Nekrofila tendenser - eller sexuella upplevelser med döda i litteraturen

...eller det här med att känna sexuell eller sensuell lust till döda människor. I litteraturen alltså. Inte när det kommer till mig personligen. Jag dras till människor med puls. Jag började tänka (råkade först skriva "tända", Freud försöker visst få mig att bli nekrofil trots allt) på tre väldigt olika verk med väldigt olika anledningar till att lusta för det döda. Hur olika döden i samband med sexualitet och sensualitet beskrivs. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med min utläggning, jag tyckte mest det var intressant att studera och jämföra. Eftersom jag är morbid och pervers.

Den första är Gabrielle Wittkops underbara, hyllade Nekrofilen. Där är huvudpersonen verkligen, som titeln avslöjar, nekrofil. Ren nekrofil, han känner både lust och då och då ömsint förälskelse till de lik han "kommer i kontakt med" så att säga. Män, kvinnor, flickor, pojkar... Det döda hetsar upp honom, och ibland verkar de döda kropparna liksom upphöjda i hans ögon; "Inte en sekund funderade jag på att tränga mig in mellan dem och störa deras förening genom den orena kontakten med mitt levande kött." Det är han som är oren, han, den vitale, inte de döda som snart ska komma att förruttnas.
Det levande hetsar inte upp honom, väcker hans kärlek. Han är nekrofil i dess renaste form, och ömheten, det kärleksfulla som ofta beskrivs påminner mig om filmen Kissed om en kvinnlig nekrofil där hennes parafili behandlas på ett finstämt och ömsint sätt. Modigt, enligt mig, att behandla en film om nekrofili på det viset.

Oscar Wildes Salomé handlar inte om nekrofili, men om besatthet. Salomé blir besatt av Jokanaan (eller Johannes Döparens) läppar, och hon ska kyssa dem. Det spelar ingen roll om han är levande eller död. Hon lustar efter honom, hon berättar hur vacker hans kropp är, och när han strängt säger åt henne att lämna honom ifred smädar hon istället kroppen, beskriver den som den hos en leprasjuk. Samma sak händer med hans hår, först beundrar hon dess svärta, sedan liknar hon det vid ormar. Men hans mun smädar hon aldrig. "I love not thy hair... It is thy mouth I desire, Jokanaan. [...] The pomegranate-flowers that blossom in the garden of Tyre, are not so red" är bara ett kort utdrag ur hennes långa tal om hans underbara läppar.
"I will kiss thy mouth, Jokanaan" är en replik som återkommer som ett mantra. "Suffer me to kiss your mouth". Och hon får sin vilja igenom eftersom hennes mor,som berömt, ber henne att önska sig Johannes Döparens huvud på ett fat efter att hon ska få vilken önskan hon vill uppfylld efter att ha dansat för Herod.
"Ah! I have kissed thy mouth, Jokanaan, I have kissed your mouth. There was a bitter taste on my lips. Was it the taste of blood.? . . . Nay: but perchance it was the taste of love. . . . They say that love hath a bitter taste. . . . But what matter? what matter? I have kissed thy mouth."

Salomé av Leopold Schmutzler

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom behandlar alla möjliga och omöjliga sorters "lidelser", fetischer och osedligheter, allt från pedofili, zoofili, tortyr, lekar med avföring och mord. Här varnar jag för mycket obehaglig läsning.
En del av dödandet är rena mord (med eller utan sex), gärna efter smärtsam och ibland långdragen tortyr, men inte allt. Det är många partier med sex som leder till döden, där karaktärerna med nekrofila böjelser tänder på att ligga med en människa när den dör, och en del bryr sig helt enkelt inte om personen dör under den grymma leken. Offrena är dehumaniserade, de är bara kött.
"Han tyckte ursprungligen om att piska en halvsovande kvinna, och han fulländar detta genom att döda henne med en stark dos opium; han knullar henne i fittan under dödssömnen" är en av de mildare nekrofila partierna. Jag minns starkast ett stycke om ett hjärta och en kuk, jag hittade dock inte det när jag bläddrade igenom boken - vilket kanske var lika bra det.

Sades manuskript

Fragment

Jag tycker mycket om fragment, både att läsa och att skriva. Mycket kan sägas, fast med få ord, råmaterial.

