Ur Paulo Coehlos Djävulen och fröken Prym:

När Leonardo da Vinci skulle skapa denna målning ställdes han inför en stor svårighet. Han måste måla det goda i Jesus och det onda i Judas, vännen som bestämmer sig för att förråda honom under måltiden. Han avbröt arbetet när han hunnit halvvägs, för att återuppta det först när han lyckats hitta de rätta modellerna.
En dag när han satt och lyssnade på en kör fick han i en av de unga männen se den fulländade bilden av Kristus. Han bjöd honom till sin ateljé och tecknade en mängd studier och skisser.
Tre år gick. "Nattvarden" var nästan klar - men da Vinci hade ännu inte funnit den idealiske modellen för Judas. Kardinalen, som hade ansvaret för kyrkan, började pressa honom och krävde att han snart skulle färdigställa muralmålningen.
Efter många dagars sökande fann målaren en ung, trasig, försupen och i förtid åldrad man liggande i rännstenen. Han bad sina medhjälpare att föra honom till kyrkan, för han hade inte tid att göra några skisser.
Tiggaren bars dit utan att riktigt förstå vad som hände. Medhjälparna höll honom på fötter medan Leonardo da Vinci avbildade gudlöshetens, syndens och egoismens drag som var så väl tecknade i det där ansiktet.
När han var klar spärrade tiggaren, som hunnit återhämta sig en del från sitt onyktra tillstånd, upp ögonen och lade märke till målningen framför sig. Och med en blandning av förvåning och vemod sade han:
"Den där målningen har jag sett förut!"
"När då?" frågade da Vinci förbluffad.
"För tre år sedan, innan jag förlorade allt jag ägde. Jag sjöng i en kör på den tiden, mitt liv var fullt av drömmar och en konstnär bad mig att stå modell för att han skulle måla Jesu ansikte."

Enkät om "marginaliserade författare"

När läste du senast...

en kvinnlig författare?
Jag läste ut Stormsvala av Marianne Cederwall igår.

en författare med afrikanskt ursprung?
För en månad sedan. Jag läste Pojkflickan av Nina Boraoui, som är fransk-algerisk.

en författare med spanskt/portugisiskt/latinamerikanskt ursprung?
För ett par veckor sedan. Om natten i Chile av Roberto Bolaño, som föddes i Chile.

en författare med asiatiskt ursprung?
Det var ungefär en månad sedan. Ormar och piercing av Hitomi Kanemara, hon är japanska.

en HBTQ-författare?
Ett par veckor sedan, såvida ingen annan av författarna jag läste efter Jonas Gardells En komikers uppväxt var queer.

en mellanösternförfattare?
Tyvärr var det omkring två år sedan. Yacoubians hus av Alaa al-Aswany från Egypten.

Så... Ska jag känna mig stolt (förutom när det kommer till författare från mellanöstern)? Jag vet inte. Jag har liksom ingen agenda. Jag läser vad jag är intresserad av, även om det förstås är bra att ha diversitet i åtanke.

Nocturno de Chile

Min syster hade hypat denna kortroman för mig, detta tunna textblock nästan helt utan andningspauser där allt bara flyter på i en förunderligt stilfull organiserad röra. Om natten i Chile av min och systers gemensamma älskling Roberto Bolaño.

