Instinktivt gillande

Ibland hittar man sådana böcker som man rent instinktivt vet att man kommer att älska. Och ofta, när jag hittat en sådan bok, skjuter jag upp läsningen - jag måste läsa den vid rätt tidpunkt - när nu den skulle infalla, jag blir lite skrämd så att säga, jag måste göra boken rättvisa och andra dumheter.
m/s Tiden av Fredrik Ekelund är en sådan roman. Motståndets estetik av Peter Weiss är en annan, och nej, jag har fortfarande inte läst den. Båda är, för övrigt, tjocka, röda och med vit text på framsidan.

Hur som haver. "En sommarkväll på författarens balkong, de som på 70-talet jobbade tillsammans i Malmö hamn - Donald, Stravinskij, Fjorton, Norrköping, Kocken, Kjell-Erikus och Jins visslare. De äter av Kocken omsorgsfullt lagade gryta, dricker gott och samtalen börjar flöda. De andra arbetskamraterna, hamnarbetarstrejken, Marx, språket - allt avhandlas. Inte minst arbetarförfattaren Gösta Larssons liv och författarskap." Det är vad det står på baksidan, och det var det som lockade mig. Och nu har jag börjat läsa den, och jag, som hade så höga förväntningar, är ännu inte beskriven.

För den verkar fantastisk. Karlarna pratar i mun på varandra och ibland kommer någon med någon lärd utläggning för att bli avbruten på någon som frågar efter mer sill, eller någon som säger något på grov malmöitiska. Redan på sida tjugoett känner jag att, fan, detta kommer bli fantastiskt. Hör på detta:

"Någon vill vara Historiemaestro:
-Almgården hette den innergård på Bastiljen mellan yttermuren och den inre fästningen, det...
Någon annan bryr sej inte:
-Jag såg han på första maj, Folkets Park. Nya skor, faktiskt, men plastpåsen hade han, som alltid. Nu med skånska flaggan på.
Maestron framhärdar liaväll:
-...var kanske världshistoriens största antiklimax, 14 juli 1789, sju fångar satt darr, fyra psykfall, två tjuvar och markisen de Sade.
-Sade de det?
-Jag har en syssling som heter Berlin.
-Sku' du ente ha'tt en markis här istället för parasollen?"

Eller detta;
"-Vem spelar fotboll på skolgården?
-Wer reitet so spät durch Nacht und Wind?"
...och inte förrän på nästa sida, efter bland annat pratet om Bastiljen, kommer det;
"-Es ist ein Vater mit seinem Kind. På flykt efter israeliska bomber."

Ekelund

Dessutom gillar jag att den utspelar sig (saj) i min hemstad, Malmö, nu känner jag mig nästan lite utanför, jag med min "rikssvenska" som folk har kallat det, haha! Jag känner närheten då, liksom jag gjorde när jag läste Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Och redan kort inne i boken, m/s Tiden, alltså, nämns "Tjyvaparken", som ligger ungefär tio-femton minuters gångväg från där jag bor.

Sjukhuslektyr

Titti är tillbaka efter ett år av vedervärdighet. Och idag kom jag hem efter en elva dagars sjukhusvistelse. Min koncentration är tillbaka. Jag läste knappt alls under ett helt år, men det har jag tagit igen. Under de knappt två veckorna jag låg inne hann jag med tolv böcker. Därför börjar jag med små minirecensioner av lite av vad jag har läst.

Alternativet av Karolina Bång var befriande att läsa. Ett seriealbum som tar upp tvåsamhetsnormen, heteronormen och andra normer samt de ofta bedrägliga självhjälpsböckerna. Det var en mycket god vän till mig som lånade ut boken till mig, hon tänkte att det kunde vara skönt att läsa något satiriskt riktat mot just självhälp och liknande när man mådde som jag. Och det kunde jag definitvt hålla med om. Jag som dessutom drömmer om detta alternativ, alternativ till tvåsamhetsheteronormen.

