Visar inlägg med etikett pjäser. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pjäser. Visa alla inlägg

fredag 13 juni 2014

Nekrofila tendenser - eller sexuella upplevelser med döda i litteraturen

...eller det här med att känna sexuell eller sensuell lust till döda människor. I litteraturen alltså. Inte när det kommer till mig personligen. Jag dras till människor med puls. Jag började tänka (råkade först skriva "tända", Freud försöker visst få mig att bli nekrofil trots allt) på tre väldigt olika verk med väldigt olika anledningar till att lusta för det döda. Hur olika döden i samband med sexualitet och sensualitet beskrivs. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med min utläggning, jag tyckte mest det var intressant att studera och jämföra. Eftersom jag är morbid och pervers.

Den första är Gabrielle Wittkops underbara, hyllade Nekrofilen. Där är huvudpersonen verkligen, som titeln avslöjar, nekrofil. Ren nekrofil, han känner både lust och då och då ömsint förälskelse till de lik han "kommer i kontakt med" så att säga. Män, kvinnor, flickor, pojkar... Det döda hetsar upp honom, och ibland verkar de döda kropparna liksom upphöjda i hans ögon; "Inte en sekund funderade jag på att tränga mig in mellan dem och störa deras förening genom den orena kontakten med mitt levande kött." Det är han som är oren, han, den vitale, inte de döda som snart ska komma att förruttnas.
Det levande hetsar inte upp honom, väcker hans kärlek. Han är nekrofil i dess renaste form, och ömheten, det kärleksfulla som ofta beskrivs påminner mig om filmen Kissed om en kvinnlig nekrofil där hennes parafili behandlas på ett finstämt och ömsint sätt. Modigt, enligt mig, att behandla en film om nekrofili på det viset.


Oscar Wildes Salomé handlar inte om nekrofili, men om besatthet. Salomé blir besatt av Jokanaan (eller Johannes Döparens) läppar, och hon ska kyssa dem. Det spelar ingen roll om han är levande eller död. Hon lustar efter honom, hon berättar hur vacker hans kropp är, och när han strängt säger åt henne att lämna honom ifred smädar hon istället kroppen, beskriver den som den hos en leprasjuk. Samma sak händer med hans hår, först beundrar hon dess svärta, sedan liknar hon det vid ormar. Men hans mun smädar hon aldrig. "I love not thy hair... It is thy mouth I desire, Jokanaan. [...] The pomegranate-flowers that blossom in the garden of Tyre, are not so red" är bara ett kort utdrag ur hennes långa tal om hans underbara läppar.
"I will kiss thy mouth, Jokanaan" är en replik som återkommer som ett mantra. "Suffer me to kiss your mouth". Och hon får sin vilja igenom eftersom hennes mor,som berömt, ber henne att önska sig Johannes Döparens huvud på ett fat efter att hon ska få vilken önskan hon vill uppfylld efter att ha dansat för Herod.
"Ah! I have kissed thy mouth, Jokanaan, I have kissed your mouth. There was a bitter taste on my lips. Was it the taste of blood.? . . . Nay: but perchance it was the taste of love. . . . They say that love hath a bitter taste. . . . But what matter? what matter? I have kissed thy mouth."

Salomé av Leopold Schmutzler

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom behandlar alla möjliga och omöjliga sorters "lidelser", fetischer och osedligheter, allt från pedofili, zoofili, tortyr, lekar med avföring och mord. Här varnar jag för mycket obehaglig läsning.
En del av dödandet är rena mord (med eller utan sex), gärna efter smärtsam och ibland långdragen tortyr, men inte allt. Det är många partier med sex som leder till döden, där karaktärerna med nekrofila böjelser tänder på att ligga med en människa när den dör, och en del bryr sig helt enkelt inte om personen dör under den grymma leken. Offrena är dehumaniserade, de är bara kött.
"Han tyckte ursprungligen om att piska en halvsovande kvinna, och han fulländar detta genom att döda henne med en stark dos opium; han knullar henne i fittan under dödssömnen" är en av de mildare nekrofila partierna. Jag minns starkast ett stycke om ett hjärta och en kuk, jag hittade dock inte det när jag bläddrade igenom boken - vilket kanske var lika bra det.