Señor Bolaño

Fader Sebastián Urrutia ligger på sin dödsbädd, han minns sitt liv, sina vänner, sina uppdrag, poesin han skrev ("Min poesi hade alltid varit apollonisk, för att säga det med ett ord, men det som nu flöt ur min penna var snarare dionysiskt, om jag ska försöka beskriva det. Men egentligen var det ingen dionysisk poesi. Inte demonisk heller"), litteraturen han kritiserade och upphöjde, mötet med Pablo Neruda, som han träffade genom sin vän, litteraturkritikern Farewell, begravningar ("Dagen efter gav vi oss av till kyrkogården. Farewell var mycket elegant. Han liknade ett spökskepp, men han var mycket elegant"), Sordello - vilken Sordello?, en författarinna vars make utförde illegala handlingar i deras gemensamma källare ("Visste ni vad Jimmy gjorde? Ja, fader. Har ni samvetskval? Som alla andra, fader"), han minns de veckor då han gav bland annat Pinochet lektioner i marxism och trodde att han skulle bli förkastad av sina vänner,  allt medan hans "åldrade yngling" står och kritiserar och skriker åt honom. Det är snyggt, det är charmigt, det är djupsinnigt, det är poetiskt, det är sorgligt, det är filosoferande, det är litterärt. Det är, med andra ord, Bolaño.

Den åldrade ynglingen, månne?

"Och jag: Gud finns överallt, också på de mest egenartade platser. Och Farewell: om jag inte hade så ont i magen och vore så berusad skulle jag bikta mig nu på momangen. Och jag: det skulle vara en ära för mig. Och Farewell: eller också så skulle jag ta och släpa med er på toa och sätta på er, så det blir gjort. Och jag: det är inte ni som talar, det är vinet, det är de här skuggorna som oroar er. Och Farewell: rodna inte så, alla vi chilenare är sodomiter. Och jag: alla män är sodomiter, alla bär en sodomit inom sig, inte bara våra landsmän, och en av våra plikter är att övervinna honom, besegra honom, få honom på knä. Och Farewell: ni talar som en som suger kuk."

"Det är påven och en tysk teolog som lugnt sitter och samtalar i ett av rummen i Vatikanen. Plötsligt dyker två franska arkeologer upp, mycket upphetsade och ivriga, och säger till hans helighet att de just varit i Israel och att de har två saker att berätta, en mycket god nyhet och en som nog får betecknas som dålig. Påven bönfaller dem att berätta genast, att inte hålla honom på halster. Fransmännen talar i munnen på varandra och säger att den goda nyheten är att de har funnit den Heliga graven. Den Heliga graven? säger påven. Ja, den Heliga graven. Utan minsta tvivel. Påven gråter av rörelse. Vilken är den dåliga nyheten? frågar han medan han torkar tårarna. Att vi inne i graven hittade Jesu lik."

Nazistlitteratur i Amerikorna

...eller Nazistlitteratur i Amerika som den egentligen heter på svenska, en bok av Roberto Bolaño som jag haft höga förväntningar på sedan jag hörde talas om den (titeln jag såg var på engelska, Nazi literature in the Americas vilket förklarar varför jag jämt tänker titeln som jag gör). Jag älskar Bolaño och upplägget lät intressant, en samling fiktiva biografier om högerextrema författare i Latinamerika och Nordamerika.
Man får läsa om Edelmira Thompson som träffar Hitler, och dottern Luz som skattar sitt fotografi på sig själv som spädbarn i Hitlers armar högt, den skrivande, alkoholiserade Luz, olyckligt förälskad i Claudia.
Här finns sportfanatiker och imitatörer med flera olika personas som motsäger varandra, mördare som skriver dikter i luften med sitt flygplan, katolska feminister, beresta kvinnor, framgångsrika författare, bespottade poeter och medlemmar i det ariska brödraskapet.

Boken är indelad i olika stycken med namn som "Familjen Mendiluce", "Belästa och beresta kvinnor", "Trollkarlar, legosoldater, eländiga", "Max Mirebailas tusen ansikten" och "Epilog för monster". Mitt favoritstycke är det som heter "Föregångare och upplysningens fiender", jag älskade språket och på något sätt kändes detta extra Bolañoskt så att säga. De långa, beskrivande meningarna och de lakoniska små kommentarerna...
Romanen är mycket bra, om än aningen ojämn. En del livsöden fångar inte mitt intresse och känns utdragna, bland annat det om "Fetknoppens" öden och äventyr - kanske är det helt enkelt det faktum att denne "Fetknopp" är lite för intresserad av fotboll för min smak. Helheten är dock väldigt intressant, och jag gillar att läsa om hur och varför karaktärerna dras till nazismen - några har högerextrema föräldrar, andra börjar som stalinister och andra går med i fängelsets ariska brödraskap för att klara livhanken, i många fall får man ingen förklaring alls och man hade knappt vetat deras politiska åskådning om det inte vore för att de var med i en bok vid namn Nazistlitteratur i Amerika.

