The last temptation of Christ

Jag är inte så van vid att skriva filmrecensioner, men detta är ju trots allt en blogg om litteratur och andra njutningar, och filmatiseringen av Nikos Kazantzakis bok (som jag hemskt gärna vill läsa) var verkligen en njutning! Jag hade tänkt se den länge men inte kommit mig för, men så fick jag ett exemplar av en god människa som gav mig sin dubblett han fått till skänks, han var väldigt mån om att jag skulle ge honom min uppfattning av filmen, så när jag såg den satt jag och antecknade aningen överambitiöst (fast inte lika överambitiöst som det långa kristendomssamtalet vi hade på midsommar, där jag misstänker att hans sambo tillika min nära kära vän, som också tycker om den filmen, och hennes syster blev lite trötta).

I have kissed thy lips, Jokanaan, I have... oj, fel verk.

Så, ja. Jag har inte sett särskilt många filmer av Scorsese, så det kanske inte säger så mycket att detta är min favorit av honom, men med tanke på hur mycket jag tyckte om denna och hur relevant den var för mina intressen. (Detta är främst en litteraturblogg, där kanske det inte är en synd att inte säga att Taxi Driver är bäst i världen eller av Scorsese, även om jag vill minnas att jag tyckte rätt bra om den. Och även om det är en synd så skiter jag i vilket.)
Även om Willem Dafoe är alldeles för vit, blond och västerländsk egentligen gör han en utmärkt Jesus. Utmärkt. Jesus som karaktär i filmen är fantastisk - han är mänsklig, han tvivlar, han är karismatisk, han syndar, han är rättfärdig, han är kärleksfull, han är stark, han är svag, han är ilsken, han är melankolisk, han är charmig... Han blir en komplex, mångfacetterad hel människa, varken upphöjd som någon perfekt person eller sedd med skeptiska ögon. Willem Dafoe gör denna version av Jesus trovärdig och levande, och då slutar jag väldigt snabbt tänka på hans mörkblonda hår.
Även Maria Magdalena, spelad av Barbara Hershey, porträtteras väldigt bra. Hon är en kvinna som känns både förföriskt flärdfull och smutsig (rent bokstavligt alltså). Jag är inte så glad i att hon nästan alltid reduceras till prostituerad, men här gör det inte heller så mycket, för hon är inte bara prostituerad, hon är inte en stereotyp sköka (tart with a heart eller vulgär och rå), även hon är mycket mänsklig. Mänskliga karaktärer överlag känns typiskt för den här filmen - Judas och Jesus dynamiska relation där de ofta är varandras motpoler men samtidigt håller den andre kär, lärjungarna som inte bara är en flock som följer efter Jesus, utan faktiskt har distinkta personligheter... Jag tycker så mycket om det.

Något annat jag verkligen uppskattas är hur saker och ting slås omkull - i början tillverkar Jesus kors åt romarna och blir beskylld för att "döda judar", han kallar sig själv för syndare och hycklare - han som verkligen slår hårt mot just hycklare i Bibeln , här är det alltså inte Kristus fri från synd - och vid ett tillfälle kallar Judas Jesus "förrädare". Det är ofta en ganska trogen bibeltolkning, men lika ofta är det en alldeles egen berättelse med egna detaljer om står på egna fötter.
Den är väldigt "filmisk", fina miljöer, snyggt kamerajobb, innovativa och starka bilder... En av mina absoluta favoritscener var den med Johannes Döparen - en otroligt intensiv och snygg scen. Det var, som sagt, en film som var väldigt relevant för mina intressen, och jag älskade den.

Skål!

Den berömda kampen om boken versus filmen

"Läs boken istället!" är något en hör ofta. Och i flera fall, antagligen de flesta, stämmer det ju, att den litterära förlagan är bättre, men... Ibland är det inte så. Ibland har regissören satt sin alldeles egen knorr på berättelsen, gjort verket till ett slags samarbete mellan författare och filmskapare. Filmmakarna lyfter fram och belyser andra sidor av verket, eller gör helt enkelt en djäkligt bra story inspirerad av boken. Sedan finns det ju utmärkta, trogna filmatiseringar som gör boken i sig rättvisa, och då känns det mest som att återbesöka en kär vän när man ser filmen.
Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.

Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)

491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.

Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.

Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.

Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.

Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.

Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.

Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.

A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.

Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.

Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.

Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt.  Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.

Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.

Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.

Ur Paulo Coehlos Djävulen och fröken Prym:

När Leonardo da Vinci skulle skapa denna målning ställdes han inför en stor svårighet. Han måste måla det goda i Jesus och det onda i Judas, vännen som bestämmer sig för att förråda honom under måltiden. Han avbröt arbetet när han hunnit halvvägs, för att återuppta det först när han lyckats hitta de rätta modellerna.
En dag när han satt och lyssnade på en kör fick han i en av de unga männen se den fulländade bilden av Kristus. Han bjöd honom till sin ateljé och tecknade en mängd studier och skisser.
Tre år gick. "Nattvarden" var nästan klar - men da Vinci hade ännu inte funnit den idealiske modellen för Judas. Kardinalen, som hade ansvaret för kyrkan, började pressa honom och krävde att han snart skulle färdigställa muralmålningen.
Efter många dagars sökande fann målaren en ung, trasig, försupen och i förtid åldrad man liggande i rännstenen. Han bad sina medhjälpare att föra honom till kyrkan, för han hade inte tid att göra några skisser.
Tiggaren bars dit utan att riktigt förstå vad som hände. Medhjälparna höll honom på fötter medan Leonardo da Vinci avbildade gudlöshetens, syndens och egoismens drag som var så väl tecknade i det där ansiktet.
När han var klar spärrade tiggaren, som hunnit återhämta sig en del från sitt onyktra tillstånd, upp ögonen och lade märke till målningen framför sig. Och med en blandning av förvåning och vemod sade han:
"Den där målningen har jag sett förut!"
"När då?" frågade da Vinci förbluffad.
"För tre år sedan, innan jag förlorade allt jag ägde. Jag sjöng i en kör på den tiden, mitt liv var fullt av drömmar och en konstnär bad mig att stå modell för att han skulle måla Jesu ansikte."

Enkät om "marginaliserade författare"

När läste du senast...

en kvinnlig författare?
Jag läste ut Stormsvala av Marianne Cederwall igår.

en författare med afrikanskt ursprung?
För en månad sedan. Jag läste Pojkflickan av Nina Boraoui, som är fransk-algerisk.

en författare med spanskt/portugisiskt/latinamerikanskt ursprung?
För ett par veckor sedan. Om natten i Chile av Roberto Bolaño, som föddes i Chile.

en författare med asiatiskt ursprung?
Det var ungefär en månad sedan. Ormar och piercing av Hitomi Kanemara, hon är japanska.

en HBTQ-författare?
Ett par veckor sedan, såvida ingen annan av författarna jag läste efter Jonas Gardells En komikers uppväxt var queer.

en mellanösternförfattare?
Tyvärr var det omkring två år sedan. Yacoubians hus av Alaa al-Aswany från Egypten.

Så... Ska jag känna mig stolt (förutom när det kommer till författare från mellanöstern)? Jag vet inte. Jag har liksom ingen agenda. Jag läser vad jag är intresserad av, även om det förstås är bra att ha diversitet i åtanke.

To a dead man, av Carl Sandburg:

Over the dead line we have called to you
To come across with a word to us,
Some beaten whisper of what happens
Where you are over the dead line
Deaf to our calls and voiceless.

The flickering shadows have not answered
Nor your lips sent a signal
Whether love talks and roses grow
And the sun breaks at morning
Splattering the sea with crimson.

