Passionsspelet

Nu har jag läst Jonas Gardells debutroman Passionsspelet. Eller nu och nu, det var nära nog en vecka sedan. Men hur som haver. Jag älskade att berättelsen kretsade kring ett passionsspel som huvudpersonen Hampus pappa Aron ska sätta upp, där Hampus spelar Jesus och Johan, som han är förälskad i, spelar Judas. (Jag undrar om någon som läser min blogg har någon aning om hur intressant jag tycker Judas är... Äsch, förmodligen ingen, jag är ju topp tunnor diskret. Moving on...)
Visst har den sina små skönhetsfel - debutantbok skriven av en yngling som nyss gått ut gymnasiet-, men jag tyckte väldigt bra om den. Nästan lika mycket som En komikers uppväxt, faktiskt, eftersom jag, som sagt, verkligen gillade upplägget och karaktärerna. Aron, den förtidspensionerade prästen med riktigt intressanta åsikter om Jesus, Judas och religion överlag, Maria, fina, mamma Maria som verkligen färsöker (som även spelar Jesu moder Maria), Hampus och hans charmige lillebror Niklas, vagabonden Johan... Idag skulle nog Johan bli kallad en hipster. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Johan som person, men han är en riktigt bra karaktär.
Jag älskar hur kär Hampus blir, hans ömhet inför Johan... Det är riktigt fint.

Vad jag dock tycker är lustigt är att så många delar ur Passionsspelet återanvänds i En komikers uppväxt. Liksom Juha var Hampus klassens clown som uppträdde på roliga timmen så att folk skulle skratta åt honom istället för att mobba honom. Och när de mobbar honom och han kastar stenar... Väldigt mycket från hans barndom och skolår återkommer i En komikers uppväxt.
Det som fick mig att skratta mest var; "[...] han förödmjukade sig till och med till att hitta på en sång, som han sjöng under stort jubel närhelst någon begärde det. Han lyckades dölja att han ryste av obehag när han sjöng den.
Döda döda
bara döda
döda på min födelsedag
sen, när jag ser allt det röda
komma ut, då skrattar jag"
Men... alltså... den där djävla sången som jag haft på huvudet sedan jag såg tv-versionen av En komikers uppväxt. Det räcker inte med att han har med hur mycket som helst från Passionsspelet. Till och med den där djäkla sången! Jag antar att Juha är Hampus straighte alter-ego. (Eller, om jag ska vara mer seriös; förmodligen tog Gardell själv en massa stoff från sin barndom och kände att det var relevant i båda böcker.)

Johan får också spöka hos Juha när han berättar för Hampus hur hans pappa väckte sina barn med en hink i handen och sade att "om ni hör några otäcka ljud är det bara jag som KRÄKS", och att Johan låg och lyssnade efter otäcka ljud. Så, ja, jo.

Egenmäktigt förfarande

Jag har flera gånger hört att Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson är en bok många känner igen sig i. Detta tycker jag är otroligt ledsamt, med tanke på att det är en väldigt melankolisk roman om hur en kvinna bänder på och bryter sina ideal och är otroligt självuppoffrande i sin förälskelse till konstnären Hugo Rask. Det känns så sorgligt att det är så vanligt att känna sig sådär självuppoffrande, som en liten hundvalp som kommer springande så fort det vankas närhet, att stoltheten och integriteten förloras.

Ester vill verkligen att förälskelsen ska vara besvarad, även om hon förmodligen ganska tidigt märker att den inte är det. Hon accepterar hans cynismer, hans små pikar, hon accepterar allt han gör, bara de får vara tillsammans. Även om det är på hans villkor. För det är det. Alltid på hans villkor. Det spelar ingen roll att hon förlorar sin stolthet, det spelar ingen roll att hon lyssnar intensivt på allt han har att säga medan han bara lyssnar med ett halvt öra och kanske kommer med en illa dold pik.
Hur hon vill ändra på honom med sin kärlek - hon planerar att få honom att sluta röka. Sig själv ändrar hon ganska genast på. Hon äter vegetariskt samt ryggradslösa djur. Ändå står hon och lagar kycklingfiléer när Hugo ska komma på middag.

Han tär på henne, han tär på hennes integritet och självständighet. Hennes besatthet av honom är någonting han använder sig av för att få skina lite, få sig några ligg och lite sällskap av någon som dyrkar honom. Det är ofta de besatta som är manipulativa - men här är det Hugo som är det. Esters besatthet är introvert, den plågar inte Hugo, den plågar bara henne själv. Hugo är ingen rakt igenom dålig människa, ibland har de konversationer där de tycks vara på samma nivå, han lyssnar intresserat på henne ibland - men han utnyttjar Esters förälskelse, och jag har väldigt svårt att sympatisera med honom.

Lena 

Det är väldigt dyster läsning, men jag tycker verkligen om boken. Den är något nytt och fräscht, känns det som, och en värdig vinnare av Agustpriset. Jag tyckte verkligen om språket. Det var elegant, sakligt, ibland nästan formellt och ibland ganska lakoniskt. Det jag älskade med det var att en sådan berättelse lätt hade kunnat bli sentimental, men med denna sortens språk får man liksom känna efter själv.

"Hans elakhet var inte uttänkt eller utstuderad. Den var simpel underlåtenhet, oförmåga, rädsla utklädd till omtanke."

Den berömda kampen om boken versus filmen

"Läs boken istället!" är något en hör ofta. Och i flera fall, antagligen de flesta, stämmer det ju, att den litterära förlagan är bättre, men... Ibland är det inte så. Ibland har regissören satt sin alldeles egen knorr på berättelsen, gjort verket till ett slags samarbete mellan författare och filmskapare. Filmmakarna lyfter fram och belyser andra sidor av verket, eller gör helt enkelt en djäkligt bra story inspirerad av boken. Sedan finns det ju utmärkta, trogna filmatiseringar som gör boken i sig rättvisa, och då känns det mest som att återbesöka en kär vän när man ser filmen.
Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.

Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)

491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.

Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.

Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.

Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.

Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.

Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.

Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.

A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.

Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.

Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.

Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt.  Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.

Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.

Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.

