Det är omöjligt att veta

Jag sitter och dricker rödvin och läser Naiv. Super., den där lite klipska boken som alla skrattar åt och blir överväldigade av utom jag. Jag ler och blir nervig istället. Men ja, visst tycker jag om den, jag skulle inte kalla den ett mästerverk som sagt, men den är ju ganska klyftig och lite inspirerande på sina ställen. Nu snubblade jag i vilket fall som helst över ett stycke text som jag fastnade för. Huvudpersonen, som är med sin bror i New York, är ute och rastar en hund som inte tillhör honom.

Nu står jag med en påse hundbajs i handen. Det är absurt.
Det är ett helt annat liv.
Folk tror nog att jag är hundägare i New York. Att jag bor här och har lägenhet och hund. Att jag plockar upp sånt här bajs varje dag, före och efter jobbet.
Det är en svindlande tanke.
Eftersom jag inte är hundägare i New York, innebär det också att alla andra kan vara något annat än det de ger sig ut för.
Det betyder att det är omöjligt att veta någonting som helst.

Alla de här människorna.
De är överallt. På gatorna, i parkerna, i affärerna, i skyskraporna. Vad sysslar de med?
Det är omöjligt att se på dem vad de sysslar med.
Jag antar att de försöker få saker och ting att gå runt.

Sant. Klipskt. Klyftigt. Tänkvärt.