Ur Paulo Coehlos Djävulen och fröken Prym:

När Leonardo da Vinci skulle skapa denna målning ställdes han inför en stor svårighet. Han måste måla det goda i Jesus och det onda i Judas, vännen som bestämmer sig för att förråda honom under måltiden. Han avbröt arbetet när han hunnit halvvägs, för att återuppta det först när han lyckats hitta de rätta modellerna.
En dag när han satt och lyssnade på en kör fick han i en av de unga männen se den fulländade bilden av Kristus. Han bjöd honom till sin ateljé och tecknade en mängd studier och skisser.
Tre år gick. "Nattvarden" var nästan klar - men da Vinci hade ännu inte funnit den idealiske modellen för Judas. Kardinalen, som hade ansvaret för kyrkan, började pressa honom och krävde att han snart skulle färdigställa muralmålningen.
Efter många dagars sökande fann målaren en ung, trasig, försupen och i förtid åldrad man liggande i rännstenen. Han bad sina medhjälpare att föra honom till kyrkan, för han hade inte tid att göra några skisser.
Tiggaren bars dit utan att riktigt förstå vad som hände. Medhjälparna höll honom på fötter medan Leonardo da Vinci avbildade gudlöshetens, syndens och egoismens drag som var så väl tecknade i det där ansiktet.
När han var klar spärrade tiggaren, som hunnit återhämta sig en del från sitt onyktra tillstånd, upp ögonen och lade märke till målningen framför sig. Och med en blandning av förvåning och vemod sade han:
"Den där målningen har jag sett förut!"
"När då?" frågade da Vinci förbluffad.
"För tre år sedan, innan jag förlorade allt jag ägde. Jag sjöng i en kör på den tiden, mitt liv var fullt av drömmar och en konstnär bad mig att stå modell för att han skulle måla Jesu ansikte."

Nunna, fruga eller hora?

Career opportunities, the ones that never knock... Förvisso fanns det ju kanske inga större möjligheter att bli karriärskvinna under renässansen. I Pietro Aretinos bok Samtal med undertiteln Nunnornas liv - De gifta kvinnornas liv - Skökornas liv (utgiven på Vertigo förlag) är det dessa tre valmöjligheter som diskuteras för huvudpersonen Nannas dotter, som passande nog heter Pippa.
Nanna, som har provat på alla dessa sysslor, sitter under ett fikonträd och samtalar med väninnan Antonia under tre dagar. Hon börjar med att prata om sitt korta liv som nunna - och ingen särskilt kysk sådan, det berättas om onani med sexleksaker, voyerism och orgier. När hon kommer till de gifta kvinnornas liv blandas Nannas egna anekdoter med berättelser om människor hon träffat eller hört talas om - det är otrohetsaffärer, en trettioetta som inte har någonting med kortspel att göra, falkspel, en hel massa sex. Hon berättar med en grovkornig och burlesk humor, och människorna sätter sig i alla möjliga och omöjliga situationer, oftast mer eller mindre absurda. Väninnan Antonia kommer mest med lakoniska kommentarer och roade eller chockerande utrop.
Nanna är i princip ensam huvudperson i delen om skökorna. Hon var mycket åtrådd, och män färdades länge för att få ta hennes (sedan länge svunna) oskuld. Massor med män, massor med sex, massor med fantasifulla historier...
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om boken, om jag tycker att den är bra eller inte. Den är definitivt underhållande. Uppfriskande på något vis, med de skurkaktiga, kåta kvinnorna, även om jag aldrig skulle få får mig att kalla boken feministisk på något sätt. Det är trots allt en bok skriven under renässansen. Av en man. Och jag gillar att Nanna på flera sätt är ett riktigt svin som stjäl, bedrar, dräper och ljuger. En usel förebild gör ofta en rolig karaktär. Rolig som i att läsa om alltså. Fast hon är ju ganska rolig, Nanna, liksom den mer fåordiga Antonia.
Tja... Summan av kardemumman är väl att jag inte har hittat någon ny favoritbok, men det är definitivt god nöjesläsning.

Snyggt omslag!

Jag är Mercutio

En vän berättade om hennes konto på sidan boktipset, och sade att när hon skrev vilken bokkaraktär hon liknade så valde hon "Ödmjukt arrogant som Stäppvargen", vilket fick mig att börja fundera på vilken karaktär jag i sådana fall var. Jag känner igen mig i Grantaire från Les Misérables - den cyniske drinkaren som ömsom skämtar och ömsom har ennui, spleen och allt vad det kan vara. En raljerande ung herre.