Varieties of disturbance

Jag gillar verkligen upplägget i Lydia Davis bok Samarbete med fluga (eller Varieties of disturbance, den tjusiga originaltiteln). Det är en samling noveller, historietter, fragment och "närstudier" där de kortaste berättelserna är någon enstaka mening lång och den längsta närmare sjuttio sidor.
Jag älskar fragment, och jag älskar hur otroligt skilda ämnen Davis tar upp, det är referenser till Kafka (eller snarare, vad beträffar just Kafka, en hel novell om honom och hans förberedelser när han ska bjuda Milena på middag - underbart), Beckett och Proust, det är ett långt utlägg om två äldre damers liv och vitalitet (där kvinnan som hamnat i skymundan och inte riktigt får vara med i närstudien verkar vara den mest intressanta), det är fragment om flugor, det är dagboksanteckningar från Cape Cod, tid som plockas isär och sätts ihop igen så att man förstår att man faktiskt hinner titta på tjugo skulpturer på en timme, det är... ja, det är massor. Och jag tycker om det, det är en sådan bok jag själv skulle vilja skriva någon gång i mitt liv, jag som är tokig i att skriva fragment. Mycket känns improviserat så att säga, bara snabba anteckningar, och det är underbart.
Visst. Det är ingen ny favoritbok. Ibland blir jag uttråkad (speciellt när det gäller närstudierna, som förvisso är lustiga men ganska långdragna), alla berättelser är inte min kopp te. Men det är just det som är så roligt med boken, den rika variationen, fantasin, hur konventionerna om hur en novell "ska" se ut bryts. Det är inspirerande. Jag läste att det var hennes fjärde novellsamling (dock den första som blivit översatt till svenska), jag är väldigt sugen på att läsa vad mer hon har skrivit.

"Jag tittade ner på gatan från mitt fönster. Solen sken och butiksägarna hade kommit ut för att stå i solvärmen och titta på folk som gick förbi. Men varför höll butiksägaren för öronen? Och varför sprang människorna på gatan som om de vore jagade av en fasansfull vålnad? Snart var allt som vanligt igen. Det som hänt hade inte varit annat än ett ögonblicks vanvett när människorna inte stod ut med frustrationerna i sina liv och gav vika för en underlig impuls."

Nocturno de Chile

Min syster hade hypat denna kortroman för mig, detta tunna textblock nästan helt utan andningspauser där allt bara flyter på i en förunderligt stilfull organiserad röra. Om natten i Chile av min och systers gemensamma älskling Roberto Bolaño.

Señor Bolaño

Fader Sebastián Urrutia ligger på sin dödsbädd, han minns sitt liv, sina vänner, sina uppdrag, poesin han skrev ("Min poesi hade alltid varit apollonisk, för att säga det med ett ord, men det som nu flöt ur min penna var snarare dionysiskt, om jag ska försöka beskriva det. Men egentligen var det ingen dionysisk poesi. Inte demonisk heller"), litteraturen han kritiserade och upphöjde, mötet med Pablo Neruda, som han träffade genom sin vän, litteraturkritikern Farewell, begravningar ("Dagen efter gav vi oss av till kyrkogården. Farewell var mycket elegant. Han liknade ett spökskepp, men han var mycket elegant"), Sordello - vilken Sordello?, en författarinna vars make utförde illegala handlingar i deras gemensamma källare ("Visste ni vad Jimmy gjorde? Ja, fader. Har ni samvetskval? Som alla andra, fader"), han minns de veckor då han gav bland annat Pinochet lektioner i marxism och trodde att han skulle bli förkastad av sina vänner,  allt medan hans "åldrade yngling" står och kritiserar och skriker åt honom. Det är snyggt, det är charmigt, det är djupsinnigt, det är poetiskt, det är sorgligt, det är filosoferande, det är litterärt. Det är, med andra ord, Bolaño.

Den åldrade ynglingen, månne?

"Och jag: Gud finns överallt, också på de mest egenartade platser. Och Farewell: om jag inte hade så ont i magen och vore så berusad skulle jag bikta mig nu på momangen. Och jag: det skulle vara en ära för mig. Och Farewell: eller också så skulle jag ta och släpa med er på toa och sätta på er, så det blir gjort. Och jag: det är inte ni som talar, det är vinet, det är de här skuggorna som oroar er. Och Farewell: rodna inte så, alla vi chilenare är sodomiter. Och jag: alla män är sodomiter, alla bär en sodomit inom sig, inte bara våra landsmän, och en av våra plikter är att övervinna honom, besegra honom, få honom på knä. Och Farewell: ni talar som en som suger kuk."