En symbol för ett offerlamm

När jag läser Jonas Gardells Jenny (och givetvis även En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré) slås jag av hur karaktären Jenny tycks vara född till offer och syndabock - det kan och får liksom inte gå bra för Jenny. Det spelar ingen roll hur snäll och beskedlig hon är, hon ska straffas. Hon ska mobbas, skändas, pikas, våldtas, det är som att hon bara finns till för att ta emot det onda hos andra människor.
Och hon vänder andra kinden till, för hon har inte lärt sig att göra annat. Hon är inte den som ger igen eller ens säger ifrån, som ett offerlamm ("Bä bä vita lamm, nu ska du få knull", det tänkte jag inte ens på förrän nu) accepterar hon sin plats längst ner i näringskedjan. Straffen vänder hon inåt, mot sig själv, mot sin kropp och själ. Dystert accepterar hon att de hon kallar vänner sviker henne, accepterar att vara ett substitut, accepterar att endast få synas när folk på fyllan ber sina lama ursäkter med inbäddade pikar - hon är ju rätt schysst, förlåt, Jenny, drick nu och bli full, Jenny, det här är ju för din skull, och nu ska du få en present, min nästan tomma flaska bodyspray, för du luktar ju ändå illa, Jenny. Det är då och så hon får synas. Synas, aldrig höras.

Och jag får en klump i halsen när jag inser att världen är full av Jennys. Och det är inte alla som kan resa sig upp och gå.

Om författare, självbiografiska ämnen, ansvar och integritet

Som författare tycks man ha ett visst ”ansvar” som skribent och offentlig person, detta kan man utläsa av den strida strömmen självbiografier som kommit och toppat försäljningslistorna de senaste åren – ska man bli ordentligt populär ska man vara ärlig, dela med sig av sig själv och av sitt liv samt inte hymla med sina åsikter. I dagens samhälle med internet, bloggar och Facebook har normen blivit att människor, kända som okända, ska bli alltmer självutlämnande, och detta gäller då i högsta grad författare eftersom deras ställning är ganska så ”naken”. Media skriver reportage och regelrätt ”skvaller” om ”kändisar” i alla de former och dessa förväntas även tala ut i intima intervjuer.

”Att inte vara engagerad hade en gång högt anseende. Det kallades vishet. Senare döptes det om till resignation, mindre storslaget men fortfarande med en del av prestigen i behåll. Nu har denna livshållning råkat i vanrykte. Man vill inte längre veta av människor med inåtvänd blick, som inte fäster avseende vid de stora samhällsfrågorna” skriver Horace Engdahl i Cigaretten efteråt. Man förväntas tycka, ha åsikter om det mesta, engagera sig, bjuda på sig själv. Vara offentlig.

 Idag, med ökade print-on-demand-förlag, bloggar och e-böcker där läsaren kan få tag på välskrivna texter betydligt lättare än för bara några år sedan är det svårare än någonsin att bli publicerad på förlag. Då krävs det att man kan sälja, det krävs originalitet – men inte för mycket, då är det svårt att veta vad som säljer, där gäller den gyllene medelvägen –, det krävs autencitet. Heberleins ibland maniska och ibland nattsvarta texter i sin Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har blivit hyllade på grund av Heberleins mod. Hur hon vågar lämna ut sin ångest och desperation till allmänheten. P O Enquists Ett annat liv blev omåttligt populär och dessutom vinnare av Augustpriset. Man vill se den store författaren naken och utan skygglappar i form av påhittad prosa. Man tänker inte på att han själv väljer vad han skriver, vad han utelämnar och vad han lämnar ut.

Men man vill se författarna, stora som små, som människor, som vem som helst, som du och jag, som någon som lika gärna hade kunnat vara din granne. Man söker bevis på att inte heller de stora författarna är perfekta, man jämför – man tänker kanske ”jag har gjort mina misstag i livet, men jag har i alla fall inte varit alkoholiserad, likt Enquist”. Man söker igenkänning – ”Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent” skriver Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Oavsett om man är arbetslös, student, doktorand eller författare kan det gå snett i livet, och även om man vet att man inte är ensam mår människor bra att kunna identifiera sig med en offentlig person. Dock ska identifikationen helst inte vara fullständig. En offentlig person, en begåvad författare bör ha levt mer innehållsrika liv än genomsnittet de bör ha mer att säga. Som Engdahl skrev i Cigaretten efteråt: ”En bra biografi skall ha en smak av polisanmälan.”

Författarens roll är rollen som mentor, som kamrat, som vän, som stöttepelare, som dygdemönster eller som det dåliga exemplet. Samtidigt ses författare ofta som lite mer, lite högre uppsatta, upplysta på ett annat sätt än gemene man. Däri kommer ansvaret, en människa felar och vrider på sanningen – men en författare, en upplyst, en konstnär ska helst vara så felfri som möjligt, även om han eller hon varit ”det dåliga exemplet” bör han eller hon ta avstånd från sina tidigare misstag, vara upplyst, vara autentisk och vara konsekvent – nåde den författare som ändrar värderingar, åsikter eller livsåskådning på ett radikalt sätt, då sviker hon eller han sina ideal och läsare, vilket givetvis kan vara nog så paradoxalt.

Ångest, ångest är min arvedel, djävla Jonas Gardell

Även om det är lite si och så om vad jag tycker om Jonas Gardell som person (eller ja, jag känner ju inte honom personligen och jag tvivlar inte på att han är en bra människa, men en del av hans uttalanden har gjort mig mäkta förbannad - vad han sade om ordet queer och "brudar som slickat minimalt lite fitta för att få kalla sig flator" eller vad fan det var) - det jag har läst av honom har varit riktigt bra. Om Gud och Om Jesus har varit intressanta och lärorika medan Torka aldrig tårar utan handskar-böckerna har varit vackra och sorgliga.

