid tänkt väldigt gott om Inger Edelfeldt, jag minns att jag fascinerades mycket av När jag hatade Elaine som barn, och som ungdom älskade jag Juliane och jag och läste även den fina Duktig pojke, men Samtal med djävulen var faktiskt den första vuxenbok jag läste av henne.
Den handlar om de två mycket olika kusinerna Paul och Asger, som efter ett möte på ett tåg och en kortare brevväxling bestämmer sig för att träffas i sommarhuset som Asger fått ärva. Minnena och bilderna de har av varandra är inte särskilt positiva - de båda var frikyrkligt uppfostrade. Paul anammade detta, Asger bröt sig loss. Paul blev präst, mycket sträng med en svartvit syn på gott och ont, och han fördömde Asgers leverne och även hans homosexualitet. Asger levde enligt Paul i mörker och synd, hans liv verkar ha varit vilt, han är nykter alkoholist och bestämde sig efter en svår olycka att bli diakon - de bådas gudstro är dock väldigt olika.
Det här är en melankolisk roman. Det är inte direkt någon berättelse om acceptans och försoning, det är trevande, de båda männen har fördomar om varandra, det står klart att de inte kommer att stanna tillsammans länge... men Paul lyckas komma ur sitt skyddande skal, och samtalen blir mer och mer intima, till slut kommer de in under huden på läsaren. Det är stillsamt men obehagligt, och jag tycker mycket om det.

Jag ville läsa mer av Jeanette Winterson, det enda jag läst av henne är Passionen, som jag läste för ett par år sedan och tyckte mycket om. När jag såg Tyngd på biblioteket bestämde jag mig direkt för att låna den eftersom den handlar om myten om Atlas och Herakles, och jag är galen i grekisk mytologi.
Det är en sällsam bok, å ena sidan kärv och burdus, å andra sidan stillsam och filosoferande.
Jag älskar bilden av den trötte Atlas, hur han ställer sig med världsalltet på sina axlar, hur han knappt kan andas av tyngden, han kan inte röra på sitt huvud, kroppen värker. Den ansvarstagande Atlas. Och sedan Herakles, den kaxige djäveln, ständigt kåt och stridslysten. "I min ungdom var jag litet stöddig - jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten." Smooth, Herakles.
Jag tyckte verkligen om blandningen - vulgärt och vackert, stort och smått, ömsom filosofiskt och ömsom rått. En bok där både "-Jävla Schweiz! -Vad är det för fel på Schweiz? frågade Atlas. -Alperna! De sticker in i nacken på mig" och "Det var ingen som berättade för honom [Atlas] att de gamla gudarna var borta eller att världen hade förändrats genom en blek frälsare på ett mörkt kors" både får plats och känns helt rätt.

Modernista x3

Jag var på biblioteket idag, jag lånade en hel del böcker, men jag läste också ett knippe böcker på stället. Förutom Marias Testamente läste jag tre böcker från förlaget Modernista, då jag inte hade så mycket tid på mig och deras böcker ofta är av det tunnare slaget. Böckerna jag läste var alla mellan 70 och 80 sidor.

Den jag läste först var Sara Shamloos Gloria, om besatthet och idoldyrkan, bokens "jag" stänger in sig, isolerar sig, det enda som betyder någonting är Han, idolen. Jag får känslan av psykos, men jag kan ha fel. Det är ett intressant upplägg, men texten flyr liksom ifrån mig, jag känner mig aldrig berörd. Det känns mest som ett litterärt och språkligt experiment och nu, bara några timmar senare känns det knappt som att jag läst boken.

Favoritcitat: "Huvudet dånar, ögonen är fulla av blod -
Jag vänder mitt ansikte från allt detta."

Den andra bok jag läste var Jenny Häggs mamma solar brösten i vardagsrummet av Ida Säll. Det är en samling barndomsanekdoter från sent åttiotal och tidigt nittiotal blandat med små "sagor", om sjöjungfrun som ville ha kläder men inte fick några, om Ikaros som flög upp på sitt tak och sen vidare (min favorit!), om Remus och Romolus där den ene åt grus och dog. Typiska barndomsminnen; vänner man inte riktigt gillar, maskeradkalas med glasståg (där fanns Pippi Långstrump, och när berättarjaget frågar henne var hon har Herr Nilsson, varför han inte kom på kalaset, svarar "Pippi" att Herr Nilsson stannade hemma och var sjuk, vilket fick berättarjaget att oroa sig för att Herr Nilsson kanske hade cancer), skolstart med kompisar som luktar kiss och vars mammor luktar rök, prat om "cp-barnen", det vill säga specialklasserna, med en fördomsfullt fascinerad jargong som hör den ignoranta barndomen till. Jag tyckte om boken, det är nog ingen bok som kommer att sätta sig på minnet, men det var fin läsning.