"Det är påven och en tysk teolog som lugnt sitter och samtalar i ett av rummen i Vatikanen. Plötsligt dyker två franska arkeologer upp, mycket upphetsade och ivriga, och säger till hans helighet att de just varit i Israel och att de har två saker att berätta, en mycket god nyhet och en som nog får betecknas som dålig. Påven bönfaller dem att berätta genast, att inte hålla honom på halster. Fransmännen talar i munnen på varandra och säger att den goda nyheten är att de har funnit den Heliga graven. Den Heliga graven? säger påven. Ja, den Heliga graven. Utan minsta tvivel. Påven gråter av rörelse. Vilken är den dåliga nyheten? frågar han medan han torkar tårarna. Att vi inne i graven hittade Jesu lik."

Nazistlitteratur i Amerikorna

...eller Nazistlitteratur i Amerika som den egentligen heter på svenska, en bok av Roberto Bolaño som jag haft höga förväntningar på sedan jag hörde talas om den (titeln jag såg var på engelska, Nazi literature in the Americas vilket förklarar varför jag jämt tänker titeln som jag gör). Jag älskar Bolaño och upplägget lät intressant, en samling fiktiva biografier om högerextrema författare i Latinamerika och Nordamerika.
Man får läsa om Edelmira Thompson som träffar Hitler, och dottern Luz som skattar sitt fotografi på sig själv som spädbarn i Hitlers armar högt, den skrivande, alkoholiserade Luz, olyckligt förälskad i Claudia.
Här finns sportfanatiker och imitatörer med flera olika personas som motsäger varandra, mördare som skriver dikter i luften med sitt flygplan, katolska feminister, beresta kvinnor, framgångsrika författare, bespottade poeter och medlemmar i det ariska brödraskapet.

Boken är indelad i olika stycken med namn som "Familjen Mendiluce", "Belästa och beresta kvinnor", "Trollkarlar, legosoldater, eländiga", "Max Mirebailas tusen ansikten" och "Epilog för monster". Mitt favoritstycke är det som heter "Föregångare och upplysningens fiender", jag älskade språket och på något sätt kändes detta extra Bolañoskt så att säga. De långa, beskrivande meningarna och de lakoniska små kommentarerna...
Romanen är mycket bra, om än aningen ojämn. En del livsöden fångar inte mitt intresse och känns utdragna, bland annat det om "Fetknoppens" öden och äventyr - kanske är det helt enkelt det faktum att denne "Fetknopp" är lite för intresserad av fotboll för min smak. Helheten är dock väldigt intressant, och jag gillar att läsa om hur och varför karaktärerna dras till nazismen - några har högerextrema föräldrar, andra börjar som stalinister och andra går med i fängelsets ariska brödraskap för att klara livhanken, i många fall får man ingen förklaring alls och man hade knappt vetat deras politiska åskådning om det inte vore för att de var med i en bok vid namn Nazistlitteratur i Amerika.

En ung Roberto

"År 1980 utkommer romanen Grymhetens advokat med en besynnerlig dedikation: Till min italienske vän, den okände soldaten, som fallit offer för skrattsalvor."

Sjukhuslektyr

Titti är tillbaka efter ett år av vedervärdighet. Och idag kom jag hem efter en elva dagars sjukhusvistelse. Min koncentration är tillbaka. Jag läste knappt alls under ett helt år, men det har jag tagit igen. Under de knappt två veckorna jag låg inne hann jag med tolv böcker. Därför börjar jag med små minirecensioner av lite av vad jag har läst.

