Ingeborg Björklund

Jag hittade en väldigt fin bok från 1933 i källarbiblioteket - Dikter om folket och friheten - som känns som ett storasyskon till den (relativt) nyutkomna Hatets sånger på Vertigo förlag. De har flera dikter gemensamt, bland annat just Leon Larssons Hatets sång. Och så fanns denna fortfarande aktuella dikt (det är ett utdrag) av Ingeborg Björklund:

Hör och vet,
du patriarkatets bäste profet,
att sjunger de dina ditt högljudda lov,
mig binder du ej vid ditt ärade hov!
Ditt blåsande munväders brak har du fått
från manväldets tid, då kvinnan allt smått
var tillmätt av manliga nävars regim
och då kvinnans roll var en blyg pantomim.
Sjung, om du vill, de drickandes pris
om malt och humle på tusende vis,
och sjung om de gällande karlar som går
och det spädaste växande bullrande slår,
mig lockar du inte med sådana karlar,
som spriteldigt gnyr och "vårt land" försvarar.
Karlar har bullrat i långa tider
och bråkat i världskrig som ännu svider,
karlar har bräkt och gjort sig breda,
karlar har vi hört och sett till vår leda.

Den berömda kampen om boken versus filmen

"Läs boken istället!" är något en hör ofta. Och i flera fall, antagligen de flesta, stämmer det ju, att den litterära förlagan är bättre, men... Ibland är det inte så. Ibland har regissören satt sin alldeles egen knorr på berättelsen, gjort verket till ett slags samarbete mellan författare och filmskapare. Filmmakarna lyfter fram och belyser andra sidor av verket, eller gör helt enkelt en djäkligt bra story inspirerad av boken. Sedan finns det ju utmärkta, trogna filmatiseringar som gör boken i sig rättvisa, och då känns det mest som att återbesöka en kär vän när man ser filmen.
Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.

Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)

491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.

Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.

Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.

Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.

Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.

Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.

Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.

A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.

Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.

Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.

Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt.  Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.

Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.

Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.

Kvinnliga favoritförfattare

För att fortsätta på temat litteratur och kvinnor. Jag insåg, eller rättare sagt har jag insett det länge, att den stora majoriteten av mina favoritförfattare är män. André Gide, Oscar Wilde, Roberto Bolaño, Jean Genet, Lorca, och så vidare och så vidare. Så jag tycker att några underbara författarkvinnor förtjänar ett omnämnande. Sedan finns det ju massor av böcker som jag älskar som är skrivna av kvinnor, men där jag kanske bara läst en bok, samt författare jag känner på mig att jag kommer att älska men att jag måste läsa mer för att hon ska bli en favorit (jag tittar på dig, Elfriede Jelinek).
En trevlig sak, förresten, med den här listan är att jag insåg att mer än hälften av kvinnorna är queera. Fint!

Herta Müller. Den första bok jag läste av henne var Hjärtdjur, som jag fick av pappa samma år som hon fått Nobelpriset - 2009, då jag låg på sjukhus för första gången. Jag blev direkt hänryckt av hennes vackra språk, det är som poesi mitt i allt det hemska och realistiska hon skildrar. Hon blev väldigt snabbt en favorit, och den bästa boken av henne är i mitt tycke Andningsgunga, som jag beställde direkt efter att jag lånat den på biblioteket eftersom jag kände att jag var tvungen att äga den.

Gabrielle Wittkop. En annan författare med ett otroligt vackert språk. Barnahandlerskan är, som titeln avslöjar, en roman med ett otäckt ämne - barnprostitution på sjuttonhundratalet är ämnet, och trots att det är en omoralisk, oanständig och grym berättelse är det en ren njutning att läsa den. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker bäst om den eller om Nekrofilen, även den oanständig och njutbar, men med en slags ömhet som väcker sympati för den ensamme huvudpersonen.

Maria Gripe. Henne har jag nämnt en hel del på bloggen den senaste tiden. Hon var en av mina första favoritförfattare, jag älskade hennes barnböcker, men det var när jag läste Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn som jag verkligen kände att jag avgudade henne. Hon skriver vackert, hennes karaktärer är fantastiska och hon tar sina unga läsare på allvar genom att inte skriva simpelt och förenklat. Ett plus är att hon, genom några citat i ...och de vita skuggorna i skogen väckte mitt intresse för Oscar Wilde när jag var i tio-elvaårsåldern.

