Passionsspelet

Nu har jag läst Jonas Gardells debutroman Passionsspelet. Eller nu och nu, det var nära nog en vecka sedan. Men hur som haver. Jag älskade att berättelsen kretsade kring ett passionsspel som huvudpersonen Hampus pappa Aron ska sätta upp, där Hampus spelar Jesus och Johan, som han är förälskad i, spelar Judas. (Jag undrar om någon som läser min blogg har någon aning om hur intressant jag tycker Judas är... Äsch, förmodligen ingen, jag är ju topp tunnor diskret. Moving on...)
Visst har den sina små skönhetsfel - debutantbok skriven av en yngling som nyss gått ut gymnasiet-, men jag tyckte väldigt bra om den. Nästan lika mycket som En komikers uppväxt, faktiskt, eftersom jag, som sagt, verkligen gillade upplägget och karaktärerna. Aron, den förtidspensionerade prästen med riktigt intressanta åsikter om Jesus, Judas och religion överlag, Maria, fina, mamma Maria som verkligen färsöker (som även spelar Jesu moder Maria), Hampus och hans charmige lillebror Niklas, vagabonden Johan... Idag skulle nog Johan bli kallad en hipster. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Johan som person, men han är en riktigt bra karaktär.
Jag älskar hur kär Hampus blir, hans ömhet inför Johan... Det är riktigt fint.

Vad jag dock tycker är lustigt är att så många delar ur Passionsspelet återanvänds i En komikers uppväxt. Liksom Juha var Hampus klassens clown som uppträdde på roliga timmen så att folk skulle skratta åt honom istället för att mobba honom. Och när de mobbar honom och han kastar stenar... Väldigt mycket från hans barndom och skolår återkommer i En komikers uppväxt.
Det som fick mig att skratta mest var; "[...] han förödmjukade sig till och med till att hitta på en sång, som han sjöng under stort jubel närhelst någon begärde det. Han lyckades dölja att han ryste av obehag när han sjöng den.
Döda döda
bara döda
döda på min födelsedag
sen, när jag ser allt det röda
komma ut, då skrattar jag"
Men... alltså... den där djävla sången som jag haft på huvudet sedan jag såg tv-versionen av En komikers uppväxt. Det räcker inte med att han har med hur mycket som helst från Passionsspelet. Till och med den där djäkla sången! Jag antar att Juha är Hampus straighte alter-ego. (Eller, om jag ska vara mer seriös; förmodligen tog Gardell själv en massa stoff från sin barndom och kände att det var relevant i båda böcker.)

Johan får också spöka hos Juha när han berättar för Hampus hur hans pappa väckte sina barn med en hink i handen och sade att "om ni hör några otäcka ljud är det bara jag som KRÄKS", och att Johan låg och lyssnade efter otäcka ljud. Så, ja, jo.

Kvinnliga favoritförfattare

För att fortsätta på temat litteratur och kvinnor. Jag insåg, eller rättare sagt har jag insett det länge, att den stora majoriteten av mina favoritförfattare är män. André Gide, Oscar Wilde, Roberto Bolaño, Jean Genet, Lorca, och så vidare och så vidare. Så jag tycker att några underbara författarkvinnor förtjänar ett omnämnande. Sedan finns det ju massor av böcker som jag älskar som är skrivna av kvinnor, men där jag kanske bara läst en bok, samt författare jag känner på mig att jag kommer att älska men att jag måste läsa mer för att hon ska bli en favorit (jag tittar på dig, Elfriede Jelinek).
En trevlig sak, förresten, med den här listan är att jag insåg att mer än hälften av kvinnorna är queera. Fint!

Herta Müller. Den första bok jag läste av henne var Hjärtdjur, som jag fick av pappa samma år som hon fått Nobelpriset - 2009, då jag låg på sjukhus för första gången. Jag blev direkt hänryckt av hennes vackra språk, det är som poesi mitt i allt det hemska och realistiska hon skildrar. Hon blev väldigt snabbt en favorit, och den bästa boken av henne är i mitt tycke Andningsgunga, som jag beställde direkt efter att jag lånat den på biblioteket eftersom jag kände att jag var tvungen att äga den.

Gabrielle Wittkop. En annan författare med ett otroligt vackert språk. Barnahandlerskan är, som titeln avslöjar, en roman med ett otäckt ämne - barnprostitution på sjuttonhundratalet är ämnet, och trots att det är en omoralisk, oanständig och grym berättelse är det en ren njutning att läsa den. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker bäst om den eller om Nekrofilen, även den oanständig och njutbar, men med en slags ömhet som väcker sympati för den ensamme huvudpersonen.

Maria Gripe. Henne har jag nämnt en hel del på bloggen den senaste tiden. Hon var en av mina första favoritförfattare, jag älskade hennes barnböcker, men det var när jag läste Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn som jag verkligen kände att jag avgudade henne. Hon skriver vackert, hennes karaktärer är fantastiska och hon tar sina unga läsare på allvar genom att inte skriva simpelt och förenklat. Ett plus är att hon, genom några citat i ...och de vita skuggorna i skogen väckte mitt intresse för Oscar Wilde när jag var i tio-elvaårsåldern.

Sapfo. Definitivt den mest inflytelserika kvinnliga författaren! Trots att det inte finns mycket kvar av hennes diktning känner jag att hon är en favorit - det lilla som finns är nämligen underbart. Mitt intresse för henne väcktes som queer fjortonåring då jag glatt analyserade Gudars like på en lektion i svenska. Jag älskar hennes fragment, de är vackra i sig själva, och det är på något vis spännande att inte veta hur dikten var menad att se ut.