Alternativet av Karolina Bång var befriande att läsa. Ett seriealbum som tar upp tvåsamhetsnormen, heteronormen och andra normer samt de ofta bedrägliga självhjälpsböckerna. Det var en mycket god vän till mig som lånade ut boken till mig, hon tänkte att det kunde vara skönt att läsa något satiriskt riktat mot just självhälp och liknande när man mådde som jag. Och det kunde jag definitvt hålla med om. Jag som dessutom drömmer om detta alternativ, alternativ till tvåsamhetsheteronormen.

Samma person har jag pratat om Egalias döttrar av Gerd Brantenberg med, men det var inte henne jag lånade den av, utan min kära syster som kom in med en liten trave böcker jag kunde ha bredvid min sjuksäng. Jag hade velat läsa Egalias döttrar länge, men jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av den. Min första tanke var; fan vad flummig den är. Och välskriven är den inte. Och dåligt korrekturläst var den också, men det är ju inte Brantenbergs fel.
Men visst. Det är ju ett viktigt ämne, och anti-feminister borde definitivt läsa den. Men något litterärt storverk är den inte, även om jag absolut inte tyckte illa om boken. Den var bara så hoppig. Från den ena händelsen till den andra. Först vill huvudpersonen Petronius ha en dykardräkt för män. Det verkar som det ska bli en stor grej, mamman pratar om den och den tillverkas trots protester. Sedan får Petronius den, använder den aldrig och sedan nämns den inte igen. Och sådant. Och helt plötsligt är de aktivister och sedan protesterar de och sedan går de på gaybar...
Det är som att Brantenberg vill få med allt, allt, allt. Men i alla fall, trots allt, boken är läsvärd.

Min ovan nämnda vän lånade ut ytterligare ett par böcker (som jag tänker tala om vid ett senare tillfälle), en av dem var Vinden är min mor av Bear Heart och Molly Larkin. Vännen hade själv inte läst den, det var hennes yngre syster som sagt att hon fått en "mysig känsla" av den.
Det är en äldre herre som skrivit den, en nordamerikansk indiansk medicinman som blandar anekdoter från sitt liv med allmän livsvisdom. Och systern hade rätt; det är mysigt att läsa medicinmannens visdomar. Dock ger den mig lite Weldschmertz. Om bara västerlänningar inte levt i ett ekorrhjul, om vi bara levde enklare och mer i samklang med naturen... Ja, på detta år jag varit borta från bloggen har jag utvecklat mina tankar om hur livet bör levas, och jag vill helst rymma iväg med några goda vänner och skapa en stam som livnär sig på vad naturen kan ge. Drömmar, drömmar...

Och så kommer Bolaño, min älskade Roberto. Det var så längesedan jag läste någonting av honom innan jag fick låna Amulett av min syster. Denna stream of consciousness-aktiga roman om Auxilio, inlåst på en damtoalett på ett universitet för att undfly den mexikanska arméns ockupation av universitetet. Så bra den är! Så underbart språk Bolaño alltid har, så bra allt flyter ihop... och huvudpersonen Auxilio tycker jag verligen om. En lång, smal dam som "skrattar konspiratoriskt" genom att hålla för munnen då hennes fyra framtänder saknas. Modersgestalt åt den unga mexikanska poesin. Och Arturo Bolano, en av huvudkaraktärerna i min älskade De vilda detektiverna och hans vän Ernesto San Epifano får vara med. Dessutom kände jag ju redan till Auxilio från just De vilda detektiverna där hon bland annat berättar om sina tolv dagar på universitetets damtoalett.

27

Jag gav min syster ett teaterbesök i julklapp, 27, som är en teaterkonsert som spelades på Hipp i Malmö och handlade om sex rockstjärnor från "27-klubben" - Brian Jones, Amy Winehouse, Curt Kobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.
Jag vet inte vad jag förväntade mig, men Scheisse vad bra det var. Helt galet kreativt, underbara sångprestationer, ångestfyllt och obehagligt och med döden ständigt närvarande. Döden, som även var en karaktär, spelad av Lindy Larsson (som jag för övrigt älskar älskar älskar). Han har en otrolig karisma, jag älskar hans röst, och han utstrålar så mycket charm att man nästan drunknar, trots att hans roll här var obehaglig och liksom sleazy.
Alla rockstjärnorna var också riktigt, riktigt bra. Brian Jones spelades av en kvinna, Winehouse av en man, Kobain av en kvinna (alla var otroliga, men hennes röst var bara så djäkla bra), Jim Morrison av en man, Janis Joplin av en kvinna och Jimi Hendrix av en man. Jag gillade det, att skådespelarna inte begränsades av sitt kön och könet på den de spelade. Mari Götesdotter var för övrigt så lik Brian Jones att det nästan var obehagligt.
Min syster (som är väldigt intresserad av rockmusik, hennes favoriter ur 27-klubben är Robert Johnson och Brian Jones... mina med) var lika nöjd som jag (som inte kan överdrivet mycket om modern musik, men blev väldigt inspirerad här) var. Och det var ju nästan det viktigaste.

Favoriters favoriter

Jag tycker att det är väldigt roligt och inspirerande att läsa de böcker som inspirerat och älskats av mina favoritförfattare - det känns liksom som att man har ett band med dem när man läser något som man vet en viss författare förälskat sig i. (Därför vet jag inte varför jag inte har tagit mig tid att läsa Oscar's books av Thomas Wright, om Oscar Wilde förstås.) Jag såg redan fram emot att läsa The private memoirs and confessions of a justified sinner av James Hogg, men efter att ha fått veta att det var en av André Gides favoriter känns det ännu mer lockande, Flaubertläsningen blir extra mysig när jag vet att han var en av Kafkas favoriter, och så vidare.
En modern författare som jag tycker har utmärkt smak är min krypa-ihop-i-ett-hörn-favorit Dennis Cooper. En del titlar på hans lista förvånade mig inte det minsta, det kändes exempelvis nästan självklart att han gillar Jean Genet, Sade, Bataille, Bret Easton Ellis och JG Ballard. Jag har länge varit nyfiken på Infinite jest, så det är roligt att se den på Coopers lista, och han har nämnt en av mina absoluta älsklingsböcker, André Gides Falskmyntarna. (Här är hela listan.)

HBTQ-kanon

Jag är hemma från påskfirandet i mitt familjehem, en trevlig helg med oproportionerligt mycket sömn för min del (det gjorde nog mig gott!). Jag vill skriva en massa glada utrop om André Gide (hans brevväxling med Dorothy Bussy i boken Selected letters of André Gide and Dorothy Bussy är fantastisk och inspirerande), men jag ska lugna mig lite, det finns annat än Gide.
Jag tänker på kanoniserade böcker, och undrar vad som skulle kunna vara "top 100" när det kommer till HBTQ-litteratur. Vissa böcker och författare är givna; Wilde, Genet, Woolf, Rimbaud, Hall, Gide, Mann, Isherwood, Lorca... men detta är ju författare som skrivit klassiker. Vilken modern litteratur skulle platsa och vilken skulle inte det, vad är framtidens klassiker, så att säga? Dennis Cooper, Jeanette Winterson och Sarah Waters hade definitivt platsat i min kanon i alla fall. Förmodligen skulle även Michael Cunningham passa på en sådan lista, trots att han aldrig hänfört mig (allt jag läst av honom har varit välskrivet, men inte gett mig någon större upplevelse - Timmarna är trots det fin och jag förstår att folk älskar den).
Jag har en bok vid namn The gay canon av Robert Drake, som innehåller allt från antika skrifter till nittonhundranittiotal, men här används ordet "gay" bara till män - "Great books every gay man should read" är undertiteln. Absolut en intressant och bra samling, men jag hade även önskat läsa något mer enhetligt där kvinnor, bisexuella och transpersoner fått ta plats. Det är ju alltid lite kontroversiellt att lista "god" litteratur, men det är ofta bra riktlinjer även om man förstås inte alltid håller med om allt.