Samma person har jag pratat om Egalias döttrar av Gerd Brantenberg med, men det var inte henne jag lånade den av, utan min kära syster som kom in med en liten trave böcker jag kunde ha bredvid min sjuksäng. Jag hade velat läsa Egalias döttrar länge, men jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av den. Min första tanke var; fan vad flummig den är. Och välskriven är den inte. Och dåligt korrekturläst var den också, men det är ju inte Brantenbergs fel.
Men visst. Det är ju ett viktigt ämne, och anti-feminister borde definitivt läsa den. Men något litterärt storverk är den inte, även om jag absolut inte tyckte illa om boken. Den var bara så hoppig. Från den ena händelsen till den andra. Först vill huvudpersonen Petronius ha en dykardräkt för män. Det verkar som det ska bli en stor grej, mamman pratar om den och den tillverkas trots protester. Sedan får Petronius den, använder den aldrig och sedan nämns den inte igen. Och sådant. Och helt plötsligt är de aktivister och sedan protesterar de och sedan går de på gaybar...
Det är som att Brantenberg vill få med allt, allt, allt. Men i alla fall, trots allt, boken är läsvärd.

Min ovan nämnda vän lånade ut ytterligare ett par böcker (som jag tänker tala om vid ett senare tillfälle), en av dem var Vinden är min mor av Bear Heart och Molly Larkin. Vännen hade själv inte läst den, det var hennes yngre syster som sagt att hon fått en "mysig känsla" av den.
Det är en äldre herre som skrivit den, en nordamerikansk indiansk medicinman som blandar anekdoter från sitt liv med allmän livsvisdom. Och systern hade rätt; det är mysigt att läsa medicinmannens visdomar. Dock ger den mig lite Weldschmertz. Om bara västerlänningar inte levt i ett ekorrhjul, om vi bara levde enklare och mer i samklang med naturen... Ja, på detta år jag varit borta från bloggen har jag utvecklat mina tankar om hur livet bör levas, och jag vill helst rymma iväg med några goda vänner och skapa en stam som livnär sig på vad naturen kan ge. Drömmar, drömmar...

Och så kommer Bolaño, min älskade Roberto. Det var så längesedan jag läste någonting av honom innan jag fick låna Amulett av min syster. Denna stream of consciousness-aktiga roman om Auxilio, inlåst på en damtoalett på ett universitet för att undfly den mexikanska arméns ockupation av universitetet. Så bra den är! Så underbart språk Bolaño alltid har, så bra allt flyter ihop... och huvudpersonen Auxilio tycker jag verligen om. En lång, smal dam som "skrattar konspiratoriskt" genom att hålla för munnen då hennes fyra framtänder saknas. Modersgestalt åt den unga mexikanska poesin. Och Arturo Bolano, en av huvudkaraktärerna i min älskade De vilda detektiverna och hans vän Ernesto San Epifano får vara med. Dessutom kände jag ju redan till Auxilio från just De vilda detektiverna där hon bland annat berättar om sina tolv dagar på universitetets damtoalett.

Något slags julinlägg (med litteratur) och två dödsårsdagar

Jag var tvungen att sticka ut och köpa de sista julklapparna idag och jag hade verkligen, verkligen, verkligen ingen lust eller ork. Och det är två dagar tills julafton och det finns inte den minsta lilla julstämning yrandes runt i min kropp. Jag försöker bota det med lite julmusik, den där listan från igår. ("Stick your christmas up your arse, ho ho,fucking ho!" som Monty Python sade.)Men den infinner sig inte, och lär inte göra det förrän vid glöggdrickandet på julafton - det var nämligen så det var förra året. Och förra igen.

Men shoppingen gick bra. Jag lyckades hitta presenter till alla efter något telefonsamtal med systern, vi brukar nämligen slå ihop summan och köpa julklappar tillsammans. Så att folk kan få lite dyrare presenter från en student (jag) och en gymnasist (systern).

