Vägskäl

Svart och vitt strömmar bakom mina ögonlock, svart, vitt, men inte en enda nyans av grått. Det är för mycket av det ena och för lite av det andra. Det är för mycket rött vin på ena hållet och ett lättdrucket rosé på andra, jag blir tokig på striden mellan Apollo och Dionysos i mitt huvud, jag blir tokig på att välja. Välja mellan askes och dekadens, välja mellan Berlin och Paris, välja mellan skogen, havet, landet, staden, tokig. Att äta eller ätas, att stympa eller att stympa. Att vara eller att icke vara. Ska jag plocka undan disken eller ska jag krossa tallrikarna, trampa på dem, dansa en regndans över de vassa skärvorna trots att det redan regnar ute?

Othello eller Iago? Är jag en Hamlet eller en Horatio? Asexuell eller översexuell? Desdemona eller Emilia? Är jag Jesus eller Judas? Dorian Gray eller Basil Hallward? Är jag Julia eller Mercutio?

Femtiofem nyanser av grått, och ingen av dem ser jag fladdra förbi mina stängda ögon. Sjuk eller sjukast? Galen eller smakfullt galen? Krympling i kropp eller krympling i själ?
Ska jag sabotera eller saboteras? Ska jag gömma mig för världen eller ta emot den med öppen famn? Isolering eller revolution? Skönhet eller fulhet? Enjolras eller Grantaire? Hasa fram på gatorna eller flanera? Hoppa eller hoppas? Stycka eller styckas? Svart eller vitt?

Dandy eller bohem? Luffare eller hemägare? Det är för mycket, det är för mycket, allt är för mycket, den fria viljan, den fria viljan, låt oss diskutera den fria viljan… Välsignelse eller förbannelse? Ärr eller sår? Eld eller vatten? Jag blir tokig av att välja, jag blir tokig av att se, jag är tokig, men då är frågan; är jag tokig eller är jag tokigast?
Glasögon eller kontaktlinser? God eller ond? Vit eller svart? Man eller kvinna? Så, plocka ur mina ögon, plocka ut allas ögon, gör oss alla blinda! Gör oss alla omedvetna! Trampa hål på alla vägskäl, krossa med spikskor, stålhättor, trampa på oss, trampa på alla, på varandra, trampa överallt, gör oss till en enda stor blodig smet av krossade ben och förväntningar.

Min födelsedag

Idag (eller, inte idag, utan om fyra dagar, då detta inlägg skrevs, men det kommer bli "idag" då det publiceras) är det min födelsedag. Tjugofyra år. Ett år äldre än vad André Gide var när han förlorade sin oskuld till en femtonårig nordafrikansk pojke. Lika gammal som James Dean var när han dog. Lika gammal som Oscar Wilde när han fick pris för sin dikt Ravenna. Ett år äldre än vad Lord Alfred "Bosie" Douglas var när han och Oscar Wildes romans började ta form på allvar. Tre år yngre än vad alla i 27-klubben dog. Lika gammal som min mamma var när hon födde sitt andra barn (fast hon fyllde tjugofem ett par månader senare). Ett år äldre än vad min pappa var när jag föddes. Ett år yngre än John Keats var när han dog.

Och istället för att brista ut i "Ja må jag leva", så brister jag ut i Juhas sång á la Gardell:

Döda, döda, bara döda,
döda på min fö'lsedag,
sen när jag ser allt det röda
komma fram då skrattar jag!

Ondskefullt flin

Den berömda kampen om boken versus filmen

"Läs boken istället!" är något en hör ofta. Och i flera fall, antagligen de flesta, stämmer det ju, att den litterära förlagan är bättre, men... Ibland är det inte så. Ibland har regissören satt sin alldeles egen knorr på berättelsen, gjort verket till ett slags samarbete mellan författare och filmskapare. Filmmakarna lyfter fram och belyser andra sidor av verket, eller gör helt enkelt en djäkligt bra story inspirerad av boken. Sedan finns det ju utmärkta, trogna filmatiseringar som gör boken i sig rättvisa, och då känns det mest som att återbesöka en kär vän när man ser filmen.
Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.

Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)

491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.

Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.

Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.

Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.

Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.

Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.

Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.

A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.

Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.

Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.

Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt.  Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.

Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.

Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.

Litterär S&M

Jag vet inte riktigt var eller hur jag skulle börja, vilket kanske passar bra eftersom jag först inte hade någon aning om vad det var jag läste. "En BDSM-lek utförd som bok" var i princip det enda jag visste om Tillhör Lyra Ekström Lindbäck - och så börjar den med att hon gormar och har sig. Om "er", de inskränkta, äckliga. Va? Är det mig hon äcklas av? Men jag... jag är ju inte sådan! Och inte är min rumpa gropig heller! Inte det minsta, faktiskt! Titta, Lyra, på min släta stjärt! Det är inte mig hon talar åt och om, jag är inte sådan, jag är inte som de. Jag är inte inskränkt, jag är ingen idiot. Nej, det är inte mig hon pratar om. Jag är bättre än så. Förmer.
Sedan kunde jag pusta ut lite. Jag var liten och vek och hon tog hand om mig, strödde kärleksord och smekande omhändertagande. Jag var hennes lilla flicka, hennes elev. Hon skötte om mig, bäddade ner mig, gav mig te med precis så mycket havremjölk som jag ville ha.
Sträng var hon stundvis. Och elak. Hon skällde på mig. Var jag ett hopplöst fall, trots allt? Var det fel av henne att välja ut mig?

Läsaren ska underkasta sig texten, ta till sig intrycken genom alla kroppsöppningar efter att ha blivit renad, tömd på andra invanda och stelnade sådana. Ibland beskrivs det litterärt, metaforiskt, ibland skrivs det sexuellt, köttsligt. Dominans och underkastelse; underkasta dig denna text.

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om boken. Speciell. Intressant. Det är nog de rätta adjektiven. Bra? Ja, kanske, men mer själva idén. Inte för att jag har något emot utförandet. Jag tyckte om boken och den satte spår. Men någonstans känns det ändå som att det hade kunnat utföras bättre, varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Det var i högsta grad en annorlunda upplevelse, i alla fall, detta dominans/underkastelsespel mellan text och läsare. Unikt.

Dravel från en svunnen tid

Jag satt i min lägenhet, ensam och stenad och kände mig provocerad över en fyrkantig form hos en keramikvas som någon herre på teve tillverkade. Var det inte fusk att göra fyrkantiga vaser? Bara lite enkelt klipp-och-klistra? Och kunde han inte se med sina egna djävla ögon att keramikvasen borde ha haft en rundad form? Djävla narr. Men det skedde ju i mörkret, klippandet och klistrandet, så det var ju helt klart något fuffens med det hela. Någon shady business liksom. Annars skulle det ha skett i dagsljus som de andra delarna.
Blev vasen fin då? Ja, ganska. Men det var fel på den. Säljer man sin själ till djävulen för att tillverka krus så får man minsann tillverka djävulens krus. Det har jag alltid sagt.

Någon jagar mig och jag har förmodligen haft snuset i alldeles för länge. Snus är ingen opiat, men det var inte det någonting skulle handla om. Hasch är ingen hallucinogen, alltså borde jag inte känna mig paranoid. Såvida jag inte var på väg mot en haschpsykos. Men det var inte så mycket jag hade tuggat i mig och svalt. Jag vet att hallucinogener inte är de enda drogerna man kan känna sig nojig av. En brasklapp bara.
Jag hörde hans vakthund eller jakthund skälla efter mig. Sedan fotsteg, snabbare och snabbare. Min mun håller på att torka ihop av torrhet men det är inte på grund av rädslan, utan på grund av drogerna. Det gör ont i hjärtat att skriva det. Drogerna. Är det så pass lågt jag sjunkit? Känner paranoian bulta i bröstet, men hjärtat dunkar som vanligt. Är jag på väg att bli vansinnig? Vad har jag reducerats till?
Fotstegen, förresten, var inga fotsteg, utan en gammal man som cyklade förbi.