Boken Romantiska fragment, där fragmenten är skrivna av tyskar under högromantiken, innehåller många alldeles fantastiska formuleringar, däribland:

"Man kan säga att ett karakteristiskt kännetecken för det diktande geniet är att det vet långt mer än det vet sig veta."

"Många betraktar målningar med slutna ögon, för att inte störa fantasin."

"Moralitet utan sinne för paradoxi är gement."

"Goda dramer måste vara drastiska."

Den här lilla boken

Mer nekrofili

Gabrielle Wittops språk är verkligen vackert, alldeles förtjusande vackert. Jag älskade Barnahandlerskan och jag älskar Nekrofilen.
Hur obehagligt men ömsint hon beskriver titelns nekrofils lidelser! Hur underligt romantiskt men ändå samtidigt rakt på sak det är. Jag kan tänka mig att det var väldigt (i brist på bättre ord) roligt att skriva den.

"Igår spelade den lilla flickan mig ett elakt spratt. Jag borde ha anat det, med tanke på hennes leende."

Vertigos nya utgåva

Nekrofilen

Gabrielle Wittkops Nekrofilen kom alldeles nyss neddimpande i mitt brevinkast.
Formgivningen är väldigt snygg och obehaglig. Det ska bli jätteroligt att läsa den, jag läste ganska nyligen hennes Barnahandlerskan (samt skrev lite om den) och älskade bland annat hennes språk. Jag är så glad att jag är medlem i Vertigos Stormtrupper, och jag är så glad att jag blev det så att jag hann få just denna tidigt och till reducerat pris! Jag älskar Vertigo.

Min bästa läsning under 2012

Best of  2012 (utan inbördes ordning, länkarna är till mina tidigare recensioner):

De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. En helt underbar tegelsten med fantastiskt språk och ett galet flow. Ganska orealistisk realism med svart humor, droger, sex, massvis med poesi, två nästan mytologiska poeter vid namn Ulises Lima och Arturo Belano och människor de stött på under sitt bohemiska vagabondliv som berättar sina historier om hur de träffade dessa - kanske är det en ny vild detektiv som intervjuar dem om dess leverne, är det möjligtvis början och slutets unge berättare Juan García Madero?
Och namnet på deras poetiska rörelse, Inälvsrealismen... underbart. Det låter som något som är så påträngande realistiskt att det blir obekvämt och nästan surrealistisk.
Varför var boken tvungen att ta slut?

Parfymen av Patrick Süskind. En underbar roman med ett fantastiskt språk - stiligt, nästan stiliserat, subtilt, sublimt... Mördaren Grenouille är en otroligt fascinerande karaktär, och trots att han är en manipulativ och hatisk psykopat är detta ingen sensationslysten spänningsroman. Den är stillsam, metodisk. Som Grenouille själv. Den sista meningen är nog den vackraste och obehagligaste slutmening jag någonsin läst.

Guide av Dennis Cooper. Obehaglige Cooper! Han är som en drog. Jag vet att jag mår dåligt av att läsa honom, men ändå vill jag ständigt ha mer, mer, mer. Guide är annorlunda än allt annat jag läst av Cooper trots att många av hans signaturteman finns med: sex, död, porr, pedofili, fantasier om lustmord och så vidare. Trots detta har Guide ett helt annat sorts flow än många av hans andra romaner, och jag älskar det. Att läsa den är som att vara mitt uppe i ett drogrus. Och för en gångs skull är inte huvudpersonerna high-schoolkillar, vilket också känns uppfriskande.

Kapten Corellis mandolin av Louis de Berniéres. Vackert skriven historia med ett enormt persongalleri. Man får inte lära känna karaktärerna på djupet, men det gör ingenting. Det känns snarare som att stå bredvid och bevittna ett samhälle i förändring. Synd, dock, att slutet är... eh. Det är inte bra helt enkelt.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Romanen grep tag i mig direkt, en alldeles fängslande historia. Jag kunde dra flera paralleller till Hugos Samhällets olycksbarn - kommissarie Javier Fumero påminde om konstapel Javert - inte bara vad beträffar namn och yrke, utan även i sina starka uppfattningar om rätt och fel och sin beundran till arbetsamhet och plikt och därmed ett förakt för samhällets "slödder". Fumero är dock betydligt grymmare än Javert, en riktig sadist faktiskt. Ytterligare en likhet är deras sökande efter en skuggfigur av anledningar som kan tyckas triviala. En mycket fängslande historia, men lider tyvärr av samma sjukdom som Kapten Corellis Mandolin - slutet var inte bra.

