Barndomsfavoriter

Med mitt ibland maniska läsande kommer det väl inte som någon större överraskning att jag slukade böcker som maränger även som barn. Jag har haft ett litet projekt med mig själv, strax innan jag återuppväckte denna blogg, nämligen att läsa om böcker som gjort starkt intryck på mig som barn och yngre tonåring. Det har varit väldigt givande, speciellt omläsningen av Margaret Mahys Trixarna som var min favoritbok när jag var tio år gammal. Undertonen är ganska erotisk och ibland blev jag lite förbryllad över att en tioåring kunde ha så stor behållning av den - den lämpar sig bättre för femton-sextonåringar och uppåt skulle jag säga idag.
Det är ungdomsböcker i stil med den jag fortfarande har behållning av idag - välskrivna, drömska där författaren tar läsaren på allvar trots att det är en ung människa. Som inte förenklar, som inte använder sig av ett banalt språk. Det bästa exemplet är nog ...och de vita skuggorna i skogen (och de andra böckerna i samma serie) av Maria Gripe, den var underbar när jag var elva och den är underbar idag. Och det är nog därför jag har så svårt att bedöma böcker för barn i lågstadieåldern. För där måste ju författaren ta hänsyn till att läsarna är väldigt unga, språket kan inte bli för invecklat, boken kan inte vara alltför tjock...
Jag läste nyligen om tre favoriter från lågstadieåldern, Glasblåsarns barn av Maria Gripe och Önskehäxan av hennes dotter Camilla Gripe, som jag först läste när jag var sju år gammal, samt Häxorna av Roahld Dahl som jag läste när jag var nio. Hm. Häxtema. Vilken slump, för jag var väl inte mer intresserad av häxor än gemene barn.

Maria Gripe, trés stilig

Hur som haver. Glasblåsarns barn, som handlar om de två barnen Klara och Klas och deras försvinnande var mysig att läsa om. Jag mindes den dock som mindre koncis, mer detaljrik - som att vissa saker borde ha broderats ut mer. Det är därför jag är så usel på att läsa barnböcker, jag tänker "den här historien var ju fin, men vilken underbar saga det hade varit om författaren hade ägnat ännu mer tid på det... och det... och den scenen borde ju vara längre". Men det var en fin barnbok och ett kärt återseende. Vissa detaljer älskade jag - häxan Flaxa Mildväder och hennes ömsinta stränghet, hennes korp Kloke som blir naiv och fjompig efter att ha förlorat sitt "nattöga" som gjorde att han såg de mörkare sakerna i livet, nu hade han alltså det bara ljusa, glada "dagögat" kvar. Hertiginnan som fick varenda önskan uppfylld och därför inte kunde le. Hur barnen till slut inte kunde se sina egna spegelbilder i Härskarens hem. Fadern Albert som inte blåste annat än tårformat glas när han saknade sina barn, han var en djupt gripande karaktär. Maria Gripes böcker är alltid fint skrivna, och jag älskar Harald Gripes illustrationer.

Den andra boken jag läste, Önskehäxan,  mindes jag inte mycket av före omläsningen, jag lånade den på biblioteket flera gånger, jag är ganska säker på att jag var sju år gammal vid ett tillfälle, men jag var i varje fall mellan sex och åtta när jag läste den. Camilla Gripe var en av favoritförfattarna när jag gick i första klass, jag minns titlar såsom Spöken - hjälp, Klara Selma Matilda, Bortbytingarna och Den splittrade bilden. (Den sistnämnda älskade jag när jag var i nio-tioårsåldern, den finns någonstans på mammas vind, jag vill väldigt gärna läsa om den också.) Vad jag är usel på att komma till saken idag!
Önskehäxan är i alla fall en bok om en flicka, Liselott, som tappar sin lyckosten i en önskedamm, och när hon går i för att leta efter den stoppar hon på sig några av mynten som andra slängt i. Önskningarnas häxa, en riktig trickster, tycker att man inte bör lägga beslag på andra människors önskningar och ger Liselott en rad prövningar för att ställa allt till rätta. Jag mindes som sagt i princip ingenting, men jag hade för mig att det fanns en man som spelade dam med råttskallar. Jag tänkte att jag antagligen hade fel eftersom jag jämt råkar minnas oskyldiga barnberättelser som mycket mörkare än vad de är (de malde ner människor i Olssons pastejer och använde i pastejerna, och Till vildingarnas land var en saga om ond, bråd död) - men till min lycka fanns det en man som spelade dam med råttskallar. Just den delen av berättelsen gillade jag bäst, när Liselott var i en gammal borg där det fanns själar som ville bli fria.
Önskehäxan var ju definitivt mindre "djup" än barnböckerna hennes mamma skrev, men det är ju en smaksak - själv gillade jag båda stilar när jag var liten. Det var ett kärt återseende, en mysig bok. Och så fanns det söta (talande) katter i den. Och en hund (ej talande), men jag gillar inte hundar.

Roald Dahl, Roald Dahl, Roald Dahl... suck och stön. Min älsklingars älskling (tillsammans med Maria Gripe) när jag var en liten sprätt. Och ja, jag älskadeTim Burton som fjortonåring. Häxorna var min favoritbok av Dahl, jag gillade blandningen mellan humor och skräckig spänning, jag vill minnas att jag rös till vid ett par tillfällen. Roald Dahl var misogyn. Man kan tycka vad man vill om hans böcker, men misogyn var han definitivt. Och jag kan inte separera hans privata åsikter med hans verk när hans sexistiska åsikter lyser igenom i Häxorna. Häxor har inga tår. Det gör ont att gå i högklackat. Varför går de inte i bekväma skor? För att det skulle väcka misstankar - alla kvinnor älskar ju högklackat. Det är klart att det är en pojke som äger mössen, en flicka skulle aldrig få för sig att skaffa möss. Alla kvinnor är rädda för möss och hoppar upp på stolar. Och det är avskyvärt att tänka sig en skallig kvinna. Nej alltså. Det var roligt att överhäxan "prrrrratade såhärrrrrr" hela tiden, Quentin Blakes illustrationer är charmiga och farmorns och pojkens relation var gullig. Men annars. Äsch. Jag orkar inte riktigt. Det var trevligt att läsa om den, den var inte dålig, men jag blev trött.

Citat ur Häxorna, absolut inte taget ur sin kontext:
"Baaajs!" vrålade häxorna. "Baaajs! Baaajs! Baaajs!"

Sjukhuslektyr

Titti är tillbaka efter ett år av vedervärdighet. Och idag kom jag hem efter en elva dagars sjukhusvistelse. Min koncentration är tillbaka. Jag läste knappt alls under ett helt år, men det har jag tagit igen. Under de knappt två veckorna jag låg inne hann jag med tolv böcker. Därför börjar jag med små minirecensioner av lite av vad jag har läst.

Alternativet av Karolina Bång var befriande att läsa. Ett seriealbum som tar upp tvåsamhetsnormen, heteronormen och andra normer samt de ofta bedrägliga självhjälpsböckerna. Det var en mycket god vän till mig som lånade ut boken till mig, hon tänkte att det kunde vara skönt att läsa något satiriskt riktat mot just självhälp och liknande när man mådde som jag. Och det kunde jag definitvt hålla med om. Jag som dessutom drömmer om detta alternativ, alternativ till tvåsamhetsheteronormen.

Samma person har jag pratat om Egalias döttrar av Gerd Brantenberg med, men det var inte henne jag lånade den av, utan min kära syster som kom in med en liten trave böcker jag kunde ha bredvid min sjuksäng. Jag hade velat läsa Egalias döttrar länge, men jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av den. Min första tanke var; fan vad flummig den är. Och välskriven är den inte. Och dåligt korrekturläst var den också, men det är ju inte Brantenbergs fel.
Men visst. Det är ju ett viktigt ämne, och anti-feminister borde definitivt läsa den. Men något litterärt storverk är den inte, även om jag absolut inte tyckte illa om boken. Den var bara så hoppig. Från den ena händelsen till den andra. Först vill huvudpersonen Petronius ha en dykardräkt för män. Det verkar som det ska bli en stor grej, mamman pratar om den och den tillverkas trots protester. Sedan får Petronius den, använder den aldrig och sedan nämns den inte igen. Och sådant. Och helt plötsligt är de aktivister och sedan protesterar de och sedan går de på gaybar...
Det är som att Brantenberg vill få med allt, allt, allt. Men i alla fall, trots allt, boken är läsvärd.