En ung Roberto

"År 1980 utkommer romanen Grymhetens advokat med en besynnerlig dedikation: Till min italienske vän, den okände soldaten, som fallit offer för skrattsalvor."

Like a virgin

Alltså, Paulo Coehlo. Det känns som att antingen hatar man honom och tycker att han är kvasidjup och dryg och äcklig, eller så älskar man och tycker att han är en mästare. Själv känner jag mig relativt neutral. Han har skrivit saker som jag har irriterat mig något så fruktansvärt på, exempelvis: det är väldigt mycket manligt/kvinnligt och "manliga egenskaper" och "kvinnliga egenskaper" och "kvinnlig visdom" och "kvinnlig intuition" där jag snarare kan tycka att visdom och intuition är mänskliga egenskaper, men annars tycker jag oftast att han är rätt mysig. Visst, det är mycket kvasifilosofiska visdomar och blaha blaha, men jag står ut. Det känns lite harmlöst, det är nog ändå lite av hans signatur; kvasidjup filosofi och visdom, lite spirituellt, lite livsåskådning, lite religion...

Paulo och Brida

Jag får någon slags trygghetskänsla, kanske för att jag fick Brida av min mamma när jag låg inne på sjukhus för första gången, som nittonåring ("den handlar om en irländsk flicka, och du gillar ju sådant!"). När jag kom ut led jag av enorma sömnbesvär (jag har haft det så länge jag kan minnas, men de var verkligen extrema, jag sov knappt alls), jag spenderade flera dagar i veckan på biblioteket och läste som en galning, allt från De hundratjugo dagarna i Sodom av Sade och... ja, Coehlo. Så fort de hade en bok av Coehlo jag inte hade läst (då hade jag bara läst Elva minuter som jag fått av pappa ett par år tidigare, och Brida) lånade jag den.

Och nu, senast jag var inlagd... vilket var... ja, herregud, det känns som en evighet, men det var igår jag blev utskriven - så hade mamma med sig Pilgrimsresan. Det var lite lustigt, hon hade ju glömt att hon köpt Brida åt mig första gången jag varit inlagd. Pilgrimsresan tyckte jag faktiskt bra om. Jag gillar sådant där religiöst, lite ritualer, lite så, jag blev nästan själv sugen på att åka på pilgrimsresa. Jag måste säga att Coehlo är utmärkt sjukhusläsning. Lite lagom sådär.

Hur som haver, nu har rubriken ännu ingenting med det jag har skrivit att göra. Så, för att komma till saken. Jag läste nyligen Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät. Typisk Cohelo. Mysig. Lätt att ta sig igenom, snabbläst. Inget mästerverk, men fin läsning. Det var både fint och förbryllande att de ofta pratade om Guds kvinnliga anlete och Gud som kvinna och sådant. Jag tänker ju som så att Gud är könlös, att Guds "gestalt" eller brist på sådan övergår allt mänskligt förstånd, men visst. Det är ju den här ständige bilden folk har i huvudet av den skäggige mannen på ett moln, och man ber ju trots allt Fader vår och inte Moder vår eller Förälder vår. Äsch. Jag är agnostiker, Gud kanske visst har en gestalt. Gud kanske är världens sötaste lilla fladdermus. Men nog om Gud, för jag har fortfarande inte kommit till saken.