Och så är det ju de här böckerna om Juha. Fy för satan, alltså. Jag skrev ett inlägg om En komikers uppväxt som jag totaldeppade till. Allt kändes så hopplöst, tröstlöst, och jag kände igen strukturerna obehagligt väl även om jag (lyckligtvis) inte kände igen mig i någon av karaktärerna.
Nu läser jag Ett ufo gör entré, och det är mer ångest än deppighet jag känner här. Fortfarande igenkännbara hierarkier - tonåringen som arketyp och tonårslivet i sig ändras inte från, exempelvis 1979, då boken utspelar sig, till 2005, då jag själv var femton. Det är de yttre omständigheterna - modet, vad man ska gilla, vilka band som är inne och ute, vad som händer i världen - som ändras, inte de inre. Kraven. Att passa in, att vara någon.
Och är man en outsider ska man vara en "cool" outsider (som jag väl försökte vara på högstadiet - sjuan var svartkläddhet, svart kajal, mörk poesi, metal med texter som både kunde vara mörka och som kunde handla mycket om att bryta sig loss från normer, åttan var J-rock, tuperade råttsvansar, rosa benvärmare, manga och mangaacessoarer och nian var vitt puder, rött läppstift, queerhet, sexpositivitet och regnbågsstrumpor) - inte som bokens Jenny, den "fula", den "mjälliga", "plankan", en otroligt värdelös tjej i omgivningens ögon, och givetvis, precis som i den förra boken, försummar Juha, som är hennes enda vän, henne.
Det gör så ont att läsa det. Det gör så ont att läsa om festerna där det anses "coolt" att ligga och spy. Fester där medvetslösa tjejer våldtas eftersom de inte kan säga nej. Charlotte, som "egentligen" är en av de "häftiga" (enligt hennes egen utsago), som kämpar med självförakt och ätstörningar (jag kan känna igen mitt tolvåriga jag i vissa av hennes utläggningar - jag måste vara cool, jag måste vara inne, jag får inte äta, äta är dåligt, en hård fasad som hotar att kväva en...), en osympatisk karaktär som man ändå måste sympatisera med.
Jag både ser fram emot och bävar för att läsa Jenny.

...och ett tack till min goda vän som gav mig alla tre böckerna i pocketversion som hon egentligen tänkt sälja! Mycket, mycket uppskattat!

Min mormor hälsar och säger förlåt

Ah, Fredrik Backman... Sveriges älskling. Tror jag. Han är bra, han. Djäkligt rolig, verkar vara en vettig person, han kan blanda humor och ömsinthet på ett riktigt bra sätt (se Saker min son behöver veta om världen och... mycket annat), han verkar vara snäll och ha fina värderingar. Återigen, se Saker min som behöver veta om världen.
Men nu. Min mormor hälsar och säger förlåt. Det känns nästan lite konstigt att skriva om en så pass... jag vet inte... ny och "hjärtevärmande" och "mainstream" bok. Inte för att jag har något problem med något av det, och jag gissar på att jag ändå är riktigt fett djäkla sen på att blogga om den, i alla fall om man jämför med bokbloggare som skriver om pinfärsk litteratur, vilket jag ju som bekant är alldeles för otrendig för att göra.
Jag hade faktiskt tänkt blogga om den tidigare, det hade jag, för det var väl ungefär sex veckor eller så sedan jag läste den, men så blev det aldrig av. Jag fick den av min pappa (som gav mig Hjärtdjur och Röde orm första gången jag var inlagd och Born to run andra gången jag var det) när jag nyligen låg på sjukhus för tredje gången i mitt liv, och då inte gjorde annat än att ligga och läsa (mellan doktorssamtal och fina besök). Jag tror att det var en perfekt bok för mig att läsa vid det tillfället. Den var relativt tjock men otroligt lättläst, vilket var bra eftersom jag läste långsammare än vanligt på grund av att jag kände att jag hade nedsatt koncentrationsförmåga, den var rolig, den var gripande.
Jag kände att jag verkligen tyckte om Backmans fantasi - den excentriska mormodern (som jag för övrigt älskade), hur hon, efter döden, skickar ut sin dotterdotter på "skattjakt", hur alla historier hänger ihop med varandra, både livsödena och mormoderns sagor. Jag älskade hur det kändes som att hela poängen med boken var att människor är komplexa - allt är inte som det ser ut, alla är inte som de till synes verkar vara, vi är alla flerdimensionella med goda och dåliga sidor.
Kanske var den lite sentimental? Jag vet inte. Var den det? Det känns som att den hade kunnat vara det (även om jag aldrig skulle förknippa Backman med sentimentalitet), men jag minns faktiskt inte, och det kändes inte så när jag läste den. Kanske hade jag kunnat tycka det om det inte vore för att jag läste den vid den tidpunkt jag gjorde. Den tidpunkt då jag behövde en bok som den som bäst.

Jag tror jag rekommenderar den med en kram - och till alla som behöver en kram.
Detta är, för övrigt, det mest out-of-character jag någonsin skrivit på denna blogg. Håll till godo, snart lär väl kramarna bytas ut mot kopulerande och myset med morbiditeter i sedvanlig anda.

Enkät om "marginaliserade författare"

När läste du senast...

en kvinnlig författare?
Jag läste ut Stormsvala av Marianne Cederwall igår.

en författare med afrikanskt ursprung?
För en månad sedan. Jag läste Pojkflickan av Nina Boraoui, som är fransk-algerisk.

en författare med spanskt/portugisiskt/latinamerikanskt ursprung?
För ett par veckor sedan. Om natten i Chile av Roberto Bolaño, som föddes i Chile.

en författare med asiatiskt ursprung?
Det var ungefär en månad sedan. Ormar och piercing av Hitomi Kanemara, hon är japanska.

en HBTQ-författare?
Ett par veckor sedan, såvida ingen annan av författarna jag läste efter Jonas Gardells En komikers uppväxt var queer.

en mellanösternförfattare?
Tyvärr var det omkring två år sedan. Yacoubians hus av Alaa al-Aswany från Egypten.

Så... Ska jag känna mig stolt (förutom när det kommer till författare från mellanöstern)? Jag vet inte. Jag har liksom ingen agenda. Jag läser vad jag är intresserad av, även om det förstås är bra att ha diversitet i åtanke.

Kvinnliga favoritförfattare

För att fortsätta på temat litteratur och kvinnor. Jag insåg, eller rättare sagt har jag insett det länge, att den stora majoriteten av mina favoritförfattare är män. André Gide, Oscar Wilde, Roberto Bolaño, Jean Genet, Lorca, och så vidare och så vidare. Så jag tycker att några underbara författarkvinnor förtjänar ett omnämnande. Sedan finns det ju massor av böcker som jag älskar som är skrivna av kvinnor, men där jag kanske bara läst en bok, samt författare jag känner på mig att jag kommer att älska men att jag måste läsa mer för att hon ska bli en favorit (jag tittar på dig, Elfriede Jelinek).
En trevlig sak, förresten, med den här listan är att jag insåg att mer än hälften av kvinnorna är queera. Fint!