Mitt alter-ego

Jag känner även igen mig aningen i Basil Hallward från Dorian Grays porträtt, han är kreativ, snäll (förr var jag ofta för snäll), passionerad men kan även verka lite timid, men det kändes ändå inte helt... Det kändes som att något fattades från blandningen mellan Grantaire och Basil.

Mitt alter-ego

Men så kom jag på det: Mercutio från Romeo och Julia! Han gör en massa sexuella innuendos, han är ganska pervers (kanske mer i teorin än i praktiken, liksom jag), och pratar lite skit om heterosex och verkar rätt queer i allmänhet (jag hade en period i mitt liv då jag hade sexual aversion syndrome, och då var det just heterosex som gjorde mig obekväm). Han är kvick och gillar att ha roligt, men är dessutom cynisk och lynnig, ja, lite labil. Han kan även vara vältalig och poetisk (som i monologen om Queen Mab, där både hans poetiska och cyniska sida skymtar fram). Han är intelligent men fattar dåliga beslut. Hans lynne skiftar häftigt, från glädje till melankoli - han tycks vara bipolär (och gissa vad som kom fram under min sjukhusvistelse). Han har även ett hett temperament - reta inte upp honom! Till och med galghumorn delar vi, när jag mår riktigt uselt har jag extra mycket sådan, och Mercurio hinner med ett sista utslag av galghumor innan han dör:  "Ask for me to-morrow, and you shall find me a grave man."

Mitt alter-ego

Så är det. Jag är en blanding mellan Mercutio, Basil Hallward och Monsieur Grantaire. An unholy trinity av queera män som jag delar vissa egenskaper med.

Musiktips

In på Spotify (jag kan knappt fatta hur ultramodern jag är som ens använder det, trots att jag är sist av alla) och sök på Romeo & Juliakören. De är fantastiska, och speciellt skivan Vergene Bella. Fantastiska tolkningar av renässansmusik. Downland och sådant. Otroligt behagligt och vackert och rekommenderas som bara den.
Jag såg dem på Sommarscen i Malmö (Pildammsparken) i somras, där sjöng de, spelade och tolkade Decamerone. Underbart, burleskt och så vackra kläder, epokfetischist som jag är. Ett par av mina favoriter av deras sångtolkningar är Fair Phyllis I saw sitting, Scaramella, Baisez Moi, A shepherd in the shade samt Come heavy sleep. Fast det är otroligt svårt att välja.

De stiliga körmedlemmarna

Shakespeare, sonett 128

How oft, when thou, my music, music play'st
Upon that blessed wood whose motion sounds
With thy sweet fingers, when thou gently sway'st
The wiry concord that mine ear confounds,
Do I envy those jacks that nimble leap
To kiss the tender inward of thy hand,
Whilst my poor lips, which should that harvest reap,
At the wood's boldness by thee blushing stand!
To be so tickled, they would change their state
And situation with those dancing chips,
O'er whom thy fingers walk with gentle gait,
Making dead wood more blest than living lips,
Since saucy jacks so happy are in this,
Give them thy fingers, me thy lips to kiss.

Helvetes julhelvete

Nej, jag skojar bara (delvis). Det har varit en bra jul. Förutom att mina bröder, som nyligen blivit friska från någonting djäkligt infernaliskt, råkade smitta mig och min syster när vi firade jul med pappas släkt. Så juldagen var ganska så vidrig, jag kände mig som en välanvänd bultbräda. Läsning, socialiserande och ätande har blivit gravt försummat på grund av detta.

De bra sakerna:
- Gott sällskap!
- Jag använde min fina grevinneklänning för första gången och kände mig extra majestätisk i en vacker håruppsättning min syster gjort på mig.
- Urtjusiga julklappar såsom ett halsband med en liten Shakespearetext (jag älskar att min äldsta lillasyster köpte det av någon som hette Titti!), presentkort på operan, prydnadskudde med Shakespearecitat ("Älska alla, lita på några få, handla inte fel mot någon"), ett annorlunda frågespel ("Hur fan visste du det?"), en ringhållare i form av en svan som min femåriga syster valt till mig, Marian Keyes (den enda chick-lit-författaren jag läser) senaste bok Hemligheten på Mercy close och mycket annat jättefint.

