Nunna, fruga eller hora?

Career opportunities, the ones that never knock... Förvisso fanns det ju kanske inga större möjligheter att bli karriärskvinna under renässansen. I Pietro Aretinos bok Samtal med undertiteln Nunnornas liv - De gifta kvinnornas liv - Skökornas liv (utgiven på Vertigo förlag) är det dessa tre valmöjligheter som diskuteras för huvudpersonen Nannas dotter, som passande nog heter Pippa.
Nanna, som har provat på alla dessa sysslor, sitter under ett fikonträd och samtalar med väninnan Antonia under tre dagar. Hon börjar med att prata om sitt korta liv som nunna - och ingen särskilt kysk sådan, det berättas om onani med sexleksaker, voyerism och orgier. När hon kommer till de gifta kvinnornas liv blandas Nannas egna anekdoter med berättelser om människor hon träffat eller hört talas om - det är otrohetsaffärer, en trettioetta som inte har någonting med kortspel att göra, falkspel, en hel massa sex. Hon berättar med en grovkornig och burlesk humor, och människorna sätter sig i alla möjliga och omöjliga situationer, oftast mer eller mindre absurda. Väninnan Antonia kommer mest med lakoniska kommentarer och roade eller chockerande utrop.
Nanna är i princip ensam huvudperson i delen om skökorna. Hon var mycket åtrådd, och män färdades länge för att få ta hennes (sedan länge svunna) oskuld. Massor med män, massor med sex, massor med fantasifulla historier...
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om boken, om jag tycker att den är bra eller inte. Den är definitivt underhållande. Uppfriskande på något vis, med de skurkaktiga, kåta kvinnorna, även om jag aldrig skulle få får mig att kalla boken feministisk på något sätt. Det är trots allt en bok skriven under renässansen. Av en man. Och jag gillar att Nanna på flera sätt är ett riktigt svin som stjäl, bedrar, dräper och ljuger. En usel förebild gör ofta en rolig karaktär. Rolig som i att läsa om alltså. Fast hon är ju ganska rolig, Nanna, liksom den mer fåordiga Antonia.
Tja... Summan av kardemumman är väl att jag inte har hittat någon ny favoritbok, men det är definitivt god nöjesläsning.

Snyggt omslag!

Jag är Mercutio

En vän berättade om hennes konto på sidan boktipset, och sade att när hon skrev vilken bokkaraktär hon liknade så valde hon "Ödmjukt arrogant som Stäppvargen", vilket fick mig att börja fundera på vilken karaktär jag i sådana fall var. Jag känner igen mig i Grantaire från Les Misérables - den cyniske drinkaren som ömsom skämtar och ömsom har ennui, spleen och allt vad det kan vara. En raljerande ung herre.

Mitt alter-ego

Jag känner även igen mig aningen i Basil Hallward från Dorian Grays porträtt, han är kreativ, snäll (förr var jag ofta för snäll), passionerad men kan även verka lite timid, men det kändes ändå inte helt... Det kändes som att något fattades från blandningen mellan Grantaire och Basil.

Mitt alter-ego

Men så kom jag på det: Mercutio från Romeo och Julia! Han gör en massa sexuella innuendos, han är ganska pervers (kanske mer i teorin än i praktiken, liksom jag), och pratar lite skit om heterosex och verkar rätt queer i allmänhet (jag hade en period i mitt liv då jag hade sexual aversion syndrome, och då var det just heterosex som gjorde mig obekväm). Han är kvick och gillar att ha roligt, men är dessutom cynisk och lynnig, ja, lite labil. Han kan även vara vältalig och poetisk (som i monologen om Queen Mab, där både hans poetiska och cyniska sida skymtar fram). Han är intelligent men fattar dåliga beslut. Hans lynne skiftar häftigt, från glädje till melankoli - han tycks vara bipolär (och gissa vad som kom fram under min sjukhusvistelse). Han har även ett hett temperament - reta inte upp honom! Till och med galghumorn delar vi, när jag mår riktigt uselt har jag extra mycket sådan, och Mercurio hinner med ett sista utslag av galghumor innan han dör:  "Ask for me to-morrow, and you shall find me a grave man."

Mitt alter-ego

Så är det. Jag är en blanding mellan Mercutio, Basil Hallward och Monsieur Grantaire. An unholy trinity av queera män som jag delar vissa egenskaper med.

Dante

Per me si va ne la città dolente,
per me si va ne l'etterno dolore,
per me si va tra la perduta gente.
Giustizia mosse il mio alto fattore;
fecemi la divina podestate,
la somma sapïenza e 'l primo amore.
Dinanzi a me non fuor cose create
se non etterne, e io etterno duro.
Lasciate ogne speranza, voi ch'intrate'.