Herta Müller. Den första bok jag läste av henne var Hjärtdjur, som jag fick av pappa samma år som hon fått Nobelpriset - 2009, då jag låg på sjukhus för första gången. Jag blev direkt hänryckt av hennes vackra språk, det är som poesi mitt i allt det hemska och realistiska hon skildrar. Hon blev väldigt snabbt en favorit, och den bästa boken av henne är i mitt tycke Andningsgunga, som jag beställde direkt efter att jag lånat den på biblioteket eftersom jag kände att jag var tvungen att äga den.

Gabrielle Wittkop. En annan författare med ett otroligt vackert språk. Barnahandlerskan är, som titeln avslöjar, en roman med ett otäckt ämne - barnprostitution på sjuttonhundratalet är ämnet, och trots att det är en omoralisk, oanständig och grym berättelse är det en ren njutning att läsa den. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker bäst om den eller om Nekrofilen, även den oanständig och njutbar, men med en slags ömhet som väcker sympati för den ensamme huvudpersonen.

Maria Gripe. Henne har jag nämnt en hel del på bloggen den senaste tiden. Hon var en av mina första favoritförfattare, jag älskade hennes barnböcker, men det var när jag läste Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn som jag verkligen kände att jag avgudade henne. Hon skriver vackert, hennes karaktärer är fantastiska och hon tar sina unga läsare på allvar genom att inte skriva simpelt och förenklat. Ett plus är att hon, genom några citat i ...och de vita skuggorna i skogen väckte mitt intresse för Oscar Wilde när jag var i tio-elvaårsåldern.

Sapfo. Definitivt den mest inflytelserika kvinnliga författaren! Trots att det inte finns mycket kvar av hennes diktning känner jag att hon är en favorit - det lilla som finns är nämligen underbart. Mitt intresse för henne väcktes som queer fjortonåring då jag glatt analyserade Gudars like på en lektion i svenska. Jag älskar hennes fragment, de är vackra i sig själva, och det är på något vis spännande att inte veta hur dikten var menad att se ut.

Sarah Waters. Jag älskar den finstämda, lugna stämningen i hennes böcker som även finns där vid mer dramatiska händelser. Jag tycker mycket om flirten med brittisk viktoriansk litteratur, men i lesbisk tappning. Kärlekshistorierna gör mig alldeles varm i hjärtat, och hon blandar glädje, sorg och allvar på ett väldigt fint sätt. Jag tror att Nattvakten är min favoritbok av henne, den utspelar sig dock inte på artonhundratalet, utan omkring andra världskriget.

Mary Renault. Hon är ytterligare en författare som, när hon beskriver kärlek, gör mig alldeles varm i hjärtat. Liksom Sarah Waters är hennes böcker historiska romaner och oftast queera. De flesta av Renaults böcker utspelar sig i antikens Grekland, och hon blandar kärvhet med skönhet. Min favoritbok av henne är Alexander, min härskare (vars översättning av Inger Edelfeldt jag nästan gillade mer än originalet av någon anledning), en otroligt vacker kärlekshistoria mellan den vackre, persiske eunucken Bagoas och Alexander den Store.

Karin Boye. En underbar författare som både ger mig en varm känsla och som jag blir ledsen av att tänka på, på grund av hennes sorgsna liv. Jag älskar hur varierat hon skrev - himlastormande vackra dikter, en obehaglig dystopi - Kallocain, en berättelse om förälskelse och förvirring - Kris. Åh, Boye...

En massa underbara kvinnor - Del 1.

Efter att ha åkt en lång omväg i en buss började jag tänka på hur mycket jag älskar Hervor i Marianne Cederwalls böcker Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala. Och så började jag tänka mer, att det finns så otroligt många manliga karaktärer jag är platoniskt förälskade i/icke-platoniskt förälskade i/kan relatera till/vill ha som vänner och så vidare och så vidare. Jag ville göra en lista med enbart kvinnor nu. Inte "starka kvinnor", för jag vet inte vad en stark kvinna innebär. Först tänkte jag förebilder, men förebilder ska man ju liksom se upp till... men lite i den stilen, hur mycket jag än älskar Oscar Wildes Salomé är hon ju något av en röv och platsar inte på just denna lista. Det blir helt enkelt kvinnor som jag tycker förtjänar lite cred. Sådana som man vill ha som polare, sådana som helt enkelt förtjänar lite cred, sådana man ser upp till, sådana man vill bli som och sådana man vill gifta sig med. En komplex samling, som så sig bör.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.

Så, utan inbördes ordning:

Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.

Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."

Anna Patrick som Emilia i Oliver Parker's Othellofilmatisering

Lily. Lily är den ena berättaren i Dash and Lily's book of dares av Rachel Cohn och David Levithan, en feel good-ungdomsbok där hipstern Dash och Lily ger ledtrådar och utmaningar till varandra via en anteckningsbok som Lily placerade ut i en bokhandel. Lily är en frisk fläkt, en charmig, originell och "quirky" sextonåring - och då inte sådär konstlat quirky, utan hon är verkligen det. Inte någon stereotyp "obnoxious" tonårstjej, och inte heller den här trista, bleka huvudpersonen som alltför många ungdomsböcker lider av. Och så är hon galen i julen och kallas Shrilly av sin bror. Bara det. (Tack så mycket, syster, för tipset!)

Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."

Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.

Anna Björk som Berta i teveserien Flickan vid stenbänken

Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!

Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.

Många människor avlider såsom ni

Jag hade lite blandade känslor angående Lina Wolffs novellsamling Många människor dör som du. Den blev så otroligt hyllad, och jag känner att jag kanske har missat något. Novellerna har ett driv, det kan inte förnekas, och de är stilistiskt snygga, ofta riktigt snygga faktiskt, men det är någonting som gör att helheten inte griper tag i mig. Det var ett fåtal veckor sedan jag läste den, och ändå känner jag att jag inte minns så mycket. Inte så många detaljer. Lite sex. Lite Skåne. Mycket Spanien. En Aniara som därav hette samma sak som mitt ex alias. Hon gjorde pornografi av gråt. Aniara alltså, inte min föredetta. Det var en Odette Klockare med sex och pianospel. Det var en tafsande peruansk Musse Pigg. Det var... jag vet inte. Människor kom och gick och lämnade inga bestående intryck. Jag blev inte ens trött, det var inte det. Den var inte tråkig eller menlös, nej, jag skulle nog ändå kalla den läsvärd, men samtidigt... Den bara... var. Jag kan inte ens skriva ordentligt om den.

