Nekrofila tendenser - eller sexuella upplevelser med döda i litteraturen

...eller det här med att känna sexuell eller sensuell lust till döda människor. I litteraturen alltså. Inte när det kommer till mig personligen. Jag dras till människor med puls. Jag började tänka (råkade först skriva "tända", Freud försöker visst få mig att bli nekrofil trots allt) på tre väldigt olika verk med väldigt olika anledningar till att lusta för det döda. Hur olika döden i samband med sexualitet och sensualitet beskrivs. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med min utläggning, jag tyckte mest det var intressant att studera och jämföra. Eftersom jag är morbid och pervers.

Den första är Gabrielle Wittkops underbara, hyllade Nekrofilen. Där är huvudpersonen verkligen, som titeln avslöjar, nekrofil. Ren nekrofil, han känner både lust och då och då ömsint förälskelse till de lik han "kommer i kontakt med" så att säga. Män, kvinnor, flickor, pojkar... Det döda hetsar upp honom, och ibland verkar de döda kropparna liksom upphöjda i hans ögon; "Inte en sekund funderade jag på att tränga mig in mellan dem och störa deras förening genom den orena kontakten med mitt levande kött." Det är han som är oren, han, den vitale, inte de döda som snart ska komma att förruttnas.
Det levande hetsar inte upp honom, väcker hans kärlek. Han är nekrofil i dess renaste form, och ömheten, det kärleksfulla som ofta beskrivs påminner mig om filmen Kissed om en kvinnlig nekrofil där hennes parafili behandlas på ett finstämt och ömsint sätt. Modigt, enligt mig, att behandla en film om nekrofili på det viset.

Oscar Wildes Salomé handlar inte om nekrofili, men om besatthet. Salomé blir besatt av Jokanaan (eller Johannes Döparens) läppar, och hon ska kyssa dem. Det spelar ingen roll om han är levande eller död. Hon lustar efter honom, hon berättar hur vacker hans kropp är, och när han strängt säger åt henne att lämna honom ifred smädar hon istället kroppen, beskriver den som den hos en leprasjuk. Samma sak händer med hans hår, först beundrar hon dess svärta, sedan liknar hon det vid ormar. Men hans mun smädar hon aldrig. "I love not thy hair... It is thy mouth I desire, Jokanaan. [...] The pomegranate-flowers that blossom in the garden of Tyre, are not so red" är bara ett kort utdrag ur hennes långa tal om hans underbara läppar.
"I will kiss thy mouth, Jokanaan" är en replik som återkommer som ett mantra. "Suffer me to kiss your mouth". Och hon får sin vilja igenom eftersom hennes mor,som berömt, ber henne att önska sig Johannes Döparens huvud på ett fat efter att hon ska få vilken önskan hon vill uppfylld efter att ha dansat för Herod.
"Ah! I have kissed thy mouth, Jokanaan, I have kissed your mouth. There was a bitter taste on my lips. Was it the taste of blood.? . . . Nay: but perchance it was the taste of love. . . . They say that love hath a bitter taste. . . . But what matter? what matter? I have kissed thy mouth."

Salomé av Leopold Schmutzler

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom behandlar alla möjliga och omöjliga sorters "lidelser", fetischer och osedligheter, allt från pedofili, zoofili, tortyr, lekar med avföring och mord. Här varnar jag för mycket obehaglig läsning.
En del av dödandet är rena mord (med eller utan sex), gärna efter smärtsam och ibland långdragen tortyr, men inte allt. Det är många partier med sex som leder till döden, där karaktärerna med nekrofila böjelser tänder på att ligga med en människa när den dör, och en del bryr sig helt enkelt inte om personen dör under den grymma leken. Offrena är dehumaniserade, de är bara kött.
"Han tyckte ursprungligen om att piska en halvsovande kvinna, och han fulländar detta genom att döda henne med en stark dos opium; han knullar henne i fittan under dödssömnen" är en av de mildare nekrofila partierna. Jag minns starkast ett stycke om ett hjärta och en kuk, jag hittade dock inte det när jag bläddrade igenom boken - vilket kanske var lika bra det.