Huvudpersonen Pilar berättar att hon har legat med ett antal män, men när hon pratar med sin kärlek, som även var hennes barndomsvän, känner hon att hon "fått oskulden tillbaka". När de älskar förlorar hon liksom oskulden på nytt. Som om hon, för att kunna ha fint och bra sex med sin älskade måste känna sig som en oskuld som plåster på såren då hon inte "sparat sig" för honom eller något. Märkligt.

Det var i alla fall fint att Brida fick sig en liten cameo. Dock inte i sexakten. Det vore ännu finare.

Sjukhuslektyr

Titti är tillbaka efter ett år av vedervärdighet. Och idag kom jag hem efter en elva dagars sjukhusvistelse. Min koncentration är tillbaka. Jag läste knappt alls under ett helt år, men det har jag tagit igen. Under de knappt två veckorna jag låg inne hann jag med tolv böcker. Därför börjar jag med små minirecensioner av lite av vad jag har läst.

Alternativet av Karolina Bång var befriande att läsa. Ett seriealbum som tar upp tvåsamhetsnormen, heteronormen och andra normer samt de ofta bedrägliga självhjälpsböckerna. Det var en mycket god vän till mig som lånade ut boken till mig, hon tänkte att det kunde vara skönt att läsa något satiriskt riktat mot just självhälp och liknande när man mådde som jag. Och det kunde jag definitvt hålla med om. Jag som dessutom drömmer om detta alternativ, alternativ till tvåsamhetsheteronormen.

Samma person har jag pratat om Egalias döttrar av Gerd Brantenberg med, men det var inte henne jag lånade den av, utan min kära syster som kom in med en liten trave böcker jag kunde ha bredvid min sjuksäng. Jag hade velat läsa Egalias döttrar länge, men jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av den. Min första tanke var; fan vad flummig den är. Och välskriven är den inte. Och dåligt korrekturläst var den också, men det är ju inte Brantenbergs fel.
Men visst. Det är ju ett viktigt ämne, och anti-feminister borde definitivt läsa den. Men något litterärt storverk är den inte, även om jag absolut inte tyckte illa om boken. Den var bara så hoppig. Från den ena händelsen till den andra. Först vill huvudpersonen Petronius ha en dykardräkt för män. Det verkar som det ska bli en stor grej, mamman pratar om den och den tillverkas trots protester. Sedan får Petronius den, använder den aldrig och sedan nämns den inte igen. Och sådant. Och helt plötsligt är de aktivister och sedan protesterar de och sedan går de på gaybar...
Det är som att Brantenberg vill få med allt, allt, allt. Men i alla fall, trots allt, boken är läsvärd.

Min ovan nämnda vän lånade ut ytterligare ett par böcker (som jag tänker tala om vid ett senare tillfälle), en av dem var Vinden är min mor av Bear Heart och Molly Larkin. Vännen hade själv inte läst den, det var hennes yngre syster som sagt att hon fått en "mysig känsla" av den.
Det är en äldre herre som skrivit den, en nordamerikansk indiansk medicinman som blandar anekdoter från sitt liv med allmän livsvisdom. Och systern hade rätt; det är mysigt att läsa medicinmannens visdomar. Dock ger den mig lite Weldschmertz. Om bara västerlänningar inte levt i ett ekorrhjul, om vi bara levde enklare och mer i samklang med naturen... Ja, på detta år jag varit borta från bloggen har jag utvecklat mina tankar om hur livet bör levas, och jag vill helst rymma iväg med några goda vänner och skapa en stam som livnär sig på vad naturen kan ge. Drömmar, drömmar...

Och så kommer Bolaño, min älskade Roberto. Det var så längesedan jag läste någonting av honom innan jag fick låna Amulett av min syster. Denna stream of consciousness-aktiga roman om Auxilio, inlåst på en damtoalett på ett universitet för att undfly den mexikanska arméns ockupation av universitetet. Så bra den är! Så underbart språk Bolaño alltid har, så bra allt flyter ihop... och huvudpersonen Auxilio tycker jag verligen om. En lång, smal dam som "skrattar konspiratoriskt" genom att hålla för munnen då hennes fyra framtänder saknas. Modersgestalt åt den unga mexikanska poesin. Och Arturo Bolano, en av huvudkaraktärerna i min älskade De vilda detektiverna och hans vän Ernesto San Epifano får vara med. Dessutom kände jag ju redan till Auxilio från just De vilda detektiverna där hon bland annat berättar om sina tolv dagar på universitetets damtoalett.