Sarah Waters. Jag älskar den finstämda, lugna stämningen i hennes böcker som även finns där vid mer dramatiska händelser. Jag tycker mycket om flirten med brittisk viktoriansk litteratur, men i lesbisk tappning. Kärlekshistorierna gör mig alldeles varm i hjärtat, och hon blandar glädje, sorg och allvar på ett väldigt fint sätt. Jag tror att Nattvakten är min favoritbok av henne, den utspelar sig dock inte på artonhundratalet, utan omkring andra världskriget.

Mary Renault. Hon är ytterligare en författare som, när hon beskriver kärlek, gör mig alldeles varm i hjärtat. Liksom Sarah Waters är hennes böcker historiska romaner och oftast queera. De flesta av Renaults böcker utspelar sig i antikens Grekland, och hon blandar kärvhet med skönhet. Min favoritbok av henne är Alexander, min härskare (vars översättning av Inger Edelfeldt jag nästan gillade mer än originalet av någon anledning), en otroligt vacker kärlekshistoria mellan den vackre, persiske eunucken Bagoas och Alexander den Store.

Karin Boye. En underbar författare som både ger mig en varm känsla och som jag blir ledsen av att tänka på, på grund av hennes sorgsna liv. Jag älskar hur varierat hon skrev - himlastormande vackra dikter, en obehaglig dystopi - Kallocain, en berättelse om förälskelse och förvirring - Kris. Åh, Boye...

En massa underbara kvinnor - Del 1.

Efter att ha åkt en lång omväg i en buss började jag tänka på hur mycket jag älskar Hervor i Marianne Cederwalls böcker Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala. Och så började jag tänka mer, att det finns så otroligt många manliga karaktärer jag är platoniskt förälskade i/icke-platoniskt förälskade i/kan relatera till/vill ha som vänner och så vidare och så vidare. Jag ville göra en lista med enbart kvinnor nu. Inte "starka kvinnor", för jag vet inte vad en stark kvinna innebär. Först tänkte jag förebilder, men förebilder ska man ju liksom se upp till... men lite i den stilen, hur mycket jag än älskar Oscar Wildes Salomé är hon ju något av en röv och platsar inte på just denna lista. Det blir helt enkelt kvinnor som jag tycker förtjänar lite cred. Sådana som man vill ha som polare, sådana som helt enkelt förtjänar lite cred, sådana man ser upp till, sådana man vill bli som och sådana man vill gifta sig med. En komplex samling, som så sig bör.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.

Så, utan inbördes ordning:

Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.

Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."

Anna Patrick som Emilia i Oliver Parker's Othellofilmatisering

Lily. Lily är den ena berättaren i Dash and Lily's book of dares av Rachel Cohn och David Levithan, en feel good-ungdomsbok där hipstern Dash och Lily ger ledtrådar och utmaningar till varandra via en anteckningsbok som Lily placerade ut i en bokhandel. Lily är en frisk fläkt, en charmig, originell och "quirky" sextonåring - och då inte sådär konstlat quirky, utan hon är verkligen det. Inte någon stereotyp "obnoxious" tonårstjej, och inte heller den här trista, bleka huvudpersonen som alltför många ungdomsböcker lider av. Och så är hon galen i julen och kallas Shrilly av sin bror. Bara det. (Tack så mycket, syster, för tipset!)

Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."

Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.

Anna Björk som Berta i teveserien Flickan vid stenbänken

Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!

Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.

Barndomsfavoriter

Med mitt ibland maniska läsande kommer det väl inte som någon större överraskning att jag slukade böcker som maränger även som barn. Jag har haft ett litet projekt med mig själv, strax innan jag återuppväckte denna blogg, nämligen att läsa om böcker som gjort starkt intryck på mig som barn och yngre tonåring. Det har varit väldigt givande, speciellt omläsningen av Margaret Mahys Trixarna som var min favoritbok när jag var tio år gammal. Undertonen är ganska erotisk och ibland blev jag lite förbryllad över att en tioåring kunde ha så stor behållning av den - den lämpar sig bättre för femton-sextonåringar och uppåt skulle jag säga idag.
Det är ungdomsböcker i stil med den jag fortfarande har behållning av idag - välskrivna, drömska där författaren tar läsaren på allvar trots att det är en ung människa. Som inte förenklar, som inte använder sig av ett banalt språk. Det bästa exemplet är nog ...och de vita skuggorna i skogen (och de andra böckerna i samma serie) av Maria Gripe, den var underbar när jag var elva och den är underbar idag. Och det är nog därför jag har så svårt att bedöma böcker för barn i lågstadieåldern. För där måste ju författaren ta hänsyn till att läsarna är väldigt unga, språket kan inte bli för invecklat, boken kan inte vara alltför tjock...
Jag läste nyligen om tre favoriter från lågstadieåldern, Glasblåsarns barn av Maria Gripe och Önskehäxan av hennes dotter Camilla Gripe, som jag först läste när jag var sju år gammal, samt Häxorna av Roahld Dahl som jag läste när jag var nio. Hm. Häxtema. Vilken slump, för jag var väl inte mer intresserad av häxor än gemene barn.

Maria Gripe, trés stilig

Hur som haver. Glasblåsarns barn, som handlar om de två barnen Klara och Klas och deras försvinnande var mysig att läsa om. Jag mindes den dock som mindre koncis, mer detaljrik - som att vissa saker borde ha broderats ut mer. Det är därför jag är så usel på att läsa barnböcker, jag tänker "den här historien var ju fin, men vilken underbar saga det hade varit om författaren hade ägnat ännu mer tid på det... och det... och den scenen borde ju vara längre". Men det var en fin barnbok och ett kärt återseende. Vissa detaljer älskade jag - häxan Flaxa Mildväder och hennes ömsinta stränghet, hennes korp Kloke som blir naiv och fjompig efter att ha förlorat sitt "nattöga" som gjorde att han såg de mörkare sakerna i livet, nu hade han alltså det bara ljusa, glada "dagögat" kvar. Hertiginnan som fick varenda önskan uppfylld och därför inte kunde le. Hur barnen till slut inte kunde se sina egna spegelbilder i Härskarens hem. Fadern Albert som inte blåste annat än tårformat glas när han saknade sina barn, han var en djupt gripande karaktär. Maria Gripes böcker är alltid fint skrivna, och jag älskar Harald Gripes illustrationer.