Sades manuskript

Ur Marat/Sade av Peter Weiss:

MARAT: Wrong Sade wrong
This imagination you talk of is
useless to me
Imagination can't break down
any real barriers
I write but I never believed the pen alone
could destroy institutions
I know the dangers
However hard I fight for the new age
the only time it seems to come any closer
is in the quiet between our clumsy battles
We're all so clogged with dead ideas
passed from generation to generation
that even the best of us
are unable to control our own lives
We invented the Revolution
but we didn't know how to run it
Look everyone wants to keep something from the past
a souvenir of the old regime
This man decides to keep a painting
This one keeps his mistress
This man keeps his horse
He [pointing] keeps his garden
He [pointing] keeps his estate
He keeps his factories
This man couldn't part with his shipyards
This one kept his army
and that one keeps his king
And so we stand here
and write into the declaration of the rights of man
the holy right of property
And now we find where that leads
Every man's equally free to fight
fraternally and with equal arms of course
Every man his own millionaire
Man against man group against group
in happy mutual robbery

En massa underbara kvinnor - Del 2.

Jag tänkte ju först bara göra en lista, men sedan blev jag lite överselotisk och började skriva utläggningar. Så här kommer del två, utan inbördes ordning, som så sig bör:

Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.

Ruthie Henshall som Fantine i musikalversionen

Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.

Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...

Gwendolen till höger, spelad av Irene Vanbrugh

Geneviéve. Nu ska jag berätta om en alldeles fantastisk kvinna vid namn Geneviéve, vilket också är namnet på det tredje och sista och bästa (och, till min enorma grämelse och besvikelse ofullbordade) stycket ur André Gides Äktenskapsskolan. Geneviéve är en ung kvinna präglad av sin fars melodramatiska utspel, och hennes historia handlar mycket om att bryta sig loss. Och den är queer! Och den är feministisk! Geneviéve blir alldeles betagen i Sara, en judinna i hennes egen ålder som är den som tar det första initiativet till deras nära relation. De diskuterar många kvinnosaksfrågor tillsammans med en tredje väninna; "Hör på, sade Sara, vi kunde bilda ett förbund. Ett hemligt förbund: förbundet för kvinnors oberoende." En annan aspekt som känns härligt modern (när det är skrivet av en äldre herre på fyrtiotalet) var att Geneviéve, som trots allt inte är intresserad av män, vill hitta en man enbart i fortplantningssyfte då hon vill bli mor. Det som gör det hela så häftigt är att Gide själv gjorde på det viset - han levde ett kyskt äktenskap, men skaffade en dotter med en väninna - och därmed applicerar sina egna erfarenheter på en ung kvinna. Jag önskar bara att han inte hade "känt att han blivit för gammal" för att avsluta Geneviéves historia...

Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?

Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).

Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.

"Ballada a vastag Margot-ról"heter tavlan på Ungerska

Auxilio Lacoture. Den unga mexikanska poesins modersfigur! Det är i alla fall vad hon kallar sig själv i Amulett av Roberto Bolaño (hon förekommer även i De vilda detektiverna.) Hon blir inlåst på en damtoalett (eller rättare sagt; hon har låst in sig själv eftersom hon redan satt på toa) på ett universitet för att undkomma den mexikanska arméns ockupation. Hon sitter där i närmare två veckor, livnärd på vatten, sina egna tankar och minnen och vid ett tillfälle äter hon toalettpapper. Hon försöker skriva på toalettpappret, men det spolar hon ner. Hon är egentligen ingen poet, utan som sagt en modersgestalt till de unga poeterna. Hon är ett riktigt original - en lång, smal kvinna med "Prins Valiantfrisyr" och ett konspiratoriskt skratt (som beror på att hon fattas sina framtänder och därför slår handen för munnen för att detta inte ska synas). Hon är en flanör, sover på soffor, ligger med poeter... En härlig vagabond.

Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.

Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.

En dröm

I dream that I am here

of these imprisonments charged,

and I dreamed that in another state

happier I saw myself.

What is life? A frenzy.