Min ovan nämnda vän lånade ut ytterligare ett par böcker (som jag tänker tala om vid ett senare tillfälle), en av dem var Vinden är min mor av Bear Heart och Molly Larkin. Vännen hade själv inte läst den, det var hennes yngre syster som sagt att hon fått en "mysig känsla" av den.
Det är en äldre herre som skrivit den, en nordamerikansk indiansk medicinman som blandar anekdoter från sitt liv med allmän livsvisdom. Och systern hade rätt; det är mysigt att läsa medicinmannens visdomar. Dock ger den mig lite Weldschmertz. Om bara västerlänningar inte levt i ett ekorrhjul, om vi bara levde enklare och mer i samklang med naturen... Ja, på detta år jag varit borta från bloggen har jag utvecklat mina tankar om hur livet bör levas, och jag vill helst rymma iväg med några goda vänner och skapa en stam som livnär sig på vad naturen kan ge. Drömmar, drömmar...

Och så kommer Bolaño, min älskade Roberto. Det var så längesedan jag läste någonting av honom innan jag fick låna Amulett av min syster. Denna stream of consciousness-aktiga roman om Auxilio, inlåst på en damtoalett på ett universitet för att undfly den mexikanska arméns ockupation av universitetet. Så bra den är! Så underbart språk Bolaño alltid har, så bra allt flyter ihop... och huvudpersonen Auxilio tycker jag verligen om. En lång, smal dam som "skrattar konspiratoriskt" genom att hålla för munnen då hennes fyra framtänder saknas. Modersgestalt åt den unga mexikanska poesin. Och Arturo Bolano, en av huvudkaraktärerna i min älskade De vilda detektiverna och hans vän Ernesto San Epifano får vara med. Dessutom kände jag ju redan till Auxilio från just De vilda detektiverna där hon bland annat berättar om sina tolv dagar på universitetets damtoalett.

En bok att läsa på vintern

Efter att ha läst mycket om Michelle Pavers "arktiska spökroman" Evig Natt (i originalspråk det stiligare Dark Matter) såg jag fram emot att läsa den, speciellt eftersom många benämnt den som "väldigt läskig" och sagt/skrivit att man inte ska läsa den i mörkret, speciellt inte om man är någonstans där snön ligger tung. Jag hade höga förväntningar - och visst fanns det en del snö utanför mitt barndomshem så att jag kunde komma åtminstone lite i stämning med mörkret och den nordiska vintern.
Jag blev inte besviken. Inte alls. Evig natt är en mysigt obehaglig bok som följer den fattige och ensamme Jack Miller när han med ett par andra unga engelsmän (exempelvis tjocke, bufflige Algie och den vackre Gus som Jack faller hårt för) på en arktisk expedition. Med sig har de även en skara husky-hundar där jag tror att jag hade reagerat som Jack - jag är egentligen inte förtjust i hundar, men till slut, i ensamheten (som Jack får uppleva då Gus blir akut sjuk och Algie måste följa med honom) skulle jag nog, liksom Jack, tagit hundarna till mitt hjärta.
Jag älskar paranoian och skräcken som Jack känner när han är ensam. Ett krypande, klaustrofobiskt obehag. Är det han ser illvilligt eller är det bara ett eko från det förflutna? För det är inga hallucinationer, hur gärna Jack hade önskat att det var på det viset.
Rekommenderas! Läs den på vintern! Det är perfekt vinterläsning. Rädd blev jag inte, men jag kände ett tydligt obehag, vilket var otroligt mysigt. Kuslig är ordet. En annan anledning till att läsa boken är Jack. Jack är, som Gus skulle ha sagt, storartad (eller okey, för att använda Jacks mer jordnära jargong).