Roman med kokain av M. Agejev.

 Ilustrado av Miguel Syjuco. Underbar roman! Läs, läs,läs! Språkets flow och kvickhet får mig att tänka lite på Roberto Bolaño, likaså grejen med politik blandat med fiktion om fiktion. Men Syjuco är ingen Bolañokopia på minsta sätt, han står på alldeles egna ben och boken är ett originellt och intressant verk. Jag älskade boken från första sidan och hoppas att Syjuco kommer med en ny roman snarast.

Med livet framför sej av Émile Ajar.

491 av Lars Görling.

Hatets sånger av diverse författare.

Fittstim, av diverse författare

Magister Hoffmann av Håkan Alexandersson

Det okända universitetet av Roberto Bolaño. Bolaños litteratur är en helt egen värld med egna lagar, ett eget språk och egna arketyper. Hans dikter är precis lika underbart säregna som hans prosa.

Evig natt av Michelle Paver

Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop

Och en djäkla massa bubblare, Kallocain, 1984, Paris-Dakar, Jag vet ingenting om dig, Den perfekte vännen, Främmande värld, Frånvarande ur samma stim av bläckfiskar, A clockwork orange, Hell house och en hel del annat.

Rammstein - tolv år av minnen

Imorgon fyller Rammsteins sångare Till Lindemann 50. (Och idag fyller Tolkien 125 vilket egentligen passar rätt bra till denna text då mina husgudar var Rammstein och Tolkien på mellanstadiet.)
Rammstein är ett band som ligger mig varmt om hjärtat. Pappa började lyssna på dem ungefär i samma veva som han och mamma separerade, och jag började lyssna ungefär samtidigt, när min pubertet börjat ordentligt (jag var elva och hade börjat komma i puberteten ett fåtal år tidigare) - att lyssna på Rammstein kändes alltså som en slags symbol för ett helt nytt skede i livet, både för mig själv och kanske inte minst för min pappa. Min syster var knappt sju, så de har följt henne under hela hennes uppväxt.

Så ofta jag har fått ställa mig i försvarsställning gentemot Rammstein! Min mamma hade fått för sig att de var rasister på grund av att hon såg att de hade en låt vid namn Weisses Fleisch (usch vad jag fick ont i magen, jag blev rädd att hon skulle ha rätt eftersom jag inte hade läst textens översättning än), mina klasskamrater tyckte att jag (och snart även en av mina vänner) hade dålig smak. Och jag, som tyckte att musik var det viktiga i mitt löjliga lilla pre-teen-liv försvarade och surade och försvarade ännu mer. Läste översatta texter och blev förälskad i det morbida, poetiska och vackra som Till Lindemann författat. Och jag hade en enorm pubertal förälskelse i både Till Lindemann och trummisen Christoph Schneider. Min kompis föredrog Richard Kruspe, den ene gitarristen.
Min tyske morfar anklagade Rammstein för att vara för tvetydliga (hast och hasst - har och hatar i låten Du hast). Och när jag var en tolv år gammal översminkad modemedveten Rammsteinälskare fick jag en avhyvling på lunarstorm av en femtonårig flicka som inte tyckte att modeintresserade tolvåriga blondiner hade någon rätt att lyssna på Rammstein. Jag svarade henne sakligt och hon blev imponerad över hur väl jag tog utskällningen. Sedan pratade vi om Rammstein ett tag.

Jag minns när pappa hade skaffat Rammsteins live-DVD Live aus Berlin. Jag var väl på mitt tolfte år. Vi satt och åt tacos och tittade, jag, han och min syster. Det var ren magi. Så vackert filmat! Och tänk att vara så lyckligt lottad att man får se Rammstein på riktigt!
Sedan började jag lyssna på annan musik, som jag därefter tröttnade på, men Rammstein har alltid följt med mig, pappa och min syster. 2004, när jag var fjorton såg jag dem för första gången, tillsammans med pappa, en vän till mig och hennes pappa, och det var något av det bästa jag någonsin varit med om. Jag såg dem för andra gången i början av 2010, jag var i ganska dåligt skick på grund av min depression och mina sömnsvårigheter och egentligen inte pigg på att gå på konsert - men allt glömdes bort för ett par timmar när de underbara, underbara Rammstein spelade.