Florina

Vilken märklig liten bok Florina av René Vázquez Díaz är. Författarens välutrustade nästan-namne José Blazco Frías besöker den rullstolsburna, bulimiska Florina för att mot betalning ta hand om henne i två dygn. Enligt Florina har de haft ett sexuellt möte tjugo år tidigare, som tonåringar. Florina minns allt, José minns nästan inget. Det de gör mest under dessa dygn är att reta varandra - både sexuellt och med diverse gliringar. De är verkligen fruktansvärt lika varandra.
Den är roande. Lite kvick sådär, och jag tycker om Vázquez Díaz språk. Egentligen ingen enorm läsupplevelse som sådan, men jag tyckte om den, det gjorde jag. Definitivt underhållande. Sexig? Ingen aning. Jag läser inte erotisk litteratur för att bli stimulerad, för det blir jag inte, men jag är trots detta mycket förtjust i kvalitativ pornografisk litteratur eller vad sjutton man ska kalla det.

Den är utgiven på Vertigo förlag (och är alltså estetisk tilltalande), som för övrigt fått en egen etikett här på min blogg, eftersom jag känner att jag skriver ganska mycket om det sabla beroendeframkallande förlaget.

Finfint

Min bästa läsning under 2012

Best of  2012 (utan inbördes ordning, länkarna är till mina tidigare recensioner):

De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. En helt underbar tegelsten med fantastiskt språk och ett galet flow. Ganska orealistisk realism med svart humor, droger, sex, massvis med poesi, två nästan mytologiska poeter vid namn Ulises Lima och Arturo Belano och människor de stött på under sitt bohemiska vagabondliv som berättar sina historier om hur de träffade dessa - kanske är det en ny vild detektiv som intervjuar dem om dess leverne, är det möjligtvis början och slutets unge berättare Juan García Madero?
Och namnet på deras poetiska rörelse, Inälvsrealismen... underbart. Det låter som något som är så påträngande realistiskt att det blir obekvämt och nästan surrealistisk.
Varför var boken tvungen att ta slut?

Parfymen av Patrick Süskind. En underbar roman med ett fantastiskt språk - stiligt, nästan stiliserat, subtilt, sublimt... Mördaren Grenouille är en otroligt fascinerande karaktär, och trots att han är en manipulativ och hatisk psykopat är detta ingen sensationslysten spänningsroman. Den är stillsam, metodisk. Som Grenouille själv. Den sista meningen är nog den vackraste och obehagligaste slutmening jag någonsin läst.

Guide av Dennis Cooper. Obehaglige Cooper! Han är som en drog. Jag vet att jag mår dåligt av att läsa honom, men ändå vill jag ständigt ha mer, mer, mer. Guide är annorlunda än allt annat jag läst av Cooper trots att många av hans signaturteman finns med: sex, död, porr, pedofili, fantasier om lustmord och så vidare. Trots detta har Guide ett helt annat sorts flow än många av hans andra romaner, och jag älskar det. Att läsa den är som att vara mitt uppe i ett drogrus. Och för en gångs skull är inte huvudpersonerna high-schoolkillar, vilket också känns uppfriskande.