Den andra boken jag läste, Önskehäxan,  mindes jag inte mycket av före omläsningen, jag lånade den på biblioteket flera gånger, jag är ganska säker på att jag var sju år gammal vid ett tillfälle, men jag var i varje fall mellan sex och åtta när jag läste den. Camilla Gripe var en av favoritförfattarna när jag gick i första klass, jag minns titlar såsom Spöken - hjälp, Klara Selma Matilda, Bortbytingarna och Den splittrade bilden. (Den sistnämnda älskade jag när jag var i nio-tioårsåldern, den finns någonstans på mammas vind, jag vill väldigt gärna läsa om den också.) Vad jag är usel på att komma till saken idag!
Önskehäxan är i alla fall en bok om en flicka, Liselott, som tappar sin lyckosten i en önskedamm, och när hon går i för att leta efter den stoppar hon på sig några av mynten som andra slängt i. Önskningarnas häxa, en riktig trickster, tycker att man inte bör lägga beslag på andra människors önskningar och ger Liselott en rad prövningar för att ställa allt till rätta. Jag mindes som sagt i princip ingenting, men jag hade för mig att det fanns en man som spelade dam med råttskallar. Jag tänkte att jag antagligen hade fel eftersom jag jämt råkar minnas oskyldiga barnberättelser som mycket mörkare än vad de är (de malde ner människor i Olssons pastejer och använde i pastejerna, och Till vildingarnas land var en saga om ond, bråd död) - men till min lycka fanns det en man som spelade dam med råttskallar. Just den delen av berättelsen gillade jag bäst, när Liselott var i en gammal borg där det fanns själar som ville bli fria.
Önskehäxan var ju definitivt mindre "djup" än barnböckerna hennes mamma skrev, men det är ju en smaksak - själv gillade jag båda stilar när jag var liten. Det var ett kärt återseende, en mysig bok. Och så fanns det söta (talande) katter i den. Och en hund (ej talande), men jag gillar inte hundar.

Roald Dahl, Roald Dahl, Roald Dahl... suck och stön. Min älsklingars älskling (tillsammans med Maria Gripe) när jag var en liten sprätt. Och ja, jag älskadeTim Burton som fjortonåring. Häxorna var min favoritbok av Dahl, jag gillade blandningen mellan humor och skräckig spänning, jag vill minnas att jag rös till vid ett par tillfällen. Roald Dahl var misogyn. Man kan tycka vad man vill om hans böcker, men misogyn var han definitivt. Och jag kan inte separera hans privata åsikter med hans verk när hans sexistiska åsikter lyser igenom i Häxorna. Häxor har inga tår. Det gör ont att gå i högklackat. Varför går de inte i bekväma skor? För att det skulle väcka misstankar - alla kvinnor älskar ju högklackat. Det är klart att det är en pojke som äger mössen, en flicka skulle aldrig få för sig att skaffa möss. Alla kvinnor är rädda för möss och hoppar upp på stolar. Och det är avskyvärt att tänka sig en skallig kvinna. Nej alltså. Det var roligt att överhäxan "prrrrratade såhärrrrrr" hela tiden, Quentin Blakes illustrationer är charmiga och farmorns och pojkens relation var gullig. Men annars. Äsch. Jag orkar inte riktigt. Det var trevligt att läsa om den, den var inte dålig, men jag blev trött.

Citat ur Häxorna, absolut inte taget ur sin kontext:
"Baaajs!" vrålade häxorna. "Baaajs! Baaajs! Baaajs!"

Planering för revisitation av mina värsta läsupplevelser aka mer pornografi

Jag läste båda vid samma tillfälle; jag var i övre tonåren, sjuk, sömnlös och gjorde ingenting annat än att gå till biblioteket och sedan läsa hela nätterna (förutom att prata nätterna långa med vänner via msn). Den första har jag redan nämnt ett par gånger på bloggen; Lust av Elfriede Jelinek, som jag enbart blev illa till mods och äcklad av. En bok som jag förmodligen skulle ha uppskattat betydligt mer idag, när jag vet vad jag har att förvänta mig - dessutom har allt annat jag läst av Jelinek fallit mig mycket väl i smaken.
Den föreföll mig inte bara äcklig, utan även... snårig. Jag skummade i princip igenom den (eller åtminstone så läste jag den i ultrarapid till skillnad från mitt vanliga rapid) och jag kan ärligt säga att jag inte minns någonting av den. Jag planerar att låna den på biblioteket när jag läst klart Pianolärarinnan.

Den andra boken läste jag också ut väldigt snabbt. Jag minns betydligt mer av den, men jag lyckades visst förtränga alla de värsta sakerna, där minns jag bara bits and pieces. Som ormen. Och det bultande hjärtat. Det är alltså De 120 dagarna i Sodom av Markis de Sade jag pratar om. Jag tyckte väl inte att det var en dålig bok, men jag räknade ändå den till en av de värsta upplevelserna eftersom jag, särskilt mot slutet, där jag förträngt så mycket, mådde så otroligt dåligt av allt. All brutalitet, död, misshandel som på något vis skulle vara "sensuell", jag tyckte allt var vidrigt... och det var ju det som var meningen. Att det skulle vara vidrigt, men det var skrivet som att det skulle vara upphetsande, och det hade jag svårt för. Jag blev illa berörd av att de flesta var där mot sin vilja, men det jag verkligen hade aversioner mot var det faktum att huvudpersonerna fann det upphetsande med "lekar" med dödlig utgång. (Det var därför jag mådde så djävla dåligt när jag läste Dennis Coopers Kluven kanske ett halvår senare.)
Sedan hjälper det ju inte att jag a) var djupt deprimerad vid tillfället och b) sömnlös, och då blir ju en, eller åtminstone jag, mer lättpåverkad av intryck och stimuli och känslorna slår bakut.

Jag hade för mig att boken var taffligt skriven, det vill säga att de bara radade hemskhet på hemskhet och blandade in lite berättelser från de prostituerade historieberättarna då och då. Jag har lånat boken igen, jag har inte läst den, men jag har bläddrat, och inte verkar den dåligt skriven i alla fall. Äcklig och ond och omoralisk, men inte dåligt skriven. Egentligen lånade jag boken för att läsa det fragmentariska slutet (han hann aldrig skrivit klart hela, så slutet är bara perversioner som radas på varandra, den ena hemskare än den andra och de flesta med dödlig utgång) av morbid nyfikenhet, men nu vill jag nästan läsa om hela.

"Antinoüs, han hette så eftersom han liksom Hadrianus passive sodomit förenade världens vackraste pitt med den mest vällustiga röv vilket är mycket sällsynt, var bärare av ett redskap som var åtta tum i omkrets och tolv tum långt. Han var trettio år och hade världens snyggaste ansikte."
Antinoüs, alltså. Världens vackraste ansikte och pitt. Må han skatta sig lycklig.

Ur Elfriede Jelineks Pianolärarinnan:

HON vänder sig flera gånger om efter den fullständigt desorienterade damen, innan HON slår in på en välbekant väg till ett välbekant hem. HON hånskrattar då åt damen, glömsk av att HON om ett par minuter ska brännas till en askhög under den moderliga skärbrännarens heta låga eftersom hon har kommit hem för sent. Därvid kommer inte konsten att kunna trösta HENNE, trots att mycket påstås om konsten, framför allt att den är en trösterska. Ibland frambringar den dock i första hand lidandet.

Kvinnor, sex och äckel

Jag insåg att jag nog borde läsa mer av Elfriede Jelinek. Eller, det har jag väl insett ett ganska bra tag, åtminstone sedan jag såg den underbara filmatiseringen (av Haneke!) av boken Pianolärarinnan, eller Pianisten som filmen ooriginellt nog fick heta. Men jag insåg att jag kanske till och med borde läsa om Lust, vilken är den enda bok jag läst av henne, och som inte direkt gav mig mersmak. Det var fyra år sedan, och jag tyckte att den var märklig och äcklig. Jag tänker att den fortfarande lär vara det, men jag kanske kan uppskatta det på ett annat sätt, nu när jag vet vad jag har att vänta mig, och när jag vet att hon faktiskt även siktade på att skriva en just "äcklig" bok, hennes intention var tydligen att skriva något värre än Batailles Ögats historia (som jag inte har läst, men som jag väldigt gärna vill läsa).
Jag läser en hel del erotisk litteratur, inte för att bli upphetsad, för det blir jag inte, men för att jag finner det intressant, psykologin bakom, människans sexuella samspel, märkliga drifter och hur pass olika folk skriver om sex. Men jag har läst för lite av kvinnor, med kvinnliga huvudpersoner. Och är Pianolärarinnan lika bra som dess filmatisering (och jag vet ju vad man brukar säga, "läs boken istället", även om det givetvis finns undantag, eller bättre: böcker och filmer i samspel, där båda kompletterar varandra, kanske är mycket olika, där båda behövs, där de är lika bra fast på olika sätt) så kommer jag att älska den.

Lust

En annan bok (om kvinnor och sex) som på flera ställen äcklade mig (de värsta partierna hade inte med sex att göra, utan handlade dels om en fågel som kraschade mot en fönsterruta - jag hade en aversion mot fåglar i minst ett år efteråt - och om en tjurfäktning) var Den avklädda bruden, skriven av Nikki Gemmel, men publicerad anonymt eftersom hon märkte av en viss självcensur när hon skrev under eget namn. Jag läste den när jag var sexton, så det är hög tid att läsa om den och se hur och om min uppfattning ändrats. Jag tyckte väldigt bra om den då. Jag vet att både min mamma och min mormor försökt sig på den (vem som rekommenderade den till dem minns jag dock inte, men de visste inte att jag hade läst den något år tidigare, och ingen av dem hade ens lagt den vidriga scenen med fågeln på minnet), den föll dem inte i smaken, vilket jag förvisso kan förstå, även om jag tyckte om den varierade mina känslor under läsningen, och det är definitivt en annorlunda, för att inte säga aningen märklig (trots det verklighetsnära temat, en hemmafru som upptäcker sin sexualitet och sina egna lustar genom utomäktenskapliga förhållanden) roman.

Vad som gör mig bestört är att läsa folks recensioner om den på sidan goodreads. Givetvis får man tycka vad man vill, och jag märkte ju själv att det inte var en bok som skulle kunna passa vem som helst, men folk (främst kvinnor, vilket kanske är extra ledsamt) är extremt trångsynta och dömande, den namnlösa huvudpersonen kallas "hora" och "rövhål", ingen tycks förstå hur en kvinna kan vilja ha oromantiskt gruppsex, och att hennes man är otrogen gör det tydligen inte det minsta legitimt för henne att söka den sexuella lyckan hos andra (betänk då att hon aldrig fått en orgasm med sin man, eller alls om jag inte minns fel, och mannen har en affär med hennes sexuellt frigjorda väninna som dessutom är sexterapeut, inte konstigt om hon känner sig a) frigid och b) sugen på att ha sex på sina villkor - till skillnad från en "hora" som har sex på andras villkor).
"Sex är inte vackert längre" hör jag folk gnälla. Det är det som är grejen med boken. Sex kan vara vackert, men det behöver inte vara det. Sex kan vara vackert och romantiskt, men även fult, rått, oromantiskt, enbart köttsligt. Även när det kommer till kvinnor. Även när det kommer till alldagliga, bleka, passiva, gifta kvinnor.
Dessutom är det flera som skriver att huvudpersonen läser (tar råd från? inspireras av? det var för länge sedan jag läste boken, mitt minne kan svika mig) en "viktoriansk bok". Bara det att den är från sextonhundratalet, vad sjutton, människor!? Fast det är ändå inte hälften så upprörande att vara allmänt självrättfärdig och kalla sexuellt utlevande kvinnor för horor (maken, som också var otrogen, kallade förstås ingen för hora, honom verkade folk snarare tycka synd om för att hans karaktär inte kom till sin rätt eller vad det var). Usch. (Och ja, det hade varit precis lika vidrigt om "hora" bytts ut till "slampa", "slyna" eller dylikt.)

