Medan jag latar mig på denna bloggen...

...tumblr-ar jag lite om Bibeln. En agnostisk bibelnörds blogg med konst, filmtips, bibelcitat jag gillar and so on. Den finns här: http://biblicalle.tumblr.com

Vägskäl

Svart och vitt strömmar bakom mina ögonlock, svart, vitt, men inte en enda nyans av grått. Det är för mycket av det ena och för lite av det andra. Det är för mycket rött vin på ena hållet och ett lättdrucket rosé på andra, jag blir tokig på striden mellan Apollo och Dionysos i mitt huvud, jag blir tokig på att välja. Välja mellan askes och dekadens, välja mellan Berlin och Paris, välja mellan skogen, havet, landet, staden, tokig. Att äta eller ätas, att stympa eller att stympa. Att vara eller att icke vara. Ska jag plocka undan disken eller ska jag krossa tallrikarna, trampa på dem, dansa en regndans över de vassa skärvorna trots att det redan regnar ute?

Othello eller Iago? Är jag en Hamlet eller en Horatio? Asexuell eller översexuell? Desdemona eller Emilia? Är jag Jesus eller Judas? Dorian Gray eller Basil Hallward? Är jag Julia eller Mercutio?

Femtiofem nyanser av grått, och ingen av dem ser jag fladdra förbi mina stängda ögon. Sjuk eller sjukast? Galen eller smakfullt galen? Krympling i kropp eller krympling i själ?
Ska jag sabotera eller saboteras? Ska jag gömma mig för världen eller ta emot den med öppen famn? Isolering eller revolution? Skönhet eller fulhet? Enjolras eller Grantaire? Hasa fram på gatorna eller flanera? Hoppa eller hoppas? Stycka eller styckas? Svart eller vitt?

Dandy eller bohem? Luffare eller hemägare? Det är för mycket, det är för mycket, allt är för mycket, den fria viljan, den fria viljan, låt oss diskutera den fria viljan… Välsignelse eller förbannelse? Ärr eller sår? Eld eller vatten? Jag blir tokig av att välja, jag blir tokig av att se, jag är tokig, men då är frågan; är jag tokig eller är jag tokigast?
Glasögon eller kontaktlinser? God eller ond? Vit eller svart? Man eller kvinna? Så, plocka ur mina ögon, plocka ut allas ögon, gör oss alla blinda! Gör oss alla omedvetna! Trampa hål på alla vägskäl, krossa med spikskor, stålhättor, trampa på oss, trampa på alla, på varandra, trampa överallt, gör oss till en enda stor blodig smet av krossade ben och förväntningar.

The last temptation of Christ

Jag är inte så van vid att skriva filmrecensioner, men detta är ju trots allt en blogg om litteratur och andra njutningar, och filmatiseringen av Nikos Kazantzakis bok (som jag hemskt gärna vill läsa) var verkligen en njutning! Jag hade tänkt se den länge men inte kommit mig för, men så fick jag ett exemplar av en god människa som gav mig sin dubblett han fått till skänks, han var väldigt mån om att jag skulle ge honom min uppfattning av filmen, så när jag såg den satt jag och antecknade aningen överambitiöst (fast inte lika överambitiöst som det långa kristendomssamtalet vi hade på midsommar, där jag misstänker att hans sambo tillika min nära kära vän, som också tycker om den filmen, och hennes syster blev lite trötta).

I have kissed thy lips, Jokanaan, I have... oj, fel verk.

