Barndomsfavoriter

Med mitt ibland maniska läsande kommer det väl inte som någon större överraskning att jag slukade böcker som maränger även som barn. Jag har haft ett litet projekt med mig själv, strax innan jag återuppväckte denna blogg, nämligen att läsa om böcker som gjort starkt intryck på mig som barn och yngre tonåring. Det har varit väldigt givande, speciellt omläsningen av Margaret Mahys Trixarna som var min favoritbok när jag var tio år gammal. Undertonen är ganska erotisk och ibland blev jag lite förbryllad över att en tioåring kunde ha så stor behållning av den - den lämpar sig bättre för femton-sextonåringar och uppåt skulle jag säga idag.
Det är ungdomsböcker i stil med den jag fortfarande har behållning av idag - välskrivna, drömska där författaren tar läsaren på allvar trots att det är en ung människa. Som inte förenklar, som inte använder sig av ett banalt språk. Det bästa exemplet är nog ...och de vita skuggorna i skogen (och de andra böckerna i samma serie) av Maria Gripe, den var underbar när jag var elva och den är underbar idag. Och det är nog därför jag har så svårt att bedöma böcker för barn i lågstadieåldern. För där måste ju författaren ta hänsyn till att läsarna är väldigt unga, språket kan inte bli för invecklat, boken kan inte vara alltför tjock...
Jag läste nyligen om tre favoriter från lågstadieåldern, Glasblåsarns barn av Maria Gripe och Önskehäxan av hennes dotter Camilla Gripe, som jag först läste när jag var sju år gammal, samt Häxorna av Roahld Dahl som jag läste när jag var nio. Hm. Häxtema. Vilken slump, för jag var väl inte mer intresserad av häxor än gemene barn.

Maria Gripe, trés stilig

Hur som haver. Glasblåsarns barn, som handlar om de två barnen Klara och Klas och deras försvinnande var mysig att läsa om. Jag mindes den dock som mindre koncis, mer detaljrik - som att vissa saker borde ha broderats ut mer. Det är därför jag är så usel på att läsa barnböcker, jag tänker "den här historien var ju fin, men vilken underbar saga det hade varit om författaren hade ägnat ännu mer tid på det... och det... och den scenen borde ju vara längre". Men det var en fin barnbok och ett kärt återseende. Vissa detaljer älskade jag - häxan Flaxa Mildväder och hennes ömsinta stränghet, hennes korp Kloke som blir naiv och fjompig efter att ha förlorat sitt "nattöga" som gjorde att han såg de mörkare sakerna i livet, nu hade han alltså det bara ljusa, glada "dagögat" kvar. Hertiginnan som fick varenda önskan uppfylld och därför inte kunde le. Hur barnen till slut inte kunde se sina egna spegelbilder i Härskarens hem. Fadern Albert som inte blåste annat än tårformat glas när han saknade sina barn, han var en djupt gripande karaktär. Maria Gripes böcker är alltid fint skrivna, och jag älskar Harald Gripes illustrationer.

Den andra boken jag läste, Önskehäxan,  mindes jag inte mycket av före omläsningen, jag lånade den på biblioteket flera gånger, jag är ganska säker på att jag var sju år gammal vid ett tillfälle, men jag var i varje fall mellan sex och åtta när jag läste den. Camilla Gripe var en av favoritförfattarna när jag gick i första klass, jag minns titlar såsom Spöken - hjälp, Klara Selma Matilda, Bortbytingarna och Den splittrade bilden. (Den sistnämnda älskade jag när jag var i nio-tioårsåldern, den finns någonstans på mammas vind, jag vill väldigt gärna läsa om den också.) Vad jag är usel på att komma till saken idag!
Önskehäxan är i alla fall en bok om en flicka, Liselott, som tappar sin lyckosten i en önskedamm, och när hon går i för att leta efter den stoppar hon på sig några av mynten som andra slängt i. Önskningarnas häxa, en riktig trickster, tycker att man inte bör lägga beslag på andra människors önskningar och ger Liselott en rad prövningar för att ställa allt till rätta. Jag mindes som sagt i princip ingenting, men jag hade för mig att det fanns en man som spelade dam med råttskallar. Jag tänkte att jag antagligen hade fel eftersom jag jämt råkar minnas oskyldiga barnberättelser som mycket mörkare än vad de är (de malde ner människor i Olssons pastejer och använde i pastejerna, och Till vildingarnas land var en saga om ond, bråd död) - men till min lycka fanns det en man som spelade dam med råttskallar. Just den delen av berättelsen gillade jag bäst, när Liselott var i en gammal borg där det fanns själar som ville bli fria.
Önskehäxan var ju definitivt mindre "djup" än barnböckerna hennes mamma skrev, men det är ju en smaksak - själv gillade jag båda stilar när jag var liten. Det var ett kärt återseende, en mysig bok. Och så fanns det söta (talande) katter i den. Och en hund (ej talande), men jag gillar inte hundar.