Silke

Silke av Alessandro Baricco, alltså den tunna lilla boken om en fransman som handlar med silkesmaskar. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den, tänkte väl mest att det nog är en läsvärd bok, varken mer eller mindre, och utgår man från att dessa var mina förväntningar hade jag delvis rätt. Silke var läsvärd, men lite mer än så ändå. Det var behaglig läsning, språket var fint och liksom... stillsamt. Man lärde inte känna någon och det behövdes egentligen inte, det var inte karaktärsbeskrivningen som drev berättelsen framåt, utan snarare en känsla. Upplevelsen kändes lättflytande, svävande. Flyktig på något vis.

Något slags julinlägg (med litteratur) och två dödsårsdagar

Jag var tvungen att sticka ut och köpa de sista julklapparna idag och jag hade verkligen, verkligen, verkligen ingen lust eller ork. Och det är två dagar tills julafton och det finns inte den minsta lilla julstämning yrandes runt i min kropp. Jag försöker bota det med lite julmusik, den där listan från igår. ("Stick your christmas up your arse, ho ho,fucking ho!" som Monty Python sade.)Men den infinner sig inte, och lär inte göra det förrän vid glöggdrickandet på julafton - det var nämligen så det var förra året. Och förra igen.

Men shoppingen gick bra. Jag lyckades hitta presenter till alla efter något telefonsamtal med systern, vi brukar nämligen slå ihop summan och köpa julklappar tillsammans. Så att folk kan få lite dyrare presenter från en student (jag) och en gymnasist (systern).

Sedan tyckte jag så synd om mig själv att jag begav mig till Emmaus secondhand för att skämma bort mig själv lite. Hittade en jättefin slags grön och mönstrad kavaj med puffiga axlar/ärmar och tjusiga knappar. Känner mig som Guildenstern eller kanske Rosencrantz - men nej jag är ju Guildenstern (Hamlet, Rosencrantz and Guildenstern are dead). Och med ett par knäbyxor och långa strumpor till hade jag känt mig som en vän till Oscar Wilde. Ett plagg med många möjligheter alltså! Jag kan även känna mig som en historisk greve. Tyvärr är den lite för stor, kavajen alltså, inte greven. Men äsch.

Stor kavaj, liten greve, vedervärdig bildkvalitet

Jag hittade även lite böcker. Som Silke av Alessandro Baricco. Det är en sådan där liten tunn djäkla bok som ska vara sådär "förförisk" och "vacker". Om den inte är bra kommer jag i alla fall inte ha slösat mycket tid på att läsa den - 120 sidor

Idag var det för övrigt tjugotre år sedan utmärkte Samuel Beckett dog, och tio år sedan underbare Joe Strummer dog. Drick deras skål och må de fortfarande vila i frid!

Beckett

Strummer (älskade!)

Lascia ch'io pianga

Vackert! Och en stilig karl.

Katarsis i sin renaste form

De Imperfekta

Just nu håller jag på med Tom Rachmans De Imperfekta. Jag hade rätt höga förväntningar på den, dels för att jag hört väldigt bra saker om den - fina recensioner, och det lät intressant med temat (en tidnings uppgång och fall, med berättelser om människorna som jobbar där). Och dels påminner omslaget lite om Miguel Syjucos Ilustrado, vilket måste ha gjort någon koppling mellan de båda verken i mitt undermedvetna - jag älskade alltså Ilustrado.
Så jag måste ju medge att jag är aningen besviken. Jag har bara sjuttio sidor kvar, så jag har inte förhastat mig när jag säger att boken inte är vad jag hade förväntat mig. Jag hade förväntat mig något mer enhetligt, något mer litterärt, något med lite mer djup. Det är en bra bok. Varken mer eller mindre. Vissa av berättelserna, anekdoterna, novellerna eller vad man ska kalla dem fastnar, bland annat den om tidningens unge korrespondent i Kairo och den om redigeraren som känner sig så misslyckad.
Men i det stora hela får jag känslan av "strandläsning", (förvisso avskyr jag att ligga och svettas på stranden, jag läser aldrig där... förvisso har jag inte varit på en strand på flera år annat än i flaneringssyfte, men när jag i mina tonår faktiskt läste på stranden nerkletad med massor med solkräm för att behålla min bleka hy och med en enorm solhatt på huvudet blev jag så störd av värmen att jag inte kunde koncentrera mig på boken, men nog om detta) alltså en bok man läser, tycker är ganska bra men inte tänker på långt efter läsningen.
Det finns tyngdpunkter. Ensamhet och vilsenhet. Men alldeles för mycket klichéer, ibland blir det ytligt, det är för mycket otrohetsaffärer och märkliga förhållanden hit och dit. Jag blir trött. Jag blir inte tillräckligt berörd. Språket är... det är inte dåligt, inte alls, men det är... alldagligt. Så, visst är den läsvärd, men jag kan inte på rak arm rekommendera den.

