Brorsan snackar vardagslingo

Jag råkade få med mig Mirja Unges novellsamling Brorsan är mätt när jag tog med mig en bokhög från en vän (jag hade med en diger samling som vi bläddrade i, hon hade också förberett en stor hög fina böcker), så jag passade på att läsa den. "Om du orkar med språket" hade hon sagt.
Och det gjorde jag väl. Till en början. Eller rättare sagt; jag vande mig snabbt och tröttnade ännu snabbare.
"Visst fan, ska du ha en öl dricker du öl eller. Hon skakar på huvudet.
Det går bra så, säger hon.
Nej fan klart du ska dricka nåt, te då vill du ha te." Sådant. Sådana meningar. Och talspråk, som "mens" istället för "medan" och så vidare. Jag orkade helt enkelt inte över tvåhundra sidor med sådant. En eller ett par noveller i den stilen hade varit intressant, men inte en hel bok.

Fast det är ingen dålig novellsamling. Jag kan förstå att andra gillar det, att det känns nytt och uppfriskande. Att hon har en egen ton. Det var bara så att det inte föll mig i smaken, det var inte min kopp te. Samtidigt så tycker jag om smärtpunkterna - det handlar ofta om lite trasiga människor och vore det inte för att jag irriterade mig på den stilistiska uppbyggnaden så skulle jag nog tycka bättre om helheten. En av novellerna måste jag dock lyfta fram, och där det språkliga faktiskt gjorde den extra påträngande; Det var igår bara. En smärtsam novell som till en början känns ganska så lättsam.

Just nu läser jag fler noveller; Samarbete med fluga av Lydia Davis. Hennes språk och stil tycker jag mycket om och jag känner att jag nog kommer att ha en del att säga om den när jag är klar. Intressant, underhållande, snyggt!