Kapten Corellis mandolin av Louis de Berniéres. Vackert skriven historia med ett enormt persongalleri. Man får inte lära känna karaktärerna på djupet, men det gör ingenting. Det känns snarare som att stå bredvid och bevittna ett samhälle i förändring. Synd, dock, att slutet är... eh. Det är inte bra helt enkelt.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Romanen grep tag i mig direkt, en alldeles fängslande historia. Jag kunde dra flera paralleller till Hugos Samhällets olycksbarn - kommissarie Javier Fumero påminde om konstapel Javert - inte bara vad beträffar namn och yrke, utan även i sina starka uppfattningar om rätt och fel och sin beundran till arbetsamhet och plikt och därmed ett förakt för samhällets "slödder". Fumero är dock betydligt grymmare än Javert, en riktig sadist faktiskt. Ytterligare en likhet är deras sökande efter en skuggfigur av anledningar som kan tyckas triviala. En mycket fängslande historia, men lider tyvärr av samma sjukdom som Kapten Corellis Mandolin - slutet var inte bra.

Roman med kokain av M. Agejev.

 Ilustrado av Miguel Syjuco. Underbar roman! Läs, läs,läs! Språkets flow och kvickhet får mig att tänka lite på Roberto Bolaño, likaså grejen med politik blandat med fiktion om fiktion. Men Syjuco är ingen Bolañokopia på minsta sätt, han står på alldeles egna ben och boken är ett originellt och intressant verk. Jag älskade boken från första sidan och hoppas att Syjuco kommer med en ny roman snarast.

Med livet framför sej av Émile Ajar.

491 av Lars Görling.

Hatets sånger av diverse författare.

Fittstim, av diverse författare

Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson

Det okända universitetet av Roberto Bolaño. Bolaños litteratur är en helt egen värld med egna lagar, ett eget språk och egna arketyper. Hans dikter är precis lika underbart säregna som hans prosa.

Evig natt av Michelle Paver

Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop

Och en djäkla massa bubblare, Kallocain, 1984, Paris-Dakar, Jag vet ingenting om dig, Den perfekte vännen, Främmande värld, Frånvarande ur samma stim av bläckfiskar, A clockwork orange, Hell house och en hel del annat.

En intressant recension på en intressant blogg

Jag vet inte hur jag hamnade på den numera nerlagda bokbloggen Pocketpocketpocket, men den är definitivt kvalitativ (om man bortser från en hel del felstavningar och slarvfel, exempelvis boktitlar som mystiskt byter namn). Jag älskade recensionen om Roberto Bolaños De vilda detektiverna (en av mina favoritböcker) - recensenten hade mer blandade känslor för boken än vad jag hade, men det gör det bara mer intressant tycker jag. Läs recensionen här!

Lite frågor om litteratur, okänt ursprung

Vilken är den första bok du minns du läste och tyckte om?
Jill Barlkems Året runt på Björnbärsstigen och allt annat om Björnbärsstigen - de underbart vackert och charmigt illustrerade böckerna med små skogsmöss i huvudrollerna. Min favorit var berättelsen om hösten, och jag hade prydnadstallrikar på mitt flickrum föreställande bilder från de olika årstidssagorna. 

Läser du serietidningar eller manga och isåfall vilka?
Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag läste dock relativt nyligen Ghost World som en vän lånade ut till mig, och jag är väldigt nyfiken på att läsa mer än det otroligt lilla jag läst av Liv Strömquist. När jag var fjorton-femton läste jag en del manga. Bland annat Gravitation, Fruits Basket, Petshop of horrors samt mina favoriter Legal Drug - och Miyuki-chan in wonderland som inte hade någon vidare handling, men var väldigt söt och sexig för en hormonstinn tonårsflicka med a thing for kvinnor i uniform - sjuksköterskor, French maids och så vidare.

I vilka omgivningar läser du helst? På bussen, i bilen? Fåtöljen? Sängen?
Soffan, i parker när det är fint väder samt på caféer (som för övrigt är en underbar skrivmiljö).

Vad är det bästa att dricka/äta till en riktigt bra bok?
Eftersom jag tycker om att läsa på caféer - polkamaräng och iste. Eller vin. Vin funkar alltid.

Lånar du ofta på biblioteket?
Väldigt sällan. Kanske alldeles för sällan.