Sades manuskript

onsdag 11 juni 2014

Ur Marat/Sade av Peter Weiss:

MARAT: Wrong Sade wrong
This imagination you talk of is
useless to me
Imagination can't break down
any real barriers
I write but I never believed the pen alone
could destroy institutions
I know the dangers
However hard I fight for the new age
the only time it seems to come any closer
is in the quiet between our clumsy battles
We're all so clogged with dead ideas
passed from generation to generation
that even the best of us
are unable to control our own lives
We invented the Revolution
but we didn't know how to run it
Look everyone wants to keep something from the past
a souvenir of the old regime
This man decides to keep a painting
This one keeps his mistress
This man keeps his horse
He [pointing] keeps his garden
He [pointing] keeps his estate
He keeps his factories
This man couldn't part with his shipyards
This one kept his army
and that one keeps his king
And so we stand here
and write into the declaration of the rights of man
the holy right of property
And now we find where that leads
Every man's equally free to fight
fraternally and with equal arms of course
Every man his own millionaire
Man against man group against group
in happy mutual robbery


lördag 17 maj 2014

Jag är Mercutio

En vän berättade om hennes konto på sidan boktipset, och sade att när hon skrev vilken bokkaraktär hon liknade så valde hon "Ödmjukt arrogant som Stäppvargen", vilket fick mig att börja fundera på vilken karaktär jag i sådana fall var. Jag känner igen mig i Grantaire från Les Misérables - den cyniske drinkaren som ömsom skämtar och ömsom har ennui, spleen och allt vad det kan vara. En raljerande ung herre.

Mitt alter-ego
Jag känner även igen mig aningen i Basil Hallward från Dorian Grays porträtt, han är kreativ, snäll (förr var jag ofta för snäll), passionerad men kan även verka lite timid, men det kändes ändå inte helt... Det kändes som att något fattades från blandningen mellan Grantaire och Basil.

Mitt alter-ego
Men så kom jag på det: Mercutio från Romeo och Julia! Han gör en massa sexuella innuendos, han är ganska pervers (kanske mer i teorin än i praktiken, liksom jag), och pratar lite skit om heterosex och verkar rätt queer i allmänhet (jag hade en period i mitt liv då jag hade sexual aversion syndrome, och då var det just heterosex som gjorde mig obekväm). Han är kvick och gillar att ha roligt, men är dessutom cynisk och lynnig, ja, lite labil. Han kan även vara vältalig och poetisk (som i monologen om Queen Mab, där både hans poetiska och cyniska sida skymtar fram). Han är intelligent men fattar dåliga beslut. Hans lynne skiftar häftigt, från glädje till melankoli - han tycks vara bipolär (och gissa vad som kom fram under min sjukhusvistelse). Han har även ett hett temperament - reta inte upp honom! Till och med galghumorn delar vi, när jag mår riktigt uselt har jag extra mycket sådan, och Mercurio hinner med ett sista utslag av galghumor innan han dör:  "Ask for me to-morrow, and you shall find me a grave man."

Mitt alter-ego
Så är det. Jag är en blanding mellan Mercutio, Basil Hallward och Monsieur Grantaire. An unholy trinity av queera män som jag delar vissa egenskaper med.

måndag 24 september 2012

I'll be back! //Godot

Jag tittade alldeles nyss på den irländska filmatiseringen av Samuel Beckett's pjäs I väntan på Godot, och jag tycker ju mycket om pjäsen, det gör jag... men den är ganska jobbig att se eller läsa. Jag mår så otroligt märkligt av den, den där stämningen... den där djäkla stämningen. Didis rådlöshet och Gogos hopplöshet. Bozzo och Lucky. Hur allt känns cykliskt och hur verkligheten är aningen förvriden, som i en återkommande dröm.

"The skull of Connemara!"

Jag tycker att det är roligt när Gogo föreslår att de ska hänga sig för att fördriva tiden, jag tycker att det är roligt när de växlar hattar och jag tycker att det är roligt att Gogo och Didi känns lite som Rosencrantz och Guildenstern (hur de är i Stoppards Rosencrantz and Guildenstern are dead alltså, men den är trots allt inspirerad av I väntan på Godot) som gamla (med en gaggig Rosencrantz och en Guildenstern med prostatabesvär) och det finns definitivt flera kvicka repliker, men... den där stämningen, ibland blir det nästan för mycket för mig. Det är utmärkt men samtidigt plågsamt.

Filmatiseringen var fin. Barry McGovern, som spelade Didi, var min favorit. Han var med sina buskiga ögonbryn och sin stora näsa väldigt lik Ernest Torrence, en av mina absoluta favoritskådespelare (den mannen hade karaktär!), vilket inte fick mig att gilla honom mindre.

tisdag 4 september 2012

Mer Rosenkransar och Gyllenstjärnor

Jag skrev alldeles jättenyss (eller igår, i alla fall) om pjäsen Rosencrantz and Guildenstern are dead men jag är bara tvungen att publicera detta. För att alla som läser detta ska inse hur absurt briljant dialogen är. Just nu har jag ständigt manuset i min väska. Faktiskt. Så att jag alltid har det till hands. Innan brukade jag gå omkring med Othello i väskan men omväxling förnöjer. I vilket fall. Här pratar Rosencrantz och Guildenstern om vilket håll vinden kommer från.

