Jag tycker om att läsa om Anna. Hon är "duktig flicka", hon är "stygg flicka", hon är ordentlig och punktlig, hon är sjuk och hamnar på psyket, hon är kåt och älskar det, hon är kåt och vill bota det, hon känner eufori, hon har ångest, hon orkar inte längre respektera sin mamma och hon idealiserar sin pappa. Hon är imperfekt och motsägelsefull och mycket mänsklig. Jag älskar många av hennes resonemang och frågeställningar - varför måste barnen vara respektfulla gentemot föräldrarna medan föräldrarna i princip kan förstöra sina barn mentalt utan att någon bryr sig? Varför bemöts kvinnlig och manlig sexualitet så olika? Varför ska kvinnan antingen ha pliktskyldigt sex, eller "vara tvungen" att få orgasm (för det manliga egots skull, för att inte vara frigid, för att vara en riktig kvinna och så vidare)?
Jag "älskar" hur martyrmodern tror att Anna berättar om sina eskapader för att göra mamman ledsen, för att vara grym. Dotterns känslor finns överhuvudtaget inte med i bilden. Mamma älskar Anna, mamma har alltid gjort allt för att Anna ska må bra, varför är Anna så otacksam? Ingenting är mammans fel. Allt är pappans, "arvets" eller Annas fel. Jag blir så förbannad. Och det känns så bra.
Kerstin Thorvall |
Åh, läste den också för första gången för inte så längesedan. En underbar upplevelse, på många sätt!
SvaraRadera//Noémi
Ja, visst är den bra! Jag måste verkligen läsa mer av Thorvall...!
Radera