Sedan tyckte jag så synd om mig själv att jag begav mig till Emmaus secondhand för att skämma bort mig själv lite. Hittade en jättefin slags grön och mönstrad kavaj med puffiga axlar/ärmar och tjusiga knappar. Känner mig som Guildenstern eller kanske Rosencrantz - men nej jag är ju Guildenstern (Hamlet, Rosencrantz and Guildenstern are dead). Och med ett par knäbyxor och långa strumpor till hade jag känt mig som en vän till Oscar Wilde. Ett plagg med många möjligheter alltså! Jag kan även känna mig som en historisk greve. Tyvärr är den lite för stor, kavajen alltså, inte greven. Men äsch.

Stor kavaj, liten greve, vedervärdig bildkvalitet

Jag hittade även lite böcker. Som Silke av Alessandro Baricco. Det är en sådan där liten tunn djäkla bok som ska vara sådär "förförisk" och "vacker". Om den inte är bra kommer jag i alla fall inte ha slösat mycket tid på att läsa den - 120 sidor

Idag var det för övrigt tjugotre år sedan utmärkte Samuel Beckett dog, och tio år sedan underbare Joe Strummer dog. Drick deras skål och må de fortfarande vila i frid!

Beckett

Strummer (älskade!)

Tyg

Jag har köpt en jättevacker klänning! Jag känner mig som... en friherrinna eller något.
Fast den ska jag inte använda förrän vid väl vald högtid. Idag har jag en av mina fina Oscar Wildetröjor. "Work is the curse of the drinking classes" står det under Oscars huvud. Jag beställde den på fyllan.

Något fint hände idag

Jag var på Emmaus idag (jag älskar affären, den i Kirseberg samt den mittemot Myrornas nära Triangeln, båda i Malmö har ofta ett underbart utbud - men det är trist med det uppenbara politiska ställningstagandet, de verkar alltså mycket anti Israel - och det där är en riktig fisrumpekonflikt där båda parter drabbas otroligt hårt och det gör mer ont än gott att peka ut offer och förbrytare eftersom både Israel och Palestina farit oerhört illa och gjort oerhört mycket fel mot varandra, men nu skulle det handla om en fin händelse) för att köpa lite billiga böcker (och jag hittade en vacker sjal). Då det var någon minut innan stängningsdags såg jag att det var tre inbundna böcker till priset av två, och givetvis hade jag två i handen så jag bestämde mig för att utforska boklådan vid disken och bara nöd-ta en tredje att ge bort eller något. Plötsligt säger en man (som hört när jag nämnt för kassörskan att jag skulle försöka skynda mig att hitta en tredje bok) med en mycket mjuk röst: "Vad sägs om den här?"
Han håller upp en otroligt vackert inbunden bok. Jag frågar honom vad det är för något och vad säger han? "Maupassant". Mitt hjärta känns fortfarande glatt sådär en vinterkväll. Inte nog med att det var en vacker bok av en författare som intresserar mig, mannen (som var en otroligt stilig och välklädd lite äldre herre som hade en mjuk, lugn och vänlig utstrålning - jag vet att jag har sett honom en gång förut i trakterna och jag reagerade på hans skönhet och vänliga, lugna utstrålning) verkade antingen märka av på mig eller hoppas på att jag skulle uppskatta just denna boken. Jag vet inte varför, men sådana situationer kan jag leva länge på. Tack, anonyme man. Jag såg när jag kom hem och öppnade boken att jag inte ägde just de novellerna som var i boken heller.

Den mystiska poeten

Idag var jag och lunchade med min syster i min hemstad, det vill säga Malmö. Vi besökte även en del second-handaffärer. På Emmaus hittade jag en bok vid namn Eremonaut II - en bok från en nättidskrift med bland annat poesi, recensioner och prosa. Boken lät intressant, så jag köpte den. I boken låg tre A4-papper med dikter på - jag gissar att det är dikter av den som ägde boken före mig eftersom det fanns korrektur med bläck vid vissa ord. Dessutom googlade jag verser ur dikten och fann ingenting. Varför fanns hans eller hennes dikter där? Ville hen sprida sin diktkonst till andra, ge någon slumpmässig människa en liten gåva? En av dikterna var dessutom väldigt bra. Spillra hette den. Om någon mot förmodan skulle läsa det här och känna igen den, så, eh, kontakta mig? Det vore roligt att veta vem denna mystiska poet är.
Här är dikten:

Jag kommer ihåg när du cyklade uppför kullen till observatoriet,
när du vilade på min axel,
när du fingrade på fingrade på fingrade på
saker som du inte hade att göra med
(en sjal som tillhört någon annan
insidan av mina ögonlock)

Jag kommer ihåg framtiden,
när vi möttes igen efter alla dessa år
och vi kände igen varandra, både du och jag
och hon

När vi lärde oss att bryta igenom till varandra
bara genom att vara,
bara genom att andas, att leva, att älska.

När du lärde mig att våld föder inte bara våld utan också en längtan
När du viskade i mitt öra att inte vara rädd,
vad som än händer kommer du också att gå sönder.

Jag kommer ihåg att jag ska trampa sönder ditt liv
att en skärva av en tand, ett porslinshjärta eller ett emaljöga
ska tränga in genom läderhuden under mina fötter
ska
fördelas som ett fint pulver
ett damm
en blandning av stjärndoft och kalcium som sprider sig i blodomloppet
och ett enda spån ska leta sig fram till mitt hjärta och slå hål på hela min värld

Jag kommer ihåg att jag aldrig bad dig om förlåt
För jag trodde
att det var samma sak som att erkänna skuld.

Det är det sade du,
men det är det värt.
Men vad du än gör, var inte försiktig
tassa aldrig på tå
bland andras krossade drömmar
slå hellre ditt eget liv i spillror.

Jag lovar att vara en vagel i ögat på dig
om du vill vara en tistel i min trädgård
och jag ska visa dig min nakna armbåge
om du ger mig din själ
och jag ska raka av dig allt ditt hår och kalla dig Billy
efter en pizza eller en jazzlegend.

Jag kommer aldrig att glömma den dagen
när du tatuerade in ett slagskepp över hela ryggen 

och jag kommer aldrig att glömma hur du strävade dig fram genom balsalen
förbi frackarna och limousinerna
förbi drinkarna och kandelabrarna
förbi vakthundarna och snittarna
förbi jungfrutornet i Bosporen
förbi alla mina vitala organ
rakt in i mitt öra
du sade

du och jag kan vara varandras spillror
men bara om du också vågar gå sönder

Eremonauts hemsida.

Gengångare och Zombies

Jag var och såg Gengångare och Zombies på Intiman i Malmö med en vän igår. Mycket intressant version av Ibsens Gengångare. Jag tyckte om den, skådespeleriet var utsökt (jag tyckte dock att Forstenberg spelade Regine väl stelt, det kändes blekt och oengagerat - tyvärr!), Henrik Svalander, Ann Petrén och Göran Dyrssen var de som speciellt fångade min blick.
Så ja, det var en väldigt kul grej. Jag kom dock på mig själv med att ibland, bara ibland, önska att det var Ibsens verkliga Gengångare jag såg. Jag tror väl egentligen mest att hela grejen med zombierna blev lite tiotalstrendig för en kulturfascist som jag i några minuter, men jag kan inte säga att jag blev särdelses störd, jag vande mig snabbt vid det. Det var en väldigt annorlunda upplevelse och jag är glad att jag såg den. Kvällens höjdpunkt var givetvis när brandlarmet gick och lokalen fick utrymmas! Tjohej!

Ibland tycker jag om måndagar

Bob Geldof sjöng om att han inte gillade måndagar, det brukar jag förvisso inte heller göra, men detta känns som en bra måndag.
 Jag dricker vin med cola light (höhö, klockan är alltid fem någonstans i världen, höhö), kikar lite på hemtentan med fredag som deadline och funderar på att börja fila lite på den, lyssnar på Edguy
(nostalgi på högsta nivå, jag kan fortfarande alla texter skrivna före 2005, hela min högstadietid och tonårsrevolt definierades fan av Edguy... till skillnad från Rammstein som definierar min uppväxt, pubertet och min relation till pappa - som fick mig att börja lyssna på dem - det kanske är därför Till Lindemann är en musikalisk fadersfigur till mig)
och dessutom har jag en massa projekt att leka med när jag får lust med det.