Tillägg: Dock kan jag på rak arm rekommendera det sista kapitlet om tidningens unge chefredaktör Oliver. Det är faktiskt hur härligt som helst. Vore hela boken lika bra skulle jag uppskatta den betydligt mer!

Catullus

Jag älskar Catullus. Men han verkade likväl skapligt galen. Ur översättningen från 2007, Dikter om kärlek och hat:

15.
Härmed anförtror jag till dig, Aurelius
honom jag älskar mest. En blygsam bön blott:
om du någonsin känt en längtan
efter något du älskar kyskt och orört,
då beskyddar du trofast pojken åt mig,
inte från folk på stan, som där på stan
driver kring hit och dit i egna tankar,
nej, för dem hyser jag alls ingen rädsla,
det är dig han ska skyddas från och din kuk,
ytterst farlig för alla sorters pojkar.
Härja fritt med den var du vill och önskar
och hur mycket som helst när du får chansen:
men rör inte den pojken, vill jag be dig.
Ty, om du av din ondsinthet och kåthet
frestas till ett så skamligt dåd, din usling
att du lägger försåt och kniper honom,
ve dig stackare, då är du förlorad,
då ska du stoppas full med fisk och rötter
genom häcken, och med hopbundna fötter.

(Snacka om att ta ut saker och ting i förskott!)

16.
Jag ska knulla er jag i mun och arsle,
dig, Aurelius, och din fjolla Furius,
ni som inbillar er att jag är okysk
därför att mina dikter är så fräcka.
Visst, en diktare bör helst vara syndfri
själv; med dikterna är det annorlunda.
De får sin elegans och rätta krydda
om de är lite vågade och fräcka
och förmår sätta fart på det som kittlar
inte ungdomen men de ludna karlar
som har svårt att få fart på sina lemmar.
När ni läste om många tusen kyssar,
trodde ni då att jag var mindre manlig?
Jag ska knulla er jag i mun och arsle.

(Kallar ni mig okysk!? Jag ska fan knulla er i mun och arsle för det där! Jag är hur kysk som helst!)

Dante

Nu dagen led, och mörkret, som föll på,
tog mödans tyngd från varelsernas skara.
Och jag allenast redde mig att gå

i kamp mot vekhetens och vägens fara
den kamp, som nu med trofasthet jag går
att här i min berättelse bevara.

O höga genius, giv att kraft jag får!
I sångmör hjälpen! Minne, som har skrivit
vad jag sett, se till vad du förmår!

Ur Dantes Den Gudomliga komedin, Helvetet

Och mitt favoritkonstverk: Bouguereaus Dante och Vergilius i helvetet.

Ytterligare en tematrio

Från Lyran. Om resor. Hon skriver:

Berätta om tre böcker som ni förknippar med resor.

1. De vilda detektiverna av Roberto Bolaño - såklart! Det reses otroligt mycket i den boken. Titelns detektiver reser och letar efter Césarea, en försvunnen äldre poetissa. Och dessa detektiver, poeterna Ulises Lima och Arturo Belano, reser mer än så. De reser och reser och reser. Otroligt många människor har sitt att säga om dessa excentriska män. Vilket förmodligen innebär att det finns en vild detektiv beredd att söka upp dessa nästan mytomspunna herrar. En alldeles, alldeles, alldeles jätteunderbar bok. Språket. SPRÅKET.

2. Kapten Corellis Mandolin av Louis de Bérnieres är som en enda lång resa i tid och rum, man träffar massor av människor, man lär inte känna alla på djupet men alla har de något att säga. Även om slutet inte var riktigt min kopp te är det en helt underbar roman med ett otroligt stilfullt språk.

3. Svartvintern av Marianne Cederwall får mig att vilja resa. Egentligen får alla böckerna i den serien mig att vilja resa, men speciellt Svartvintern eftersom jag vill åka långt upp i Kiruna och bo i en liten stuga och bara koppla av när stadslivet blir för jobbigt. (Det vore underbart. En lägenhet i en stad och en stuga i skogen/vid havet). Cederwall har en underbart kreativ fantasi, böckerna är så fyndiga och speciella med härliga karaktärer (min favorit är Hervor, Lapplandshäxan). Jag blir nästan avundsjuk! Jag vill också skriva så att Sverige (Gotland och Lappland i Cederwalls fall) känns exotiskt!