Jag förstår att Rammstein är så populära. Musiken håller en otroligt hög lägstanivå, texterna är fantastiska och musiken är originell, med spridda influenser. Och deras musikvideos är något alldeles speciellt! Jag förstår även om man inte gillar dem - musiken är väldigt speciell och kan till och med tyckas obehaglig. De är inte för alla. Jag kan dock varmt rekommendera även er som inte gillar Rammsteins musik att läsa texterna (http://herzeleid.com/en/lyrics har översättningar till det mesta för alla som inte är så haj på tyska - som jag, som bara förstår sammanhang men inte detaljer om jag inte får en översättning). De är, som sagt, väldigt originella och poetiska.
Rammstein har betytt så otroligt mycket för mig. Och bandmedlemmarna verkar vara riktigt sympatiska och intelligenta individer. Jag och min syster ser Till Lindemann som en slags musikalisk, kulturell fadersfigur. Han känns trygg. Rammstein känns trygga. De tröstar, musiken finns alltid där. De är udda, stabila, roliga, galna, intressanta, innovativa, stiliga och alldeles, alldeles wunderbar. Jag hoppas att Till Lindemann får en underbar femtioårsdag.

Bild från www.eroglamour.com-9-rammstein .

När ska jag orka ta mig igenom denna tegelsten?

Jag har enormt höga förväntningar på Motståndets estetik av Peter Weiss. Den verkar alldeles underbar och dessutom är titeln fantastiskt vacker. Dessutom är det ju Weiss som skrivit en av mina absoluta favoritpjäser, nämligen Marat/Sade (eller om man ska vara petig heter den ju faktiskt The Persecution and Assassination of Jean-Paul Marat as Performed by the Inmates of the Asylum of Charenton Under the Direction of the Marquis de Sade). (Titta på Peter Brooks filmatisering av den på youtube, den är fantastisk! Skådespelarna är fantastiska! Allt är fantastiskt!)

I alla fall. Motståndets estetik. På baksidan står följande: "I romantrilogin Motståndets estetik (1975-81) kombinerade han politiskt tilltal med modernistiskt experimenterande och utvecklade den romanessäistiska traditionen från Marcel Proust, Thomas Mann och Robert Musil." Och det är den kommunistiska motståndsrörelsen i nazityskland och det är Berlin och Paris och Stockholm och jag vet inte vad. Jag känner att jag antagligen kommer att älska den: men. Men! När ska jag egentligen orka ta mig igenom den? Det är inte en vanlig tegelsten. Tegelstenar har jag ingenting emot (exempelvis så läser jag just nu Fowles Illusionisten som jag velat läsa hur länge som helst av en kursare var snäll och lånade ut).

Motståndets estetik är tusen sidor lång (alltså tvåhundra sidor längre än Illusionisten). Men det är inte det största problemet. Det är ett tusensidigt djäkla textblock! Extremt få naturliga pauser och avslut alltså, nog för att jag läser snabbt och har egentligen ingenting emot liten text (som den även har) men det finns gränser även för mig - textblocket känns nästan ogenomträngligt. Jag ska inte låta det stoppa mig, det kommer inte på fråga, men jag undrar - när kommer jag att egentligen att orka?
Egentligen vill jag nu. Nu, nu, nu. Men textmuren skrämmer mig lite.

Vertigoperversitet x 2

Nu har jag läst två av böckerna ur förlaget Vertigos "perversa paket". En mådde jag illa av i över trehundra sidor men kunde trots det inte avsky den, en älskade jag trots grymheten.