What is life? An illusion,

A shadow, a fiction,

And the greatest profit is small;

For all of life is a dream,

And dreams, are nothing but dreams.

~Calderon, Life's a dream

Shakespeare-hype

Jag är ju en Shakespearenörd av rang, och det var inte längesedan jag fick höra talas om All the world's a grave av John Reed - givetvis väckte detta mitt intresse. "A new play by William Shakespeare" står det på omslaget, "adapted from the works of William Shakespeare". Jag beställde den ungefär två minuter efter att jag fick höra talas om den, och nu har jag den äntligen i min skälvande lilla hand.
Det är alltså en pjäs där Reed har blandat friskt från olika Shakespearetragedier. Huvudpersonerna är så mycket som celebriteter som Hamlet, Iago, Romeo, Julia, King Lear, Macbeth... Replikerna, platserna, karaktärerna är alla Shakespears egna, men Reed har satt dem i en mixer och rört om. Detta kommer bli underbart att läsa! På baksidan står följande:
"Having launched a war to woo and win Juliet as his young bride, Hamlet returns home to find that his mother has murdered his father and married Macbeth. Enter Iago, purloiner of a certain hankerchief, who feeds the fire of Hamlet's jealous hell. Madness is not far behind, and neither is the fury of King Lear, Juliets forsaken father..."

Jag har bläddrat igenom den, och med repliker som "Something's rotten in the state of Bohemia" och "Et tu, Guildenstern" hypar jag den stort för mig själv och övertygas om att detta kommer att bli fantastisk läsning. För att inte tala om dess "All-star cast" (som består av bland annat Hamlet as the prince of Bohemia, Iago as lieutenant to the prince och Romeo as general to the prince. Och "with special appearances by" bland annat Old Hamlet (and his ghost), Rosencrantz & Guildenstern och Polonus, the speaker for the senate. Nej, det här kommer att bli skitkul!

Lucky tänker

LUCKY                                Given the existence as uttered forth in the public works of Puncher and Wattmann of a personal God quaquaquaqua with white beard quaquaquaqua outside time without extension who from the heights of divine apathia divine athambia divine aphasia loves us dearly with some exceptions for reasons unknown but time will tell and suffers like the divine Miranda with those who for reasons unknown but time will tell are plunged in torment plunged in fire whose fire flames if that continues and who can doubt it will fire the firmament that is to say blast hell to heaven so blue still and calm so calm with a calm which even though intermittent is better than nothing but not so fast and considering what is more that as a result of the labors left unfinished crowned by the Acacacacademy of Anthropopopometry of Essy-in-Possy of Testew and Cunard it is established beyond all doubt all other doubt than that which clings to the labors of men that as a result of the labors unfinished of Testew and Cunnard it is established as hereinafter but not so fast for reasons unknown that as a result of the public works of Puncher and Wattmann it is established beyond all doubt that in view of the labors of Fartov and Belcher left unfinished for reasons unknown of Testew and Cunard left unfinished it is established what many deny that man in Possy of Testew and Cunard that man in Essy that man in short that man in brief in spite of the strides of alimentation and defecation wastes and pines wastes and pines and concurrently simultaneously what is more for reasons unknown in spite of the strides of physical culture the practice of sports such as tennis football running cycling swimming flying floating riding gliding conating camogie skating tennis of all kinds dying flying sports of all sorts autumn summer winter winter tennis of all kinds hockey of all sorts penicillin and succedanea in a word I resume flying gliding golf over nine and eighteen holes tennis of all sorts in a word for reasons unknown in Feckham Peckham Fulham Clapham namely concurrently simultaneously what is more for reasons unknown but time will tell fades away I resume Fulham Clapham in a word the dead loss per head since the death of Bishop Berkeley being to the tune of one inch four ounce per head approximately by and large more or less to the nearest decimal good measure round figures stark naked in the stockinged feet in Connemara in a word for reasons unknown no matter what matter the facts are there and considering what is more much more grave that in the light of the labors lost of Steinweg and Peterman it appears what is more much more grave that in the light the light the light of the labors lost of Steinweg and Peterman that in the plains in the mountains by the seas by the rivers running water running fire the air is the same and then the earth namely the air and then the earth in the great cold the great dark the air and the earth abode of stones in the great cold alas alas in the year of their Lord six hundred and something the air the earth the sea the earth abode of stones in the great deeps the great cold on sea on land and in the air I resume for reasons unknown in spite of the tennis the facts are there but time will tell I resume alas alas on on in short in fine on on abode of stones who can doubt it I resume but not so fast I resume the skull fading fading fading and concurrently simultaneously what is more for reasons unknown in spite of the tennis on on the beard the flames the tears the stones so blue so calm alas alas on on the skull the skull the skull the skull in Connemara in spite of the tennis the labors abandoned left unfinished graver still abode of stones in a word I resume alas alas abandoned unfinished the skull the skull in Connemara in spite of the tennis the skull alas the stones Cunard (mêlée, final vociferations) 
. . . tennis . . . the stones . . . so calm . . . Cunard . . . unfinished . . . 