Så, ja. Jag har inte sett särskilt många filmer av Scorsese, så det kanske inte säger så mycket att detta är min favorit av honom, men med tanke på hur mycket jag tyckte om denna och hur relevant den var för mina intressen. (Detta är främst en litteraturblogg, där kanske det inte är en synd att inte säga att Taxi Driver är bäst i världen eller av Scorsese, även om jag vill minnas att jag tyckte rätt bra om den. Och även om det är en synd så skiter jag i vilket.)
Även om Willem Dafoe är alldeles för vit, blond och västerländsk egentligen gör han en utmärkt Jesus. Utmärkt. Jesus som karaktär i filmen är fantastisk - han är mänsklig, han tvivlar, han är karismatisk, han syndar, han är rättfärdig, han är kärleksfull, han är stark, han är svag, han är ilsken, han är melankolisk, han är charmig... Han blir en komplex, mångfacetterad hel människa, varken upphöjd som någon perfekt person eller sedd med skeptiska ögon. Willem Dafoe gör denna version av Jesus trovärdig och levande, och då slutar jag väldigt snabbt tänka på hans mörkblonda hår.
Även Maria Magdalena, spelad av Barbara Hershey, porträtteras väldigt bra. Hon är en kvinna som känns både förföriskt flärdfull och smutsig (rent bokstavligt alltså). Jag är inte så glad i att hon nästan alltid reduceras till prostituerad, men här gör det inte heller så mycket, för hon är inte bara prostituerad, hon är inte en stereotyp sköka (tart with a heart eller vulgär och rå), även hon är mycket mänsklig. Mänskliga karaktärer överlag känns typiskt för den här filmen - Judas och Jesus dynamiska relation där de ofta är varandras motpoler men samtidigt håller den andre kär, lärjungarna som inte bara är en flock som följer efter Jesus, utan faktiskt har distinkta personligheter... Jag tycker så mycket om det.

Något annat jag verkligen uppskattas är hur saker och ting slås omkull - i början tillverkar Jesus kors åt romarna och blir beskylld för att "döda judar", han kallar sig själv för syndare och hycklare - han som verkligen slår hårt mot just hycklare i Bibeln , här är det alltså inte Kristus fri från synd - och vid ett tillfälle kallar Judas Jesus "förrädare". Det är ofta en ganska trogen bibeltolkning, men lika ofta är det en alldeles egen berättelse med egna detaljer om står på egna fötter.
Den är väldigt "filmisk", fina miljöer, snyggt kamerajobb, innovativa och starka bilder... En av mina absoluta favoritscener var den med Johannes Döparen - en otroligt intensiv och snygg scen. Det var, som sagt, en film som var väldigt relevant för mina intressen, och jag älskade den.

Skål!

Min födelsedag

Idag (eller, inte idag, utan om fyra dagar, då detta inlägg skrevs, men det kommer bli "idag" då det publiceras) är det min födelsedag. Tjugofyra år. Ett år äldre än vad André Gide var när han förlorade sin oskuld till en femtonårig nordafrikansk pojke. Lika gammal som James Dean var när han dog. Lika gammal som Oscar Wilde när han fick pris för sin dikt Ravenna. Ett år äldre än vad Lord Alfred "Bosie" Douglas var när han och Oscar Wildes romans började ta form på allvar. Tre år yngre än vad alla i 27-klubben dog. Lika gammal som min mamma var när hon födde sitt andra barn (fast hon fyllde tjugofem ett par månader senare). Ett år äldre än vad min pappa var när jag föddes. Ett år yngre än John Keats var när han dog.

Och istället för att brista ut i "Ja må jag leva", så brister jag ut i Juhas sång á la Gardell:

Döda, döda, bara döda,
döda på min fö'lsedag,
sen när jag ser allt det röda
komma fram då skrattar jag!

Ondskefullt flin

En skojsig enkät jag hittade

1. Favoritbok i barndomen?
Det beror på vilken barndom. När jag var riktigt liten var det Jill Barklems Året runt på Björnbärsstigen. När jag var ganska liten gillade jag Camilla Gripe och Maria Gripes böcker för yngre barn. När jag var mellanliten gillade jag Roald Dahl. På mellanstadiet avgudade jag Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn av Maria Gripe. Och så älskade jag Trixarna av Margaret Mahy samt Älskade Audrina av Virginia Andrews. När jag gick i sexan började jag knarka skräck och älskade Kall eld av Dean R. Koontz.

2. Vad läser du just nu?
Jag har påbörjat en massa... Pianolärarinnan av Elfriede Jelinek. Men så läste jag en massa annat emellan...

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Nonni.

4. Dålig bokvana?
Att jag alltid börjar i så förbenat många böcker som sedan bara blir liggande.

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Jag har inte orkat gå till biblioteket och dumpa kassen med de böcker jag läst ut, så för tillfället är det 29 titlar, jag orkar inte räkna upp alla.

6. Har du en läsplatta?
Vill inte.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Jag är slalomläsarnas prins.

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Jag läser mer.

