Hogg av Samuel R. Delany:
Äckel, smuts, pedofili, mord, våldtäkter, vidrighet, perversitet, grymheter, allehanda kroppsvätskor, infekterade könsdelar... en (dessutom väldigt repetitiv) bok som jag inte kan rekommendera någon jag känner att läsa. Egentligen. Men så finns det ju där. Det där som gör att jag inte avskyr den. Vad är det för något? Karaktärerna som har gjort det till sin grej att vara vidriga (i ett vidrigt samhälle, kanhända?)? Den märkliga, nästan kärleksfulla ömheten? Nej, jag kan inte rekommendera mina vänner att läsa denna bok. Den är svår att tvätta bort efteråt. Men du som är härdad, luttrad och som liksom jag alltid testar sina gränser kanske vill dras med i det höga tempot och den vansinniga berättarglädjen mitt i allt äckel som är Hogg.
Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop:
Varför älskar jag en bok så ondskefullt pervers, så brutal, så grym som denna - om en kvinna som driver en barnbordell? Jo, på grund av skönheten som skiner in som en solstråle genom persiennerna. På grund av det utsökta språket. På grund av miljöerna - revolutionens Frankrike med sin paradoxala skönhet och smuts. På grund av en underskön hermafrodit.
Markis de Sades ande genomsyrar berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar