Jag hittade en väldigt fin bok från 1933 i källarbiblioteket - Dikter om folket och friheten - som känns som ett storasyskon till den (relativt) nyutkomna Hatets sånger på Vertigo förlag. De har flera dikter gemensamt, bland annat just Leon Larssons Hatets sång. Och så fanns denna fortfarande aktuella dikt (det är ett utdrag) av Ingeborg Björklund:
Hör och vet,
du patriarkatets bäste profet,
att sjunger de dina ditt högljudda lov,
mig binder du ej vid ditt ärade hov!
Ditt blåsande munväders brak har du fått
från manväldets tid, då kvinnan allt smått
var tillmätt av manliga nävars regim
och då kvinnans roll var en blyg pantomim.
Sjung, om du vill, de drickandes pris
om malt och humle på tusende vis,
och sjung om de gällande karlar som går
och det spädaste växande bullrande slår,
mig lockar du inte med sådana karlar,
som spriteldigt gnyr och "vårt land" försvarar.
Karlar har bullrat i långa tider
och bråkat i världskrig som ännu svider,
karlar har bräkt och gjort sig breda,
karlar har vi hört och sett till vår leda.
Visar inlägg med etikett poesi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett poesi. Visa alla inlägg
fredag 18 juli 2014
onsdag 2 juli 2014
Two loves, av Lord Alfred "Bosie" Douglas
I dreamed I stood upon a little hill,
And at my feet there lay a ground, that seemed
Like a waste garden, flowering at its will
With buds and blossoms. There were pools that dreamed
Black and unruffled; there were white lilies
A few, and crocuses, and violets
Purple or pale, snake-like fritillaries
Scarce seen for the rank grass, and through green nets
Blue eyes of shy peryenche winked in the sun.
And there were curious flowers, before unknown,
Flowers that were stained with moonlight, or with shades
Of Nature’s willful moods; and here a one
That had drunk in the transitory tone
Of one brief moment in a sunset; blades
Of grass that in an hundred springs had been
Slowly but exquisitely nurtured by the stars,
And watered with the scented dew long cupped
In lilies, that for rays of sun had seen
Only God’s glory, for never a sunrise mars
The luminous air of Heaven. Beyond, abrupt,
A grey stone wall. o’ergrown with velvet moss
Uprose; and gazing I stood long, all mazed
To see a place so strange, so sweet, so fair.
And as I stood and marvelled, lo! across
The garden came a youth; one hand he raised
To shield him from the sun, his wind-tossed hair
Was twined with flowers, and in his hand he bore
A purple bunch of bursting grapes, his eyes
Were clear as crystal, naked all was he,
White as the snow on pathless mountains frore,
Red were his lips as red wine-spilith that dyes
A marble floor, his brow chalcedony.
And he came near me, with his lips uncurled
And kind, and caught my hand and kissed my mouth,
And gave me grapes to eat, and said, ‘Sweet friend,
Come I will show thee shadows of the world
And images of life. See from the South
Comes the pale pageant that hath never an end.'
And lo! within the garden of my dream
I saw two walking on a shining plain
Of golden light. The one did joyous seem
And fair and blooming, and a sweet refrain
Came from his lips; he sang of pretty maids
And joyous love of comely girl and boy,
His eyes were bright, and ‘mid the dancing blades
Of golden grass his feet did trip for joy;
And in his hand he held an ivory lute
With strings of gold that were as maidens’ hair,
And sang with voice as tuneful as a flute,
And round his neck three chains of roses were.
But he that was his comrade walked aside;
He was full sad and sweet, and his large eyes
Were strange with wondrous brightness, staring wide
With gazing; and he sighed with many sighs
That moved me, and his cheeks were wan and white
Like pallid lilies, and his lips were red
Like poppies, and his hands he clenched tight,
And yet again unclenched, and his head
Was wreathed with moon-flowers pale as lips of death.
A purple robe he wore, o’erwrought in gold
With the device of a great snake, whose breath
Was fiery flame: which when I did behold
I fell a-weeping, and I cried, ‘Sweet youth,
Tell me why, sad and sighing, thou dost rove
These pleasent realms? I pray thee speak me sooth
What is thy name?' He said, ‘My name is Love.'
