Jag har inte haft så mycket av intresse att skriva på bloggen de senaste veckorna.
Eller rättare sagt: jag har varit mindre verbal än vanligt.
Anledning: jag har varit totalt under isen. Känt mig som ett vrak. Jag behöver byta medicin helt, trots ändrade doser har det inte fungerat för mig. Sömnen har varit vedervärdig vilket gör mig lättare mottaglig för både sjukdomar såsom feber och influensor och förkylningar men även för ångest och sådan skit.
Idag besökte jag dock akuten (eller inatt: jag kom alldeles nyss hem) och fick lite förslag samt lättare piller utskrivna. Dessutom ska min doktor ringa upp mig, så jag har en känsla av att saker och ting kan komma att ordna sig riktigt väl.
Och då kan jag börja blogga mer kvalitativt igen, så som alla (i alla fall jag) vill och önskar.
Jag har på grund av all skit inte orkat läsa så mycket, mest sitta klistrad framför Oz för att ha någonting att koncentrera mig på (istället för min egen risighet alltså).
Men jag kan i alla fall säga som så att jag varmt rekommenderar Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson. Den pratade jag och en kursare muntligt om because of universitetet, så jag var tvungen att läsa den (eller tvungen, jag hade redan velat läsa den ett bra tag). Den är väldigt speciell. Arg, skitig. Riktigt bra.
För övrigt: Vertigo förlags facebooksida nämnde min blogg då jag skrivit lite om Nekrofilen (som jag för övrigt planerar att recensera ordentligt när jag hoppar upp ur isen) och förlaget som sådant. Jag blev mycket glad, sådant känns fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar