Bilitis

André Gide var övertygad om att karaktären Bilitis i vännen Pierre Louÿs Songs of Bilitis var baserad på en prostituerad tjej, Meriem, de båda männen låg med (Pierre visste inte om Andrés homosexualitet och övertalade honom till det, André själv berättar i den självbiografiska Om icke vetekornet dör att anledningen till att han lyckades fullborda samlaget var att han fantiserade om hennes bror) under en av sina resor. Jag vet inte hur detta påverkade min läsning. Om det var positivt eller negativt eller ingetdera, men det var ganska intressant.

Hur som helst. The songs of Bilitis är en diktsamling tillskriven den fiktiva grekiska unga kvinnan Bilitis. En riktig manlig fantasi, hon är ung, vacker, naiv, bisexuell och väldigt amorö... jag menar kåt. Hon är trots sin naivitet väldigt medveten om sin dragningskraft. Först är hon avundsjuk på alla sina gifta medsystrar eftersom hon själv är oskuld (och tydligen knappt har kommit i puberteten än). Sedan träffar hon en man som hon förälskar sig i.
Deras första samlag låter väldigt mycket som en våldtäkt i mina öron (eller ögon eller vad man ska säga), men sedan fogar hon sig och njuter av extasen etc. Sedan plötsligt har hon fött ett barn (när hon var runt 15-16 eller så) och därefter, lika plötsligt, befinner hon sig på Lesbos - "åh, jag älskade ju den där mannen, men herregud vad det är sexigt med vackra kvinnor" och ingår något slags skenäktenskap med en annan kvinna, men det blir (tyvärr, för kärleksdikterna till den kvinnan var väldigt vackra) inte särskilt långvarigt. Och plötsligt, igen, är Bilitis en firad kurtisan som verkar vara en stereotyp "lycklig hora" trots att hon inte finner den manliga kontakten nog och fortsätter att fantisera om/ligga med vackra kvinnor. Mot slutet verkar hon nästan ha blivit någon slags hallick som erbjuder männen de bästa unga flickorna. Och sig själv. Hm.
Hela konceptet kändes ganska trött, det var för mycket manlig, heterosexuell porrfantasi över det hela. Men visst. Många av dikterna var riktigt vackra och roliga att läsa, och jag tyckte om de fina illustrationerna av Willy Pogany.

Så ja. Jag har blandade känslor. En del av mig tycker om det frisläppta och samtidigt lite oskyldiga hos Bilitis, och sångerna är som sagt fina, men som sagt. "Hennes" sånger var nog mer gjorda för straighta (eller ja, för all del, bisexuella) män än för kvinnor som uppskattar kvinnlig fägring - även om jag kan förstå om även kvinnor finner situationerna och sångerna erotiskt tilltalande.
En lustig sak är att Bilitis påminner mycket om två kvinnor jag varit involverad med (de båda har dessutom samma smeknamn). Den ena av dem, den jag mest förknippar med Bilitiskaraktären, var hon som tipsade om denna bok.

En erotisk och samtidigt smakfull illustration av Pogany.