Then straight the first did turn himself to me
And cried, ‘He lieth, for his name is Shame,
But I am Love, and I was wont to be
Alone in this fair garden, till he came
Unasked by night; I am true Love, I fill
The hearts of boy and girl with mutual flame.'
Then sighing, said the other, ‘Have thy will,
I am the love that dare not speak its name.'
fredag 27 juni 2014
The love that dares to speak its name, av James Kirkup
As they took him from the cross
I, the centurion, took him in my arms-
the tough lean body
of a man no longer young,
beardless, breathless,
but well hung.
He was still warm.
While they prepared the tomb
I kept guard over him.
His mother and the Magdalen
had gone to fetch clean linen
to shroud his nakedness.
I was alone with him.
For the last time
I kissed his mouth. My tongue
found his, bitter with death.
I licked his wound-
the blood was harsh
For the last time
I laid my lips around the tip
of that great cock, the instrument
of our salvation, our eternal joy.
The shaft, still throbbed, anointed
with death's final ejaculation
I knew he'd had it off with other men-
with Herod's guards, with Pontius Pilate,
With John the Baptist, with Paul of Tarsus
with foxy Judas, a great kisser, with
the rest of the Twelve, together and apart.
He loved all men, body, soul and spirit. - even me.
So now I took off my uniform, and, naked,
lay together with him in his desolation,
caressing every shadow of his cooling flesh,
hugging him and trying to warm him back to life.
Slowly the fire in his thighs went out,
while I grew hotter with unearthly love.
It was the only way I knew to speak our love's proud name,
to tell him of my long devotion, my desire, my dread-
something we had never talked about. My spear, wet with blood,
his dear, broken body all open wounds,
and in each wound his side, his back,
his mouth - I came and came and came
as if each coming was my last.
And then the miracle possessed us.
I felt him enter into me, and fiercely spend
his spirit's finbal seed within my hole, my soul,
pulse upon pulse, unto the ends of the earth-
he crucified me with him into kingdom come.
-This is the passionate and blissful crucifixion
same-sex lovers suffer, patiently and gladly.
They inflict these loving injuries of joy and grace
one upon the other, till they dies of lust and pain
within the horny paradise of one another's limbs,
with one voice cry to heaven in a last divine release.
Then lie long together, peacefully entwined, with hope
of resurrection, as we did, on that green hill far away.
But before we rose again, they came and took him from me.
They knew not what we had done, but felt
no shame or anger. Rather they were glad for us,
and blessed us, as would he, who loved all men.
And after three long, lonely days, like years,
in which I roamed the gardens of my grief
seeking for him, my one friend who had gone from me,
he rose from sleep, at dawn, and showed himself to me before
all others. And took me to him with
the love that now forever dares to speak its name.
I, the centurion, took him in my arms-
the tough lean body
of a man no longer young,
beardless, breathless,
but well hung.
He was still warm.
While they prepared the tomb
I kept guard over him.
His mother and the Magdalen
had gone to fetch clean linen
to shroud his nakedness.
I was alone with him.
For the last time
I kissed his mouth. My tongue
found his, bitter with death.
I licked his wound-
the blood was harsh
For the last time
I laid my lips around the tip
of that great cock, the instrument
of our salvation, our eternal joy.
The shaft, still throbbed, anointed
with death's final ejaculation
I knew he'd had it off with other men-
with Herod's guards, with Pontius Pilate,
With John the Baptist, with Paul of Tarsus
with foxy Judas, a great kisser, with
the rest of the Twelve, together and apart.
He loved all men, body, soul and spirit. - even me.
So now I took off my uniform, and, naked,
lay together with him in his desolation,
caressing every shadow of his cooling flesh,
hugging him and trying to warm him back to life.
Slowly the fire in his thighs went out,
while I grew hotter with unearthly love.
It was the only way I knew to speak our love's proud name,
to tell him of my long devotion, my desire, my dread-
something we had never talked about. My spear, wet with blood,
his dear, broken body all open wounds,
and in each wound his side, his back,
his mouth - I came and came and came
as if each coming was my last.
And then the miracle possessed us.
I felt him enter into me, and fiercely spend
his spirit's finbal seed within my hole, my soul,
pulse upon pulse, unto the ends of the earth-
he crucified me with him into kingdom come.
-This is the passionate and blissful crucifixion
same-sex lovers suffer, patiently and gladly.
They inflict these loving injuries of joy and grace
one upon the other, till they dies of lust and pain
within the horny paradise of one another's limbs,
with one voice cry to heaven in a last divine release.
Then lie long together, peacefully entwined, with hope
of resurrection, as we did, on that green hill far away.
But before we rose again, they came and took him from me.
They knew not what we had done, but felt
no shame or anger. Rather they were glad for us,
and blessed us, as would he, who loved all men.
And after three long, lonely days, like years,
in which I roamed the gardens of my grief
seeking for him, my one friend who had gone from me,
he rose from sleep, at dawn, and showed himself to me before
all others. And took me to him with
the love that now forever dares to speak its name.
 |
| "Foxy Judas" och Jesus, trött efter eskapaderna. Vad känner mig privilegierad som såg denna show live... Källa: http://fotoroddan.blogspot.se/2014/03/jesus-vilken-upplevelse.html |
måndag 16 juni 2014
Parafras på Anarchy in the UK av Sex Pistols
...skriven av mig då min syster gav mig en skrivuppgift: "Anarchy in the UK, fast mindre korkat skriven".
Here goes:
Som en antikrist färdas jag genom Storbritanniens smutsiga städer
Ropen pulserar genom mitt blodomlopp: Anarki!
Mitt hår är rufsigt men mina tankar är klara;
Jag vet vad jag vill
Jag vet vad jag inte vill
Ha och inte ha
En utopi
En blixt från en klar himmel
Omkullkastande
Kaos i ordningen
Jag ser inte mycket ut för världen, världen ser inte mycket ut för mig
Jag är ung, men jag står fast vid min ideologi; Anarki!
Mitt land känns som en främmande planet
Jag är en främmande fågel
En antikrist som inte kommer med fred utan med svärd
För att störa, för att förstöra
Englands grå betong
Jag är inte född att lyda
Lagar och normer som råder
Folket får inte sitt
Och de som har sitt på det torra skiter jag i;
Jag är ung, berusad, förbannad
Jag är ingen slav, jag är ingen betjänt
Till Lizzie eller Maggie eller Johnny-boy
Jag kommer aldrig komma och ge kejsaren vindruvor
Istället krossar jag fruktskålen
Ett rop omkullkastar lugnet från de bullriga gatorna,
Stillsamheten i stressen, de skrockande småborgarna; Anarki!
Here goes:
Som en antikrist färdas jag genom Storbritanniens smutsiga städer
Ropen pulserar genom mitt blodomlopp: Anarki!
Mitt hår är rufsigt men mina tankar är klara;
Jag vet vad jag vill
Jag vet vad jag inte vill
Ha och inte ha
En utopi
En blixt från en klar himmel
Omkullkastande
Kaos i ordningen
Jag ser inte mycket ut för världen, världen ser inte mycket ut för mig
Jag är ung, men jag står fast vid min ideologi; Anarki!
Mitt land känns som en främmande planet
Jag är en främmande fågel
En antikrist som inte kommer med fred utan med svärd
För att störa, för att förstöra
Englands grå betong
Jag är inte född att lyda
Lagar och normer som råder
Folket får inte sitt
Och de som har sitt på det torra skiter jag i;
Jag är ung, berusad, förbannad
Jag är ingen slav, jag är ingen betjänt
Till Lizzie eller Maggie eller Johnny-boy
Jag kommer aldrig komma och ge kejsaren vindruvor
Istället krossar jag fruktskålen
Ett rop omkullkastar lugnet från de bullriga gatorna,
Stillsamheten i stressen, de skrockande småborgarna; Anarki!
lördag 14 juni 2014
To a dead man, av Carl Sandburg:
Over the dead line we have called to you
To come across with a word to us,
Some beaten whisper of what happens
Where you are over the dead line
Deaf to our calls and voiceless.
The flickering shadows have not answered
Nor your lips sent a signal
Whether love talks and roses grow
And the sun breaks at morning
Splattering the sea with crimson.
To come across with a word to us,
Some beaten whisper of what happens
Where you are over the dead line
Deaf to our calls and voiceless.
The flickering shadows have not answered
Nor your lips sent a signal
Whether love talks and roses grow
And the sun breaks at morning
Splattering the sea with crimson.
måndag 9 juni 2014
En massa underbara kvinnor - Del 2.
Jag tänkte ju först bara göra en lista, men sedan blev jag lite överselotisk och började skriva utläggningar. Så här kommer del två, utan inbördes ordning, som så sig bör:
Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.
Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.
Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...
Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?
Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).
Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.
Auxilio Lacoture. Den unga mexikanska poesins modersfigur! Det är i alla fall vad hon kallar sig själv i Amulett av Roberto Bolaño (hon förekommer även i De vilda detektiverna.) Hon blir inlåst på en damtoalett (eller rättare sagt; hon har låst in sig själv eftersom hon redan satt på toa) på ett universitet för att undkomma den mexikanska arméns ockupation. Hon sitter där i närmare två veckor, livnärd på vatten, sina egna tankar och minnen och vid ett tillfälle äter hon toalettpapper. Hon försöker skriva på toalettpappret, men det spolar hon ner. Hon är egentligen ingen poet, utan som sagt en modersgestalt till de unga poeterna. Hon är ett riktigt original - en lång, smal kvinna med "Prins Valiantfrisyr" och ett konspiratoriskt skratt (som beror på att hon fattas sina framtänder och därför slår handen för munnen för att detta inte ska synas). Hon är en flanör, sover på soffor, ligger med poeter... En härlig vagabond.
Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.
Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.
Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.
 |
| Ruthie Henshall som Fantine i musikalversionen |
Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.
Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...
 |
| Gwendolen till höger, spelad av Irene Vanbrugh |
Geneviéve. Nu ska jag berätta om en alldeles fantastisk kvinna vid namn Geneviéve, vilket också är namnet på det tredje och sista och bästa (och, till min enorma grämelse och besvikelse ofullbordade) stycket ur André Gides Äktenskapsskolan. Geneviéve är en ung kvinna präglad av sin fars melodramatiska utspel, och hennes historia handlar mycket om att bryta sig loss. Och den är queer! Och den är feministisk! Geneviéve blir alldeles betagen i Sara, en judinna i hennes egen ålder som är den som tar det första initiativet till deras nära relation. De diskuterar många kvinnosaksfrågor tillsammans med en tredje väninna; "Hör på, sade Sara, vi kunde bilda ett förbund. Ett hemligt förbund: förbundet för kvinnors oberoende." En annan aspekt som känns härligt modern (när det är skrivet av en äldre herre på fyrtiotalet) var att Geneviéve, som trots allt inte är intresserad av män, vill hitta en man enbart i fortplantningssyfte då hon vill bli mor. Det som gör det hela så häftigt är att Gide själv gjorde på det viset - han levde ett kyskt äktenskap, men skaffade en dotter med en väninna - och därmed applicerar sina egna erfarenheter på en ung kvinna. Jag önskar bara att han inte hade "känt att han blivit för gammal" för att avsluta Geneviéves historia...
Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?
Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).
Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.
 |
| "Ballada a vastag Margot-ról"heter tavlan på Ungerska |
Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.
Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.
En massa underbara kvinnor - Del 1.
Efter att ha åkt en lång omväg i en buss började jag tänka på hur mycket jag älskar Hervor i Marianne Cederwalls böcker Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala. Och så började jag tänka mer, att det finns så otroligt många manliga karaktärer jag är platoniskt förälskade i/icke-platoniskt förälskade i/kan relatera till/vill ha som vänner och så vidare och så vidare. Jag ville göra en lista med enbart kvinnor nu. Inte "starka kvinnor", för jag vet inte vad en stark kvinna innebär. Först tänkte jag förebilder, men förebilder ska man ju liksom se upp till... men lite i den stilen, hur mycket jag än älskar Oscar Wildes Salomé är hon ju något av en röv och platsar inte på just denna lista. Det blir helt enkelt kvinnor som jag tycker förtjänar lite cred. Sådana som man vill ha som polare, sådana som helt enkelt förtjänar lite cred, sådana man ser upp till, sådana man vill bli som och sådana man vill gifta sig med. En komplex samling, som så sig bör.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.
Så, utan inbördes ordning:
Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.
Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."
Lily. Lily är den ena berättaren i Dash and Lily's book of dares av Rachel Cohn och David Levithan, en feel good-ungdomsbok där hipstern Dash och Lily ger ledtrådar och utmaningar till varandra via en anteckningsbok som Lily placerade ut i en bokhandel. Lily är en frisk fläkt, en charmig, originell och "quirky" sextonåring - och då inte sådär konstlat quirky, utan hon är verkligen det. Inte någon stereotyp "obnoxious" tonårstjej, och inte heller den här trista, bleka huvudpersonen som alltför många ungdomsböcker lider av. Och så är hon galen i julen och kallas Shrilly av sin bror. Bara det. (Tack så mycket, syster, för tipset!)
Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."
Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.
Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!
Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.
Så, utan inbördes ordning:
Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.
Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."
 |
| Anna Patrick som Emilia i Oliver Parker's Othellofilmatisering |
Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."
Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.
 |
| Anna Björk som Berta i teveserien Flickan vid stenbänken |
Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!
Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.
måndag 12 maj 2014
Narcissus
När Narcissus knäböjde framför sjön
Log hans spegelbild och sade:
"Jag är ledsen, unge man,
Men du är inte precis min typ."
lördag 4 maj 2013
Tranströmer på engelska
Citoyens
Wandering in the alleys, singing.
Danton!
Not the other one - Robespierre never strolls about like that.
Every morning Robespierre powders, preens, washes himself, painstakingly and for an hour,
The rest of the day is dedicated to the People.
In the paradise of pampleths, among the machines of virtue.
Danton-
or whoever wore his mask-
stood as if he was standing on stilts.
I saw his face from below:
scarred and moon-shaped,
half of it light, half of it dark.
I wanted to speak.
My chest is heavy, the plumb
that sets the clocks going,
hands twisting: year one. Year two.
An acrid smell of sawdust.
And, as always in my dreams, no sun.
But the very walls shone,
lit up the alleys curling
down to the waiting room, the curved room,
the waiting room where we all…
torsdag 2 maj 2013
Boye på engelska
Yes, of course it hurts when buds are breaking. Why else would the springtime falter? Why would all our ardent longing bind itself in frozen, bitter pallor? After all, the bud was covered all the winter. What new thing is it that bursts and wears? Yes, of course it hurts when buds are breaking, hurts for that which grows and that which bars.
Yes, it is hard when drops are falling. Trembling with fear, and heavy hanging, cleaving to the twig, and swelling, sliding - weight draws them down, though they go on clinging. Hard to be uncertain, afraid and divided, hard to feel the depths attract and call, yet sit fast and merely tremble - hard to want to stay and want to fall.
Then, when things are worst and nothing helps the tree's buds break as in rejoicing, then, when no fear holds back any longer, down in glitter go the twig's drops plunging, forget that they were frightened by the new, forget their fear before the flight unfurled - feel for a second their greatest safety, rest in that trust that creates the world.
söndag 24 mars 2013
Dagerman
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
~Stig Dagerman
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
~Stig Dagerman
måndag 11 mars 2013
Chicago Poems
Jag fick låna Chicago Poems av Carl Sandburg av min syster när jag varit och hälsat på i familjehemmet denna helg. Den verkar fantastisk:
I know a Jew fish crier down on Maxwell Street with a
voice like a north wind blowing over corn stubble
in January.
He dangles herring before prospective customers evincing
a joy identical with that of Pavlova dancing.
His face is that of a man terribly glad to be selling fish,
terribly glad that God made fish, and customers to
whom he man call his wares, from a pushcart.
I know a Jew fish crier down on Maxwell Street with a
voice like a north wind blowing over corn stubble
in January.
He dangles herring before prospective customers evincing
a joy identical with that of Pavlova dancing.
His face is that of a man terribly glad to be selling fish,
terribly glad that God made fish, and customers to
whom he man call his wares, from a pushcart.
fredag 8 februari 2013
tisdag 29 januari 2013
Don Juan
Man 's a phenomenon, one knows not what,
And wonderful beyond all wondrous measure;
'T is pity though, in this sublime world, that
Pleasure 's a sin, and sometimes sin 's a pleasure;
Few mortals know what end they would be at,
But whether glory, power, or love, or treasure,
The path is through perplexing ways, and when
The goal is gain'd, we die, you know—and then—
What then?—I do not know, no more do you—
And so good night.—Return we to our story:
'T was in November, when fine days are few,
And the far mountains wax a little hoary,
And clap a white cape on their mantles blue;
And the sea dashes round the promontory,
And the loud breaker boils against the rock,
And sober suns must set at five o'clock.
~Lord Byron, Don Juan
tisdag 22 januari 2013
Dante
Per me si va ne la città dolente,
per me si va ne l'etterno dolore,
per me si va tra la perduta gente.
Giustizia mosse il mio alto fattore;
fecemi la divina podestate,
la somma sapïenza e 'l primo amore.
Dinanzi a me non fuor cose create
se non etterne, e io etterno duro.
Lasciate ogne speranza, voi ch'intrate'.
per me si va ne l'etterno dolore,
per me si va tra la perduta gente.
Giustizia mosse il mio alto fattore;
fecemi la divina podestate,
la somma sapïenza e 'l primo amore.
Dinanzi a me non fuor cose create
se non etterne, e io etterno duro.
Lasciate ogne speranza, voi ch'intrate'.
onsdag 16 januari 2013
Upon his drinking a bowl
Nu har jag en hemtenta att börja på, så därför läser jag dikter helt irrelevanta för ändamålet.
Som John Wilmot of Rochester, denne galne libertin. Jag gillar libertiner.
Här är en av hans dikter, Upon his drinking a bowl:
Vulcan, contrive me such a cup
As Nestor used of old;
Show all thy skill to trim it up,
Damask it round with gold.
Make it so large that, filled with sack
Up to the swelling brim,
Vast toasts on the delicious lake
Like ships at sea may swim.
Engrave not battle on its cheek:
With war I've nought to do;
I'm none of those that took Maastricht,
Nor Yarmouth leaguer knew.
Let it no name of planets tell,
Fixed stars, or constellations;
For I am no Sir Sidrophel,
Nor none of his relations.
But carve theron a spreading vine,
Then add two lovely boys;
Their limbs in amorous folds intwine,
The type of future joys.
Cupid and Bacchus my saints are,
May drink and love still reign,
With wine I wash away my cares,
And then to cunt again.
Som John Wilmot of Rochester, denne galne libertin. Jag gillar libertiner.
Här är en av hans dikter, Upon his drinking a bowl:
Vulcan, contrive me such a cup
As Nestor used of old;
Show all thy skill to trim it up,
Damask it round with gold.
Make it so large that, filled with sack
Up to the swelling brim,
Vast toasts on the delicious lake
Like ships at sea may swim.
Engrave not battle on its cheek:
With war I've nought to do;
I'm none of those that took Maastricht,
Nor Yarmouth leaguer knew.
Let it no name of planets tell,
Fixed stars, or constellations;
For I am no Sir Sidrophel,
Nor none of his relations.
But carve theron a spreading vine,
Then add two lovely boys;
Their limbs in amorous folds intwine,
The type of future joys.
Cupid and Bacchus my saints are,
May drink and love still reign,
With wine I wash away my cares,
And then to cunt again.
 |
| Den gode herrn |
tisdag 15 januari 2013
Shakespeare, sonett 128
How oft, when thou, my music, music play'st
Upon that blessed wood whose motion sounds
With thy sweet fingers, when thou gently sway'st
The wiry concord that mine ear confounds,
Do I envy those jacks that nimble leap
To kiss the tender inward of thy hand,
Whilst my poor lips, which should that harvest reap,
At the wood's boldness by thee blushing stand!
To be so tickled, they would change their state
And situation with those dancing chips,
O'er whom thy fingers walk with gentle gait,
Making dead wood more blest than living lips,
Since saucy jacks so happy are in this,
Give them thy fingers, me thy lips to kiss.
Upon that blessed wood whose motion sounds
With thy sweet fingers, when thou gently sway'st
The wiry concord that mine ear confounds,
Do I envy those jacks that nimble leap
To kiss the tender inward of thy hand,
Whilst my poor lips, which should that harvest reap,
At the wood's boldness by thee blushing stand!
To be so tickled, they would change their state
And situation with those dancing chips,
O'er whom thy fingers walk with gentle gait,
Making dead wood more blest than living lips,
Since saucy jacks so happy are in this,
Give them thy fingers, me thy lips to kiss.
torsdag 3 januari 2013
Min bästa läsning under 2012
Best of 2012 (utan inbördes ordning, länkarna är till mina tidigare recensioner):
De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. En helt underbar tegelsten med fantastiskt språk och ett galet flow. Ganska orealistisk realism med svart humor, droger, sex, massvis med poesi, två nästan mytologiska poeter vid namn Ulises Lima och Arturo Belano och människor de stött på under sitt bohemiska vagabondliv som berättar sina historier om hur de träffade dessa - kanske är det en ny vild detektiv som intervjuar dem om dess leverne, är det möjligtvis början och slutets unge berättare Juan García Madero?