9. Sämsta boken du läst i år?
Flickan från himlen av Virginia Andrews. Så trist. Så menlös. En vän lånade ut den till mig när jag låg på sjukhus eftersom jag även läste om mina gamla guilty pleasure-böcker från tonåren; Vindsträdgården och Blomblad för vinden.

10. Bästa boken du läst i år?
Shiit... Om natten i Chile? Judas and Jesus? Not exactly ghosts? Petronius? Ögats historia? Det målade rummet?Värdinnan? En liten hjälte? Jag vet inte!!

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Jag vet inte?

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Det som funkar. Jag vet inte. Jag kan inte sätta fingret på det.

13. Kan du läsa på bussen?
Ibland.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
På en filt i en park, hemma i soffan eller sängen, på café...

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Lämna tillbaks boken i samma skick som den lånades ut.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
Om de är begagnade och redan har hundöron.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Nej.

18. I studierelaterade då?
Nej.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
De språk jag behärskar fullständigt - svenska och engelska.

20. Vad får dig att älska en bok?
Det där lilla extra som får den att kännas fräsch. Ett vackert språk, eller ett innovativt sådant. Originalitet. Karaktärer som en fastnar för.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Mina vänner och andra närstående - när jag läser en bok som jag känner skulle passa dem.

22. Favoritgenre?
Svårt! Jag gillar magisk realism, erotik, surrealism, klassiker, samt innovativa och nyskapande böcker överlag...

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag knarkade facklitteratur tidigare. Det borde jag börja med igen, det var intressant.

24. Favoritbiografi?
Conversations with André Gide av Claude Mariac, The secret life of Oscar Wilde av Neil McKenna och Samtal med Kafka av Gustav Janouch.

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Jag vet inte. Jag har börjat på en del.

Om författare, självbiografiska ämnen, ansvar och integritet

Som författare tycks man ha ett visst ”ansvar” som skribent och offentlig person, detta kan man utläsa av den strida strömmen självbiografier som kommit och toppat försäljningslistorna de senaste åren – ska man bli ordentligt populär ska man vara ärlig, dela med sig av sig själv och av sitt liv samt inte hymla med sina åsikter. I dagens samhälle med internet, bloggar och Facebook har normen blivit att människor, kända som okända, ska bli alltmer självutlämnande, och detta gäller då i högsta grad författare eftersom deras ställning är ganska så ”naken”. Media skriver reportage och regelrätt ”skvaller” om ”kändisar” i alla de former och dessa förväntas även tala ut i intima intervjuer.

”Att inte vara engagerad hade en gång högt anseende. Det kallades vishet. Senare döptes det om till resignation, mindre storslaget men fortfarande med en del av prestigen i behåll. Nu har denna livshållning råkat i vanrykte. Man vill inte längre veta av människor med inåtvänd blick, som inte fäster avseende vid de stora samhällsfrågorna” skriver Horace Engdahl i Cigaretten efteråt. Man förväntas tycka, ha åsikter om det mesta, engagera sig, bjuda på sig själv. Vara offentlig.

 Idag, med ökade print-on-demand-förlag, bloggar och e-böcker där läsaren kan få tag på välskrivna texter betydligt lättare än för bara några år sedan är det svårare än någonsin att bli publicerad på förlag. Då krävs det att man kan sälja, det krävs originalitet – men inte för mycket, då är det svårt att veta vad som säljer, där gäller den gyllene medelvägen –, det krävs autencitet. Heberleins ibland maniska och ibland nattsvarta texter i sin Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har blivit hyllade på grund av Heberleins mod. Hur hon vågar lämna ut sin ångest och desperation till allmänheten. P O Enquists Ett annat liv blev omåttligt populär och dessutom vinnare av Augustpriset. Man vill se den store författaren naken och utan skygglappar i form av påhittad prosa. Man tänker inte på att han själv väljer vad han skriver, vad han utelämnar och vad han lämnar ut.

Men man vill se författarna, stora som små, som människor, som vem som helst, som du och jag, som någon som lika gärna hade kunnat vara din granne. Man söker bevis på att inte heller de stora författarna är perfekta, man jämför – man tänker kanske ”jag har gjort mina misstag i livet, men jag har i alla fall inte varit alkoholiserad, likt Enquist”. Man söker igenkänning – ”Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent” skriver Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Oavsett om man är arbetslös, student, doktorand eller författare kan det gå snett i livet, och även om man vet att man inte är ensam mår människor bra att kunna identifiera sig med en offentlig person. Dock ska identifikationen helst inte vara fullständig. En offentlig person, en begåvad författare bör ha levt mer innehållsrika liv än genomsnittet de bör ha mer att säga. Som Engdahl skrev i Cigaretten efteråt: ”En bra biografi skall ha en smak av polisanmälan.”