- Vin.
- Mycket "kalendern" och prat om den med yngsta systern. Igen. Exempelvis: Staffan-frisyrer (syster tyckte inte att munkfrisyr vore något för henne), Jean-frisyrer, Greven-frisyrer, talande ökenråttor, Sven Ahlström som fäktas med Sven Ahlström och påminnelser om att gripen hette Garm och inte Gran.
- Flickan på stenbänken med yngsta systern (som har varit min ständiga följeslagare under dagarna). Hon ville se något på svenska och den serien (baserad på Maria Gripes underbara böcker Skuggan över stenbänken, ... och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn) hade råkat slinka ner när jag packade. Det är så bra med henne... hon blir inte uttråkad av filmer för andra åldersgrupper. Två av hennes favoritfilmer är Barry Lyndon och Othello (den från 1995). Hon är ett märkligt, härligt barn.

Något slags julinlägg (med litteratur) och två dödsårsdagar

Jag var tvungen att sticka ut och köpa de sista julklapparna idag och jag hade verkligen, verkligen, verkligen ingen lust eller ork. Och det är två dagar tills julafton och det finns inte den minsta lilla julstämning yrandes runt i min kropp. Jag försöker bota det med lite julmusik, den där listan från igår. ("Stick your christmas up your arse, ho ho,fucking ho!" som Monty Python sade.)Men den infinner sig inte, och lär inte göra det förrän vid glöggdrickandet på julafton - det var nämligen så det var förra året. Och förra igen.

Men shoppingen gick bra. Jag lyckades hitta presenter till alla efter något telefonsamtal med systern, vi brukar nämligen slå ihop summan och köpa julklappar tillsammans. Så att folk kan få lite dyrare presenter från en student (jag) och en gymnasist (systern).

Sedan tyckte jag så synd om mig själv att jag begav mig till Emmaus secondhand för att skämma bort mig själv lite. Hittade en jättefin slags grön och mönstrad kavaj med puffiga axlar/ärmar och tjusiga knappar. Känner mig som Guildenstern eller kanske Rosencrantz - men nej jag är ju Guildenstern (Hamlet, Rosencrantz and Guildenstern are dead). Och med ett par knäbyxor och långa strumpor till hade jag känt mig som en vän till Oscar Wilde. Ett plagg med många möjligheter alltså! Jag kan även känna mig som en historisk greve. Tyvärr är den lite för stor, kavajen alltså, inte greven. Men äsch.

Stor kavaj, liten greve, vedervärdig bildkvalitet

Jag hittade även lite böcker. Som Silke av Alessandro Baricco. Det är en sådan där liten tunn djäkla bok som ska vara sådär "förförisk" och "vacker". Om den inte är bra kommer jag i alla fall inte ha slösat mycket tid på att läsa den - 120 sidor

Idag var det för övrigt tjugotre år sedan utmärkte Samuel Beckett dog, och tio år sedan underbare Joe Strummer dog. Drick deras skål och må de fortfarande vila i frid!

Beckett

Strummer (älskade!)

Shakespeare-hype

Jag är ju en Shakespearenörd av rang, och det var inte längesedan jag fick höra talas om All the world's a grave av John Reed - givetvis väckte detta mitt intresse. "A new play by William Shakespeare" står det på omslaget, "adapted from the works of William Shakespeare". Jag beställde den ungefär två minuter efter att jag fick höra talas om den, och nu har jag den äntligen i min skälvande lilla hand.
Det är alltså en pjäs där Reed har blandat friskt från olika Shakespearetragedier. Huvudpersonerna är så mycket som celebriteter som Hamlet, Iago, Romeo, Julia, King Lear, Macbeth... Replikerna, platserna, karaktärerna är alla Shakespears egna, men Reed har satt dem i en mixer och rört om. Detta kommer bli underbart att läsa! På baksidan står följande:
"Having launched a war to woo and win Juliet as his young bride, Hamlet returns home to find that his mother has murdered his father and married Macbeth. Enter Iago, purloiner of a certain hankerchief, who feeds the fire of Hamlet's jealous hell. Madness is not far behind, and neither is the fury of King Lear, Juliets forsaken father..."

Jag har bläddrat igenom den, och med repliker som "Something's rotten in the state of Bohemia" och "Et tu, Guildenstern" hypar jag den stort för mig själv och övertygas om att detta kommer att bli fantastisk läsning. För att inte tala om dess "All-star cast" (som består av bland annat Hamlet as the prince of Bohemia, Iago as lieutenant to the prince och Romeo as general to the prince. Och "with special appearances by" bland annat Old Hamlet (and his ghost), Rosencrantz & Guildenstern och Polonus, the speaker for the senate. Nej, det här kommer att bli skitkul!