Jag glömmer bort vad jag gör. Att jag har en bok att skriva. Jag har inte lång tid på mig. Två dagar. Kanske bara en. Det beror på omständigheterna.

Jag måste titta klart på videon med mannen som målar Spindelmannen. Jag vet inte varför. Fy fan. Det här är bara machodravel. Ingenting annat. Jag tycker inte ens om Spindelmannen.

Jag drömde om Peter i natt. Varför han fick heta Peter har jag ingen aning om eftersom han inte heter så på riktigt. Jag känner eller har känt Petrar och minst en av dem har varit ganska så ihärdigt irriterande. Men nu tror jag att jag vet förresten, jag drömde om Petrus lärjungen eftersom jag läst en bok om teologi innan jag somnade. Jag drömde att det fanns konspirationsteorier om att Petrus lärjungen och Jesus var samma person. Eller så stod det faktiskt så i boken. Hur som helst, drömmen, den var en pjäs. Med en drake, väldigt elegant designad i brist på bättre ord. Och jag drömde att jag spelade Peter. Peter var min karaktär, jag hade skrivit pjäsen. Han gifte sig heterosexuellt trots att han var homosexuell på grund av ungdomlig förvirring. Bakom buskarna hånglade han med marskalken. Och hans fru fick bli prinsessa. Konstigt nog förnam jag upphetsning när jag, alltså Peter, kysste sin/min brud. För det första var hon spelad av en kvinna, för det andra var hon spelad av min kusin.

Det må vara den enklaste video i världen. Det var en maskin som klippte stål, men jag såg det hela tiden som fören på ett skepp som kom åkande i isvatten. Av någon outgrundlig anledning blev jag sugen på att runka. Jag letar upp en billig djävla porrsida. Jag får se om det går. Det är inte alltid det går.
Det gick. Jag kom så hårt att jag glömde bort att skrika.
Min pitt känns fortfarande… förunderlig.

Får… inte… glömma… bort… John.
Maskinen som skär järn. Järnet skärs till klassisk musik. Mozart. Öppningsstycket till Trollflöjten. Jag finner mig rörd på gränsen till tårar. William. Hmm. Florian. Hmm. Det var nog Florian (och Peter) som grät och William som tog drogerna. Droger. Vad har jag utsatt mig själv för? Detta är verkligen inte första gången. Håller jag på att tappa förståndet?
ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRRRRRRRRRR DDDDDDEEEEEEEETTTTTTTTAAAAAAAA JJJJJJJJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRRRRRRRRRRRRNNNNNNNNN.

I denna värld
Där annat tycks ligga bakom
I denna värld… jag vet att jag är förrådd.

Robespierre fyller år...

OCH DET SKA VARA HANS MINST DYGDIGA FÖDELSEDAG NÅGONSIN!!
Sjunger/skriker: JAG ÄLSKAR FLICKOR, GOTT VIN JAG ÄLSKAR OCH! (Melodi: Vive Heni IV.)
//Grantaire. Och Danton.

Jag kan inte skriva ordentligt, jag är bergtagen

Jag är så glad! Jag har äntligen läst den där boken jag har drömt (vackra) drömmar om två gånger; We have always lived in the castle av Shirley Jackson. Och. Alltså. Wow. Den var verkligen något alldeles speciellt. Stämningen var suggestiv, tryckande, febrig, neurotisk, eerie, som titeln. Det är hela tiden något som ligger och pyr och bubblar under ytan, något som vill komma upp - något som kanske egentligen inte uppenbarar sig heller, utan är kvar och trycker och skapar ett otroligt mysigt och behagligt obehag. Den var allt vad jag förväntade mig och samtidigt inte vad jag förväntade mig. Det kommer att ta lång tid att sluta tänka på det här. Jag rekommenderar den så varmt. Jag måste äga den.