"Men ärligt talat tror han inte på gryningar. Han tror på fulheten och manligheten och kvinnligheten, för han har sett dem i vitögat och det som man har sett i vitögat är man tvungen att tro på resten av livet, vare sig man vill eller inte. Han tror på skitsnacket också. Han tror mycket mer på skitsnacket än på vetekornet för skitsnacket känner han. Vetekornet, det har han bara längtat efter. Lite diffust, opreciserat. Som en katt som hela livet levt i ett grönt rum, längtar efter ett blått rum. Han skrattar högt."

Barndomsfavoriter

Med mitt ibland maniska läsande kommer det väl inte som någon större överraskning att jag slukade böcker som maränger även som barn. Jag har haft ett litet projekt med mig själv, strax innan jag återuppväckte denna blogg, nämligen att läsa om böcker som gjort starkt intryck på mig som barn och yngre tonåring. Det har varit väldigt givande, speciellt omläsningen av Margaret Mahys Trixarna som var min favoritbok när jag var tio år gammal. Undertonen är ganska erotisk och ibland blev jag lite förbryllad över att en tioåring kunde ha så stor behållning av den - den lämpar sig bättre för femton-sextonåringar och uppåt skulle jag säga idag.
Det är ungdomsböcker i stil med den jag fortfarande har behållning av idag - välskrivna, drömska där författaren tar läsaren på allvar trots att det är en ung människa. Som inte förenklar, som inte använder sig av ett banalt språk. Det bästa exemplet är nog ...och de vita skuggorna i skogen (och de andra böckerna i samma serie) av Maria Gripe, den var underbar när jag var elva och den är underbar idag. Och det är nog därför jag har så svårt att bedöma böcker för barn i lågstadieåldern. För där måste ju författaren ta hänsyn till att läsarna är väldigt unga, språket kan inte bli för invecklat, boken kan inte vara alltför tjock...
Jag läste nyligen om tre favoriter från lågstadieåldern, Glasblåsarns barn av Maria Gripe och Önskehäxan av hennes dotter Camilla Gripe, som jag först läste när jag var sju år gammal, samt Häxorna av Roahld Dahl som jag läste när jag var nio. Hm. Häxtema. Vilken slump, för jag var väl inte mer intresserad av häxor än gemene barn.

Maria Gripe, trés stilig

Hur som haver. Glasblåsarns barn, som handlar om de två barnen Klara och Klas och deras försvinnande var mysig att läsa om. Jag mindes den dock som mindre koncis, mer detaljrik - som att vissa saker borde ha broderats ut mer. Det är därför jag är så usel på att läsa barnböcker, jag tänker "den här historien var ju fin, men vilken underbar saga det hade varit om författaren hade ägnat ännu mer tid på det... och det... och den scenen borde ju vara längre". Men det var en fin barnbok och ett kärt återseende. Vissa detaljer älskade jag - häxan Flaxa Mildväder och hennes ömsinta stränghet, hennes korp Kloke som blir naiv och fjompig efter att ha förlorat sitt "nattöga" som gjorde att han såg de mörkare sakerna i livet, nu hade han alltså det bara ljusa, glada "dagögat" kvar. Hertiginnan som fick varenda önskan uppfylld och därför inte kunde le. Hur barnen till slut inte kunde se sina egna spegelbilder i Härskarens hem. Fadern Albert som inte blåste annat än tårformat glas när han saknade sina barn, han var en djupt gripande karaktär. Maria Gripes böcker är alltid fint skrivna, och jag älskar Harald Gripes illustrationer.

Den andra boken jag läste, Önskehäxan,  mindes jag inte mycket av före omläsningen, jag lånade den på biblioteket flera gånger, jag är ganska säker på att jag var sju år gammal vid ett tillfälle, men jag var i varje fall mellan sex och åtta när jag läste den. Camilla Gripe var en av favoritförfattarna när jag gick i första klass, jag minns titlar såsom Spöken - hjälp, Klara Selma Matilda, Bortbytingarna och Den splittrade bilden. (Den sistnämnda älskade jag när jag var i nio-tioårsåldern, den finns någonstans på mammas vind, jag vill väldigt gärna läsa om den också.) Vad jag är usel på att komma till saken idag!
Önskehäxan är i alla fall en bok om en flicka, Liselott, som tappar sin lyckosten i en önskedamm, och när hon går i för att leta efter den stoppar hon på sig några av mynten som andra slängt i. Önskningarnas häxa, en riktig trickster, tycker att man inte bör lägga beslag på andra människors önskningar och ger Liselott en rad prövningar för att ställa allt till rätta. Jag mindes som sagt i princip ingenting, men jag hade för mig att det fanns en man som spelade dam med råttskallar. Jag tänkte att jag antagligen hade fel eftersom jag jämt råkar minnas oskyldiga barnberättelser som mycket mörkare än vad de är (de malde ner människor i Olssons pastejer och använde i pastejerna, och Till vildingarnas land var en saga om ond, bråd död) - men till min lycka fanns det en man som spelade dam med råttskallar. Just den delen av berättelsen gillade jag bäst, när Liselott var i en gammal borg där det fanns själar som ville bli fria.
Önskehäxan var ju definitivt mindre "djup" än barnböckerna hennes mamma skrev, men det är ju en smaksak - själv gillade jag båda stilar när jag var liten. Det var ett kärt återseende, en mysig bok. Och så fanns det söta (talande) katter i den. Och en hund (ej talande), men jag gillar inte hundar.

Roald Dahl, Roald Dahl, Roald Dahl... suck och stön. Min älsklingars älskling (tillsammans med Maria Gripe) när jag var en liten sprätt. Och ja, jag älskadeTim Burton som fjortonåring. Häxorna var min favoritbok av Dahl, jag gillade blandningen mellan humor och skräckig spänning, jag vill minnas att jag rös till vid ett par tillfällen. Roald Dahl var misogyn. Man kan tycka vad man vill om hans böcker, men misogyn var han definitivt. Och jag kan inte separera hans privata åsikter med hans verk när hans sexistiska åsikter lyser igenom i Häxorna. Häxor har inga tår. Det gör ont att gå i högklackat. Varför går de inte i bekväma skor? För att det skulle väcka misstankar - alla kvinnor älskar ju högklackat. Det är klart att det är en pojke som äger mössen, en flicka skulle aldrig få för sig att skaffa möss. Alla kvinnor är rädda för möss och hoppar upp på stolar. Och det är avskyvärt att tänka sig en skallig kvinna. Nej alltså. Det var roligt att överhäxan "prrrrratade såhärrrrrr" hela tiden, Quentin Blakes illustrationer är charmiga och farmorns och pojkens relation var gullig. Men annars. Äsch. Jag orkar inte riktigt. Det var trevligt att läsa om den, den var inte dålig, men jag blev trött.