Den avklädda bruden

Lågkvalitetsbloggande

Jag har inte haft så mycket av intresse att skriva på bloggen de senaste veckorna.
Eller rättare sagt: jag har varit mindre verbal än vanligt.
Anledning: jag har varit totalt under isen. Känt mig som ett vrak. Jag behöver byta medicin helt, trots ändrade doser har det inte fungerat för mig. Sömnen har varit vedervärdig vilket gör mig lättare mottaglig för både sjukdomar såsom feber och influensor och förkylningar men även för ångest och sådan skit.
Idag besökte jag dock akuten (eller inatt: jag kom alldeles nyss hem) och fick lite förslag samt lättare piller utskrivna. Dessutom ska min doktor ringa upp mig, så jag har en känsla av att saker och ting kan komma att ordna sig riktigt väl.
Och då kan jag börja blogga mer kvalitativt igen, så som alla (i alla fall jag) vill och önskar.

Jag har på grund av all skit inte orkat läsa så mycket, mest sitta klistrad framför Oz för att ha någonting att koncentrera mig på (istället för min egen risighet alltså).
Men jag kan i alla fall säga som så att jag varmt rekommenderar Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson. Den pratade jag och en kursare muntligt om because of universitetet, så jag var tvungen att läsa den (eller tvungen, jag hade redan velat läsa den ett bra tag). Den är väldigt speciell. Arg, skitig. Riktigt bra.

För övrigt: Vertigo förlags facebooksida nämnde min blogg då jag skrivit lite om Nekrofilen (som jag för övrigt planerar att recensera ordentligt när jag hoppar upp ur isen) och förlaget som sådant. Jag blev mycket glad, sådant känns fint.

Torka aldrig tårar utan handskar revisited

Nu har jag läst 2/3 av böckerna också (Kärleken och Sjukdomen), förutom att ha sett den fina teveserien. Den enda irriterande faktorn är att jag hela tiden hör Jonas Gardells röst för mitt inre, vilket jag inte vill. Det är liksom inte riktigt nödvändigt.
Det är otroligt vackra böcker han har skrivit, späckade med känsla och historiska fakta, kalla och hårda rakt upp i ens ansikte. Man blir berörd, förbannad, ledsen. Själv blev jag otroligt glad över att inte ha varit bög på 70-80-talet. Det måste ha känts som en slags undergång, en dödsdom, när är det min tur? Hur många vänner ska jag se dö? Vad är det som händer?
Min HIV-skräck kom faktiskt inte och lade sig i den här gången. Jag kunde läsa det här utan att tänka på min egen (friska) kropp.
Jag rekommenderar böckerna väldigt starkt. Det är otroligt deppigt. Perfekt för den som redan deppar och vill koncentrera sig på något annat ledsamt.

Sorgligt

Torka aldrig tårar utan handskar

Äntligen har jag kommit mig för att se det första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar baserad på Jonas Gardells böcker. Min syster samt en god vän har tjatat länge och visst har jag velat titta, jag har varit övertygad om att jag skulle tycka mycket om serien men samtidigt så är det ju det där med min enorma HIV/AIDS-skräck. Trots att risken att jag skulle ha blivit smittad är absolut minimal gör AIDS mig paranoid och illamående. Mår jag bra och känner mig stabil är jag inte särskilt lättpåverkad, men jag har ju inte mått särskilt stabilt den senaste tiden.
Jag minns när jag läste en bok vid namn Sex på liv och död av Oscar Moore, en fin bok om en ganska promiskuös ung man som dessutom jobbade som prostituerad ett tag... och som blev smittad. Flera dagar i efterhand tyckte jag mig se konstiga märken (i stil med normala blåmärken) på min friska kropp. Jag ville inte att jag skulle bli lika paranoid igen. (Boken gav jag för övrigt bort till en vän.)

Men Torka aldrig tårar utan handskar verkar fantastisk, jag vill verkligen läsa böckerna också. Jag älskar den vackre, allvarlige och något brådmogna Benjamin, älskar den charmerande Rasmus och den hjärtligt blaserade Paul, snuskig men sexigt elegant. Vilken otroligt vacker, välgjord och hjärtknipande serie! Jag misstänker tårar - kanske inte riktiga, genuina tårar men åtminstone inombords-gråt.

Benjamin och Rasmus

Hembiträden och privatdetektiver

Jag har varit så trött på senaste tiden, främst på grund av efterdyningarna av influensa med en massa matthet och illamående som försummat läsningen. Och så har det varit lite (eller mycket, i alla fall för mycket) dramatik i min vardag, allt för en liten skitsak som blev uppförstorad till rent groteska proportioner. Jag är inte van vid drama. Och jag uppskattar inte drama. Så det har dränerat mig på energi, även om allt är löst och no hard feelings och allt sådant (och då var det ändå en grej som inte handlade om mig först och främst utan om någon i min närhet, men på grund av omständigheterna stod jag i händelsernas centrum).
Det är så fruktansvärt utmattande och jag hoppas det är slut på drama och obehagliga missförstånd och fjädrar som muterar till hönor för... åtminstone 2013, men hade jag fått välja vill jag vara utan sådant till 2113 för då är jag antingen död och begraven eller så gammal att jag inte bryr mig längre.
Men lite har jag hunnit läsa i alla fall. Och socialisera mig och fira nyår med skumpa, trevligt sällskap, goda drinkar och kindpussar a´la France.