För övrigt tänkte jag mig bokens båda systrar, Merricat och Constance, som två dockliknande varelser. Merricat som en sliten, hålögd, rufsig och lite smutsig trasdocka, Constance som en rosenkindad, ljuv, ljuvlig porslinsdocka. Och jag tänkte mig dem dessutom med så brittiska dialekter och i en miljö så engelsk att det nästan känns absurt att det är en amerikansk bok. Mitt huvud vägrade liksom inse det, trots att allt egentligen borde ha känts ganska amerikanskt.

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh no, said Merricat, you’ll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep!

Kvinnor, sex och äckel

Jag insåg att jag nog borde läsa mer av Elfriede Jelinek. Eller, det har jag väl insett ett ganska bra tag, åtminstone sedan jag såg den underbara filmatiseringen (av Haneke!) av boken Pianolärarinnan, eller Pianisten som filmen ooriginellt nog fick heta. Men jag insåg att jag kanske till och med borde läsa om Lust, vilken är den enda bok jag läst av henne, och som inte direkt gav mig mersmak. Det var fyra år sedan, och jag tyckte att den var märklig och äcklig. Jag tänker att den fortfarande lär vara det, men jag kanske kan uppskatta det på ett annat sätt, nu när jag vet vad jag har att vänta mig, och när jag vet att hon faktiskt även siktade på att skriva en just "äcklig" bok, hennes intention var tydligen att skriva något värre än Batailles Ögats historia (som jag inte har läst, men som jag väldigt gärna vill läsa).
Jag läser en hel del erotisk litteratur, inte för att bli upphetsad, för det blir jag inte, men för att jag finner det intressant, psykologin bakom, människans sexuella samspel, märkliga drifter och hur pass olika folk skriver om sex. Men jag har läst för lite av kvinnor, med kvinnliga huvudpersoner. Och är Pianolärarinnan lika bra som dess filmatisering (och jag vet ju vad man brukar säga, "läs boken istället", även om det givetvis finns undantag, eller bättre: böcker och filmer i samspel, där båda kompletterar varandra, kanske är mycket olika, där båda behövs, där de är lika bra fast på olika sätt) så kommer jag att älska den.

Lust

En annan bok (om kvinnor och sex) som på flera ställen äcklade mig (de värsta partierna hade inte med sex att göra, utan handlade dels om en fågel som kraschade mot en fönsterruta - jag hade en aversion mot fåglar i minst ett år efteråt - och om en tjurfäktning) var Den avklädda bruden, skriven av Nikki Gemmel, men publicerad anonymt eftersom hon märkte av en viss självcensur när hon skrev under eget namn. Jag läste den när jag var sexton, så det är hög tid att läsa om den och se hur och om min uppfattning ändrats. Jag tyckte väldigt bra om den då. Jag vet att både min mamma och min mormor försökt sig på den (vem som rekommenderade den till dem minns jag dock inte, men de visste inte att jag hade läst den något år tidigare, och ingen av dem hade ens lagt den vidriga scenen med fågeln på minnet), den föll dem inte i smaken, vilket jag förvisso kan förstå, även om jag tyckte om den varierade mina känslor under läsningen, och det är definitivt en annorlunda, för att inte säga aningen märklig (trots det verklighetsnära temat, en hemmafru som upptäcker sin sexualitet och sina egna lustar genom utomäktenskapliga förhållanden) roman.