Handlar du böcker på nätet och isåfall var? Brukar du jämföra priser?
Jag brukar jämföra priser lite sisådär. Jag handlar ofta böcker på nätet. Främst från eBay och Adlibris. Ibland från Bokbörsen och Amazon.

Hundörar du? Skriver i marginalen?
Jag skriver aldrig i marginalen. Jag hundörar biblioteksböcker som redan är hundörade.

Tjocka eller tunna böcker?
Det spelar absolut ingen roll, en bra bok är en bra bok oavsett om den är 100 eller 800 sidor lång.
 
Vilken är den senaste boken du läst och tyckt om?
Karin Boyes Kallocain som jag lånade av min syster efter att ha hört henne prisa den. Och den var faktiskt väldigt bra!

Vad läser du just nu?
Massor. Jag slalomläser hela tiden. Jag läser bland annat Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru. Den har ett väldigt vackert språk! Fast det tar tid att läsa den eftersom den gör mig så deppig. Men fin är den. Jag hoppas inte att min gode kursare som lånat mig den misstycker alltför mycket angående mitt segande!

Nämn någon bok du tyckte var hopplöst dålig! 
Först blev jag tvingad att läsa Fogelströms Mina drömmars stad i åttan eller nian. Jag läste bara några kapitel. Sedan tvingades jag återigen att läsa den i ettan på gymnasiet. Usch vad den tråkade ut mig! Jag borde kanske ge den en ärlig chans nu några år senare, men jag känner mig tyvärr avskräckt.

Tvingade du dig igenom den ändå?
Ja. Jag snabbläste den.

Fem böcker du älskar?
Det känns dödssvårt, så jag tar fem jag läst relativt nyligen: De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson, 491 av Lars Görling, Med livet framför sig av Èmile Ajar samt Ilustrado av Miguel Syjuco.

Favoritförfattare?
André Gide! Han är fantastisk och lite sorgligt bortglömd. Annars Oscar Wilde, Franz Kafka, Shakespeare, Victor Hugo, Roberto Bolaño, Federico García Lorca och... ja. Många fler.
 
Någon som du gärna skulle vilja läsa, men inte kommit dig för?
Boktjuven av Markus Zusak! Och en massa av John Fowles, däribland Illusionisten och Den franska löjtnantens kvinna. För att inte tala om alla Bret Easton Ellis-romaner jag har liggande.

Läser du faktaböcker? Vilka genrer föredrar du?
Jag läser gärna litteraturhistoria, konsthistoria, filmhistoria... och jag äger en massa böcker om psykisk ohälsa, depressioner och självmord. Självmord är ett otroligt obehagligt och intressant fenomen.

Om en bok blivit film: läser du helst boken först och ser filmen sen, eller tvärtom?
Det beror helt på situationen!

Favoritfilm (baserad på bok)?
Jag är ju väldigt svag för Trainspotting. Annars älskar jag bland annat The Servant och Diary of a country priest samt en massa äldre filmatiseringar av Ringaren i Notre Dame.

Om du ”upptäcker” en bok via film, brukar du läsa den då?
Ja, absolut, om filmen tilltalar mig ordentligt försöker jag alltid leta rätt på förlagan.

Läser du lyrik? 
Jag älskar bra lyrik, både klassisk, gammal och modern. Min favorit är nog The ballad of Reading gaol av Oscar Wilde. Den är helt fantastisk. Annars älskar jag Lorca, Rimbaud, Villon, Sapfo, Catullus och en massa märkliga moderna poeter.

Har du dolt vad du läser nångång? För att du kanske känt dig ”nördig” eller nåt sånt?
Nej för sjutton.

Känner du nånsin stress över alla böcker du skulle vilja hinna med att läsa, men inte hinner?
Naturligtvis.