Citat ur Häxorna, absolut inte taget ur sin kontext:
"Baaajs!" vrålade häxorna. "Baaajs! Baaajs! Baaajs!"

Att vara tolv år gammal är ett helvete

Jag fortsatte undermedvetet på sjuttiotalstemat i min läsning - i alla fall utspelar sig En komikers uppväxt på sjuttiotalet. Av någon anledning hade jag inte läst den förr, jag vet faktiskt inte varför jag inte känt mig så lockad av Jonas Gardells författarskap. Kanske helt enkelt för att jag läste fel bok först och inte fick mersmak. (Det var för övrigt Vill gå hem, och jag minns knappt någonting av den. Jag älskade dock Torka aldrig tårar utan handskar och faktaböckerna Om Gud och Om Jesus.)
En komikers uppväxt berörde mig djupt, den var påträngande, smärtsam och samtidigt så lätt att ta sig igenom att jag önskade att den var dubbelt så tjock. Språket är vardagligt, den är otroligt rak på sak - en bok som gör ont att läsa utan att vara sentimental. Hierarkierna i klassen, att göra sig till och använda komik för att slippa bli utfryst, att försöka göra sig synlig till varje pris, att svika vänner för att hasa efter de mer "betydelsefulla" känns tyvärr otroligt allmängiltigt, även om jag inte kände igen mig kände jag igen dessa mönster alltför väl. Barn som gör allt för att överleva, att ta sig igenom dagen, de som lyckas och de som inte kan resa sig igen.

Porträttet av Juha som spelar över, berättar vitsar och uppträder på varje roliga timmen till lärarinnans förtret, som sjunger sånger om lärarna, som ömsom umgås med de utstötta, ömsom sviker sina vänner för att nå en högre status är otroligt gripande, jag trodde inte alls att jag skulle bli så berörd som jag blev. Nästa gång jag är på biblioteket kommer jag definitivt att låna både Ett ufo gör entré och Jenny för att deppa lite till.

"Då är det nästan mer synd om Judas.
Han står utanför allesammans och ingen vill ha med honom att göra. Varför kunde inte Jesus förlåta honom också?
För att han gjorde fel en enda gång.
Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född, sa Jesus och menade allvar. Han skämtade inte. Inget försonande leende. Det fanns ingen förlåtelse att få.
För en enda synds skull. För ett enda svek.
När Juha tänker på det blir han rädd för Gud.
Han kan se framför sig hur förtvivlat Judas skrek efter Gud, hur han skrek efter förlåtelse, men Gud fanns inte för honom, och han fick hänga sig alldeles ensam, utan någon som grät för hans skull, utan någon att hålla i handen."

Brorsan snackar vardagslingo

Jag råkade få med mig Mirja Unges novellsamling Brorsan är mätt när jag tog med mig en bokhög från en vän (jag hade med en diger samling som vi bläddrade i, hon hade också förberett en stor hög fina böcker), så jag passade på att läsa den. "Om du orkar med språket" hade hon sagt.
Och det gjorde jag väl. Till en början. Eller rättare sagt; jag vande mig snabbt och tröttnade ännu snabbare.
"Visst fan, ska du ha en öl dricker du öl eller. Hon skakar på huvudet.
Det går bra så, säger hon.
Nej fan klart du ska dricka nåt, te då vill du ha te." Sådant. Sådana meningar. Och talspråk, som "mens" istället för "medan" och så vidare. Jag orkade helt enkelt inte över tvåhundra sidor med sådant. En eller ett par noveller i den stilen hade varit intressant, men inte en hel bok.

Fast det är ingen dålig novellsamling. Jag kan förstå att andra gillar det, att det känns nytt och uppfriskande. Att hon har en egen ton. Det var bara så att det inte föll mig i smaken, det var inte min kopp te. Samtidigt så tycker jag om smärtpunkterna - det handlar ofta om lite trasiga människor och vore det inte för att jag irriterade mig på den stilistiska uppbyggnaden så skulle jag nog tycka bättre om helheten. En av novellerna måste jag dock lyfta fram, och där det språkliga faktiskt gjorde den extra påträngande; Det var igår bara. En smärtsam novell som till en början känns ganska så lättsam.

Just nu läser jag fler noveller; Samarbete med fluga av Lydia Davis. Hennes språk och stil tycker jag mycket om och jag känner att jag nog kommer att ha en del att säga om den när jag är klar. Intressant, underhållande, snyggt!

Philip Teirs noveller

Både jag och en god vän till mig tycker om att läsa novellsamlingar - det är en konst att berätta en historia på bara ett fåtal sidor, och dessutom är böckerna ofta snabba och lätta att ta sig igenom. Vi satt och diskuterade detta för någon vecka sedan, och i samma veva talade jag om min återkommande Weltschmerz och om dagens samhälle med dessa djävla ekorrhjul och hur allt handlade om effektivitet och pengar och skit. Hon läste vi detta tillfälle Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir och sade att det fanns en novell i den som hade lite med det att göra, jag som läser så snabbt kunde ju ta mig an novellen medan hon gick och pudrade näsan som vi fina damer säger.
Scam/Skam hette novellen, jag tyckte om den och behöver egentligen bara sammanfatta den med följande citat: "Tror du att målet med evolutionen är att människan ska ha nio mellanchefer?"
Jag besökte samma vän nu i helgen, jag läste ett par noveller innan jag somnade (vilket måste ha varit runt fem på morgonen då vi konverserade till klockan började närma sig fyra) och lånade den sedan för att läsa ut den på tåget hem.

Iakttag försiktighet vid den händelse att Ni skulle komma att spankulera i en överdrivet hög hastighet

Mina reaktioner var blandade, minst sagt. En del noveller förstod jag inte alls innebörden av och tänkte bara "ja...ha?" - jag gillar öppna slut, som fanns med då och då, både i noveller jag tyckte om och i noveller jag inte fastnade för - men vad hjälper det när resten av berättelsen inte säger mig någonting (Skridskobanan, Kung dam knekt, Vit mans slav, Bliniveckor), andra tyckte jag om och två var jag riktigt glad i, den första novellen i samlingen och den sista. Den ena var The Jörg Donner Appreciation Society om harmlösa, mysiga nörderier som till blir idoldyrkan som blir till besatthet. Den andra var Hinder - ingen novell i ordets egentliga meningen, utan en lista på rädslor, allt från "Rädsla för att somna och drömma om att ha sex med sin pappa" till "Rädsla för att vara sist med allting".
Jag gillar Teirs sätt att skriva och om han skulle komma ut med en ny novellsamling skulle jag vilja läsa den, men samtidigt hoppas att den var mindre ojämn. Jag undrar hur hans roman och hans dikter är.