Den första boken jag ska skriva om är Att smiska hembiträdet av Robert Coover, del av Vertigos "perversa paket" som jag gav mig själv i julklapp. Den var väldigt underlig. Jag tyckte om den. Den var drömlikt absurdistisk och cyklisk, fylld av ordvitsar, oväntat rolig. Någon kallade den "nästan beckettsk". Det kan jag hålla med om. Den handlar inte om något mer än Herrn, som vaknar (med erektion) efter en dröm om bland annat "något om en föreläsning över civilbestraffningen, vad som nu är kvar av den, och en mopp- eller hoppinventering...", märker att hans religiösa hembiträde med en vacker baksida har slarvat och måste ge henne och hennes bakdel en bestraffning. Smisk förstås. Och detta upprepas. Om och om igen. Nya drömmar, nya anledningar att smiska hembiträdet. Och detta är stor del av kortromanens charm. Den kändes mer absurdistiskt märklig än rent pornografisk. Det var roande. Jag vill gärna läsa mer av Coover, efterordet av Claes Wahlin ger mersmak. Och omslaget är sådär porrigt stilfullt.

And now for something completely different...
Jag fick Marian Keyes Hemligheten på Mercy Close i julklapp av mamma. Jag läser egentligen inte chick-lit men Marian Keyes är mitt undantag eftersom hon är så kvick och har med tyngdpunkter och svärta mellan all charm och komik. Så även denna gång. Romanen handlar om Helen Walsh, Keyes har tidigare skrivit romaner om alla hennes fyra systrar, så det var roligt att äntligen få läsa om den sista, den minst empatiska, och få lära känna henne (och hon var charmigare än vad hon hade utmålats i systrarnas ögon, men hon var fortfarande bitsk och skön). Hon lider av djupa depressioner (även Keyes har lidit av det, så hon vet vad hon snackar om), och minnen från självmordsförsök och piller och doktorer slinker in här och var. Jag gillade boken. Den hade kanske inte lika mycket flow och kvick charm som många andra böcker av Keyes, men den var fortfarande väldigt Keyes och lätt att fastna i.
Jag gillar snacket om depression, det blir en del igenkänning förstås, men samtidigt var det lite jobbigt att läsa eftersom mitt mående har varit lite upp och ner på senaste. Det var inte Marians bästa bok, men fortfarande väldigt läsvärd. Jag litar på Keyes, hon är stabil, lägstanivån är hög, och det är trevligt att både få le och bli upprörd och tycka synd om och sympatisera med.

När ska jag orka ta mig igenom denna tegelsten?

Jag har enormt höga förväntningar på Motståndets estetik av Peter Weiss. Den verkar alldeles underbar och dessutom är titeln fantastiskt vacker. Dessutom är det ju Weiss som skrivit en av mina absoluta favoritpjäser, nämligen Marat/Sade (eller om man ska vara petig heter den ju faktiskt The Persecution and Assassination of Jean-Paul Marat as Performed by the Inmates of the Asylum of Charenton Under the Direction of the Marquis de Sade). (Titta på Peter Brooks filmatisering av den på youtube, den är fantastisk! Skådespelarna är fantastiska! Allt är fantastiskt!)

I alla fall. Motståndets estetik. På baksidan står följande: "I romantrilogin Motståndets estetik (1975-81) kombinerade han politiskt tilltal med modernistiskt experimenterande och utvecklade den romanessäistiska traditionen från Marcel Proust, Thomas Mann och Robert Musil." Och det är den kommunistiska motståndsrörelsen i nazityskland och det är Berlin och Paris och Stockholm och jag vet inte vad. Jag känner att jag antagligen kommer att älska den: men. Men! När ska jag egentligen orka ta mig igenom den? Det är inte en vanlig tegelsten. Tegelstenar har jag ingenting emot (exempelvis så läser jag just nu Fowles Illusionisten som jag velat läsa hur länge som helst av en kursare var snäll och lånade ut).

Motståndets estetik är tusen sidor lång (alltså tvåhundra sidor längre än Illusionisten). Men det är inte det största problemet. Det är ett tusensidigt djäkla textblock! Extremt få naturliga pauser och avslut alltså, nog för att jag läser snabbt och har egentligen ingenting emot liten text (som den även har) men det finns gränser även för mig - textblocket känns nästan ogenomträngligt. Jag ska inte låta det stoppa mig, det kommer inte på fråga, men jag undrar - när kommer jag att egentligen att orka?
Egentligen vill jag nu. Nu, nu, nu. Men textmuren skrämmer mig lite.

1984

Så. Nu har jag läst de där tre stora dystopiklassikerna som min syster (en klok gymnasist som är mycket intresserad av politik och dystopier) rekommenderade och lånade ut till mig. Den första jag lånade var Du sköna nya värld, den andra Kallocain och nu, den tredje, 1984 av George Orwell (som egentligen hade ett betydligt tjusigare namn än sin pseudonym, nämligen Eric Blair - dock ser han verkligen ut som en George Orwell!).
Jag tyckte mycket om 1984. Det var en väldigt intressant och gripande bok - gripande i och med all mänsklig olycka och avsaknad av frihet som Partiet och Storebror helt samvetslöst tvingade medborgarna till. Hjärntvättandet i synnerhet. Hjärntvättandet och hur de försökte våldföra sig på folks mest privata, nämligen tankarna. Winston Smith är kanske inte den mest populära av protagonister, han kan tyckas patetisk, men jag kände ändå att jag tyckte om honom på något vänster. Han var...intressant. Jag kände sympati för honom och inför hans öde.
Romanen är skriven på ett mycket sakligt vis. Jag tycket mycket om det. Det passade in i det kyliga politiska klimat boken beskriver.
Det är en högst obehaglig bok. Det som fick mig att känna det största obehaget var vaporiseringen av medborgare - en förrädare/partifiende försvann alltså helt enkelt spårlöst ur existensen. Staten dolde att han eller hon någonsin hade funnits och tvingade alla andra att erkänna detta som fakta - denna människa har aldrig existerat. Visst hade boken sina skönhetsfel, men det var inga stora sådana. Och slutet. Slutet! Det var fantastiskt. De sista slutmeningarna är ovärderliga.