Hogg av Samuel R. Delany:
Äckel, smuts, pedofili, mord, våldtäkter, vidrighet, perversitet, grymheter, allehanda kroppsvätskor, infekterade könsdelar... en (dessutom väldigt repetitiv) bok som jag inte kan rekommendera någon jag känner att läsa. Egentligen. Men så finns det ju där. Det där som gör att jag inte avskyr den. Vad är det för något? Karaktärerna som har gjort det till sin grej att vara vidriga (i ett vidrigt samhälle, kanhända?)? Den märkliga, nästan kärleksfulla ömheten? Nej, jag kan inte rekommendera mina vänner att läsa denna bok. Den är svår att tvätta bort efteråt. Men du som är härdad, luttrad och som liksom jag alltid testar sina gränser kanske vill dras med i det höga tempot och den vansinniga berättarglädjen mitt i allt äckel som är Hogg.

Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop:
Varför älskar jag en bok så ondskefullt pervers, så brutal, så grym som denna - om en kvinna som driver en barnbordell? Jo, på grund av skönheten som skiner in som en solstråle genom persiennerna. På grund av det utsökta språket. På grund av miljöerna - revolutionens Frankrike med sin paradoxala skönhet och smuts. På grund av en underskön hermafrodit.
Markis de Sades ande genomsyrar berättelsen.

Jag är kär!

Jag är kär i låten Rosenrot av The Inchtabokatables, ett folk/punkband där Oliver Riedel var med före han blev basist i Rammstein (nu råkar jag ju älska Rammstein hur mycket som helst, men om ni inte gör det - bli inte avskräckta, detta låter inte alls likt Rammstein). Helt underbar. Lyssna!

'

Tyska är SNYGGT!

Den unge Werthers lidanden

Jag tycker om Sturm und Drang med alla dessa översvallande känslor, och jag älskar Goethe. Min första bekantskap med denne var Erlkönig (efter att min pappa sagt att jag skulle kolla upp dikten, då Rammsteins Dalai Lama är en parafras på denna, det var någon gång under min högstadietid). Min andra bekantskap var Den unge Werthers lidanden, som definitivt förtjänade en omläsning. Det är en roman jag håller mycket kär, språket är underbart och den är väldigt vacker i sin tragik - jag får tankarna att Werther i princip var dömd att gå under (hade han levt idag hade det förmodligen varit enklare att rädda denna stackars olycklige man med mediciner, kunskap och terapi) - hade han inte förälskat sig i Lotte känns det som att han ändå oundvikligen sjunkit ner i depressionens och ledans träsk. Lotte i sig känns mer som en symbol han blir besatt av, en slags avgudabild, hade det inte varit henne han levde och dog för under sin sista tid vore det någon eller något annat.
Det är smärtsamt att läsa Werthers till en början uppsluppna brev till vännen Wilhelm, som sedan blir mer och mer sorgsna och med en slags blandning mellan håglöshet och mani.
Jag undrar lite om Werther eventuellt skulle kunna ha varit bipolär. Det känns inte uteslutet.

Utdrag:
"Missmod och olust hade slagit allt djupare rötter i Werthers själ, allt fastare tvinnat sig samman och småningom helt vunnit herravälde över honom. Hans själsliga jämvikt var fullständigt rubbad, en inre hetsighet och häftighet som helt undergrävde hans konstitution, frambragte de hemskaste verkningar och utlämnade honom åt en utmattning, ur vilken han sökte kämpa sig ännu mer ångestfullt än han innan dess bekämpat sina lidanden. Hans hjärtas ångest tärde på hans övriga själskrafter, på hans vitalitet och skarpsinne: han blev en sorglig figur i sällskapslivet, allt olyckligare och allt mer orättvis ju mer olycklig han kände sig."

Lost in translation

Det som gått förlorat i vanliga goda eller förträffliga översättningar är just det bästa.

~Friedrich Schlegel (ur Romantiska fragment)

Givetvis undrar jag om något revolutionerande eller sublimt förlorats i detta fragment.

Den unge Werthers lidanden

Underbart omslag!

Ibland tycker jag om måndagar

Bob Geldof sjöng om att han inte gillade måndagar, det brukar jag förvisso inte heller göra, men detta känns som en bra måndag.
 Jag dricker vin med cola light (höhö, klockan är alltid fem någonstans i världen, höhö), kikar lite på hemtentan med fredag som deadline och funderar på att börja fila lite på den, lyssnar på Edguy
(nostalgi på högsta nivå, jag kan fortfarande alla texter skrivna före 2005, hela min högstadietid och tonårsrevolt definierades fan av Edguy... till skillnad från Rammstein som definierar min uppväxt, pubertet och min relation till pappa - som fick mig att börja lyssna på dem - det kanske är därför Till Lindemann är en musikalisk fadersfigur till mig)
och dessutom har jag en massa projekt att leka med när jag får lust med det.

