Borde jag ge Auster en ny chans?

Första intrycket betyder ju mycket, och mitt första intryck av Paul Auster var splittrat. Det var Osynlig jag läste, för den lät ju så bra på papperet. Liksom. Unga poeter, tjusiga européer, sex, dekadens. Den var snyggt skriven och hade en hel del riktigt bra partier (jag minns dock inte exakt vilka eftersom det var ett tag sedan jag läste den), och den avslappnade attityden till incest mellan syskon (verklig incest? imaginär incest?) var intressant.
Men vart ville boken egentligen komma? Varför alla dessa bihandlingar och instuckna kommentarer här och där? Vad ville Paul Auster säga, vad var syftet med hans bok? Varför är huvudpersonen genomgod och nästan felfri medan Rudolf Born, som ändå verkar vara en ganska hygglig prick, plötsligt i princip är... ja, "grymheten personifierad" som det stod på baksidan? Och bokens slut? Va? Varför? Vadan detta?

Men nu har jag blivit lite intresserad av Auster igen. Tänker att jag kanske borde ge honom ytterligare en chans, för Osynlig var ju ingen dålig bok. Bara... rörig. Splittrad, som sagt. Och han skriver ju bra, den där Auster. Vad borde jag läsa av honom för att få ett mer stabilt intryck?

Jag råkade klanta mig och ta bort det här inlägget, så nu lägger jag in det igen. Djäklars.