Ett ordens konstverk

Jag hittade boken Vid Grand Central Station där satt jag och grät av Elisabeth Smart på en second-handaffär för tio kronor och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Den var beskriven som en kärlekshistoria som förflöt "som en feberdröm", och det var just ordet feberdröm som fick mig att bli intresserad, även om jag varken var särskilt förtjust i titeln eller går igång på böcker om unga kvinnors förälskelser till gifta män, som boken alltså handlar om.
Egentligen spelar det inte så stor roll vad boken faktiskt handlade om, det märkte jag när jag började läsa den. För språket är helt fantastiskt, det är det som gör boken så otroligt läsvärd, det är det som gör boken till ett ordens konstverk, det är estetik klädd i prosa. Den är alldeles full av fantastiska formuleringar som gör att man bara dras med i den till synes tunna, oansenliga boken.

Två utdrag:

När vi var ute och körde på kvällen berättade han för mig, lika opersonligt som om det var en debatt i radio: "En pojke med gröna ögon och långa ögonfransar, en som jag aldrig träffat förut, tog mig med sig in i ett rum innanför en konsthandel och älskade med mig, och i två veckor gick jag omkring och kom ihåg numren på busskonduktörernas mössor."

Illvilliga gastar visar sig vid de svarta fönsterrutorna, utan att låta sig skrämmas av fönsterkarmens bleka kors, ty nu går Jesus på en annan planets vatten, och det är bara historia som blöder ur hans gamla sår.

Elizabeth Smart