Vad som gör mig bestört är att läsa folks recensioner om den på sidan goodreads. Givetvis får man tycka vad man vill, och jag märkte ju själv att det inte var en bok som skulle kunna passa vem som helst, men folk (främst kvinnor, vilket kanske är extra ledsamt) är extremt trångsynta och dömande, den namnlösa huvudpersonen kallas "hora" och "rövhål", ingen tycks förstå hur en kvinna kan vilja ha oromantiskt gruppsex, och att hennes man är otrogen gör det tydligen inte det minsta legitimt för henne att söka den sexuella lyckan hos andra (betänk då att hon aldrig fått en orgasm med sin man, eller alls om jag inte minns fel, och mannen har en affär med hennes sexuellt frigjorda väninna som dessutom är sexterapeut, inte konstigt om hon känner sig a) frigid och b) sugen på att ha sex på sina villkor - till skillnad från en "hora" som har sex på andras villkor).
"Sex är inte vackert längre" hör jag folk gnälla. Det är det som är grejen med boken. Sex kan vara vackert, men det behöver inte vara det. Sex kan vara vackert och romantiskt, men även fult, rått, oromantiskt, enbart köttsligt. Även när det kommer till kvinnor. Även när det kommer till alldagliga, bleka, passiva, gifta kvinnor.
Dessutom är det flera som skriver att huvudpersonen läser (tar råd från? inspireras av? det var för länge sedan jag läste boken, mitt minne kan svika mig) en "viktoriansk bok". Bara det att den är från sextonhundratalet, vad sjutton, människor!? Fast det är ändå inte hälften så upprörande att vara allmänt självrättfärdig och kalla sexuellt utlevande kvinnor för horor (maken, som också var otrogen, kallade förstås ingen för hora, honom verkade folk snarare tycka synd om för att hans karaktär inte kom till sin rätt eller vad det var). Usch. (Och ja, det hade varit precis lika vidrigt om "hora" bytts ut till "slampa", "slyna" eller dylikt.)

Den avklädda bruden

Den tredje systern

Det är liksom... trevligt på något vis att läsa Gunnar Blå. Trevligt och galet och perverst och obehagligt på samma gång. Inte helt illa, måste jag säga. Jag köpte pocketutgåvan med Den tredje systern-trilogin och jag har avslutat den första, vid namn Den tredje systern. Det är en slags deckare, eller man kanske ska säga parafras på en deckare, med en massa extra galenskaper som man inte förväntar sig av klassiska verk i genren. Fast det var ganska väntat eftersom det trots allt är Gunnar Blå det handlar om. Gunnar, som här är huvudperson, en medelålders blandmissbrukare som hamnar i märkliga situationer efter att han har vaknat upp bredvid en död kvinna. Läs! Men förvänta dig att bli mer eller mindre galen på ordet "pang"! Det förekommer ofta. Pang!
Jag måste säga att jag, av vad jag läst av Gunnar Blå, föredrar hans noveller, men detta var absolut inte illa det heller. Väldigt underhållande på ett lite deppigt sätt. Omslaget är väldigt... jag vet inte om det ska vara gulligt, men jag tycker att det är mycket sött. Gott så.
För övrigt älskar jag namnet Gunnar. Jag tror att det är Gunnar Björnstrands förtjänst.

Gunnar och bebbe

Chuck

Varför drömmer jag en massa om Chuck Palahniuk? De två böcker (Fight club, Haunted) jag läst av honom har inte imponerat stort på mig, ändå har jag vid mer än ett tillfälle drömt att jag läst något fantastiskt av honom. Vadan detta? Finns det några dolda skatter?

Florina

Vilken märklig liten bok Florina av René Vázquez Díaz är. Författarens välutrustade nästan-namne José Blazco Frías besöker den rullstolsburna, bulimiska Florina för att mot betalning ta hand om henne i två dygn. Enligt Florina har de haft ett sexuellt möte tjugo år tidigare, som tonåringar. Florina minns allt, José minns nästan inget. Det de gör mest under dessa dygn är att reta varandra - både sexuellt och med diverse gliringar. De är verkligen fruktansvärt lika varandra.
Den är roande. Lite kvick sådär, och jag tycker om Vázquez Díaz språk. Egentligen ingen enorm läsupplevelse som sådan, men jag tyckte om den, det gjorde jag. Definitivt underhållande. Sexig? Ingen aning. Jag läser inte erotisk litteratur för att bli stimulerad, för det blir jag inte, men jag är trots detta mycket förtjust i kvalitativ pornografisk litteratur eller vad sjutton man ska kalla det.

