Karin Boye

Jag läser Karin Boyes diktsamling (jag tror att den är komplett). Visst är det vackert, men kanske lite väl mycket natur och religion för min smak då och då. Dock har jag bara läst den första samlingen i volymen (Moln), så jag ska inte komma med några omdömen innan jag vet mer. En dikt jag i alla fall fastnade för var Tillfrisknande, Boyes poesi är som bäst när hon inte verkar må bra (och tyvärr mådde hon ju inte särskilt bra, allas vår kära stackars Boye, eftersom hon som bekant tog sitt liv av en överdos av sömnpiller vid fyrtio års ålder):

Du som är kallad vid blommans namn,
nu vill jag ge dig ett annat:
Läkarens Kniv.
Kallt, hårt namn. Men så blänkande hård
är din bild i de tysta stunderna.
Jag är dömd, när jag ser dig,
dömd som sjukling
inför din friskhet av vårlig morgon.

Det är gott att man våndas och vämjes.
Du är svalkande fri från barmhärtighet
mot patetiska kval.
Fjärran, fjärran ler du gåtfullt.
Jag vill andas din höga luft.
Jag vill trampa de daggiga stigarna,
där du vandrar.