1984

Så. Nu har jag läst de där tre stora dystopiklassikerna som min syster (en klok gymnasist som är mycket intresserad av politik och dystopier) rekommenderade och lånade ut till mig. Den första jag lånade var Du sköna nya värld, den andra Kallocain och nu, den tredje, 1984 av George Orwell (som egentligen hade ett betydligt tjusigare namn än sin pseudonym, nämligen Eric Blair - dock ser han verkligen ut som en George Orwell!).
Jag tyckte mycket om 1984. Det var en väldigt intressant och gripande bok - gripande i och med all mänsklig olycka och avsaknad av frihet som Partiet och Storebror helt samvetslöst tvingade medborgarna till. Hjärntvättandet i synnerhet. Hjärntvättandet och hur de försökte våldföra sig på folks mest privata, nämligen tankarna. Winston Smith är kanske inte den mest populära av protagonister, han kan tyckas patetisk, men jag kände ändå att jag tyckte om honom på något vänster. Han var...intressant. Jag kände sympati för honom och inför hans öde.
Romanen är skriven på ett mycket sakligt vis. Jag tycket mycket om det. Det passade in i det kyliga politiska klimat boken beskriver.
Det är en högst obehaglig bok. Det som fick mig att känna det största obehaget var vaporiseringen av medborgare - en förrädare/partifiende försvann alltså helt enkelt spårlöst ur existensen. Staten dolde att han eller hon någonsin hade funnits och tvingade alla andra att erkänna detta som fakta - denna människa har aldrig existerat. Visst hade boken sina skönhetsfel, men det var inga stora sådana. Och slutet. Slutet! Det var fantastiskt. De sista slutmeningarna är ovärderliga.

Och en lustig sak: När min syster såg Storebror framför sig såg hon Lenin (hon insåg inte ens att hon tänkt sig honom otroligt lik Lenin förrän hon såg en bild av honom och tänkte "det är ju Storebror!!"). Jag var säker på att jag också skulle se honom som Lenin på grund av detta. Men nej. Jag såg Stalin framför mig.

Skulle inte Orwell själv kunna vara lite lik Storebror med sin mörka mustasch?