Och namnet på deras poetiska rörelse, Inälvsrealismen... underbart. Det låter som något som är så påträngande realistiskt att det blir obekvämt och nästan surrealistisk.
Varför var boken tvungen att ta slut?
Parfymen av Patrick Süskind. En underbar roman med ett fantastiskt språk - stiligt, nästan stiliserat, subtilt, sublimt... Mördaren Grenouille är en otroligt fascinerande karaktär, och trots att han är en manipulativ och hatisk psykopat är detta ingen sensationslysten spänningsroman. Den är stillsam, metodisk. Som Grenouille själv. Den sista meningen är nog den vackraste och obehagligaste slutmening jag någonsin läst.
Guide av Dennis Cooper. Obehaglige Cooper! Han är som en drog. Jag vet att jag mår dåligt av att läsa honom, men ändå vill jag ständigt ha mer, mer, mer. Guide är annorlunda än allt annat jag läst av Cooper trots att många av hans signaturteman finns med: sex, död, porr, pedofili, fantasier om lustmord och så vidare. Trots detta har Guide ett helt annat sorts flow än många av hans andra romaner, och jag älskar det. Att läsa den är som att vara mitt uppe i ett drogrus. Och för en gångs skull är inte huvudpersonerna high-schoolkillar, vilket också känns uppfriskande.
Kapten Corellis mandolin av Louis de Berniéres. Vackert skriven historia med ett enormt persongalleri. Man får inte lära känna karaktärerna på djupet, men det gör ingenting. Det känns snarare som att stå bredvid och bevittna ett samhälle i förändring. Synd, dock, att slutet är... eh. Det är inte bra helt enkelt.
Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Romanen grep tag i mig direkt, en alldeles fängslande historia. Jag kunde dra flera paralleller till Hugos Samhällets olycksbarn - kommissarie Javier Fumero påminde om konstapel Javert - inte bara vad beträffar namn och yrke, utan även i sina starka uppfattningar om rätt och fel och sin beundran till arbetsamhet och plikt och därmed ett förakt för samhällets "slödder". Fumero är dock betydligt grymmare än Javert, en riktig sadist faktiskt. Ytterligare en likhet är deras sökande efter en skuggfigur av anledningar som kan tyckas triviala. En mycket fängslande historia, men lider tyvärr av samma sjukdom som Kapten Corellis Mandolin - slutet var inte bra.
Roman med kokain av M. Agejev.
Ilustrado av Miguel Syjuco. Underbar roman! Läs, läs,läs! Språkets flow och kvickhet får mig att tänka lite på Roberto Bolaño, likaså grejen med politik blandat med fiktion om fiktion. Men Syjuco är ingen Bolañokopia på minsta sätt, han står på alldeles egna ben och boken är ett originellt och intressant verk. Jag älskade boken från första sidan och hoppas att Syjuco kommer med en ny roman snarast.
Med livet framför sej av Émile Ajar.
491 av Lars Görling.
Hatets sånger av diverse författare.
Fittstim, av diverse författare
Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson
Det okända universitetet av Roberto Bolaño. Bolaños litteratur är en helt egen värld med egna lagar, ett eget språk och egna arketyper. Hans dikter är precis lika underbart säregna som hans prosa.
Evig natt av Michelle Paver
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop
Och en djäkla massa bubblare, Kallocain, 1984, Paris-Dakar, Jag vet ingenting om dig, Den perfekte vännen, Främmande värld, Frånvarande ur samma stim av bläckfiskar, A clockwork orange, Hell house och en hel del annat.
De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. En helt underbar tegelsten med fantastiskt språk och ett galet flow. Ganska orealistisk realism med svart humor, droger, sex, massvis med poesi, två nästan mytologiska poeter vid namn Ulises Lima och Arturo Belano och människor de stött på under sitt bohemiska vagabondliv som berättar sina historier om hur de träffade dessa - kanske är det en ny vild detektiv som intervjuar dem om dess leverne, är det möjligtvis början och slutets unge berättare Juan García Madero?
Och namnet på deras poetiska rörelse, Inälvsrealismen... underbart. Det låter som något som är så påträngande realistiskt att det blir obekvämt och nästan surrealistisk.