Ur Edelfeldts "Samtal med djävulen":

"Ute på gräsmattan hördes inte snarkningarna, där sjöng den eviga fågeln, samma som fanns där för länge sedan då han låg i gräset och såg upp i den eviga skyn och drömde sig bort, till främmande länder, hamnstäder med sjömän; till landet där David tröstade kung Saul på ett mycket speciellt sätt, och där den sköne Johannes var Jesu favoritlärjunge - till svartsjuke Judas förtrytelse! - och där allt, allt handlade om lust; fanns det landet någonstans?"

Den sköne Johannes

Jag är Mercutio

En vän berättade om hennes konto på sidan boktipset, och sade att när hon skrev vilken bokkaraktär hon liknade så valde hon "Ödmjukt arrogant som Stäppvargen", vilket fick mig att börja fundera på vilken karaktär jag i sådana fall var. Jag känner igen mig i Grantaire från Les Misérables - den cyniske drinkaren som ömsom skämtar och ömsom har ennui, spleen och allt vad det kan vara. En raljerande ung herre.

Mitt alter-ego

Jag känner även igen mig aningen i Basil Hallward från Dorian Grays porträtt, han är kreativ, snäll (förr var jag ofta för snäll), passionerad men kan även verka lite timid, men det kändes ändå inte helt... Det kändes som att något fattades från blandningen mellan Grantaire och Basil.

Mitt alter-ego

Men så kom jag på det: Mercutio från Romeo och Julia! Han gör en massa sexuella innuendos, han är ganska pervers (kanske mer i teorin än i praktiken, liksom jag), och pratar lite skit om heterosex och verkar rätt queer i allmänhet (jag hade en period i mitt liv då jag hade sexual aversion syndrome, och då var det just heterosex som gjorde mig obekväm). Han är kvick och gillar att ha roligt, men är dessutom cynisk och lynnig, ja, lite labil. Han kan även vara vältalig och poetisk (som i monologen om Queen Mab, där både hans poetiska och cyniska sida skymtar fram). Han är intelligent men fattar dåliga beslut. Hans lynne skiftar häftigt, från glädje till melankoli - han tycks vara bipolär (och gissa vad som kom fram under min sjukhusvistelse). Han har även ett hett temperament - reta inte upp honom! Till och med galghumorn delar vi, när jag mår riktigt uselt har jag extra mycket sådan, och Mercurio hinner med ett sista utslag av galghumor innan han dör:  "Ask for me to-morrow, and you shall find me a grave man."

Mitt alter-ego

Så är det. Jag är en blanding mellan Mercutio, Basil Hallward och Monsieur Grantaire. An unholy trinity av queera män som jag delar vissa egenskaper med.

Tomhet, idel tomhet

Elin Grelssons roman Du hasar av trygghet är rent ut sagt en ganska deprimerande bok - men på något sätt är det skönt, rent ut sagt befriande. Att det får lov att gå åt helvete ibland, att huvudkaraktären får lov att känna den här starka ledan boken igenom utan att erbjudas några snabblösningar. När det känns som att det inte finns någon väg ut, som att livet är inrutat och ständigt kommer att vara det är detta en motpol till litteratur om att finna kärleken eller drömjobbet eller att förverkliga sig själv eller vad det nu må vara.
Huvudpersonen Sara mår inte bra. Det är, som sagt, leda. Det är huvudvärk, sömnlöshet, ett vikariat där det är osäkert om hon får stanna kvar, slentrianmässiga parmiddagar med pojkvännen. Det är även destruktivitet - allt från att cykla över sniglar och maskar och trampa sönder rabatter till att hetsätning och meningslösa ligg. Då och då är det lätt att känna igen sig (jag hade för övrigt huvudvärk när jag läste boken, bara en sådan sak).

Vissa stycken handlar om hennes barndom, när hon är i mellanstadieåldern. Hennes mamma pikar henne för hennes valpfett, pappan lär henne om ytspänning, hon skäms över sin tidiga pubertet, hennes kompisar vill leka med hennes barbiehus (och givetvis är det en av kompisarna som vill att Barbie och Ken ska knulla hela tiden), hon läser Jean M Auel och onanerar samtidigt som hon äter choklad, hon blir retad för att hon inte lyssnar på Roxette. Hon är ständigt lite annorlunda, lite utanför. Det tycker jag också om att Grelsson tar upp - att Sara förvisso inte är ett offer för mobbing, men ändå inte riktigt passar in, ständigt står lite vid sidan av, till viss del självvalt. Detta utanförskap verkar hon känna även i vuxen ålder.
Hon gråter ofta, både som barn och som vuxen. Hon är less, uppgiven. Och det känns så bra att läsa om när man inte orkar med lyckliga människor i lyckliga förhållanden som förverkligar sina drömmar. Det gör ont och är obehagligt, men känns otroligt äkta.

Grelsson

Ett knippe karlar

Det är en samling väldigt olika karlar de här tre böckerna handlar om. Det är den äldre herren i Lars Gustavssons Fru Sorgedahls vackra vita armar som ser tillbaks på sin ungdomstid, det är de två kusinerna i Inger Edelfeldts Samtal med djävulen som träffas för första gången på över fyrtio år, och till sist är det den trötte titanen Atlas och den kaxige hjälten Herakles i Jeanette Wintersons Tyngd. Vad böckerna har gemensamt, förutom de manliga huvudkaraktärerna, är det stillsamma berättandet och ett snyggt språk.