Författarens roll är rollen som mentor, som kamrat, som vän, som stöttepelare, som dygdemönster eller som det dåliga exemplet. Samtidigt ses författare ofta som lite mer, lite högre uppsatta, upplysta på ett annat sätt än gemene man. Däri kommer ansvaret, en människa felar och vrider på sanningen – men en författare, en upplyst, en konstnär ska helst vara så felfri som möjligt, även om han eller hon varit ”det dåliga exemplet” bör han eller hon ta avstånd från sina tidigare misstag, vara upplyst, vara autentisk och vara konsekvent – nåde den författare som ändrar värderingar, åsikter eller livsåskådning på ett radikalt sätt, då sviker hon eller han sina ideal och läsare, vilket givetvis kan vara nog så paradoxalt.

Enkät om "marginaliserade författare"

När läste du senast...

en kvinnlig författare?
Jag läste ut Stormsvala av Marianne Cederwall igår.

en författare med afrikanskt ursprung?
För en månad sedan. Jag läste Pojkflickan av Nina Boraoui, som är fransk-algerisk.

en författare med spanskt/portugisiskt/latinamerikanskt ursprung?
För ett par veckor sedan. Om natten i Chile av Roberto Bolaño, som föddes i Chile.

en författare med asiatiskt ursprung?
Det var ungefär en månad sedan. Ormar och piercing av Hitomi Kanemara, hon är japanska.

en HBTQ-författare?
Ett par veckor sedan, såvida ingen annan av författarna jag läste efter Jonas Gardells En komikers uppväxt var queer.

en mellanösternförfattare?
Tyvärr var det omkring två år sedan. Yacoubians hus av Alaa al-Aswany från Egypten.

Så... Ska jag känna mig stolt (förutom när det kommer till författare från mellanöstern)? Jag vet inte. Jag har liksom ingen agenda. Jag läser vad jag är intresserad av, även om det förstås är bra att ha diversitet i åtanke.

Frågor besvarade med boktitlar

Är du man eller kvinna? Kalla det vad fan du vill

Beskriv dig själv: The agony and the ecstacy

Hur mår du? Bonjour tristesse

Beskriv stället du bor på: Det målade rummet

Vart skulle du vilja resa? Paris - Dakar

Beskriv din bästa vän: Trixarna

Vilken är din favoritfärg? A clockwork orange

Hurdant väder är det just nu? Tusen strålande solar

Vilken är din favoritårstid? The full spectrum

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? De imperfekta

Vad betyder livet för dig? Saker under huden

Hurdant är ditt parförhållande? Ensamhetens brunn

Vad är du rädd för? Känslan av att hoppa

Dagens aforism: Tiden är ett skri i natten

Vilket råd skulle du vilja ge? Try

Hur skulle du vilja dö? Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ditt motto: Försvar för det annorlunda

Snabbfrågor

Jag gillar ju enkäter och frågor och svar och listor och fan och hans yngre broder. Men så tänker jag; en snabbenkät. Ja, det är ju roligt att fylla i. Men hur kul är det för andra att läsa? Och så kommer dimman och den existentiella ångesten...

Nej, riktigt så illa är det inte. Det är denna dära enligt O (som jämt får mig att tänka på Berättelsen om O - bloggnamnet alltså, inte kvinnan bakom).