Favoritstycke: "Ikaros ville flyga men från början kunde han inte. Av vax byggde Ikaros vingar som han tyckte blev så fina. De var alldeles lagom långa och skavde inte ett dugg. Han satte på sig vingarna som en ryggsäck och tog riktigt mycket sats. Först flög Ikaros upp på taket på sitt hus, och sedan flög han vidare, högre och högre. Uppifrån var allting mycket litet. En liten häst, en liten sjö, en liten väg, ett litet hus. Hästen var en ardenner. Ikaros skrattade och flög vidare. Ikaros jagade måsar och helikoptrar. Framåt kvällen blev han trött och flög ikapp med ett flygplan. Han knackade på dörren och som tur var öppnade piloten. Planet skulle till Cypern och Ikaros fick en egen stol med kräkpåse. Flygvärdinnan önskade honom välkommen och han fick välja på vatten, citronvatten eller mjölk med sugrör."

Den tredje boken var Ormar och piercing av Hitomi Kanehara. Det är den enda av böckerna som inte skrevs av en svensk författare, och dessutom den enda bok som var mer traditionellt uppbyggd. Den handlar om tungklyvning, om tatueringar, destruktivitet och ligister, alkohol, sex och livsleda. Det låter ganska intressant, men tyvärr var detta inte alls en bok i min smak. Karaktärerna var trasiga, huvudpersonen, en ung kvinna på nitton år var väldigt självdestruktiv, men jag kunde verkligen relatera eller sympatisera. Hon hade nog inte velat ha mina sympatier i vilket fall. "Giftig" har jag hört om boken. Sådant brukar locka mig. Men jag blev mest av allt uttråkad.

Favoritcitat: "Det slog mig att även sadister kunde skratta gott."

Mellan två världar

Kluvenhet är ett centralt ämne i Nina Bouraouis självbiografiska roman Pojkflickan. Pojke eller flicka? Fransyska eller algerier? Att hela tiden vara lite utanför, att inte passa in, att inte passa in som flicka, att få höjda ögonbryn när man kallar sig Ahmed, att inte passa in i Algeriet, att fortfarande bära med sig Algeriet vid resan till Frankrike...
Egentligen handlar den inte om så mycket - eller så handlar den om så otroligt mycket. Där är boken också kluven. Allt eller inget. Identitet, Algeriets blodiga revolt, rasism, normer och normbrytande, uppväxt, släkt, vänskap...
Språket är sparsmakat men poetiskt, meningarna är korta, boken flyter på i långsam, melankolisk takt. Trots dess ämnen inger den ett slags lugn - kanske just på grund av detta stillsamma berättande. Det är en väldigt fin berättelse och jag skulle gärna läsa mer av Bouraoui.

"Jag har två pass. Jag har bara ett ansikte som syns.
Algerierna ser mig inte. Fransmännen förstår inte."

För övrigt läste jag hela romanen till tonerna av Brigitte Bardot, och det passade väldigt bra.

Sjukhuslektyr

Titti är tillbaka efter ett år av vedervärdighet. Och idag kom jag hem efter en elva dagars sjukhusvistelse. Min koncentration är tillbaka. Jag läste knappt alls under ett helt år, men det har jag tagit igen. Under de knappt två veckorna jag låg inne hann jag med tolv böcker. Därför börjar jag med små minirecensioner av lite av vad jag har läst.

Alternativet av Karolina Bång var befriande att läsa. Ett seriealbum som tar upp tvåsamhetsnormen, heteronormen och andra normer samt de ofta bedrägliga självhjälpsböckerna. Det var en mycket god vän till mig som lånade ut boken till mig, hon tänkte att det kunde vara skönt att läsa något satiriskt riktat mot just självhälp och liknande när man mådde som jag. Och det kunde jag definitvt hålla med om. Jag som dessutom drömmer om detta alternativ, alternativ till tvåsamhetsheteronormen.