Och en lustig sak: När min syster såg Storebror framför sig såg hon Lenin (hon insåg inte ens att hon tänkt sig honom otroligt lik Lenin förrän hon såg en bild av honom och tänkte "det är ju Storebror!!"). Jag var säker på att jag också skulle se honom som Lenin på grund av detta. Men nej. Jag såg Stalin framför mig.

Skulle inte Orwell själv kunna vara lite lik Storebror med sin mörka mustasch?

Berättelser för nöjets skull

Åtta glas med undertiteln Berättelser för nöjes skull läste jag för ett par veckor sedan som en slags mellanläsning under tiden jag läste andra romaner. Den är skriven av Hans Alfredson, Stig Claesson, Gunnar Harding, Claes Hyllinger, Erland Josephson, Niklas Rådström, Jacques Werup och Klas Östergren. Dessa åtta herrar skapade i slutet av åttiotalet ett sällskap vid namn Åtta glas där de skulle äta och dricka gott och berätta historier för varandra. De skrev efter givna ämnen: efter ett möte skrev varje man ner ett förslag på en lapp, och den lappen som drogs fick bli nästa mötes tema. Boken har sammanställt några av dessa alster.

Den är väldigt underhållande att läsa, för här finns det mesta: kärlek, kvickhet, humor, skönhet, poesi, sorg, fantasi, realism och drömlikna stämningar. Jag kan tänka mig att det för många är ett bra sätt att presenteras för de olika författarna.

Det fanns många texter som fastnade extra mycket, exempelvis en slags hybrid mellan historiett och dikt av Gunnar Hardling vid namn Saxofonen språkar:

I ett gathörn träffar Holmgren på en saxofon.
-I've got the blues and the blues got me,
säger saxofonen.
-Have you got the blues?
-Jag har inte fått någonting,
säger Holmgren.
Han hyser en instinktiv motvilja för allt som förefaller förgyllt.
Saxofonens lätt beslöjade röst tilltalar honom inte heller.
Den har något intimt, ja nästan slingrande intimt över sig.
-Blås i mig, säger saxofonen, så känns det bättre.
-Det förefaller inte särskilt hygieniskt,
invänder Holmström.
Vem vet vem som blåste i dig senast?
-Bara jag, säger saxofonen mystiskt.
-Vad skulle jag få ut av det, undrar Holmgren
medan han misstänksamt kikar ner i den förgyllda tratten.
-Du skulle få ut dig själv, säger saxofonen.
Du blåser dig själv genom mig
och på andra sidan är du en klingande ljudknopp.
-En kropp av luft, fnyser Holmgren.
-Och ande, säger saxofonen. Body and soul.
Ingen kan blåsa andlös.
-Du är bara ett förgyllt skal kring ingenting,
säger Holmgren.
-Vem är inte det, svarar saxofonen vårdslöst.
-Jag är åtminstone inte förgylld,
säger Holmgren.
-You've really got the blues, man,
säger saxofonen.
-Den vill jag ha kvar,
säger Holmsten. Rör mig inte.
Kan vi betrakta konversationen som avslutad?
-I'm afraid so, säger saxofonen.
-Jag är också rädd, säger Holmgren plötsligt,
men då hade saxofonen redan ringlat ihop sig i ett hörn och somnat.

                                    Alfredson, Claesson, Hardling och Hylinger                                                      

En annan favorit är en underbar historia vid namn Il Maestro och hans svenske gäst av Jacques Werup, temat är En stackars narr där man kan fundera på vem som är den egentliga narren: Maestro eller gästen? För att inte tala om Niklas Rådströms Den undflyende statyn, kort men fantastisk (i ordets båda meningar). Fast egentligen är det svårt att välja favoriter. Det mesta är faktiskt riktigt bra. Pocketutgåvan kom 2005 och är lätt att få tag på.

Överst Josephson och Rådström, underst Werup och Östergren

Tim Roth som Gregor Samsa (Påminner inte "Hungern" i Barnet från Mâcon om Tims Gregor här?)

Solen och månen knackar på din dörr

Tyvärr har min onda hals förstört för mig så att jag inte kan vara med på poetry slam imorgon. Men på tal om poesi, här kommer en sångtext av The Pogues (de har många fantastiska texter, på albumet Hell's Ditch finns Lorca's Novena som handlar om Lorcas brutala död, och det bittra titelspåret Hell's Ditch handlar om Jean Genet - jag blir fantastiskt glad när ett av mina absoluta favoritband sjunger om en av favoritpoeterna och en av favoritprosa/pjäsförfattarna, tack Shane MacGowan!).

Den här texten är otroligt obehaglig. Det är ett subtilt sorts obehag, som görs ännu starkare av den mjuka melodin och rösten som sjunger. Jag rekommenderar att man lyssnar på den, texten kan stå för sig själv, men med själva låten blir man liksom invaggad i någon slags falsk trygghet känns det som... Låten är skriven av Peter ("Spider") Stacy (som dessutom sjunger den och för övrigt så är han väldans cool).

