Hell House

Jag har inte läst så mycket skräck i mitt liv, däremot har jag sett väldigt mycket skräckfilm. Mycket bra, mycket mediokert, mycket uselt, ett par guldkorn som jag älskat. Anledningen är att jag vill bli skrämd. Och jag är svårskrämd när det kommer till sådant. De obehagligaste filmerna har ofta varit de mest subtila, Vargtimmen av Bergman är en av dem. En annan film som inte direkt skrämde mig, men som jag tycker mycket om är The Legend of Hell House från 1973, regisserad av John Hough. Jag älskade stämningen, kände för karaktärerna och slutet var fräckt och väldigt annorlunda.

Nu läser jag boken filmen bygger på, Hell house av Richard Matheson. Jag tycker bra om den, likt filmen skrämmer den mig inte, men den fascinerar mig. Den innehåller flera sexuella anspelningar (bland annat så berättar Benjamin Fischer, en av huvudkaraktärerna, att husägaren Emerick Belasco, som var väldigt depraverad och pervers, försökte göra det som stod i Sades Sodoms 120 dagar på riktigt med de han bjudit in i huset). Jag tycker om det. Jag har alltid tyckt att sex och skräck spelar bra tillsammans. Det blir på något vis obehagligare så. Jag tycker om när sex görs obehagligt. Jag gillar även skräck helt utan sexuella anspelningar, asexuell skräck, dock gillar jag inte medelvägen. Skräck plus lite "trevligt" (heterosexuellt, naturligtvis) sex som lättar upp stämningen. Det tycker jag inte alls om.

Hur som haver. Jag rekommenderar Hell house om man vill läsa en klassisk spökhistoria om haunted houses, fast med originella och innovativa drag.

Filmatiseringen är från Storbritannien, boken är nordamerikansk.