Sapfo. Definitivt den mest inflytelserika kvinnliga författaren! Trots att det inte finns mycket kvar av hennes diktning känner jag att hon är en favorit - det lilla som finns är nämligen underbart. Mitt intresse för henne väcktes som queer fjortonåring då jag glatt analyserade Gudars like på en lektion i svenska. Jag älskar hennes fragment, de är vackra i sig själva, och det är på något vis spännande att inte veta hur dikten var menad att se ut.

Sarah Waters. Jag älskar den finstämda, lugna stämningen i hennes böcker som även finns där vid mer dramatiska händelser. Jag tycker mycket om flirten med brittisk viktoriansk litteratur, men i lesbisk tappning. Kärlekshistorierna gör mig alldeles varm i hjärtat, och hon blandar glädje, sorg och allvar på ett väldigt fint sätt. Jag tror att Nattvakten är min favoritbok av henne, den utspelar sig dock inte på artonhundratalet, utan omkring andra världskriget.

Mary Renault. Hon är ytterligare en författare som, när hon beskriver kärlek, gör mig alldeles varm i hjärtat. Liksom Sarah Waters är hennes böcker historiska romaner och oftast queera. De flesta av Renaults böcker utspelar sig i antikens Grekland, och hon blandar kärvhet med skönhet. Min favoritbok av henne är Alexander, min härskare (vars översättning av Inger Edelfeldt jag nästan gillade mer än originalet av någon anledning), en otroligt vacker kärlekshistoria mellan den vackre, persiske eunucken Bagoas och Alexander den Store.

Karin Boye. En underbar författare som både ger mig en varm känsla och som jag blir ledsen av att tänka på, på grund av hennes sorgsna liv. Jag älskar hur varierat hon skrev - himlastormande vackra dikter, en obehaglig dystopi - Kallocain, en berättelse om förälskelse och förvirring - Kris. Åh, Boye...

Åh, Petronius, Petronius!

Jag har bara läst hälften av Hugh Sykes Davies surrealistiska verk Petronius, men känner mig redan alldeles frälst och vill citera det mesta. Den är, än så länge, alldeles underbart skruvad och känns som någonting jag hade kunnat skriva om jag ätit Stilnoct och bestämt mig för att inte sova på dem. (Vad lustigt ändå. Jag läser en bok av en Davis och därefter en av en Davies, och båda är böcker där jag finner karaktärsdrag från mitt eget skrivande, trots att böckerna skiljer sig väldigt mycket från varandra.)
Ja. Så. Det handlar om... Petronius. Som vandrar omkring. Och ser och upplever märkliga saker. Han blir vettskrämd av en örnfjäder som singlar ner på marken, han rycker i princip på axlarna åt underligheten i det faktum att en "dåres" mun egentligen är solnedgången - istället sitter han och njuter av synen, hänförd. Han hittar inga järtecken så han bestämmer sig för att skapa dem själv. Han tycker att varningsskyltar är för negativa, så han försöker liva upp dem lite, konsekvenserna gör att han bestämmer sig för att "aldrig befatta sig med varningsskyltar igen".

Lille Petronius

"Den gamle mannen insåg sitt misstag och gav sig i kast med andra metoder till avrådan. Han svimmade. Han lade sig på vägen där han förvreds av epilepsins mest fruktansvärda spratt. Han lutade sig över en grind och kräktes blod ända till gräset blivit alldeles hoptovat: stötte en spetsig flintsten i pannan: delade sina fingrar med en trädgårdskniv så att de blev till varsin liten hand, och delade återigen fingrarna på dessa till mindre händer, och så vidare ända tills han var i besittning av flera tusen händer och tiotusentals fingrar. Men Petronius förblev oberörd [...]"

Herr Hugh

Bara förordet gjorde mig alldeles upprymd. "Till dem som fann nöje i Milton och Thomsons Seasons när de gick i skolan: till dem som Shakespeare inte var bortkastad på: till dem som en gång tyckte om Shelleys tidigare dikter [...]" "Till dem som håller med Coleridge om att vetenskapen och inte prosan, är poesins verkliga antites, och som förmår upphäva sin misstro." "Till dem som besväras av sömnlöshet, och speciellt till dem som lever ett oönskat liv när de sover, och stiger upp efter vilan utan att ha fått återhämta sig med svetten efter nattens fasor fortfarande klibbig i pannan." Och så vidare. Underbart.