Roald Dahl, Roald Dahl, Roald Dahl... suck och stön. Min älsklingars älskling (tillsammans med Maria Gripe) när jag var en liten sprätt. Och ja, jag älskadeTim Burton som fjortonåring. Häxorna var min favoritbok av Dahl, jag gillade blandningen mellan humor och skräckig spänning, jag vill minnas att jag rös till vid ett par tillfällen. Roald Dahl var misogyn. Man kan tycka vad man vill om hans böcker, men misogyn var han definitivt. Och jag kan inte separera hans privata åsikter med hans verk när hans sexistiska åsikter lyser igenom i Häxorna. Häxor har inga tår. Det gör ont att gå i högklackat. Varför går de inte i bekväma skor? För att det skulle väcka misstankar - alla kvinnor älskar ju högklackat. Det är klart att det är en pojke som äger mössen, en flicka skulle aldrig få för sig att skaffa möss. Alla kvinnor är rädda för möss och hoppar upp på stolar. Och det är avskyvärt att tänka sig en skallig kvinna. Nej alltså. Det var roligt att överhäxan "prrrrratade såhärrrrrr" hela tiden, Quentin Blakes illustrationer är charmiga och farmorns och pojkens relation var gullig. Men annars. Äsch. Jag orkar inte riktigt. Det var trevligt att läsa om den, den var inte dålig, men jag blev trött.

Citat ur Häxorna, absolut inte taget ur sin kontext:
"Baaajs!" vrålade häxorna. "Baaajs! Baaajs! Baaajs!"

Inte helt och hållet spöken

När jag, för ett par år sedan, fick syn på novellsamlingen Not exactly ghosts av Sir Andrew Caldecott blev jag genast intresserad av den, både tack vare titeln och texten på baksidan som löd "The mundane becomes horrific, the everyday is unnerving and the commonplace is frightening."
Det är nämligen sådant jag fascineras av och letar efter när jag vill läsa (eller se) skräck, subtilt och krypande snarare än brutalt och blodigt. Inte för att jag har något emot exempelvis riktigt råa skräckfilmer, men de skrämmer mig inte, det är den smått förvrängda verkligheten som är obehaglig.

Jag vet inte varför det dröjde så länge innan jag läste hela; jag minns att jag hade den med mig för kanske två år sedan när jag hälsade på min pappa, och då läste jag novellen A book entry och blev genast imponerad. Den var precis sådär subtil som jag ville ha det, och med en avslutning som gav mig gåshud. Jag har haft med mig boken i väskan flera gånger med intention att läsa den, men det var  inte förrän ett par veckor sedan - denna gången då jag besökte min mamma - som jag faktiskt tog mig igenom hela.
Caldecott fortsatte att imponera. I de flesta av hans noveller byggs stämningen upp långsamt och man får små ledtrådar om vad som kommer att hända, vad som har orsakat händelserna.
De blir lite likartade efter ett tag, berättelserna. Många är stöpta i samma form, men jag känner trots det inte att jag tröttnar. Det är snarare när han avviker från sina signaturelement som novellerna blir sämre - en märklig berättelse om en pojke som tycks tro att han är en råtta. Och en annan om en man som blir galen springer ut i djungeln och karvar i kokosnötter. Då tänkte jag "har farbrodern möjligen blivit senil?" och längtade tillbaka till hans mer typiska noveller.