Snabbläsare eller långsamläsare? Jag läser fort som vinden. När det inte är vindstilla alltså. Jag läser som stormen Gudrun.
Tegelstenar eller tunnisar? Kvalitet, inte kvantitet. Är en bok bra skiter väl jag i om den är 80 sidor eller 1080.
Bibliotek eller bokhandel? Vänta, vänta, vänta. Vad innebär "bokhandel"? Jag fick direkt upp Akademibokhandelns logga. "Usch och fy", tänkte jag, "kapitalism". Sedan insåg jag att antikvariat och nätbokhandlar nog också rymdes under detta begrepp, och då är ju svaret självklart även om the library is the place to be.
Ljudbok eller e-bok? Om jag nu måste välja... Ljudböcker har jag inte tålamod till, men e-böcker kan vara bra att ha.
Inbunden eller pocket? Pocket ger en mysig känsla tycker jag. Men gamla inbundna böcker med vackra pärmar och sidor av fint papper som inte bara är ditlimmade... Så jag fuskar. Jag gillar båda.
Vampyrer eller spöken? Jag har blivit mer öppensinnad gentemot vampyrer, åtminstone kvinnliga sådana, sedan jag såg några bra vampyrfilmer, en del baserade på Carmilla, så den vill jag läsa. (Att en av filmerna jag såg var av Jess Franco och hette Vampyros Lesbos kan vi ignorera.) Och jag gillade Dracula, boken alltså. Men nej, jag har alltid tyckt att spöken är djäkligt mysiga. 
En i taget eller slalomläsning? Utom när jag låg på sjukhus.
Nytt eller gammalt? Jag tänkte först fuska och sätta båda i fetstil, men... Nej, äldre böcker ligger mig faktiskt varmare om hjärtat.
Bokmärke eller hundöra? Ve dig som viker hundöron i mina böcker! Mina bokmärken är ofta provisoriska, dock.
Snacks eller godis? Vid läsandet? För egentligen föredrar jag snacks, men att doppa popcorn i cheddardipp är inte så praktiskt då. Så, mjölkchoklad, för det är så gott att röka e-cig direkt efter man tuggat på en bit choklad.
Biografier eller memoarer? Med vissa undantag.
Skräck eller chicklit? Jag läser inte mycket skräck, men när jag väl hittar bra sådan blir jag hur glad som helst.
Soffan eller sängen?
Inne eller ute?
Boken eller filmen? Fast det är ju fusk, för det finns filmer som är annorlunda än boken (Trainspotting, Mysterious skin, Hell house...) men som ändå är lika bra. Och i vissa fall är filmen bättre. Men ja, generellt sett...
Twitter eller Facebook?
Goodreads eller Boktipset?
Kokbok eller Bakbok? Fast jag köper aldrig några. Jag köpte lite matporr när jag var yngre, dock. 
Te eller kaffe?
Nobelpriset eller Augustpriset?

Robespierre fyller år...

OCH DET SKA VARA HANS MINST DYGDIGA FÖDELSEDAG NÅGONSIN!!
Sjunger/skriker: JAG ÄLSKAR FLICKOR, GOTT VIN JAG ÄLSKAR OCH! (Melodi: Vive Heni IV.)
//Grantaire. Och Danton.

Störst, bäst och vackrast i filmen

DETTA!
Det är från Les Misérables, och innehåller väl sådana där "spoilers" (om händelserna inte redan är i det kollektiva medvetandet, såsom att Jekyll och Hyde är samma människa och att Dorian och porträttet ändrar ansikte när Dorian sticker en kniv i det), men... det är revolt och lagen mot några få. Vad förväntar ni er ska hända?
I alla fall. Jag tycker att filmen försöker flirta lite för mycket med alltför många (förutom med oss som älskar musikalen och dess mäktighet, vill säga). Oss som älskar boken, genom att sätta in lite småsaker här och där som enbart vi som läst den kan känna igen och placera.
Och de som inte vet någonting om varken boken eller musikalen, genom att casta storstjärnor och lägga till en massa långtråkig dialog och till och med nya, trista låtar som stjälper helheten. Hjälper det? Ja, uppenbarligen. Nåväl, kul för dem.
Men i alla fall. Detta. Detta är så otroligt vackert, och jag är glad att de tog med det. Jag är ganska svårflirtad när det gäller denna filmatiseringen, men detta får mig nästan (!) att kapitulera.
Enjolras, Gavroche och studenterna och arbetarna dog för revolutionen.
Grantaire? Han kämpade och dog för Enjolras.

Perfektion

Imagination is intelligence with an erection.