Uppdatering: Nu har jag läst ut den. Min uppfattning har inte ändrats. Jag vill äga boken. Och jag vill läsa mer surrealism. Och Satyricon. (Dvs, namnet Petronius förde tankarna åt det hållet. Inte för att jag inte ville läsa den innan. Det är en skam att jag inte gjort det än. Jag är inte en sådan som tycker att det finns böcker "man ska ha läst", men det är en bok som jag tycker att jag ska ha läst.)

Om man hade kunnat...

... ha ett passionerat förhållande med en film hade jag velat ha det med Poetens Blod av Jean Cocteau.

Godnatt, barn!

En bok att läsa på vintern

Efter att ha läst mycket om Michelle Pavers "arktiska spökroman" Evig Natt (i originalspråk det stiligare Dark Matter) såg jag fram emot att läsa den, speciellt eftersom många benämnt den som "väldigt läskig" och sagt/skrivit att man inte ska läsa den i mörkret, speciellt inte om man är någonstans där snön ligger tung. Jag hade höga förväntningar - och visst fanns det en del snö utanför mitt barndomshem så att jag kunde komma åtminstone lite i stämning med mörkret och den nordiska vintern.
Jag blev inte besviken. Inte alls. Evig natt är en mysigt obehaglig bok som följer den fattige och ensamme Jack Miller när han med ett par andra unga engelsmän (exempelvis tjocke, bufflige Algie och den vackre Gus som Jack faller hårt för) på en arktisk expedition. Med sig har de även en skara husky-hundar där jag tror att jag hade reagerat som Jack - jag är egentligen inte förtjust i hundar, men till slut, i ensamheten (som Jack får uppleva då Gus blir akut sjuk och Algie måste följa med honom) skulle jag nog, liksom Jack, tagit hundarna till mitt hjärta.
Jag älskar paranoian och skräcken som Jack känner när han är ensam. Ett krypande, klaustrofobiskt obehag. Är det han ser illvilligt eller är det bara ett eko från det förflutna? För det är inga hallucinationer, hur gärna Jack hade önskat att det var på det viset.
Rekommenderas! Läs den på vintern! Det är perfekt vinterläsning. Rädd blev jag inte, men jag kände ett tydligt obehag, vilket var otroligt mysigt. Kuslig är ordet. En annan anledning till att läsa boken är Jack. Jack är, som Gus skulle ha sagt, storartad (eller okey, för att använda Jacks mer jordnära jargong).

Mästaren och Margarita

Utdrag ur min älskade Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov:

Poeten hade förlorat en natt som de andra hade tillbringat med att festa och han förstod nu att den aldrig skulle komma igen. Han behövde bara lyfta blicken från lampan upp mot himlen för att inse att natten hade försvunnit utan återvändo. Kypare höll skyndsamt på att ta bort dukarna från borden. Katterna som strök omkring utanför på verandan såg nymornade ut. En ny dag höll obevekligt på att vältra sig över poeten.

Varför älskar jag Mästaren och Margarita så? Jo, för språket, de fantastiska formuleringarna. För de udda karaktärerna. För den vansinniga blandningen mellan vardagligt och drömskt, realism och fantasi. För mitt intresse för herr Pilatus. För stämningen.

Poetry Slam... med Lorca?

Jag har anmält mig till ett Poetry Slam i december. Det är lite annorlunda regler, man ska läsa upp en dikt som man inte själv har skrivit - det är "Döda Poeters Slam". Jag skrev till min syster att jag inte riktigt visste vad jag skulle läsa upp, och så skrev jag lite om de jag funderat på. Min syster kontrade då med ett fint rim för att hjälpa mig:

Gå inte runt med idétorka
Välj en vacker dikt av Lorca

Så då måste jag ju nästan göra det. Då kommer jag i alla fall inte bli frestad att läsa en snuskdikt av Villon eller Catullus: "Jag ska knulla er jag i mun och arsle..."

Hej! Välj en vacker dikt av mig!

Du sköna nya värld

Jag måste erkänna att jag inte har varit så intresserad av att läsa dystopier (jag vet inte var denna märkliga aversion för framtidsskildringar kommer från, men jag har nog ändå kommit över det mesta av den nu) förrän min syster  rekommenderade några. Jag fick låna Aldous Huxleys Du sköna nya värld av henne efter att ha fått höra mycket gott om den, och jag måste säga att jag tyckte om den. Språket är elegant och lätt att följa, historien intressant. Jag blev väldigt förtjust i karaktären Helmholtz Watson, en man som enligt den nya världens standard är för intelligent för sitt eget bästa.

Min favoritreplik kommer dock från John (kallad "Vilden" på grund av att han kom från en annan civilisation): "Men jag vill inte ha bekvämlighet. Jag vill ha Gud, jag vill ha poesi, jag vill ha verklig fara, jag vill ha frihet, jag vill ha godhet. Jag vill ha synd."

Lite översatt poesi

Lite poesi såhär en höstkväll. Min syster rekommenderade dikten för mig, det är en översättning av den norska dikten Til Ungdommen av Nordal Grieg. Översättningen är av Rod Sinclair och här kallas dikten Face the foe.

Faced by your enemies On every hand Battle is menacing, Now make your stand Fearful your question, Defenceless, open What shall I fight with? What is my weapon? Here is your battle plan, Here is your shield Faith in this life of ours, The common weal For all our children’s sake, Save it, defend it, Pay any price you must, They shall not end it Neat stacks of cannon shells, Row upon row Death to the life you love, All that you know War is contempt for life, Peace is creation Death’s march is halted By determination We all deserve the world, Harvest and seed Hunger and poverty Are born of greed Don’t turn your face away From needs of others Reach out a helping hand To all your brothers Here is our solemn vow, From land to land We will protect our world From tyrants’ hand Defend the beautiful, Gentle and innocent Like any mother would Care for her infant. Jag älskar denna tolkning av dikten, även om originalet också är otroligt fint. Här är en länk till originalet, en direktöversättning samt Sinclairs översättning.

Orphée av Jean Cocteau

Orfeus kom i mitt brevinkast.
Det blev våldsamt kladdigt.

Förlåt. Jag är förkyld. Jag är inte mig själv.

Cocteaus filmkonst (och hans författarskap och bildkonst) är fantastisk, och nu har jag äntligen den kompletta "Orfeustrilogin" av Cocteau - Poetens blod, Orfeus och Orfeus Testamente som de heter på svenska. Rekommenderar dem väldigt, väldigt varmt. Min personliga favorit är Poetens Blod (som för övrigt känns aningen distanserad från de andra filmerna, nu var det förvisso alldeles för länge sedan jag såg den, och jag måste erkänna att jag bara har sett den en enda gång) som är visuella orgasmer, ögongodis om man vill ha ett lite mer oskyldigt uttryck, mums för ögonen om man vill ligga lite i mitten och... ja. En otroligt vacker film helt enkelt.
Å andra sidan är det inte helt enkelt att välja favorit. Alla tre filmer har rent sublima moment! Jag älskar verkligen Cocteau. Älskar. Passionerat

Från Poetens Blod. Vackert, vackert och alldeles galet.

Från Orfeus. Även det en otroligt estetisk film

Och här är en bild från Orfeus Testamente, föreställande Cocteau själv. Han var över sjuttio år gammal men fortfarande en otroligt stilig herre.

Deathwatch

Jag läste Deathwatch (Haute Surveillance), av Jean Genet. En alldeles ypperlig pjäs som utspelar sig i ett fängelse och kretsar kring tre unga fångar, Lefranc, Maurice och Green Eyes.
Jag såg alldeles nyss att den fanns som film och låg uppe på youtube, en filmatisering från 1966. Jag tittar på den nu och den ser otroligt lovande ut. Att den fanns filmatiserad gjorde mig väldigt glad då väldigt många av mina favoritfilmer bygger på pjäser såsom Marat/Sade, Repet, The Maids (även det Genet), Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda, Hamlet med David Tennant, Othello med Laurence Olivier, Amadeus och förmodligen många fler som jag glömt bort nu. Teateraktiga och/eller teatraliska (som vissa av Bergmans filmer med mycket teaterkänsla) filmer är något av det bästa jag vet, även om jag hört många som stör sig på det. Men jag är en stor teatervän, det är säkerligen därför.