Helheten är, trots det, utmärkt. Jag kan faktiskt säga att jag älskar denna samling, och jag kommer nog att läsa om flera av novellerna många gånger. Min favorit är nog ändå fortfarande A book entry som jag läste först, men andra favoriter är bland annat A room in a rectory, Autoepitaphy, Decastroland, A victim of Medusa, Authorship disputed, och Seated one day at the organ.

En bok att läsa på vintern

Efter att ha läst mycket om Michelle Pavers "arktiska spökroman" Evig Natt (i originalspråk det stiligare Dark Matter) såg jag fram emot att läsa den, speciellt eftersom många benämnt den som "väldigt läskig" och sagt/skrivit att man inte ska läsa den i mörkret, speciellt inte om man är någonstans där snön ligger tung. Jag hade höga förväntningar - och visst fanns det en del snö utanför mitt barndomshem så att jag kunde komma åtminstone lite i stämning med mörkret och den nordiska vintern.
Jag blev inte besviken. Inte alls. Evig natt är en mysigt obehaglig bok som följer den fattige och ensamme Jack Miller när han med ett par andra unga engelsmän (exempelvis tjocke, bufflige Algie och den vackre Gus som Jack faller hårt för) på en arktisk expedition. Med sig har de även en skara husky-hundar där jag tror att jag hade reagerat som Jack - jag är egentligen inte förtjust i hundar, men till slut, i ensamheten (som Jack får uppleva då Gus blir akut sjuk och Algie måste följa med honom) skulle jag nog, liksom Jack, tagit hundarna till mitt hjärta.
Jag älskar paranoian och skräcken som Jack känner när han är ensam. Ett krypande, klaustrofobiskt obehag. Är det han ser illvilligt eller är det bara ett eko från det förflutna? För det är inga hallucinationer, hur gärna Jack hade önskat att det var på det viset.
Rekommenderas! Läs den på vintern! Det är perfekt vinterläsning. Rädd blev jag inte, men jag kände ett tydligt obehag, vilket var otroligt mysigt. Kuslig är ordet. En annan anledning till att läsa boken är Jack. Jack är, som Gus skulle ha sagt, storartad (eller okey, för att använda Jacks mer jordnära jargong).

Hell House

Jag har inte läst så mycket skräck i mitt liv, däremot har jag sett väldigt mycket skräckfilm. Mycket bra, mycket mediokert, mycket uselt, ett par guldkorn som jag älskat. Anledningen är att jag vill bli skrämd. Och jag är svårskrämd när det kommer till sådant. De obehagligaste filmerna har ofta varit de mest subtila, Vargtimmen av Bergman är en av dem. En annan film som inte direkt skrämde mig, men som jag tycker mycket om är The Legend of Hell House från 1973, regisserad av John Hough. Jag älskade stämningen, kände för karaktärerna och slutet var fräckt och väldigt annorlunda.

Nu läser jag boken filmen bygger på, Hell house av Richard Matheson. Jag tycker bra om den, likt filmen skrämmer den mig inte, men den fascinerar mig. Den innehåller flera sexuella anspelningar (bland annat så berättar Benjamin Fischer, en av huvudkaraktärerna, att husägaren Emerick Belasco, som var väldigt depraverad och pervers, försökte göra det som stod i Sades Sodoms 120 dagar på riktigt med de han bjudit in i huset). Jag tycker om det. Jag har alltid tyckt att sex och skräck spelar bra tillsammans. Det blir på något vis obehagligare så. Jag tycker om när sex görs obehagligt. Jag gillar även skräck helt utan sexuella anspelningar, asexuell skräck, dock gillar jag inte medelvägen. Skräck plus lite "trevligt" (heterosexuellt, naturligtvis) sex som lättar upp stämningen. Det tycker jag inte alls om.

Hur som haver. Jag rekommenderar Hell house om man vill läsa en klassisk spökhistoria om haunted houses, fast med originella och innovativa drag.

Filmatiseringen är från Storbritannien, boken är nordamerikansk.