~Victor Hugo

Barn och barnböcker (är svåra)

Alltså, den här fördomen som folk nämner (och sedan ska dementera) när det skrivs om barnlitteratur, att det skulle vara enkelt att skriva... Tror folk verkligen det på allvar, att "ähh, vem som helst kan skriva en barnbok" eller är det bara hittepå, behöver man verkligen dementera det? För mig känns det så självklart; barnböcker verkar helt äckligt svåra att skriva.
Det kanske är för att jag inte förstår mig på barn som jag känner på det viset; vad sjuttsingen är det med barn egentligen!? De är underliga (när jag var liten och blundade såg jag en jädrans lunnefågel för mitt inre, fast det säger kanske mer om mig än om barn i allmänhet) och små och läskiga (i alla fall i flock) och har en alldeles egen logik. Jag vet inte hur jag ska behandla barn. Och då är jag ändå storasyster till fyra, varav tre är barn nu. Små kusiner har jag också, och ett litet kusinbarn.
Men barn jag inte känner, alltså, hur fanken ska jag förhålla mig till dem? Det kan vara svårt nog med barn jag känner, hur mycket jag än tycker om dem (det är liksom inte det det det det handlar om). Så, alltså, barn i allmänhet... Det brister i kommunikationen! Och så känner jag att det förmodligen hade blivit om jag försökt mig på att skriva barnlitteratur också. Bristande kommunikation. Antingen skulle jag komma med något komplett oläsbart med en massa svåra ord och konstiga skämt som inte en unge under sexton skulle förstå. Eller så skulle det bli på andra hållet, att jag skrev som om jag absolut inte tog barnen på allvar, sådär som alla barn avskyr när vuxna gör. "Fin grå gris. Minigris. Nöff Nöff" i en bok för tioåringar, ungefär. (Fast jag hade inte ens försökt att skriva om djur, för djur förstår jag mig inte heller på.) Och jag tycker att det är av yttersta vikt att en barnboksförfattare tar sina små läsare på allvar, så hade jag ens försökt hade jag bara blivit äcklad (trots att det, i teorin, verkar roligt att skriva för barn).

Slutsats: Jag beundrar skickliga barn/ungdomsboksförfattare som bara den. Och, för den delen, folk som jobbar med barn och är bra på det. För själv är jag är helt clueless.

Vertigo har rea!

Innan sov jag aldrig, nu sover jag hela tiden. Är förskräckligt trött på mediciner, icke-mediciner och doktorer som inte ringer upp.

Men i alla fall. För att världen ändå ska kännas uppmuntrande: Vertigo förlags bokrea.
Jag har hittat (mer än) ett par böcker som ska bli mina dödsbilligt. Och på tal om Vertigo och reor så hittade jag en Vertigotitel på Hamrelius bokhandel i Malmös rea. Florina. De hade lite udda böcker, enstaka exemplar av olika titlar, så jag var glad att jag hann snappa åt mig den innan någon annan gjorde det.

Musiktips

In på Spotify (jag kan knappt fatta hur ultramodern jag är som ens använder det, trots att jag är sist av alla) och sök på Romeo & Juliakören. De är fantastiska, och speciellt skivan Vergene Bella. Fantastiska tolkningar av renässansmusik. Downland och sådant. Otroligt behagligt och vackert och rekommenderas som bara den.
Jag såg dem på Sommarscen i Malmö (Pildammsparken) i somras, där sjöng de, spelade och tolkade Decamerone. Underbart, burleskt och så vackra kläder, epokfetischist som jag är. Ett par av mina favoriter av deras sångtolkningar är Fair Phyllis I saw sitting, Scaramella, Baisez Moi, A shepherd in the shade samt Come heavy sleep. Fast det är otroligt svårt att välja.

De stiliga körmedlemmarna

Mellanaktens Magnum Opus

"Låt oss skriva en historia”, flämtade han i mitt öra, det öra han så sensuellt nafsat på under vår älskogslek vars efterdyningar sakta men säkert började klinga bort. Snart kunde vi vara oss själva igen. Prata i normal samtalston. Diskutera. Skratta. Dra på oss morgonrockarna, dricka kaffe, dela en cigarett. Men inte än. Vi var fortfarande i det där mellantillståndet. Efter en kärleksakt, före normalt leverne.