Samma person har jag pratat om Egalias döttrar av Gerd Brantenberg med, men det var inte henne jag lånade den av, utan min kära syster som kom in med en liten trave böcker jag kunde ha bredvid min sjuksäng. Jag hade velat läsa Egalias döttrar länge, men jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av den. Min första tanke var; fan vad flummig den är. Och välskriven är den inte. Och dåligt korrekturläst var den också, men det är ju inte Brantenbergs fel.
Men visst. Det är ju ett viktigt ämne, och anti-feminister borde definitivt läsa den. Men något litterärt storverk är den inte, även om jag absolut inte tyckte illa om boken. Den var bara så hoppig. Från den ena händelsen till den andra. Först vill huvudpersonen Petronius ha en dykardräkt för män. Det verkar som det ska bli en stor grej, mamman pratar om den och den tillverkas trots protester. Sedan får Petronius den, använder den aldrig och sedan nämns den inte igen. Och sådant. Och helt plötsligt är de aktivister och sedan protesterar de och sedan går de på gaybar...
Det är som att Brantenberg vill få med allt, allt, allt. Men i alla fall, trots allt, boken är läsvärd.

Min ovan nämnda vän lånade ut ytterligare ett par böcker (som jag tänker tala om vid ett senare tillfälle), en av dem var Vinden är min mor av Bear Heart och Molly Larkin. Vännen hade själv inte läst den, det var hennes yngre syster som sagt att hon fått en "mysig känsla" av den.
Det är en äldre herre som skrivit den, en nordamerikansk indiansk medicinman som blandar anekdoter från sitt liv med allmän livsvisdom. Och systern hade rätt; det är mysigt att läsa medicinmannens visdomar. Dock ger den mig lite Weldschmertz. Om bara västerlänningar inte levt i ett ekorrhjul, om vi bara levde enklare och mer i samklang med naturen... Ja, på detta år jag varit borta från bloggen har jag utvecklat mina tankar om hur livet bör levas, och jag vill helst rymma iväg med några goda vänner och skapa en stam som livnär sig på vad naturen kan ge. Drömmar, drömmar...

Och så kommer Bolaño, min älskade Roberto. Det var så längesedan jag läste någonting av honom innan jag fick låna Amulett av min syster. Denna stream of consciousness-aktiga roman om Auxilio, inlåst på en damtoalett på ett universitet för att undfly den mexikanska arméns ockupation av universitetet. Så bra den är! Så underbart språk Bolaño alltid har, så bra allt flyter ihop... och huvudpersonen Auxilio tycker jag verligen om. En lång, smal dam som "skrattar konspiratoriskt" genom att hålla för munnen då hennes fyra framtänder saknas. Modersgestalt åt den unga mexikanska poesin. Och Arturo Bolano, en av huvudkaraktärerna i min älskade De vilda detektiverna och hans vän Ernesto San Epifano får vara med. Dessutom kände jag ju redan till Auxilio från just De vilda detektiverna där hon bland annat berättar om sina tolv dagar på universitetets damtoalett.

Joyce

Once upon a time and a very good time it was there was a moocow coming down along the road and this moocow that was coming down along the road met a nicens little boy named baby tuckoo...

Ja, James Joyce, man vet var man har den mannen, alltid.
Ur A portrait of the Artist as a Young Man.

Jag har lärt mig ett nytt ord!

Jag tänkte vänta tills den kom i pocket, alternativt låna den av en vän, men den såg så fin och lockande ut på bokrean. Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran alltså. Det var liksom silverbokstäver på den... och fina ornament... eh. Jag gillar fina utgåvor. Även om utgåvan antagligen är tryckt på ordinärt papper och den ser ut som vilken svart bok som helst naken och det egentligen bara är skyddsomslaget i kombination med en inbunden bok som är fin. HUR SOM HAVER!

Jag tyckte om boken. Moran är kvick, och hennes texter är väldigt lättlästa och lätta att ta till sig - jag tänker att det nog är lätt för every(wo)man att uppskatta vad hon skriver. Det är liksom... eh, vasst och ändå ganska ofarligt samtidigt. Lättillgängligt. Inget SCUM-manifest direkt. Nu läste jag den på svenska och inte på engelska, men det störde inte, vilket jag tänkte att det kanske skulle göra eftersom a) humor kan vara svåröversatt och b) hon skriver om namn på könsorgan och andra kroppsdelar because of stora olikheter mellan språken när det gäller just slang och sådant. Det måste ha varit en bra översättning eftersom jag inte satt och tänkte"men vad FAAN" hela tiden.

