Torka aldrig tårar utan handskar

Äntligen har jag kommit mig för att se det första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar baserad på Jonas Gardells böcker. Min syster samt en god vän har tjatat länge och visst har jag velat titta, jag har varit övertygad om att jag skulle tycka mycket om serien men samtidigt så är det ju det där med min enorma HIV/AIDS-skräck. Trots att risken att jag skulle ha blivit smittad är absolut minimal gör AIDS mig paranoid och illamående. Mår jag bra och känner mig stabil är jag inte särskilt lättpåverkad, men jag har ju inte mått särskilt stabilt den senaste tiden.
Jag minns när jag läste en bok vid namn Sex på liv och död av Oscar Moore, en fin bok om en ganska promiskuös ung man som dessutom jobbade som prostituerad ett tag... och som blev smittad. Flera dagar i efterhand tyckte jag mig se konstiga märken (i stil med normala blåmärken) på min friska kropp. Jag ville inte att jag skulle bli lika paranoid igen. (Boken gav jag för övrigt bort till en vän.)

Men Torka aldrig tårar utan handskar verkar fantastisk, jag vill verkligen läsa böckerna också. Jag älskar den vackre, allvarlige och något brådmogna Benjamin, älskar den charmerande Rasmus och den hjärtligt blaserade Paul, snuskig men sexigt elegant. Vilken otroligt vacker, välgjord och hjärtknipande serie! Jag misstänker tårar - kanske inte riktiga, genuina tårar men åtminstone inombords-gråt.

Benjamin och Rasmus