Den är utgiven på Vertigo förlag (och är alltså estetisk tilltalande), som för övrigt fått en egen etikett här på min blogg, eftersom jag känner att jag skriver ganska mycket om det sabla beroendeframkallande förlaget.

Men varför?

När jag tänker på Erica Jongs Rädd att flyga ser jag framför mig en tecknad snopp som hoppar fallskärm. En snopp. Med fallskärm. Varför!?

Erotik och ätande

Jag tog nyligen del av något väldigt underligt, nämligen Gunnar Blås Du äter mitt ansikte och ännu fler historier, en novellsamling som främst behandlar erotik och ätande. Jag vill inte komma med en dålig ordvits här, men snacka om att jag fick mersmak. Det låg en märklig, suggestiv stämning över novellerna, ibland var det vackert, ibland obehagligt, ibland både och. Jag tyckte om det. Jag tror till och med att jag älskade det, på ett egendomligt, skevt och ljuvligt vis. Jag hade en sådan där märklig, härlig känsla i bröstet under läsningen...
Jag försöker komma på vilken som var min favorit. Jag gillade Livets gåva och Anteckningar... men nej, jag tror inte att jag har någon favorit. Alla berättelser behövdes, de kompletterar varandra på det där underbara, vackra, groteska sättet.

Får man ha någon slags crush på en pseudonym?

Segerhuva

Segerhuva av Martin Tistedt är ett väldigt märkligt stycke prosa. Verkligheten är skruvad - är det allegoriskt, symboliskt, metaforiskt? Eller är det en vriden sanning Tistedt berättar?
Språket är ömsom vackert, ömsom groteskt, ibland väldigt upprepande, cykliskt, nästan paradoxalt meditativt. Jag får känslan av drogfantasi eller mardröm. Att texten är skriven i ett, som i trans. Jag får även känslan av att Tistedt är smått galen (är inte vi alla det?), intelligent och pervers. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag vill ha mer insyn i Tistedts märkliga värld, de knappa sjuttio sidorna som denna bok tillfredsställer inte min förundran. Jag vill alltså ha mer, och det snart.

Mardröm? Drogfantasi?

Det börjar arta sig

Vertigo förlag tycker att det är roligt om man fotograferar sin samling Vertigo-titlar och skickar dem. Jag vill göra det när jag a) har hittat Golem - var fanken har den gömt sig? och b) har tillgång till en vettig kamera. Som inte är en webcamera alltså.

Hur som haver så är jag stolt ägarinna till följande Vertigo-böcker (inte en jättesamling, men det börjar arta sig!):

Gustaviansk mystik
Hatets sånger 
Köttets poesi 
Köttets poesi 3 (Fjärde midvinterboken. Läste den av någon outgrundlig anledning inte förrän förra helgen. Älskade den!)
Romantiska Fragment
Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson
De elvatusen spöna av Guillame Apollinaire
Skändlighetsutställningen av J G Ballard
Den tredje systern-trilogin av Gunnar Blå
Du äter mitt ansikte av Gunnar Blå (Har inte läst något av Blå än, fyndade på rean)
Klumpigheten Redux av Gunnar Blå
Närmare av Dennis Cooper
Kluven av Dennis Cooper
Att smiska hembiträdet av Robert Coover  
Hogg av Samuel R. Delany
Golem av Gustav Meyrink
Berättelsen om O av Pauline Réage
Venus i päls av Leopold von Sacher-Masoch
Sauermugg Redux av Stig Saeterbakken
Segerhuva av Martin Tistedt
Florina av René Vázquez Díaz
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop
Nekrofilen av Gabrielle Wittkop