Shaspeare, sonett 104

Du aldrig kan bli gammal, vackre vän
i mina ögon, ty din anblick tycks,
sen första ögonblicket, samma än.
Tre kalla vintrar skövlat somrars lyx,

tre fagra vårar vänts till gulnad höst,
och trenne härligt doftande april
blev brännhet juni, sedan du, min tröst,
först möttes mig - och ingen vank syns till.

Och ändå varje skönhet nöts av tiden,
om än omärkligt
långsamt, därför kan
din skönhet också vara snart förliden
fast mina ögon ingen ändring fann.

Och hör nu, framtid, hur vårt budskap löd:
långt före dig blev skönhets sommar död.

Ballad för oss

En dag när jag som vanligt gick på span
att falka efter rov i glädjehusen
just där man packar lanten hela dan
och vinet brusar rött och gott i krusen
såg jag en hallick och hans drängar två
som strax till vinbutiken måste gå.
Gaulthier går in i detta glädjehus,
ser skojaren som halsar ur sitt krus
och racklar sin argot och spelar över
med sprättar - det kan nytta med ett rus
när man ska lätta narrarna på klöver.

Jag såg en beddo, som visst druckit nog
och kände pungen svälla tungt i grenen,
ta språng på flickan som så villigt log
och knåda henne grundligt mellan benen.
- Jag har mistat två floriner! skrek en sprätt.
De andra slipar tjuring och stilett.
Och flickan följer vinsten vart den går,
hon går till tjårarna och föreslår:
- Vi sticker, vi har fått vad vi behöver!
Till kalven vid Saint Jacques går raka spår
när man ska lätta narrarna på klöver.

En annan beddo gläfser och ger skall:
Till narrspel jag av denna slinka lockats!
Jag har förlorat vinsten på mitt stall
och värre än på marknaden jag plockats.
Hon smet med sin hallick helt nyss;
hon hetsar gästerna med smek och kyss
till horeri, och när hon fått sitt
finns inget kvar som jag kan kalla mitt,
en uttömd pung och inget därutöver.
Bedragarna vet nog att sköta sitt
när man ska lätta narrarna på klöver.

Envoi
Prins Skurk, om ni vill ta ett nyp så hör:
Om slinkans springa krymper, se er för!
Och gör hon sedan någon ny manöver
så akta er! Hon vet nog vad hon gör
när man ska lätta narrarna på klöver.

~Ballad för oss av Villon

Antonio sade...

Vad skall jag göra? Jag ser allt i svart.
Det plågar mig och därför också er.
Men hur det kommer sig, hur det blev så,
vad det är gjort av, var det kommer ifrån,
det vet jag inte.
Min nedstämdhet tar kål på mitt förstånd.
Jag känner inte alls igen mig själv.

~Shakespeare, Köpmannen i Venedig

Briljant!

Icke-veganska skor

En gång för ganska längesedan målade den italienske Bartolomeo Della Gatta en fräsig bild av ärkeängeln Mikael. Jag tycker dock lite synd om ormarna. För visst står han i deras gap och använder dem som skor? Eller är de ormarna som försöker äta upp honom?

Romeo och Julia-Kören på Nobelfesten 2009

Jag kan verkligen inte sluta lyssna på min underbara skiva med Romeo och Juliakören. Vergene Bella heter den. Men jag kan ju inte få nog! Turligt nog hittade jag fina klipp från Nobelfesten 2009 (samma år som Müller vann priset i litteratur och jag låg på psyket mind you). De är så bra! Så underbara och vackra. Och och och! De sjunger delar ur Monteverdis Orpheus. Den sången med nymferna. Som jag älskar något fruktansvärt. Så jag ligger här och njuter och känner mig uppskattad och kär.

Bröllop och imaginära bröllop

Var på ett trevligt och ganska casual bröllop; min moster och hennes före detta sambo, nu make. Fint! Trevlig ceremoni och gäster samt god mat och dryck.

Blev sugen på att gifta mig. Jag har ingen lämplig kandidat än, dock, men jag ska hitta en! Kravet är att det blir ett renässansbröllop. Med vackra klänningar och smycken och underbar musik. Eller kanske ett maskeradbröllop med vackra masker och klänningar. Om inte det heller duger får väl ett rokokobröllop gå bra. Så kan man dansa menuett istället för bröllopsvals. Eller kanske ett antikt bröllop. Antikens Grekland. Men inga män får leka idrottsmän och komma nakna. Då får de en spark i baken.

Burleskerier, värme, renässans

Jag var och såg underbara Romeo och Juliakören med en god vän denna afton. Vad det var bra! Som vi njöt! Musiken var underbar, klädedräkten delikat, de dramatiserade utdragen från Decamerone (medeltidssnusk!) burleska och dansen elegant. Jag älskar, älskar, älskar renässansen. Jag kan nog till och med säga att det, rent allmänt, är min favoritepok. Fast det är otroligt svårt att välja.