~Samuel Beckett, Waiting for Godot

Antonio sade...

Vad skall jag göra? Jag ser allt i svart.
Det plågar mig och därför också er.
Men hur det kommer sig, hur det blev så,
vad det är gjort av, var det kommer ifrån,
det vet jag inte.
Min nedstämdhet tar kål på mitt förstånd.
Jag känner inte alls igen mig själv.

~Shakespeare, Köpmannen i Venedig

Briljant!

Skåne igen

Jag är tillbaks i Skåne, och trots att jag har haft det väldigt trevligt i Västergötland känns det skönt att vara hemma. En väldigt, väldigt, väldigt fin beställning hade kommit fram - manuset till Peter Greenaways The Baby of Mâcon. Trevlig söndagsläsning det där!
(Fast de klåparna sade att den var "like new". I helvete heller, det ser ut som att någon dansat tango på den.)

Ps: All the world's a stage.

Deathwatch

Den alldeles underbara pjäsen Deathwatch av Gean Genet (som dessutom finns som ypperlig filmatisering från sextiotalet, kan ses på youtube) slutar med utropet: "I really am all alone!" (Jag skulle inte kalla det en spoiler, för övrigt. Det är bara en liten replik.) Det jag undrar är: hur får man det att låta naturligt? Hur betonar man det? Jag har funderat mycket på det.

Herr Nimhoy och herr Forest från filmatiseringen av Deathwatch.

I'll be back! //Godot

Jag tittade alldeles nyss på den irländska filmatiseringen av Samuel Beckett's pjäs I väntan på Godot, och jag tycker ju mycket om pjäsen, det gör jag... men den är ganska jobbig att se eller läsa. Jag mår så otroligt märkligt av den, den där stämningen... den där djäkla stämningen. Didis rådlöshet och Gogos hopplöshet. Bozzo och Lucky. Hur allt känns cykliskt och hur verkligheten är aningen förvriden, som i en återkommande dröm.

"The skull of Connemara!"

Jag tycker att det är roligt när Gogo föreslår att de ska hänga sig för att fördriva tiden, jag tycker att det är roligt när de växlar hattar och jag tycker att det är roligt att Gogo och Didi känns lite som Rosencrantz och Guildenstern (hur de är i Stoppards Rosencrantz and Guildenstern are dead alltså, men den är trots allt inspirerad av I väntan på Godot) som gamla (med en gaggig Rosencrantz och en Guildenstern med prostatabesvär) och det finns definitivt flera kvicka repliker, men... den där stämningen, ibland blir det nästan för mycket för mig. Det är utmärkt men samtidigt plågsamt.

Filmatiseringen var fin. Barry McGovern, som spelade Didi, var min favorit. Han var med sina buskiga ögonbryn och sin stora näsa väldigt lik Ernest Torrence, en av mina absoluta favoritskådespelare (den mannen hade karaktär!), vilket inte fick mig att gilla honom mindre.

Hamlet

I am but mad north-north-west. When the wind is southerly I know a hawk from a handsaw.

Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda

Tom Stoppards pjäs heter Rosencrantz and Guildenstern are dead, men sedan jag såg den svenska översättningen på filmatiseringens namn har jag inte kunnat säga annat än det; Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda. Dels för att det ligger bättre i munnen och dels för att det låter som en särdeles morbid barnbok. Rosenkrans och Gyllenstjärna är väldigt... oskyldiga namn. Sådana namn och ordet "döda" borde liksom inte vara i samma titel.

Hur som haver. Det är en av de absolut bästa pjäser (och filmer, Stoppard själv har regisserat, kameleonten Gary Oldman spelar underbare Rosenkrans och den fantastiske Tim Roth spelar min favorit Gyllenstjärna) jag vet. Otroligt mångbottnad, man upptäcker nya saker varje gång man läser eller ser den. Den är fantastiskt kvick och rolig och dessutom med ett filosofiskt djup. Man kan både skratta sig fördärvad och få existentiell ångest. Dessutom fungerar den även om man inte har stenkoll på Hamlet - även om det blir ännu roligare om man faktiskt har det.

Handlingen och dialogen är underbart absurd och ibland riktigt lekfull. Och de goda herrarna levererar riktigt snärtiga svar på tal här till den obehagligt omnipotente skådespelaren:

Guildenstern So you've caught up.
Player  Not yet, sir.
Guildenstern Now mind your tongue, or we'll have it out and throw the rest of you away, like a nightingale at a Roman feast.
Rosencrantz Took the very words out of my mouth.
Guildenstern You'd be lost for words.
Rosencrantz You'd be tongue-tied.
Guildenstern Like a mute in a monologue.
Rosencrantz Like a nightingale at a Roman feast.
Guildenstern Your diction will go to pieces.
Rosencrantz Your lines will be cut.
Guildenstern To dumbshows.
Rosencrantz And dramatic pauses.
Guildenstern You will never find your tongue.
Rosencrantz Lick your lips.
Guildenstern Taste your tears.
Rosencrantz  Your breakfast.
Guildenstern You won't know the difference.
Rosencrantz There won't be any.
Guildenstern We'll take the very words out of your mouth.
Rosencrantz So you've caught up.
Guildenstern So you've caught on.

Deathwatch

Jag läste Deathwatch (Haute Surveillance), av Jean Genet. En alldeles ypperlig pjäs som utspelar sig i ett fängelse och kretsar kring tre unga fångar, Lefranc, Maurice och Green Eyes.
Jag såg alldeles nyss att den fanns som film och låg uppe på youtube, en filmatisering från 1966. Jag tittar på den nu och den ser otroligt lovande ut. Att den fanns filmatiserad gjorde mig väldigt glad då väldigt många av mina favoritfilmer bygger på pjäser såsom Marat/Sade, Repet, The Maids (även det Genet), Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda, Hamlet med David Tennant, Othello med Laurence Olivier, Amadeus och förmodligen många fler som jag glömt bort nu. Teateraktiga och/eller teatraliska (som vissa av Bergmans filmer med mycket teaterkänsla) filmer är något av det bästa jag vet, även om jag hört många som stör sig på det. Men jag är en stor teatervän, det är säkerligen därför.

Magister Hoffmann

Jag har länge velat läsa Håkan Alexanderssons Magister Hoffmann, så jag blev förstås väldigt glad när jag hittade den billigt på antikvariat då jag inte fått häcken ur och beställt den än. Jag var sugen på att läsa den då jag hört att den var väldigt skruvad och dessutom inspirerad av Slottet och Faust. Vilket märktes! Dessutom är boken utgiven av det skrupulösa förlaget Vertigo, vilket inte gjorde allt mindre intressant.

Magister Hoffmann är en sällsam och besynnerlig saga presenterad som ett väldigt litterärt filmmanus (den skrevs alltså som ett filmmanus till en början, men sedan gavs den ut som roman, tyvärr avled författaren strax innan den kom ut). Den handlar om den unge magistern, en förvirrad K, fast i en by och på en skola istället för ett slott, och även Gorm, berättelsens Mefistofeles. Och en massa skolbarn. Och en djäkla massa negerkyssar (sötsaken alltså). Och en varulv. Och en massa hårstrån och en sjungande kvinna med barn under kjolarna och en dialog där många av karaktärerna, speciellt Hoffmann själv, upprepar ord och meningar två gånger av en anledning jag inte förstår. Varför det magiska tvåtalet här? Men visst, lite får man väl ha att fundera på. Eller så tyckte Alexandersson bara att det såg snyggt ut eller något i den stilen. Allt måste inte vara så rackarns komplicerat alltid.