”Låt oss skriva en historia”, hade han alltså flämtat. ”En världsomvälvande roman. En som kommer diskuteras i århundraden efter att vi båda är döda. Efter att våra ben blottats, vita och kalla. En bok som förändrar allt! Det hade vi klarat, John. Vi är ju författare.”
Jag, som började komma ur mellantillståndet och kände mig mer och mer klar i huvudet och aningen nikotinsugen log och skakade på huvudet.
”Jag tror att vinet har stigit dig åt huvudet. Säg, har du fått hybris? Du vet vad som händer då. Titta bara på Ikaros.”
”Ikaros dog i alla fall flygandes mot solen. Den sortens död är få förunnad.”
”Så sant. Men du säger att vi ska skriva en roman. Det är du som är prosaförfattaren. Jag är bara en anspråkslös poet. Min lyrik handlar om sinnesstämningar. Min lyrik förändrar ingenting.”
”Sinnesstämningar förändrar världen. De fattigas ilska leder till uppror, medelklassens missnöje leder till revolution…”

Jag kände inte att jag var redo att förändra världen riktigt än. Jag var ung. Jag var bekväm av mig. Och nog för att jag tyckte om revolutioner i teorin var jag alldeles för feg och, som sagt, bekväm, för att vilja vara med om en sådan. Men han sade att vi inte nödvändigtvis behövde skapa revolution. Vi kunde förändra världen på andra sätt. Vi kunde framkalla kunskapstörst, inspiration och skönhetsdyrkan. Vi kunde tala om existentiella frågor.

Vi hade nästan lämnat mellantillståndet. Jag krävde att vi tog på oss morgonrockarna och delade en cigarett på balkongen i den kyliga kvällsluften. Hettan jag kände på grund av duntäcken och kroppsvärme började kväva mig. Jag var röksugen. På balkongen fortsatte vi med att diskutera hans vidsträckta planer. Jag frågade vad romanen skulle handla om. Han sade att det inte behövde vara en konventionell roman. Han sade att det kunde vara lyrisk prosa. Jag frågade vad den lyriska prosaromanen skulle handla om.
”Den bör handla om oss.”
”Om oss. Jag är tjugofyra. Du är trettioett. Ingen av oss har upplevt tillräckligt mycket för att skriva en världsomvälvande lyrisk prosaroman med oss i huvudrollerna.”
”Vi ska vara våra egna ideal. Den ska handla om oss, fast i idévärlden där vi inte bara är bleka skuggor. Den ska handla om vår existens och andras. Den ska handla om poetiken och teatern och filosofin.”

Någonting började växa i mig. Vi är unga. Odödliga. Vi kan förändra världen. Vi borde skriva ett manifest. Sjuhundra sidor långt. Men inte nu. Det är inte läge för det än. Först ska vi röka klart våra cigaretter. Sedan ska vi dricka varsin kopp kaffe. Mitt kaffe ska ha mjölk. Hans kaffe ska ha socker. Och efter det ska vi fortsätta diskutera vårt odödliga ungdomsverk som inte kommer att bli någonting annat än en fåfäng ynglingsdröm. Vi kommer skriva några sidor. Kanske tio eller hundra. Men det kommer inte bli något magnum opus. Det kommer bli ett fåfängt försök att skriva tidlöst. Om sju år kommer vi hitta manuskriptet i en låda, skratta åt dess charm och naivitet och säga saker som: här finns guldkorn men skönhetsfelen är överhängande. Nybörjarfel. Jag gillar den formuleringen, snygg, men den där andra, den är inte bra alls. Den är överflödig. Efteråt kommer vi älska, hamna i mellantillståndet, filosofera, dricka kaffe, röka, diskutera vårt nya verk. Kanske ett manifest. Kanske en lyrisk prosaroman. Kanske någonting helt annat. Verket som verkligen ska förändra världen. Det som ska bli vårt sanna magnum opus. Men än är vi för unga och för oerfaret naivistiska.

Han smeker min hand. Tittar upp mot mig. Ler.
Säger: John. Nu börjar snart en alldeles ny era.
Jag ler tillbaks.

Lågkvalitetsbloggande

Jag har inte haft så mycket av intresse att skriva på bloggen de senaste veckorna.
Eller rättare sagt: jag har varit mindre verbal än vanligt.
Anledning: jag har varit totalt under isen. Känt mig som ett vrak. Jag behöver byta medicin helt, trots ändrade doser har det inte fungerat för mig. Sömnen har varit vedervärdig vilket gör mig lättare mottaglig för både sjukdomar såsom feber och influensor och förkylningar men även för ångest och sådan skit.
Idag besökte jag dock akuten (eller inatt: jag kom alldeles nyss hem) och fick lite förslag samt lättare piller utskrivna. Dessutom ska min doktor ringa upp mig, så jag har en känsla av att saker och ting kan komma att ordna sig riktigt väl.
Och då kan jag börja blogga mer kvalitativt igen, så som alla (i alla fall jag) vill och önskar.

