Udda

Jag hade av någon anledning dragit mig lite för att läsa Sara Lövestams Udda - och samtidigt känt mig dragen till den. Jag vet inte varför, men nu läser jag den i alla fall efter att ha hittat den för en tia på Kirsebergs Emmausbutik. Jag har läst lite mer än hälften och jag tycker om den. Den är lättläst och lättsmält, det kanske inte kommer vara en bok jag kommer att tänka på långt, långt i efterhand, men det är riktigt bra underhållning.
Den är skriven i ett raskt tempo med bra flyt och språket är vardagligt, och vad ska man säga... mysigt på något vis. Och kvickt. Det är en varm roman med fin humor. Orden "värme och humor" kan ibland verka avskräckande på mig eftersom det låter så klibbigt och feel-good-sliskigt, men det här är verkligen inte en sådan bok - även om man blir glad av den kan man inte reducera den till en simpel feel-good. Allt är inte perfekt och smärtfritt.

Jag känner för karaktärerna. Den sociala och humoristiska flatan Lelle som är sådär uppfriskande rakt på sak och aningen grov, men med ett gott hjärta. Henne (och hennes ragg Lina) blev jag lite kär i. Och så Paula, med ett skevt utseende och inga ben och med ett stort intellekt, denna kvinna som visar sig vara  riktigt tilldragande för fler än hennes dejt Martin, Lelles bästa vän med en fascination (och fetisch) för amputerade kvinnor. Det är fina karaktärer.
Jag vill gärna läsa mer av denna författare.

Ett litet utdrag:

Imorgon, tänker hon. Imorgon ska jag tänka jobbiga ord som svek och otrohet. Triangeldrama, ska jag tänka. Relationsmissbruk. Men ikväll ska jag låta mig känna hennes spår på mina läppar.

Sara Lövestam. Ser hon inte väldigt sympatisk ut?