Munter fast med Kafkastämning. Obehaglig fast njutbar. Uppfriskande trots att man associerar och associerar. Inte bara till Kafka och Goethe (och Strindberg, på mycket roande sätt). Massor med namn och verk flög omkring i mitt huvud. Filmer, böcker, pjäser och mer. Det var en riktigt märklig upplevelse och jag kan nog säga att jag älskade den.

Det var för övrigt en bild tecknad av Hans Arnold på omslaget. Men jag hittade ingen bild som inte var pytteliten eller jätteblurrig. Så det fick bli den här obehagliga författarbilden istället. Den är också fräck.

Fransoser

Berätta om tre franska favoriter. Välj om du vill berätta om en speciell bok eller en författare.
Från Lyrans blogg, som sig bör. Jag är fortfarande så långt efter min tid. Som sig bör.

Men jag läser och älskar så många franska författare och deras verk. Det känns helt omöjligt att bara välja tre! Så jag gör en o-originell sak och skriver om tre favoritförfattare som känns väldigt typiska för min litterära smak.

1. André Gide. Min älskade, älskade André Gide som jag har så många fina minnen ihop med. Författaren jag dessutom bekantade mig med av en slump då jag hittade Falskmyntarna på ett antikvariat. Sedan dess har vi varit som ett gammalt gift par, André och jag. Kyska, förstås. I alla fall gentemot varandra. Som han och hans riktiga fru, vill säga. Man måste ju vara traditionell. Några favoritböcker: Falskmyntarna, Prometheus Illbound, Om icke vetekornet dör, Jordisk föda, Corydon, The Immoralist, brev, dagböcker...

2. Victor Hugo. Min favorit bland alla supersentimentala fransmän. Han kan berätta en vacker historia så väl att en cyniker blir berörd. Några favoritböcker: Ringaren i Notre Dame, Samhällets Olycksbarn, 1793...

3. Jean Genet. Tjyven som blandar äckel och råhet med poesi och passion. Några favoritböcker: Tjuvens dagbok, Querelle, pjäsen The Maids...

Tematrio, omläsning

Lånad av http://lyrannobel.blogspot.se/ och efter min tid som så sig bör.

Jag älskar omläsning!

1. Falskmyntarna av André Gide. En av mina absoluta favoritböcker, och jag kan läsa den om och om igen och ständigt hitta nya detaljer att fastna för.

2. Narcissus av Ovidius. Den korta, underbara texten om stackars olycklige Narcissus. Mycket romantiskt! Målningen av Waterhouse har jag både som skrivbordsunderlägg på datorn och som favorithalsband, fast på halsbandet är inte Eko med.

3. Othello av William Shakespeare. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskar Othello! Bilden föreställer Edwin Booth (bror till en lite mer ökänd Booth) som Iago. Jag har bilden som örhänge. Jag gillar Etsy.

Bokmärken och en liten mugg

Jag älskar mina fina Shakespearebokmärken från ImmortalLongings på etsy.com. Jag har Iago, Desdemona, Hamlet och Ofelia. Jag vill ha Othello också, men jag köpte "välj 4, betala för 3" och ville ha två från Othello och två från Hamlet... så då valde jag av någon anledning bort Othellos titelkaraktär. Och har dåligt samvete. Men Iago skulle jag i alla fall ha, han är förtjusande obehaglig.

http://www.etsy.com/shop/ImmortalLongings?ref=seller_info

While we're at it: för några månader sedan köpte jag en helt underbar mugg i en presentbutik. Den föreställer en massa Shakespearekaraktärer. Jag stod och fnittrade i affären. Innehavaren sade att det gjorde hennes dag, och det är ju alltid kul när ens dåliga humor gör andra glada!