Varför var boken tvungen att ta slut?
Parfymen av Patrick Süskind. En underbar roman med ett fantastiskt språk - stiligt, nästan stiliserat, subtilt, sublimt... Mördaren Grenouille är en otroligt fascinerande karaktär, och trots att han är en manipulativ och hatisk psykopat är detta ingen sensationslysten spänningsroman. Den är stillsam, metodisk. Som Grenouille själv. Den sista meningen är nog den vackraste och obehagligaste slutmening jag någonsin läst.
Kapten Corellis mandolin av Louis de Berniéres. Vackert skriven historia med ett enormt persongalleri. Man får inte lära känna karaktärerna på djupet, men det gör ingenting. Det känns snarare som att stå bredvid och bevittna ett samhälle i förändring. Synd, dock, att slutet är... eh. Det är inte bra helt enkelt.
Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Romanen grep tag i mig direkt, en alldeles fängslande historia. Jag kunde dra flera paralleller till Hugos Samhällets olycksbarn - kommissarie Javier Fumero påminde om konstapel Javert - inte bara vad beträffar namn och yrke, utan även i sina starka uppfattningar om rätt och fel och sin beundran till arbetsamhet och plikt och därmed ett förakt för samhällets "slödder". Fumero är dock betydligt grymmare än Javert, en riktig sadist faktiskt. Ytterligare en likhet är deras sökande efter en skuggfigur av anledningar som kan tyckas triviala. En mycket fängslande historia, men lider tyvärr av samma sjukdom som Kapten Corellis Mandolin - slutet var inte bra.
Roman med kokain av M. Agejev.
Ilustrado av Miguel Syjuco. Underbar roman! Läs, läs,läs! Språkets flow och kvickhet får mig att tänka lite på Roberto Bolaño, likaså grejen med politik blandat med fiktion om fiktion. Men Syjuco är ingen Bolañokopia på minsta sätt, han står på alldeles egna ben och boken är ett originellt och intressant verk. Jag älskade boken från första sidan och hoppas att Syjuco kommer med en ny roman snarast.
Med livet framför sej av Émile Ajar.
491 av Lars Görling.
Hatets sånger av diverse författare.
Fittstim, av diverse författare
Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson
Det okända universitetet av Roberto Bolaño. Bolaños litteratur är en helt egen värld med egna lagar, ett eget språk och egna arketyper. Hans dikter är precis lika underbart säregna som hans prosa.
Evig natt av Michelle Paver
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop
Och en djäkla massa bubblare, Kallocain, 1984, Paris-Dakar, Jag vet ingenting om dig, Den perfekte vännen, Främmande värld, Frånvarande ur samma stim av bläckfiskar, A clockwork orange, Hell house och en hel del annat.
lördag 15 december 2012
Dikten Minusgrader av Tranströmer
En av favoriterna av Tomas Tranströmer (lite på grund av att en handledare och författare i författarkursen jag gick för ungefär ett år sedan jämförde min romanbörjan med denna dikt):
Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: "Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv."
Imorgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.
Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: "Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv."
Imorgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.
onsdag 12 december 2012
Distans
Så behagligt distanserad
Med dina armar runt min midja
Dina kalla händer som smeker mina mjuka bröst
(Jag avskyr
Att bli smekt där)
Så beklagligt distanserad
När du smakar på mig
Njuter av mina dofter
Som jag sedan länge är immun mot
Så behagligt diffust
Att känna dig genom vinångor
Genom lugnande tabletters ludd
Att inte riktigt veta vem du är
Jag är lika distanserad
Som du är närvarande
Så beklagligt att veta att jag
Imorgon kommer att vakna upp
Med en klump i bröstet
Som hotar kväva mig
Med dina armar runt min midja
Dina kalla händer som smeker mina mjuka bröst
(Jag avskyr
Att bli smekt där)
Så beklagligt distanserad
När du smakar på mig
Njuter av mina dofter
Som jag sedan länge är immun mot
Så behagligt diffust
Att känna dig genom vinångor
Genom lugnande tabletters ludd
Att inte riktigt veta vem du är
Jag är lika distanserad
Som du är närvarande
Så beklagligt att veta att jag
Imorgon kommer att vakna upp
Med en klump i bröstet
Som hotar kväva mig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)