Rosencrantz It's coming up through the floor. (He studies the floor) That can't be south, can it?
Guildenstern That's not a direction. Lick your toe and wave it around a bit.
Rosencrantz (he considers the distance of his foot) No, I'd think you'd have to lick it for me.
Pause
Guildenstern I'm prepared to let the whole matter drop.
Rosencrantz Or I could lick yours, of course.
Guildenstern No, thank you.
Rosencrantz I'll even wave around it for you.
Guildenstern (down Rosencrantz's throat) What in God's name is the matter with you?
Rosencrantz Just being friendly.

måndag 3 september 2012

Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda

Tom Stoppards pjäs heter Rosencrantz and Guildenstern are dead, men sedan jag såg den svenska översättningen på filmatiseringens namn har jag inte kunnat säga annat än det; Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda. Dels för att det ligger bättre i munnen och dels för att det låter som en särdeles morbid barnbok. Rosenkrans och Gyllenstjärna är väldigt... oskyldiga namn. Sådana namn och ordet "döda" borde liksom inte vara i samma titel.

Hur som haver. Det är en av de absolut bästa pjäser (och filmer, Stoppard själv har regisserat, kameleonten Gary Oldman spelar underbare Rosenkrans och den fantastiske Tim Roth spelar min favorit Gyllenstjärna) jag vet. Otroligt mångbottnad, man upptäcker nya saker varje gång man läser eller ser den. Den är fantastiskt kvick och rolig och dessutom med ett filosofiskt djup. Man kan både skratta sig fördärvad och få existentiell ångest. Dessutom fungerar den även om man inte har stenkoll på Hamlet - även om det blir ännu roligare om man faktiskt har det.

Handlingen och dialogen är underbart absurd och ibland riktigt lekfull. Och de goda herrarna levererar riktigt snärtiga svar på tal här till den obehagligt omnipotente skådespelaren:

Guildenstern So you've caught up.
Player  Not yet, sir.
Guildenstern Now mind your tongue, or we'll have it out and throw the rest of you away, like a nightingale at a Roman feast.
Rosencrantz Took the very words out of my mouth.
Guildenstern You'd be lost for words.
Rosencrantz You'd be tongue-tied.
Guildenstern Like a mute in a monologue.
Rosencrantz Like a nightingale at a Roman feast.
Guildenstern Your diction will go to pieces.
Rosencrantz Your lines will be cut.
Guildenstern To dumbshows.
Rosencrantz And dramatic pauses.
Guildenstern You will never find your tongue.
Rosencrantz Lick your lips.
Guildenstern Taste your tears.
Rosencrantz  Your breakfast.
Guildenstern You won't know the difference.
Rosencrantz There won't be any.
Guildenstern We'll take the very words out of your mouth.
Rosencrantz So you've caught up.
Guildenstern So you've caught on.

lördag 18 augusti 2012

Fransoser

Berätta om tre franska favoriter. Välj om du vill berätta om en speciell bok eller en författare.
Från Lyrans blogg, som sig bör. Jag är fortfarande så långt efter min tid. Som sig bör.

Men jag läser och älskar så många franska författare och deras verk. Det känns helt omöjligt att bara välja tre! Så jag gör en o-originell sak och skriver om tre favoritförfattare som känns väldigt typiska för min litterära smak.

1. André Gide. Min älskade, älskade André Gide som jag har så många fina minnen ihop med. Författaren jag dessutom bekantade mig med av en slump då jag hittade Falskmyntarna på ett antikvariat. Sedan dess har vi varit som ett gammalt gift par, André och jag. Kyska, förstås. I alla fall gentemot varandra. Som han och hans riktiga fru, vill säga. Man måste ju vara traditionell. Några favoritböcker: Falskmyntarna, Prometheus Illbound, Om icke vetekornet dör, Jordisk föda, Corydon, The Immoralist, brev, dagböcker...


2. Victor Hugo. Min favorit bland alla supersentimentala fransmän. Han kan berätta en vacker historia så väl att en cyniker blir berörd. Några favoritböcker: Ringaren i Notre Dame, Samhällets Olycksbarn, 1793...