God Jr

Jag kom att tänka på en bok jag läste för ett par år sedan. God Jr av Dennis Cooper.
Jag och Cooper har ett komplicerat förhållande fyllt av kärlek, äckel, skönhet och ilska. Jag brukar likna hans författarskap vid en drog, man blir skadad men suktar samtidigt efter mer. Hans böcker är proppfulla av sex och supergrafiskt sex och blod och död och jättemycket död och kroppsvätskor och moraliskt klandervärt beteende. Dock inte God Jr. Möjligtvis den sista punkten men jag kan inte gå i god för det. I alla fall, så är denna bok otroligt annorlunda från allt annat jag läst av Cooper. Om hans författarskap är en drog får den här romanen symbolisera den konstiga avtändningen. Det är kanske tur att det är den enda bok av Cooper som jag läst men inte äger själv.
Jag förstod mig nämligen inte på God Jr. Och jag förstod den inte. Kanske fanns det ingenting att förstå. En pappa som har förlorat sin son röker på och spelar ett videospel som sonen varit besatt av innan han dog. Och det är väl egentligen det hela. Jag kände mig avskärmad när jag läste den. Avskärmad men ändå nyfiken på vart allt skulle leda, när och hur allt skulle braka samman. Det hände inte. Boken tog bara slut.

En fågel

Vertigo har rea!

Innan sov jag aldrig, nu sover jag hela tiden. Är förskräckligt trött på mediciner, icke-mediciner och doktorer som inte ringer upp.

Men i alla fall. För att världen ändå ska kännas uppmuntrande: Vertigo förlags bokrea.
Jag har hittat (mer än) ett par böcker som ska bli mina dödsbilligt. Och på tal om Vertigo och reor så hittade jag en Vertigotitel på Hamrelius bokhandel i Malmös rea. Florina. De hade lite udda böcker, enstaka exemplar av olika titlar, så jag var glad att jag hann snappa åt mig den innan någon annan gjorde det.

Vad man kan hitta på en gammal dator

Jag hittade laddaren till min gamla dator. Jag har letat efter den länge, men den var visst i princip mitt framför ögonen på mig. Vilket värde en gammal dator har, vilka historiska dokument! Det är alldeles förskräckligt fascinerande.

En dikt:

Att ligga med Franz Kafka är inte särskilt lätt
Franz Kafka vill inte ligga med någon som luktar svett
Han spelar bara svårfångad och blir  inte ens nöjd
Om du säger att han är vacker och för ögonen en fröjd
Så om du vill ligga med Franz Kafka måste du ha tålamod
Om du ska lyckas bryta igenom Franz Kafkas svårmod

En sångtext:

T-T-T-T-T-T-TÄNDER
NEEEEEEEEEEEEEJ
T-T-T-T-T-T-TÄNDER
NEJ MAMMA JAG VILL INTE
T-T-T-T-T-T-TÄNDER
SLUTAAAAAAAAA

Formuleringen "Napoleon med en kniv i köket".

En liten rekommendation

Jag hade nästan glömt bort Hark! A vagrant, en sida med supertjusiga serier om historia, litteratur och... ja, lite sådant. Äh. Läs för sjuttsingen.
Här är en serie om Wuthering Heights.
Och här är en om Danton.
En om Chopin och Liszt.
Macbeth.
Och Marat.

Netflix

Nu har jag gjort som Alla Andra Jag Känner och skaffat Netflix. Är det uselt behöver jag bara ta bort mitt konto inom en månad och är det brabra är det billigt.
Jag inleder med att titta på Phineas och Ferb: Den 2:a dimensionen och att därav känna mig mycket mogen. Allt är min äldsta lillasysters fel.

Det var för övrigt min stund med min yngsta syster idag som fick mig att börja tänka på Netflix. Hon tittade på ett vedervärdigt program om troll och blev galen (hennes egna ord) och började sparkas, slåss och kalla mig fula ord. Vi båda kom överens om att hon nog inte mådde så bra av att titta på det programmet.