Och - åh - jag har inte 49 Gideböcker utan 50! Jag hade helt glömt bort att räkna med hans adaption av Kafkas Processen. Hurra!

Brev till en bokhandel

Jag har velat läsa Helene Hanff Brev till en bokhandel ett tag, och nu har jag trött-läst den lilla boken. Den passade bra som tröttläsning, tunn och trevlig som den är. Det är en äkta korrespondens mellan amerikanskan Helene och en bokhandel i England, främst ägaren Frank. Helene köper böcker och är sådär lite oförskämd med glimten i ögat, Frank ger intrycket av en intelligent, artig brittisk gentleman.
Jag vet inte varför, men jag har lite fördomar. Jag tänker att det är en sådan bok som folk blir helt till sig av, åh, så gemytligt, brev till en brittisk bokhandel, åh, britter och böcker, åh, åh, alla som älskar böcker borde... Det är ett par korta brev liksom, knappast något att spilla ut sin själ över. (Jag har alltid gillat långa, intima brev som spritter av personlighet.)
Jag är nog mest trött, egentligen. Men det var definitivt trevlig läsning.

Lednahkob ne llit verb

Jag kan inte skriva ordentligt, jag är bergtagen

Jag är så glad! Jag har äntligen läst den där boken jag har drömt (vackra) drömmar om två gånger; We have always lived in the castle av Shirley Jackson. Och. Alltså. Wow. Den var verkligen något alldeles speciellt. Stämningen var suggestiv, tryckande, febrig, neurotisk, eerie, som titeln. Det är hela tiden något som ligger och pyr och bubblar under ytan, något som vill komma upp - något som kanske egentligen inte uppenbarar sig heller, utan är kvar och trycker och skapar ett otroligt mysigt och behagligt obehag. Den var allt vad jag förväntade mig och samtidigt inte vad jag förväntade mig. Det kommer att ta lång tid att sluta tänka på det här. Jag rekommenderar den så varmt. Jag måste äga den.

För övrigt tänkte jag mig bokens båda systrar, Merricat och Constance, som två dockliknande varelser. Merricat som en sliten, hålögd, rufsig och lite smutsig trasdocka, Constance som en rosenkindad, ljuv, ljuvlig porslinsdocka. Och jag tänkte mig dem dessutom med så brittiska dialekter och i en miljö så engelsk att det nästan känns absurt att det är en amerikansk bok. Mitt huvud vägrade liksom inse det, trots att allt egentligen borde ha känts ganska amerikanskt.

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh no, said Merricat, you’ll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep!

Chicago Poems

Jag fick låna Chicago Poems av Carl Sandburg av min syster när jag varit och hälsat på i familjehemmet denna helg. Den verkar fantastisk:

I know a Jew fish crier down on Maxwell Street with a
voice like a north wind blowing over corn stubble
in January.
He dangles herring before prospective customers evincing
a joy identical with that of Pavlova dancing.
His face is that of a man terribly glad to be selling fish,
terribly glad that God made fish, and customers to
whom he man call his wares, from a pushcart.

God Jr

Jag kom att tänka på en bok jag läste för ett par år sedan. God Jr av Dennis Cooper.
Jag och Cooper har ett komplicerat förhållande fyllt av kärlek, äckel, skönhet och ilska. Jag brukar likna hans författarskap vid en drog, man blir skadad men suktar samtidigt efter mer. Hans böcker är proppfulla av sex och supergrafiskt sex och blod och död och jättemycket död och kroppsvätskor och moraliskt klandervärt beteende. Dock inte God Jr. Möjligtvis den sista punkten men jag kan inte gå i god för det. I alla fall, så är denna bok otroligt annorlunda från allt annat jag läst av Cooper. Om hans författarskap är en drog får den här romanen symbolisera den konstiga avtändningen. Det är kanske tur att det är den enda bok av Cooper som jag läst men inte äger själv.
Jag förstod mig nämligen inte på God Jr. Och jag förstod den inte. Kanske fanns det ingenting att förstå. En pappa som har förlorat sin son röker på och spelar ett videospel som sonen varit besatt av innan han dog. Och det är väl egentligen det hela. Jag kände mig avskärmad när jag läste den. Avskärmad men ändå nyfiken på vart allt skulle leda, när och hur allt skulle braka samman. Det hände inte. Boken tog bara slut.