Jag har på grund av all skit inte orkat läsa så mycket, mest sitta klistrad framför Oz för att ha någonting att koncentrera mig på (istället för min egen risighet alltså).
Men jag kan i alla fall säga som så att jag varmt rekommenderar Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson. Den pratade jag och en kursare muntligt om because of universitetet, så jag var tvungen att läsa den (eller tvungen, jag hade redan velat läsa den ett bra tag). Den är väldigt speciell. Arg, skitig. Riktigt bra.

För övrigt: Vertigo förlags facebooksida nämnde min blogg då jag skrivit lite om Nekrofilen (som jag för övrigt planerar att recensera ordentligt när jag hoppar upp ur isen) och förlaget som sådant. Jag blev mycket glad, sådant känns fint.

Fina småsaker och fina hyllplan

Nu har jag skaffat spotify också. Som en sådan där Alla Andra Människor-människa. Allt för en låts skull, Hand me down (my Silver Boulder knives) av The Abs. Jag hade en länk med låten för längesedan, sedan dog länken och jag blev nästan rädd att låten var lost forever då jag inte mindes namnet eller bandet, sedan hittade jag namnet (fast bara "Hand me down" och då blev det svårare) och inte bandet. Så när jag väl hittade den, efter över ett år utan den, blev jag så glad att jag skaffade Spotify.

Och min syster är också glad eftersom hon hittade en affär som sålde litchijuice. Det har varit väldigt torrt på de fronterna för henne.

Och så har hon läst Om icke vetekornet dör, alltså André Gides självbiografi. Hon tyckte att den var rolig och mysig och ansåg att man hade behållning av den även om man inte hade läst något av honom innan (vilket gällde henne). Jag blev såklart glad eftersom jag hade gett henne boken och eftersom André Gide är min älskade André Gide. Min Gidehylla i bokhyllan är min värdefullaste samling, jag vet inte hur mycket pengar jag lagt ner på alla de där böckerna. Jag blir nästan lite sentimental. Den enda författare som också har ett helt hyllplan dedikerat till sig är Oscar Wilde, men där fuskar jag lite eftersom han inte skrivit så otroligt mycket, så böckerna om hans vänner (alltså Bosie, Robbie Ross och Ada Leverson) får också vara med.
"Oscar Wilde är precis under André Gide (i bokhyllan alltså, i mitt hjärta är de sida vid sida)" sade jag.
"Det gillar nog André Gide!" sade en god vän som mindes att Gide haft en crush på den gode Wilde.

Nu dricker jag vodka och tittar på Oz. Jag lär snöa in igen. Det var trots allt fyra år sedan sist
För övrigt köpte jag boxen med alla sex säsonger efter att ha sett ett enda avsnitt. Snacka om att jag hade tilltro till den serien.

Orkar inte

 

Orkar inte skriva något passande till välentajn (fast den första bok jag tänker på när jag tänker på något riktigt romantiskt är Alexander min härskare av Mary Renault). Annars, idag; trött och fruktansvärt oromantisk. Orkar ingenting. Skittrött. Sover dåligt. Det var längesedan jag sov. Bomull i hjärnan. Ont i kroppen. Icke-verbal. Måste se om Oz. Fy fan vad bra det är. Klippet är från avsnittet Variety där de sjunger lite. Det är roligt. Speciellt när ärkefienderna Tobias Beecher och Vernon Schillinger sjunger The last duet tillsammans. "I thought they hated eachother!" var en youtubekommentar. Ja, det gör de. Var så säker.
Det finns för övrigt romantik. I Oz alltså. Fin, brutal, sjuklig och destruktiv romantik, mestadels. Precis som vi vill ha det. I teorin.

En liten rekommendation

Jag hade nästan glömt bort Hark! A vagrant, en sida med supertjusiga serier om historia, litteratur och... ja, lite sådant. Äh. Läs för sjuttsingen.
Här är en serie om Wuthering Heights.
Och här är en om Danton.
En om Chopin och Liszt.
Macbeth.
Och Marat.