Melankoli och språklig skönhet

Jag blev för ett litet tag sedan klar med Johannes Anyurus bok Skulle jag dö under andra himlar, som en kursare rekommenderat och lånat mig. Jag hade läst någon enstaka artikel om den och visste att jag tänkt att jag ville läsa den, men egentligen visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig mer än att språket var vackert. Och det var det, riktigt vackert. Ibland avskalat, ofta poetiskt. Det är alltså inte det minsta förvånande att författaren även skriver dikter (som jag är väldigt sugen på att läsa). Detta är hans debutroman.
Först orkade jag inte riktigt läsa boken då stämningen var nästan genomgående melankolisk, men när jag väl började läsa på allvar var det svårt att sluta. Det är mycket sorg, smärta, ångest, glimtar av kärlek, Madrid, mer sorg, glimtar av vänskap, Gud, smärta, sorg, Gud... Detta i ungefär fyrahundra sidor utan en riktig plot. Det är njutbart och vackert, dock får jag ibland en känsla av att boken är mig övermäktig, jag blir lite trött, får en känsla av monotoni - det hade nog inte gått någon nöd på den om den var hundra sidor kortare. Men jag tyckte bra om boken och vill gärna läsa hans nya roman En storm kom från paradiset.

Utrag ur Skulle jag dö under andra himlar:

När han går hemåt har det slutat regna. Natten har kommit. En taxi står vid en korsning och väntar och han går rakt ut i framlyktornas fotovita flod, i löven som blåser. Skarpa skuggor, som på fotografierna av månens yta. Ramadan är över. Nu stängs portarna till paradiset. Nu släpps viskningarna åter ut i människornas hjärtan.