Två längre berättelser - en ungdomsbok (jag trodde att jag inte kunde skriva sådana, men det gäller bara att tänka som en dryg cynisk gymnasieungdom så har man det... dessutom måste jag ju blanda in lite sex och droger också, och det är jag bra på... heh.) och en ordentligt tilltwistad Narcissusberättelse med lyckligt slut (som innehåller prat om sex, dock inga illegala droger, men vin i mängder).Två pjäser. En novell/novella. Och kanske skulle man försöka sig på lite poesi också. Kanske.

Dessutom har jag massor med roliga böcker att läsa. Vissa saker måste jag läsa lite extra inför hemtentan, men annars har jag redan läst det mesta inför den. Så nu kan jag nöjesläsa hur mycket jag vill. Måndagar är inte alltid så farliga.

Ett till favoritkonstverk! Echo and Narcissus av Waterhouse.

Doktor Jekyll och Mister Hyde

Jag älskar verkligen R. L Stevensons Doktor Jekyll and Mister Hyde, den är subtil och obehaglig, och det som gör den allra mest obehaglig är just subtiliteten. Att man vet att Hyde är en förtappad själ, en fruktansvärd människa - men man får inte veta exakt vad han gör förutom när det kommer till mer självklara händelser, såsom mord. Det är en kortroman som kanske inte skrämmer en, men som genom hela boken ger en känsla av ett obestämt obehag. Jag älskar det.

Då är saken den att jag verkligen inte förstår filmatiseringarna och musikalen. Jag älskar filmatiseringen från 20-talet, det är en fantastisk stumfilm och jag älskar filmatiseringen från 30-talet lika mycket - den är verkligen otroligt snygg (fast Hyde är ett apliknande monster - egentligen är han en kort, ung man med ett otäckt, obehagligt utseende - men varför han ser så obehaglig ut är svårt att sätta fingret på). Den från 40-talet är inte illa den heller, och musikalen såg jag i Malmö, i början av förra året vill jag minnas, och njöt av de otroligt duktiga artisterna och den härliga musiken.
Men vad de har gjort är att totalt ändra på originalhistorien, och det till det sämre, så att mycket av obehaget försvinner. Man får i filmerna veta det mesta om vad Hyde hittar på som är så moraliskt fel - det är mest att stöta på prostituerade, vara kåt och irriterande.
Dessutom har de - utan undantag! - slängt in en märklig biberättelse om två kvinnor, en som är Jekylls (som här är en ung man, runt 20-30 kanske) tillkommande samt en lössläppt kvinna, gärna prostituerad, som Hyde (och Jekyll, ofrivilligt) hetsas upp av. I boken är Jekyll ungkarl, inga kvinnor (förutom en kokerska, några kvinnor i en folksamling, en liten flicka, en tjänsteflicka...) förekommer, och de som finns med är små biroller. Ingen kärlekshistoria finns. Jekyll är en ungkarl i femtioårsåldern, hans sexuella läggning är okänd - han eller Hyde ses aldrig lusta över några lössläppta kvinnor eller hysa kysk, ljuv kärlek.

Jag förstår inte. Och jag vill ha en ny filmatisering! Trogen boken. Utan en massa tjafs. Lika subtilt obehaglig som kortromanen. Då hade jag blivit glad. Då hade jag blivit nöjd.

Och trots att jag kanske klagat lite nu måste jag lägga till en alldeles underbar sång från den tyska versionen av musikalen. Chris Murray, en av mina absoluta favoritmusikalartister (han är fantastisk!!), gör rollen som Jekyll/Hyde. Titta på videon! Den är IN-TEN-SIV. Kolla på hans rörelser! Hans MINSPEL! Och här är den! Titta! Lyssna! Njut!

Finch'han dal vino: Dietrich Fischer-Dieskau

Goethe

Från den fina boken jag fick i födelsedagspresent:

Ack! Att skriva är en arbetsam lättja!

Så sant, Goethe, så sant!