En fågel

Liv och Voltairine

Nu har bokrean börjat, och det var väl egentligen inte extremt många titlar jag var intresserad av; mycket skönlitteratur som ändå finns till billiga priser i pocket och så vidare. Men Liv Strömquists Einsteins fru var med i rean, det album av henne (förutom Drift) jag inte hade läst, så det blev i alla fall mitt för sextionio kronor. Tjohej.
Liksom allt annat jag läst av henne var det smart humor där skrattet ofta fastnar i halsen: men här fanns det ändå mer utrymme för glädje och inspiration. Historiska kvinnor har inte bara varit förtryckta och/eller levt i skuggan av sina makar eller (manliga) älskare.
Ett exempel: Den fransk-amerikanska anarkisten Voltairine de Cleyre. Det var väldigt roligt att det fanns en serie om henne. Den kvinnan var bara så fruktansvärt cool. Hon sade vad hon tyckte, även om kontroversiella ämnen (betänk att hon levde på artonhundratalet samt det tidiga nittonhundratalet). Hon hycklade inte. Om bröllop sade hon: "Jag tycker att kyrkoäktenskap är ett sjukt sätt för prästen att blanda sig i människors individuella affärer. Att få någon att lova 'tills döden skiljer oss åt' är att göra den fria människan till sin slav under sina nuvarande känslor för resten av livet."

Voltairine

Höga förväntningar

Hamrelius (min favoritbokhandel som inte är ett antikvariat i Malmö) säljer ut en del engelska titlar väldigt billigt. Jag tänkte egentligen inte köpa någonting, men så såg jag en bok för 39:- vid namn The Bells skriven av Richard Harvell. Jag hade aldrig hört talas om den tidigare, men den såg så fin ut och handlar bland annat om opera, och när jag bläddrade i den fick jag i alla fall intrycket att den skulle vara fint skriven. Jag läser om den på amazon nu och mina förväntningar stiger ännu mer.

"...but he [huvudpersonen Moses] falls under the power of a man who will do anything to preserve Moses' angelic voice forever" står det på baksidan. En (inte så) vild gissning: kastration?

Utgåvan jag köpte

Haunted

Chuck Palahniuks Haunted fortsatte att vara otroligt märklig, inside and out. Och så innehöll den massor med saker jag har i färskt minne från Listverses listor. Lustigt då att jag faktiskt lärde mig om boken på just den sidan.
Listan handlade, för övrigt, om "disturbing novels" och den var nummer ett. Jag tyckte inte att den var så farlig på det viset, då mer, som sagt, underlig (jag har fortfarande inte bestämt mig för om det är på ett bra eller dåligt sätt) och ganska så äcklig här och var (speciellt den mest kända berättelsen, Guts). Och då det är Palahniuk som skrivit förekommer det en hel del samhällskommentarer och svart humor.
Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt.
Jag känner att den inte lämnade ett så stort avtryck, vilket förmodligen är anledningen till att jag har blandade känslor och svårt att sätta fingret på vad jag tycker och på boken i sig.

Nåväl...

Den där Chuck

Jag läser Haunted av Chuck Palahniuk. Det är en märklig skapelse.
En mycket märklig skapelse. Den består av en massa berättelser från en massa jättekonstiga författare som är semi-frivilligt instängda av en jättekonstig farbror som tydligen inte är en jättekonstig farbror i ordens egentliga mening, utan bara jättekonstig.
Gillar jag den eller gillar jag den inte? Jag är inte helt säker än. Jag tror det. Sort of. Fascinerande är den i alla fall. Passar feberyrandet.
Delar av den är i alla fall en rätt bra bantningsmetod om man känner för sådant. Jag menar: det finns en anledning till att en av karaktärerna kallas Saint Gut-Free.