Poesi från Mexiko

We Will Open Our Lungs to an Unpoisoned Air

In front of any border,
In front of any comedy or pantomime,
beauty and lucid eyes.
The men of the lie change like the days.
In front of that, knife-brushstrokes kneaded with living flesh;
then the sore over naked skin
until a New Time is born flashing among two or more clouds,
to sing from our throats: no more clots, let the blood flow!
Only our dreams like a galloping storm.

The Sun ruins itself fucking your eyes.
Crime is brief on the threshold of time
and in the folds of spring
life's resinous line keeps its secrets.
Vast coincidence,
greed for cracked fruit,
rescue from eternal agitation—swarm of blood—light that unites us and
love followed from spellbinding suns biting the road left behind.

I take angel screams from your heartbeats.
To begin the day I give you my song,
my contractor hips,
the howl of my steel truths.
Life life life who said?

Dikten är skriven av Jorge Hernández Pieldivina, som även återfinns i Roberto Bolaños De vilda detektiverna i fiktiv form, där som den excentriske Piel Divina. Underbart!

Ytterligare en tematrio

Från Lyran. Om resor. Hon skriver:

Berätta om tre böcker som ni förknippar med resor.

1. De vilda detektiverna av Roberto Bolaño - såklart! Det reses otroligt mycket i den boken. Titelns detektiver reser och letar efter Césarea, en försvunnen äldre poetissa. Och dessa detektiver, poeterna Ulises Lima och Arturo Belano, reser mer än så. De reser och reser och reser. Otroligt många människor har sitt att säga om dessa excentriska män. Vilket förmodligen innebär att det finns en vild detektiv beredd att söka upp dessa nästan mytomspunna herrar. En alldeles, alldeles, alldeles jätteunderbar bok. Språket. SPRÅKET.

2. Kapten Corellis Mandolin av Louis de Bérnieres är som en enda lång resa i tid och rum, man träffar massor av människor, man lär inte känna alla på djupet men alla har de något att säga. Även om slutet inte var riktigt min kopp te är det en helt underbar roman med ett otroligt stilfullt språk.

3. Svartvintern av Marianne Cederwall får mig att vilja resa. Egentligen får alla böckerna i den serien mig att vilja resa, men speciellt Svartvintern eftersom jag vill åka långt upp i Kiruna och bo i en liten stuga och bara koppla av när stadslivet blir för jobbigt. (Det vore underbart. En lägenhet i en stad och en stuga i skogen/vid havet). Cederwall har en underbart kreativ fantasi, böckerna är så fyndiga och speciella med härliga karaktärer (min favorit är Hervor, Lapplandshäxan). Jag blir nästan avundsjuk! Jag vill också skriva så att Sverige (Gotland och Lappland i Cederwalls fall) känns exotiskt!

Roberto Bolaño

Roberto Bolaño är fantastisk. Hans språk är något alldeles extra, det har ett helt onaturligt naturligt flow... han var en riktig språkakrobat. De vilda detektiverna var något av det absolut bästa jag läst och hans diktsamling Det okända universitetet innehåller så många underbara formuleringar att jag blir alldeles till mig. Därför är jag lite nervös över att läsa 2666. Jag köpte den ändå för flera månader sedan, men jag är rädd att förväntningarna är för höga. Jag har många sådana böcker. Som verkar så bra att jag inte vågar läsa dem. Inte bara för det med förväntningarna, utan "tänk om jag inte läser boken vid ett tillfälle som den förtjänar, tänk om jag är för trött eller för...". Men snart, Bolaño.

Ur Det okända universitetet

Jag har sett dem vakna upp vid havets stränder och tända en cigarett som bara de som väntar sig galna upptåg och lätta smekningar kan göra
~Roberto Bolaño

Gabriel García Márquez och annat

Det är ju bara för sorgligt att jag inte tagit mig tid att läsa något av honom än! Han verkar väldigt lovande.

...för övrigt så drömde jag om både Stephen Fry och Oscar Wilde. Igen. Tredje natten för Stephen, andra för Oscar. Undrar vad som händer denna natt.