Jag håller inte med Moran på alla punkter, och det behöver jag inte göra heller. Vi behöver inte vara hundra procent kompatibla i våra feministiska tankegångar för att jag ska gilla boken och tycka att Moran verkar vara en skön typ. Det är lite väl mycket "oss kvinnor emellan, höhö"-skämt, det känns gammalt och generaliserande, men det är som det är, ingenting som man kan göra något åt, etcetera. Det var nog mitt största störningsmoment, och det var ju knappast hela världen.

Det nya ordet förresten. När jag läste delen om namn på Det Kvinnliga Könsorganet satt jag och småskrattade hur länge som helst åt att Moran växt upp med orden "bot" för rumpa och "bot-bot" för snippa. Och det följande, om hur hon själv säger bot-bot när hon pratar med sin dotter, och hur det passar när man pratar om och med barn, men... "Det var inte Scarlett O'Haras bot-bot som fick henne att ränna runt i Atlanta efter först Ashley och sen Rhett. Det finns inga inslag av bot-bot i Georgia O'Keefes tavlor. Madonna visar inte upp sin bot-bot i Sex." HAHA. Eller när Caitlin och hennes syster diskuterade muff-namn. "Vi skulle kunna kalla den Ernest." Det hade någonting med Hemingways skägg att göra. De tittade bara på varandra efter det förslaget, men jag köper det direkt. Alltså, inte för att jag har sett någon bot-bot som ser ut som Hemingways skägg, men det låter fruktansvärt badass att ha en Ernest där nere.

Hahaha, bot-bot

Ur Haschklubben

Opierökningen är beskriven på ett alldeles utsökt och nära nog sinnligt sätt i essän Opiepipan av Theophile Gaultier (finns i Haschklubben av Gaultier och Charles Baudelaire):

Häromdagen fann jag min vän Alphonse Karr nedsjunken på sin divan med ett tänt vaxljus bredvid sig, trots att det var ljusan dag. I handen höll han en pipa av körsbärsträ vars porslinskupan han fyllde med ett slags brun deg som mest påminde om sigillvax. Degen glödde och sprakade i piphuvudet och genom ett litet munstycke av gul bärnsten drog han in röken som sedan spred sig med en lätt doft av orientalisk parfym.
Utan ett ord tog jag pipan från min vän och satte den till munnen.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz av Göran Rosenberg är en fin bok, saklig och konkret i tonen, om dystra förhållanden och livsöden, melankoliskt utan att kännas direkt deprimerande.
Dock lämpar den sig kanske inte så bra för sträckläsning - i alla fall inte (i stort sett) påtvingad sådan (behövde läsa ut den mycket snabbt because of universitetet). Det blev lite utdraget med upprepningarna och det torra (dock inte torftiga, allt torrt är inte av ondo: torrt vin, torr humor etc...) språket. Men jag tyckte ju om boken, absolut, annat kan jag inte säga, och jag blev berörd.

Jag kommer dock (förmodligen) för alltid förknippa den med strukturalistism.
Jag kommer att drömma mardrömmar om aktantmodellen.
Detta är dock inte Görans fel.

Rosenberg

Horace Hemtenta

Jag håller på med att leka med min hemtenta som ska vara klar tills imorgon. Det är Horace Engdahl och Kittler och Ann Heberlein och P O Enquist och fan och hans moster. Men det går ganska bra känns det som.  
Horace sade en väldigt fin sak i Cigaretten efteråt:

"Problemet med elitism är att man bara får med sig de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själva som vanliga."

Litterära nyårslöften

Nej, några sådana hade jag inte tänkt att jag skulle haha. Mitt enda nyårslöfte i år skulle vara att spendera mindre pengar (jag har varit lat, har inte orkat laga mat och ätit ute väldigt ofta vilket såklart sätter ett stort avtryck i plånboken).
Men jag har ett litterärt tips för alla andra nu såhär inför det nya året, så länge, innan jag avslöjar mina litterära nyårslöften:

Läs André Gide. Han förtjänar det.
Gide, som förr blivit kallad "ungdomens förförare" (känns detta igen från ännu äldre tider?), har nu blivit lite sorgligt bortglömd trots ett nobelpris år 1947. (Jag blev förstås jätteglad över att de gav ut Falskmyntarna och Den Omoraliske i nyutgåvor för bara ett par år sedan.) Det är inte svårt att hitta de Gideböcker, som inte kommit i nytryck, kolla på antikvariat, på bokbörsen, på e-bay och Adlibris eller Bokus - där finns många verk på engelska.

