Rammstein är ett band som ligger mig varmt om hjärtat. Pappa började lyssna på dem ungefär i samma veva som han och mamma separerade, och jag började lyssna ungefär samtidigt, när min pubertet börjat ordentligt (jag var elva och hade börjat komma i puberteten ett fåtal år tidigare) - att lyssna på Rammstein kändes alltså som en slags symbol för ett helt nytt skede i livet, både för mig själv och kanske inte minst för min pappa. Min syster var knappt sju, så de har följt henne under hela hennes uppväxt.
Så ofta jag har fått ställa mig i försvarsställning gentemot Rammstein! Min mamma hade fått för sig att de var rasister på grund av att hon såg att de hade en låt vid namn Weisses Fleisch (usch vad jag fick ont i magen, jag blev rädd att hon skulle ha rätt eftersom jag inte hade läst textens översättning än), mina klasskamrater tyckte att jag (och snart även en av mina vänner) hade dålig smak. Och jag, som tyckte att musik var det viktiga i mitt löjliga lilla pre-teen-liv försvarade och surade och försvarade ännu mer. Läste översatta texter och blev förälskad i det morbida, poetiska och vackra som Till Lindemann författat. Och jag hade en enorm pubertal förälskelse i både Till Lindemann och trummisen Christoph Schneider. Min kompis föredrog Richard Kruspe, den ene gitarristen.
Min tyske morfar anklagade Rammstein för att vara för tvetydliga (hast och hasst - har och hatar i låten Du hast). Och när jag var en tolv år gammal översminkad modemedveten Rammsteinälskare fick jag en avhyvling på lunarstorm av en femtonårig flicka som inte tyckte att modeintresserade tolvåriga blondiner hade någon rätt att lyssna på Rammstein. Jag svarade henne sakligt och hon blev imponerad över hur väl jag tog utskällningen. Sedan pratade vi om Rammstein ett tag.
Jag minns när pappa hade skaffat Rammsteins live-DVD Live aus Berlin. Jag var väl på mitt tolfte år. Vi satt och åt tacos och tittade, jag, han och min syster. Det var ren magi. Så vackert filmat! Och tänk att vara så lyckligt lottad att man får se Rammstein på riktigt!
Sedan började jag lyssna på annan musik, som jag därefter tröttnade på, men Rammstein har alltid följt med mig, pappa och min syster. 2004, när jag var fjorton såg jag dem för första gången, tillsammans med pappa, en vän till mig och hennes pappa, och det var något av det bästa jag någonsin varit med om. Jag såg dem för andra gången i början av 2010, jag var i ganska dåligt skick på grund av min depression och mina sömnsvårigheter och egentligen inte pigg på att gå på konsert - men allt glömdes bort för ett par timmar när de underbara, underbara Rammstein spelade.
Jag förstår att Rammstein är så populära. Musiken håller en otroligt hög lägstanivå, texterna är fantastiska och musiken är originell, med spridda influenser. Och deras musikvideos är något alldeles speciellt! Jag förstår även om man inte gillar dem - musiken är väldigt speciell och kan till och med tyckas obehaglig. De är inte för alla. Jag kan dock varmt rekommendera även er som inte gillar Rammsteins musik att läsa texterna (http://herzeleid.com/en/lyrics har översättningar till det mesta för alla som inte är så haj på tyska - som jag, som bara förstår sammanhang men inte detaljer om jag inte får en översättning). De är, som sagt, väldigt originella och poetiska.
Rammstein har betytt så otroligt mycket för mig. Och bandmedlemmarna verkar vara riktigt sympatiska och intelligenta individer. Jag och min syster ser Till Lindemann som en slags musikalisk, kulturell fadersfigur. Han känns trygg. Rammstein känns trygga. De tröstar, musiken finns alltid där. De är udda, stabila, roliga, galna, intressanta, innovativa, stiliga och alldeles, alldeles wunderbar. Jag hoppas att Till Lindemann får en underbar femtioårsdag.
 |
| Bild från www.eroglamour.com-9-rammstein . |