Två längre berättelser - en ungdomsbok (jag trodde att jag inte kunde skriva sådana, men det gäller bara att tänka som en dryg cynisk gymnasieungdom så har man det... dessutom måste jag ju blanda in lite sex och droger också, och det är jag bra på... heh.) och en ordentligt tilltwistad Narcissusberättelse med lyckligt slut (som innehåller prat om sex, dock inga illegala droger, men vin i mängder).Två pjäser. En novell/novella. Och kanske skulle man försöka sig på lite poesi också. Kanske.

Dessutom har jag massor med roliga böcker att läsa. Vissa saker måste jag läsa lite extra inför hemtentan, men annars har jag redan läst det mesta inför den. Så nu kan jag nöjesläsa hur mycket jag vill. Måndagar är inte alltid så farliga.

Ett till favoritkonstverk! Echo and Narcissus av Waterhouse.

Inte nu igen!

Jag måste ha en masochistisk ådra. Jag anmälde mig nämligen till ytterligare ett poetry slam, som är på måndag. Och liksom de andra gångerna är jag inte ens helt hundra på vilken dikt jag ska läsa. Men det löser sig väl. Det har det gjort de andra gångerna. Jag hoppas bara att jag kan övertala någon jag känner att titta på mig. Annars blir jag livrädd och känner mig oälskad! Eller åtminstone lite extra nervig.

Här är en bild på en poet.
Det går rykten om att han knullar en get.
(Karaktären Pierre Gringoire alltså, inte Raymond Hatton. Såvitt jag vet!)
Men söt är han i alla fall.

Universitetet som Bolaño glömde

Imorgon börjar mina universitetsstudier. Det låter så seriöst. "Då är man ju vuxen!" instämde min sjuttonåriga syster vars sällskap jag avnjutit under helgen. Vilken tur att jag valde Lund istället för min hemstad Malmö. I Malmö heter det ju högskola, det låter inte lika posh. Jag är fortfarande aningen nervös över att inte hitta rätt sal. Därför sätter jag in en bild på Jean-Paul Marat i badet av en konstnär vars namn jag inte minns. För att lugna nerverna lite, liksom. En annan blödande man är Tim Roth i Reservoir Dogs (som jag såg med min syster och en god vän igår). Mr Orange. Jag tycker om orange. Det är en färg som symboliserar bra saker såsom kreativitet och smakfull galenskap.

Tematrio om Malmö

Berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad!  (Säger Lyran.)

1. Jag bloggade ju glatt om en arg bok för någon dag sedan, Hatets sånger om tidig svensk socialistisk diktning. Den man som skrivit flest dikter i denna bok hette Leon Larson och han föddes i Malmö. Han var proletärförfattare och anarkist. Hans dikter är fantastiska, revolutionära, arga och ofta obehagliga. Jag fäste mig vid en rebellisk en om hans sångmö.

Min sångmö är icke som andra,
en ungmö av kvitter och skratt;
nej, hon är en kvinna från mörkret,
en dotter af kyla och natt.

2. Ulrica Lidbo kommer tydligen från Malmö. Hon skrev en ungdomsbok som jag lånade av min syster, Decembergatans hungriga andar. Den är väldigt snyggt skriven, obehaglig, gripande och känns riktigt, riktigt äkta. Huvudpersonen växlade jag mellan att ha största sympati för och känna att hon var en egocentrisk, elak och känslolös skitunge. Vilket förstås gör allt mer äkta. För hon är ju inte elak. Inte egentligen. Hon är ju ingen skitunge. Hon mår bara överdjävligt och är fjorton år gammal. Jag vet själv att man inte alltid blir så trevlig och osjälvisk när man har ätstörningar. Speciellt inte när hormonerna rusar i kroppen.

3. Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari utspelar sig i Malmö och jag hittar många gator och områden jag känner igen, besöker regelbundet eller till och med bor i. Boken är befriande och underhållande, den driver med alla, och det tycker jag är fint.