Varför vill jag att fler läser Gide?
För att han är en så fantastiskt intressant personlighet och det lyser igenom starkt i böckerna. För att han skriver fint. För att han är ärlig (de flesta böcker har en stor dos självbiografi mellan raderna). För att han är klok och rolig. Och i många fall modern, definitivt långt före sin tid. Han förtjänade det där nobelpriset. Han förtjänar inte att glömmas bort, han behöver ett rejält uppsving!

Så därför tänker jag skriva mer om André Gide i bloggen, om hans böcker, om hans liv. Som ett litet litterärt nyårslöfte, trots allt. Recensera någon bok då och då. Det räcker liksom inte med att säga "jag tycker att han är fantastisk" för att folk ska bli intresserade. Jag måste komma med något konkret.

Mitt andra litterära nyårslöfte är att bli medlem i Vertigo Förlags "Stormtrupper", dvs en prenumeration på titlar som kommer lite då och då. Jag gillar förlaget och vill stödja, dessutom får man rabatt på andra Vertigoböcker vilket känns utmärkt då jag ändå tänkt införskaffa en hel del.

Bara för att den här bilden är så söt. Och lustig.
André Gide på sin ålders höst underhåller barn och... räcker finger?

Kärlekshistorien mellan Amanda och Walle och andra fynd

Jag älskar att hitta små spår av före detta ägare i böcker jag köper på antikvariat och second-handbutiker. Tidigare har jag ju bland annat hittat en frän dikt och en sågning. Nu hittade jag ytterligare ett fynd, nämligen ett (vy)kort. Ett romantiskt sådant. Det är skrivet med en söt liten handstil, väldigt personligt och positivt, och det handlar om en Walle som är på spelningar i Staterna och upplever "konstiga kollektiv och hemmafester", äventyr tycks vänta vid varje ställe berättar han. Han tror att hans Amanda hade tyckt om det, och han skriver väldigt rara kärleksförklaringar utan att vara smörig. Det var sannerligen en liten skatt att hitta. Det får mig att undra: hur har Walle och Amanda det nu? Vad spelade Walle och hans vänner för musik? Vad hände på de konstiga hemmafesterna?
Kortet föreställer en glad liten figur som har rivit ett hål i en vägg och tittar på solen genom det.

Tillägg: Någon minut efter att jag skrivit detta hittade jag ytterligare ett fynd i en av mina nygamla böcker - ett avlångt bokmärke föreställande bokryggar. Det var text på baksidan; "Grattis på födelsedagen! Önskar Sofia & Riaan, med hopp om spännande läsning..."

Ett ordens konstverk

Jag hittade boken Vid Grand Central Station där satt jag och grät av Elisabeth Smart på en second-handaffär för tio kronor och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Den var beskriven som en kärlekshistoria som förflöt "som en feberdröm", och det var just ordet feberdröm som fick mig att bli intresserad, även om jag varken var särskilt förtjust i titeln eller går igång på böcker om unga kvinnors förälskelser till gifta män, som boken alltså handlar om.
Egentligen spelar det inte så stor roll vad boken faktiskt handlade om, det märkte jag när jag började läsa den. För språket är helt fantastiskt, det är det som gör boken så otroligt läsvärd, det är det som gör boken till ett ordens konstverk, det är estetik klädd i prosa. Den är alldeles full av fantastiska formuleringar som gör att man bara dras med i den till synes tunna, oansenliga boken.

Två utdrag:

När vi var ute och körde på kvällen berättade han för mig, lika opersonligt som om det var en debatt i radio: "En pojke med gröna ögon och långa ögonfransar, en som jag aldrig träffat förut, tog mig med sig in i ett rum innanför en konsthandel och älskade med mig, och i två veckor gick jag omkring och kom ihåg numren på busskonduktörernas mössor."

Illvilliga gastar visar sig vid de svarta fönsterrutorna, utan att låta sig skrämmas av fönsterkarmens bleka kors, ty nu går Jesus på en annan planets vatten, och det är bara historia som blöder ur hans gamla sår.

Elizabeth Smart