Lite översatt poesi

Lite poesi såhär en höstkväll. Min syster rekommenderade dikten för mig, det är en översättning av den norska dikten Til Ungdommen av Nordal Grieg. Översättningen är av Rod Sinclair och här kallas dikten Face the foe.

Faced by your enemies On every hand Battle is menacing, Now make your stand Fearful your question, Defenceless, open What shall I fight with? What is my weapon? Here is your battle plan, Here is your shield Faith in this life of ours, The common weal For all our children’s sake, Save it, defend it, Pay any price you must, They shall not end it Neat stacks of cannon shells, Row upon row Death to the life you love, All that you know War is contempt for life, Peace is creation Death’s march is halted By determination We all deserve the world, Harvest and seed Hunger and poverty Are born of greed Don’t turn your face away From needs of others Reach out a helping hand To all your brothers Here is our solemn vow, From land to land We will protect our world From tyrants’ hand Defend the beautiful, Gentle and innocent Like any mother would Care for her infant. Jag älskar denna tolkning av dikten, även om originalet också är otroligt fint. Här är en länk till originalet, en direktöversättning samt Sinclairs översättning.

Gengångare och Zombies

Jag var och såg Gengångare och Zombies på Intiman i Malmö med en vän igår. Mycket intressant version av Ibsens Gengångare. Jag tyckte om den, skådespeleriet var utsökt (jag tyckte dock att Forstenberg spelade Regine väl stelt, det kändes blekt och oengagerat - tyvärr!), Henrik Svalander, Ann Petrén och Göran Dyrssen var de som speciellt fångade min blick.
Så ja, det var en väldigt kul grej. Jag kom dock på mig själv med att ibland, bara ibland, önska att det var Ibsens verkliga Gengångare jag såg. Jag tror väl egentligen mest att hela grejen med zombierna blev lite tiotalstrendig för en kulturfascist som jag i några minuter, men jag kan inte säga att jag blev särdelses störd, jag vande mig snabbt vid det. Det var en väldigt annorlunda upplevelse och jag är glad att jag såg den. Kvällens höjdpunkt var givetvis när brandlarmet gick och lokalen fick utrymmas! Tjohej!

Det är omöjligt att veta

Jag sitter och dricker rödvin och läser Naiv. Super., den där lite klipska boken som alla skrattar åt och blir överväldigade av utom jag. Jag ler och blir nervig istället. Men ja, visst tycker jag om den, jag skulle inte kalla den ett mästerverk som sagt, men den är ju ganska klyftig och lite inspirerande på sina ställen. Nu snubblade jag i vilket fall som helst över ett stycke text som jag fastnade för. Huvudpersonen, som är med sin bror i New York, är ute och rastar en hund som inte tillhör honom.

Nu står jag med en påse hundbajs i handen. Det är absurt.
Det är ett helt annat liv.
Folk tror nog att jag är hundägare i New York. Att jag bor här och har lägenhet och hund. Att jag plockar upp sånt här bajs varje dag, före och efter jobbet.
Det är en svindlande tanke.
Eftersom jag inte är hundägare i New York, innebär det också att alla andra kan vara något annat än det de ger sig ut för.
Det betyder att det är omöjligt att veta någonting som helst.

Alla de här människorna.
De är överallt. På gatorna, i parkerna, i affärerna, i skyskraporna. Vad sysslar de med?
Det är omöjligt att se på dem vad de sysslar med.
Jag antar att de försöker få saker och ting att gå runt.

Sant. Klipskt. Klyftigt. Tänkvärt.

Naiv. Super. Existentiell ångest!

Naiv. Super. av Erlend Loe ska ju vara jätterolig. Visst, den är rätt kul skriven och ett par meningar har fått mig att le, men annars smittas jag mest av huvudpersonens existentiella ångest. Han bara går omkring i brorsans lägenhet och tycker att livet är ganska meningslöst och bankar på leksaker och kastar boll. Och tänker på universum och grubblar, grubblar, grubblar. Och så vill han ha en tjej. Sedan hittar han en tjej jättefort. Fast jag får väl se vad som händer. Jag är trots allt bara på s. 142 eftersom jag småläste innan jag skulle sova. Sedan fastnade jag i Fittstim istället.