Fru Sorgedahls vackra vita armar är den enda bok jag läst av författaren - jag minns att jag hittade pocketversionen billigt på en bokhandel och ville minnas att jag varit nyfiken på den. Kanske låg den i min önskelista på Adlibris, jag är inte helt säker. När jag började läsa den undrade jag om den var självbiografisk, och när jag sedan läste om den på nätet bekräftades det att romanen hade självbiografiska drag. Jag tycker om berättarjagets utläggningar och anekdoter, om hur han och hans vänner träffades i ett pannrum och diskuterade livsfrågor, om hans erotiska möten med fru Sorgedahl, "den vackraste kvinnan i världen" som var nästan dubbelt så gammal som honom själv, hans tankar, den stillsamma berättartonen... Ja, stillsam, men samtidigt går den snabbt att ta sig igenom. Min vän frågade om det var en melankolisk bok när jag precis hade börjat läsa den (vi pratade i telefon, och jag avslutade den senare samma kväll). Jag sade att jag inte riktigt visste, att den nog var "lite både och".
"Lite både och" passar nog ganska bra - inte för att jag skulle kalla den melankolisk, men det fanns glädjeämnen och besvikelser, ovanliga och typiska händelser, filosofiska tankar blandas med vardag. Den var vackert skriven, och det enda jag egentligen har att klaga på var att jag blev lite trött mot slutet, på mammans berättelser, de kändes aningen långdragna och skröneaktiga, det bröt lite väl mycket mot stämningen i romanen. Det förstörde dock inte helhetsintrycket - det här är en mycket fin bok.

Jag minns att jag hade ögonen på Inger Edelfeldts Samtal med djävulen på en bokrea för ett par år sedan, men jag köpte den aldrig. När jag så besökte biblioteket i onsdags letade jag efter hennes namn - jag har alltid tänkt väldigt gott om Inger Edelfeldt, jag minns att jag fascinerades mycket av När jag hatade Elaine som barn, och som ungdom älskade jag Juliane och jag och läste även den fina Duktig pojke, men Samtal med djävulen var faktiskt den första vuxenbok jag läste av henne.
Den handlar om de två mycket olika kusinerna Paul och Asger, som efter ett möte på ett tåg och en kortare brevväxling bestämmer sig för att träffas i sommarhuset som Asger fått ärva. Minnena och bilderna de har av varandra är inte särskilt positiva - de båda var frikyrkligt uppfostrade. Paul anammade detta, Asger bröt sig loss. Paul blev präst, mycket sträng med en svartvit syn på gott och ont, och han fördömde Asgers leverne och även hans homosexualitet. Asger levde enligt Paul i mörker och synd, hans liv verkar ha varit vilt, han är nykter alkoholist och bestämde sig efter en svår olycka att bli diakon - de bådas gudstro är dock väldigt olika.
Det här är en melankolisk roman. Det är inte direkt någon berättelse om acceptans och försoning, det är trevande, de båda männen har fördomar om varandra, det står klart att de inte kommer att stanna tillsammans länge... men Paul lyckas komma ur sitt skyddande skal, och samtalen blir mer och mer intima, till slut kommer de in under huden på läsaren. Det är stillsamt men obehagligt, och jag tycker mycket om det.

Jag ville läsa mer av Jeanette Winterson, det enda jag läst av henne är Passionen, som jag läste för ett par år sedan och tyckte mycket om. När jag såg Tyngd på biblioteket bestämde jag mig direkt för att låna den eftersom den handlar om myten om Atlas och Herakles, och jag är galen i grekisk mytologi.
Det är en sällsam bok, å ena sidan kärv och burdus, å andra sidan stillsam och filosoferande.
Jag älskar bilden av den trötte Atlas, hur han ställer sig med världsalltet på sina axlar, hur han knappt kan andas av tyngden, han kan inte röra på sitt huvud, kroppen värker. Den ansvarstagande Atlas. Och sedan Herakles, den kaxige djäveln, ständigt kåt och stridslysten. "I min ungdom var jag litet stöddig - jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten." Smooth, Herakles.
Jag tyckte verkligen om blandningen - vulgärt och vackert, stort och smått, ömsom filosofiskt och ömsom rått. En bok där både "-Jävla Schweiz! -Vad är det för fel på Schweiz? frågade Atlas. -Alperna! De sticker in i nacken på mig" och "Det var ingen som berättade för honom [Atlas] att de gamla gudarna var borta eller att världen hade förändrats genom en blek frälsare på ett mörkt kors" både får plats och känns helt rätt.

The male gaze

...nej, det där var faktiskt orättvist sagt. Men ur manlig synvinkel i alla fall, åtminstone i de flesta noveller i Einar Askestads Kvinnohistorier. Jag var lite skeptiskt, måste jag erkänna, att en bok med den titeln skrivits av en man. Jag tänkte; bara det inte är en sådan där bok där kvinnorna antingen är undersköna kvinnor på piedestal eller neurotiska hysterikor. Eller båda. Jag kan inte säga att mina farhågor besannades, som tur är, men visst. Det var en del vackra fresterskor och gnatiga fruar, men de känns i alla fall mänskliga. Platta men mänskliga. Männen var dessutom inte bättre eller sämre. Både männen och kvinnorna i berättelserna har goda och dåliga sidor. Jag tycker ändå att Kvinnohistorier är ett ganska missvisande namn.
För det första är det ofta männen som är i fokus, kvinnorna syns genom männen, för det andra kändes det mer som en bok om... människor? Relationer? Jag vet inte riktigt, och skämtsamt tänker jag att det hade räckt med att den hette Historier.

Mitt problem med boken var att jag inte riktigt visste vart den ville komma. En del berättelser var bara... ja, de sade mig ingenting alls. En relation där de båda är otrogna, någon pittoresk stuga där twisten tydligen är att kvinnan är intresserad av bondage, en pappa som saknar sin fru och vill att sonen ska bo hos honom... Och någonstans kommer det plötsligt en ganska chockerande novell, sedan fortsätter allt i vardaglig mak ett tag till. Jag blir kanske inte precis uttråkad... jo, smått uttråkad blir jag faktiskt ibland. Eller trött. Jag förstår inte riktigt behållningen med majoriteten av novellerna. Och språket... Det är väldigt vardagligt och det låter (med ett fåtal undantag) hela tiden som att det är samma person som berättar, oavsett ålder, kön eller livssituation; det är hela tiden samma röst, som att det är samma människa i olika förklädnader. Karaktärerna känns helt enkelt platta.
Det tar sig dock mot slutet, de sista novellerna engagerade faktiskt och höjer mitt intresse. Bäst är de noveller som sticker ut lite, där det finns bitterhet, obehag eller någon liten knorr på slutet, hoppfull eller ej. Funderingar över Laura, Himmelriket inom oss, Lilla du samt Nils var mina favoriter. Sedan tyckte jag om den extrema bitterheten i Lite egen.