3. Jean Genet. Tjyven som blandar äckel och råhet med poesi och passion. Några favoritböcker: Tjuvens dagbok, Querelle, pjäsen The Maids...

tisdag 31 juli 2012

Bokmärken och en liten mugg

Jag älskar mina fina Shakespearebokmärken från ImmortalLongings på etsy.com. Jag har Iago, Desdemona, Hamlet och Ofelia. Jag vill ha Othello också, men jag köpte "välj 4, betala för 3" och ville ha två från Othello och två från Hamlet... så då valde jag av någon anledning bort Othellos titelkaraktär. Och har dåligt samvete. Men Iago skulle jag i alla fall ha, han är förtjusande obehaglig.

http://www.etsy.com/shop/ImmortalLongings?ref=seller_info


While we're at it: för några månader sedan köpte jag en helt underbar mugg i en presentbutik. Den föreställer en massa Shakespearekaraktärer. Jag stod och fnittrade i affären. Innehavaren sade att det gjorde hennes dag, och det är ju alltid kul när ens dåliga humor gör andra glada!




fredag 27 juli 2012

Allt handlar om Othello

Idag ville min femåriga syster att jag och hon skulle se hennes favoritfilm, Othello från 1995. Det är en väldans märklig film. Det är jättekonstiga klipp och folk sover hela tiden. Den slutar faktiskt med att huvudpersonerna och deras fruar, efter ett av de där konstiga klippen, ligger i en säng och alla sover utom Iago, men jag förstår honom, jag hade också haft svårt att somna med så många personer i sängen. Det måste vara förskräckligt varmt.

Kan man konspirera med världen så att alla, liksom, låtsas lite snällt att Othello slutar med att alla somnar? Och redigera om Oliver Parkers Othellofilm så att sexscenen mellan Othello och Desdeona blir en snäll sov-scen där de lämnar festligheterna för att de är så trötta? Det är så stressigt att hoppa i filmen, jag blir bara nervös att flickebarnet kommer att bli så observant att hon märker av det och undrar vad jag har att dölja för henne. Och istället för att ta Emilia bakifrån kan väl Iago... jag vet inte, kittla henne? Och förresten så blir Roderigo inte stucken någonstans. Han bara biter sig i tungan och svimmar för att det gör så ont.

Jag ser inte fram emot den dag då min kära syster kommer att lära sig sanningen om Shakespearetragedier. Förhoppningsvis kommer hon bara tänka "vad var det där för en konstig film jag såg som slutade med att alla somnade... vilket antiklimax... antagligen drömde jag bara", men det är föga troligt eftersom hon redan sett den tre gånger, kan rabbla de flesta karaktärernas namn och har bra minne. Nej, jag vill nog helst att världen konspirerar lite. Det är liksom illa nog att hon tycker att Iago är läskig när han tittar rakt in i kameran. Ingen är så skrämmande som Kenneth Branagh.

onsdag 25 juli 2012

Som vackra men groteska äktenskapslöften

OTHELLO. Å, blod, blod, blod!
JAGO. Ha tålamod. - ni kanske skiftar håg.
OTHELLO. Nej, aldrig, Jago. Liksom Svarta havet, vars kalla böljor i okuvligt lopp aldrig har uppström utan ständigt går genom Propontis, genom Hellesponten, så går min blodshåg fram i våldsam fart, ser sig ej om och ebbar ej i älskog förrän den slukas upp utav en rymlig och vidsträckt hämnd. Vid denna marmorhimmel,
[Knäböjer.]
i skyldig vördnad för ett heligt löfte ger jag mitt ord.
JAGO.            Stig inte upp ännu.
[Knäböjer.]
Vittna, ni evigheters ljus däruppe; ni alltets element som omger oss, var vittnen till att Jago nu skall ägna huvud och hand och hjärta åt den kränkte Othellos tjänst! Om han befaller mig, är det min plikt att lyda, vilket blodigt uppdrag det gälla må.          
[De stiger upp.
OTHELLO.           Din vänskap bjuder jag en hjärtats välkomst utan tomma tackord, och jag skall genast sätta dig i gång: förrn tre dygn gått, vill jag att du skall säga att Cassio inte lever.
JAGO. Min vän är död; det skedde på din önskan. Men hon måste få leva.
OTHELLO. Åt fanders med den liderliga slynan! Kom, följ mig åt; jag går och ser mig om efter ett sätt att hastigt göra slut på den fagra djäveln. Nu är du min stabschef.
JAGO. Jag tillhör er för alltid.            
[De går.


Vad jag älskar detta! Till och med när det är översatt är det fruktansvärt vackert skrivet. Hur Othello och Iago knäböjer, avger löften, som en makaber äktenskapsceremoni. Och deras dialog, det låter verkligen som att de älskar varandra på riktigt, som att det är två otroligt lojala vänner som pratar med varandra, de vackra, lojala ord Iago säger efter att ha knäböjt... och så slår det en, fast man egentligen har vetat det hela tiden, att Iago inte alls är lojal. Han kanske tillhör Othello för alltid, men Othello tillhör Iago än mer. Och då blir texten plötsligt både vacker och obehaglig. Jag älskar Iago. Få karaktärer har fascinerat mig så.

Finlay och Olivier som Iago och Othello (För övrigt har jag den här bilden som örhängen. På mig just nu, faktiskt.)