Här är den fina kören!

Allt handlar om Othello

Idag ville min femåriga syster att jag och hon skulle se hennes favoritfilm, Othello från 1995. Det är en väldans märklig film. Det är jättekonstiga klipp och folk sover hela tiden. Den slutar faktiskt med att huvudpersonerna och deras fruar, efter ett av de där konstiga klippen, ligger i en säng och alla sover utom Iago, men jag förstår honom, jag hade också haft svårt att somna med så många personer i sängen. Det måste vara förskräckligt varmt.

Kan man konspirera med världen så att alla, liksom, låtsas lite snällt att Othello slutar med att alla somnar? Och redigera om Oliver Parkers Othellofilm så att sexscenen mellan Othello och Desdeona blir en snäll sov-scen där de lämnar festligheterna för att de är så trötta? Det är så stressigt att hoppa i filmen, jag blir bara nervös att flickebarnet kommer att bli så observant att hon märker av det och undrar vad jag har att dölja för henne. Och istället för att ta Emilia bakifrån kan väl Iago... jag vet inte, kittla henne? Och förresten så blir Roderigo inte stucken någonstans. Han bara biter sig i tungan och svimmar för att det gör så ont.

Jag ser inte fram emot den dag då min kära syster kommer att lära sig sanningen om Shakespearetragedier. Förhoppningsvis kommer hon bara tänka "vad var det där för en konstig film jag såg som slutade med att alla somnade... vilket antiklimax... antagligen drömde jag bara", men det är föga troligt eftersom hon redan sett den tre gånger, kan rabbla de flesta karaktärernas namn och har bra minne. Nej, jag vill nog helst att världen konspirerar lite. Det är liksom illa nog att hon tycker att Iago är läskig när han tittar rakt in i kameran. Ingen är så skrämmande som Kenneth Branagh.

Som vackra men groteska äktenskapslöften

OTHELLO. Å, blod, blod, blod!
JAGO. Ha tålamod. - ni kanske skiftar håg.
OTHELLO. Nej, aldrig, Jago. Liksom Svarta havet, vars kalla böljor i okuvligt lopp aldrig har uppström utan ständigt går genom Propontis, genom Hellesponten, så går min blodshåg fram i våldsam fart, ser sig ej om och ebbar ej i älskog förrän den slukas upp utav en rymlig och vidsträckt hämnd. Vid denna marmorhimmel,
[Knäböjer.]
i skyldig vördnad för ett heligt löfte ger jag mitt ord.
JAGO.            Stig inte upp ännu.
[Knäböjer.]
Vittna, ni evigheters ljus däruppe; ni alltets element som omger oss, var vittnen till att Jago nu skall ägna huvud och hand och hjärta åt den kränkte Othellos tjänst! Om han befaller mig, är det min plikt att lyda, vilket blodigt uppdrag det gälla må.          
[De stiger upp.
OTHELLO.           Din vänskap bjuder jag en hjärtats välkomst utan tomma tackord, och jag skall genast sätta dig i gång: förrn tre dygn gått, vill jag att du skall säga att Cassio inte lever.
JAGO. Min vän är död; det skedde på din önskan. Men hon måste få leva.
OTHELLO. Åt fanders med den liderliga slynan! Kom, följ mig åt; jag går och ser mig om efter ett sätt att hastigt göra slut på den fagra djäveln. Nu är du min stabschef.
JAGO. Jag tillhör er för alltid.            
[De går.


Vad jag älskar detta! Till och med när det är översatt är det fruktansvärt vackert skrivet. Hur Othello och Iago knäböjer, avger löften, som en makaber äktenskapsceremoni. Och deras dialog, det låter verkligen som att de älskar varandra på riktigt, som att det är två otroligt lojala vänner som pratar med varandra, de vackra, lojala ord Iago säger efter att ha knäböjt... och så slår det en, fast man egentligen har vetat det hela tiden, att Iago inte alls är lojal. Han kanske tillhör Othello för alltid, men Othello tillhör Iago än mer. Och då blir texten plötsligt både vacker och obehaglig. Jag älskar Iago. Få karaktärer har fascinerat mig så.

Finlay och Olivier som Iago och Othello (För övrigt har jag den här bilden som örhängen. På mig just nu, faktiskt.)

Rosenkrans och Gyllenstjärna är...

Döda.

Skit också.