The snakes they can crawl and the cheetahs they can bawl 

And their ghosts can wait for the hereafter 

But if you are so proud as to say that's not allowed 

We will get sick and choke ourselves with laughter

 
And the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  

Will have their sisters hanging from the rafters 

And every dirty shade will rise rotting from its grave  

Tomorrow will be just like the day after
 

Oh, and this bitter desert wind will come ripping through your skin 

And everything that's calm will turn to madness  

And all of your false tears will come whirling down the years  

And what was kind and warm will turn to sadness
 

And the sun and the moon will come begging at your door  

The stars will turn to rust and drop from the skies 

And everybody soon will be asking you for more  

And everybody will be telling lies
 

And the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  

Will have their sisters hanging from the rafters 

And every dirty shade will rise rotting from its grave  

Tomorrow will be just like the day after, yeah
 

By now the girlfriends that you knew to whom you promised to be true  

Will have their sisters hanging from the rafters  

And every dirty shade will rise rotting from its grave  

Tomorrow will be just like the day after
 

Tomorrow will be just like the day after 

Tomorrow will be just like the day after  

Tomorrow, just like the day after

Här är låten, The Sun and the Moon 

...och här är något jag nästan tyckte var obehagligt och tyckte det var både roligt och väldigt märkligt, tills jag insåg att jag undermedvetet associerade den med The Sun and the Moon 

Tematrio om mammor

Berätta om tre minnesvärda mammor ur litteraturen! 

1. Fantines tragiska öde i Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo. Hon har inte råd att sköta om sin dotter Cosette så hon måste lämna bort henne vid tidig ålder - till en familj som, utan Fantines vetskap, missköter henne och behandlar henne som gratisarbete samtidigt som de snyltar på Fantines pengar genom att ljuga om att Cosette är allvarligt sjuk och kommer att dö om hon inte får dyr medicin. Efter att ha fått sparken från fabriken där hon arbetade blir hon tvungen att prostituera sig och dessutom sälja sitt vackra, långa hår och sina framtänder. Allt för en medicin som egentligen inte ens kommer att bli köpt. Det som berör mig allra mest är när Fantine är riktigt sjuk och tror att hon kommer hinna träffa Cosette innan hon själv går bort. Sorgligt så det förslår.

2. Ett lika sorgligt öde väntar Esmeraldas mamma i Ringaren i Notre Dame. Hugo kunde det där med att skriva riktiga snyftare! Esmeraldas mamma hette Paquette de Chantefleurie och var en ung moder som älskade sin dotter Agnes, som Esmeralda egentligen var döpt till, över allt annat. När flickan blev bortrövad av zigenare blev Chantefleurie galen av sorg och begav sig till Paris och levde som botgörerska i en cell som kallades för Råtthålet. Hon hatade zigenare över allt annat och skrek ofta ut sin avsky, speciellt mycket avskydde hon en ung, vacker zigenerska som skulle varit i hennes dotters egen ålder. Ja, det är ganska uppenbart vem denna "zigenerska" egentligen är. Och de får träffa varandra, de får veta att de faktiskt är mor och dotter. I en scen som, trots att nästan alla dör som flugor i denna roman, är den sorgligaste av alla.

3. Den mystiska Lydia Stenstierna från ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas Barn av Maria Gripe. Hon som målade sig själv som Ofelia i vattengraven, för att sedan iscensätta sitt eget självmord på samma vis och låta alla på slottet Rosengåva tro att hon är död, trots att hon irrar kring som en osalig ande och håller koll på sina två barn, de nu vuxna Arild och Rosilda. Inte konstigt att Rosilda ser mystiska vita kvinnogestalter.

Annars är ju en självklar favoritmamma, och den betydligt mindre tragisk sådan, Lovis i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Om jag får barn vill jag bli precis som henne, hon är en underbar kvinna.

Min tjusige stilikon

Den onda revolutionären som mördade ambassadören och gjorde honom till paté. Jag älskar Blackadder.

Annars brukar jag gå klädd som Jean Paul Marat i badet. Det finns ett foto som jag tog för något år sedan, men jag vet inte om det är särskilt lämpligt och vid god smak att flasha (mitt ena bröst syns alltså) folk på en blogg som handlar om litteratur och kultur, så jag avstår från att publicera det. Det räcker med att jag flashar systrar och vänner, ropandes "titta, jag är Marat!".

Tematrio - Nobelpristagare

Snällt lånat från http://lyrannobel.blogspot.se/!

Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset?
1. Falskmyntarna av André Gide, som fick priset 1947. Den är självklar. Ett väldigt självklart val. Gide är en av mina absoluta favoriter och jag upptäckte honom av en slump - det vill säga utan att veta att han känt Oscar Wilde och fått Nobelpriset. Det enda jag visste var att han skrivit en bok vid namn Falskmyntarna (som jag hittat för 60:- på ett trevligt antikvariat i Lund) och så antog jag att han var fransk. Det var Falskmyntarna som fick mig att bli upp över öronen platoniskt jätteförälskad i André Gide. När jag läser Gide känner jag mig trygg på något sätt. Som om vi verkligen har en djup vänskapsrelation, jag och han.

2. Andningsgunga av Herta Müller, som fick priset 2009. En alldeles underbar bok. Jag älskar Müller i allmänhet, men den här är hennes bästa. Underbart språk. Fascinerande huvudperson. Läs och njut, njut, njut.

3. Midaqq-gränden av Naguib Mahfouz, som fick priset 1988. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den. Det är nog dags för en omläsning snart.

Sedan fanns det ju en massa bubblare också förstås. Tranströmer, exempelvis. Början av min roman blev jämförd med hans dikt Minusgrader av en kompetent författare. Det kändes väldigt fint. Andra bubblare är Thomas Mann, Pablo Neruda, Sartre, Lagerkvist, Camus och några till. Och Selma är ju så fin.