Hembiträden och privatdetektiver

Jag har varit så trött på senaste tiden, främst på grund av efterdyningarna av influensa med en massa matthet och illamående som försummat läsningen. Och så har det varit lite (eller mycket, i alla fall för mycket) dramatik i min vardag, allt för en liten skitsak som blev uppförstorad till rent groteska proportioner. Jag är inte van vid drama. Och jag uppskattar inte drama. Så det har dränerat mig på energi, även om allt är löst och no hard feelings och allt sådant (och då var det ändå en grej som inte handlade om mig först och främst utan om någon i min närhet, men på grund av omständigheterna stod jag i händelsernas centrum).
Det är så fruktansvärt utmattande och jag hoppas det är slut på drama och obehagliga missförstånd och fjädrar som muterar till hönor för... åtminstone 2013, men hade jag fått välja vill jag vara utan sådant till 2113 för då är jag antingen död och begraven eller så gammal att jag inte bryr mig längre.
Men lite har jag hunnit läsa i alla fall. Och socialisera mig och fira nyår med skumpa, trevligt sällskap, goda drinkar och kindpussar a´la France.

Den första boken jag ska skriva om är Att smiska hembiträdet av Robert Coover, del av Vertigos "perversa paket" som jag gav mig själv i julklapp. Den var väldigt underlig. Jag tyckte om den. Den var drömlikt absurdistisk och cyklisk, fylld av ordvitsar, oväntat rolig. Någon kallade den "nästan beckettsk". Det kan jag hålla med om. Den handlar inte om något mer än Herrn, som vaknar (med erektion) efter en dröm om bland annat "något om en föreläsning över civilbestraffningen, vad som nu är kvar av den, och en mopp- eller hoppinventering...", märker att hans religiösa hembiträde med en vacker baksida har slarvat och måste ge henne och hennes bakdel en bestraffning. Smisk förstås. Och detta upprepas. Om och om igen. Nya drömmar, nya anledningar att smiska hembiträdet. Och detta är stor del av kortromanens charm. Den kändes mer absurdistiskt märklig än rent pornografisk. Det var roande. Jag vill gärna läsa mer av Coover, efterordet av Claes Wahlin ger mersmak. Och omslaget är sådär porrigt stilfullt.

And now for something completely different...
Jag fick Marian Keyes Hemligheten på Mercy Close i julklapp av mamma. Jag läser egentligen inte chick-lit men Marian Keyes är mitt undantag eftersom hon är så kvick och har med tyngdpunkter och svärta mellan all charm och komik. Så även denna gång. Romanen handlar om Helen Walsh, Keyes har tidigare skrivit romaner om alla hennes fyra systrar, så det var roligt att äntligen få läsa om den sista, den minst empatiska, och få lära känna henne (och hon var charmigare än vad hon hade utmålats i systrarnas ögon, men hon var fortfarande bitsk och skön). Hon lider av djupa depressioner (även Keyes har lidit av det, så hon vet vad hon snackar om), och minnen från självmordsförsök och piller och doktorer slinker in här och var. Jag gillade boken. Den hade kanske inte lika mycket flow och kvick charm som många andra böcker av Keyes, men den var fortfarande väldigt Keyes och lätt att fastna i.
Jag gillar snacket om depression, det blir en del igenkänning förstås, men samtidigt var det lite jobbigt att läsa eftersom mitt mående har varit lite upp och ner på senaste. Det var inte Marians bästa bok, men fortfarande väldigt läsvärd. Jag litar på Keyes, hon är stabil, lägstanivån är hög, och det är trevligt att både få le och bli upprörd och tycka synd om och sympatisera med.

Tematrio om Malmö

Berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad!  (Säger Lyran.)

1. Jag bloggade ju glatt om en arg bok för någon dag sedan, Hatets sånger om tidig svensk socialistisk diktning. Den man som skrivit flest dikter i denna bok hette Leon Larson och han föddes i Malmö. Han var proletärförfattare och anarkist. Hans dikter är fantastiska, revolutionära, arga och ofta obehagliga. Jag fäste mig vid en rebellisk en om hans sångmö.

Min sångmö är icke som andra,
en ungmö av kvitter och skratt;
nej, hon är en kvinna från mörkret,
en dotter af kyla och natt.

2. Ulrica Lidbo kommer tydligen från Malmö. Hon skrev en ungdomsbok som jag lånade av min syster, Decembergatans hungriga andar. Den är väldigt snyggt skriven, obehaglig, gripande och känns riktigt, riktigt äkta. Huvudpersonen växlade jag mellan att ha största sympati för och känna att hon var en egocentrisk, elak och känslolös skitunge. Vilket förstås gör allt mer äkta. För hon är ju inte elak. Inte egentligen. Hon är ju ingen skitunge. Hon mår bara överdjävligt och är fjorton år gammal. Jag vet själv att man inte alltid blir så trevlig och osjälvisk när man har ätstörningar. Speciellt inte när hormonerna rusar i kroppen.

3. Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari utspelar sig i Malmö och jag hittar många gator och områden jag känner igen, besöker regelbundet eller till och med bor i. Boken är befriande och underhållande, den driver med alla, och det tycker jag är fint.

Leve revolutionen!

Jag har känt mig mysigt revolutionär de senaste dagarna. Extra mycket, alltså.
Och jag vet, man får inte prata om politik. Politik (jag är vänstervriden!!!) eller religion (jag är agnostiker!!!). Inte på tillställningar, inte i sociala sammanhang. För då börjar folk debattera och tycka olika, och det är ju det värsta som finns. Fruktansvärt. Man ska hålla käft om sina åsikter. Annars kanske folk börjar diskutera. Vedervärdigt.
Jag vill kunna prata och tycka utan skygglappar. Kunna tycka olika och ha hetsiga diskussioner utan att bli hatad eller börja hata. Men då blir folk så förbannat osäkra. Konflikträdda. Tror att det kommer bli dålig stämning, att det är bättre att sticka huvudet i sanden istället för att försöka förklara varför man tycker som man tycker och lyssna på andras åsikter - och man kanske aldrig kommer att hålla med varandra, men kanske, kanske, kanske kan man förstå varandra bättre. Och om inte rensar en debatt luften.

Det var egentligen inte det jag tänkte skriva. Jag tänkte skriva om den underbart befriande ilskna och revolutionära boken Hatets sånger, med tillägget "tidig svensk socialistisk diktning (1885-1910)". Där existerar inga skygglappar eller kompromisser. Där är det hat och revolution och ingen respekt eller nåd gentemot de som de ser som sina fiender. Dikterna är "ibland vackra ibland klumpiga" enligt baksidetexten, men jag ser bara ilska, smuts och skönhet. Skönhet för att det kommer från hjärtat. Själen. Helt utan rädsla och respekt. Bara ren och skär känsla.

491, 491, 491

Jag tänker mycket på Lars Görlings 491. Råheten. Nakenheten. Hela jargongen. Hopplösheten. Misantropin. Avsaknaden av skygglappar. Befriande. Kommer det någonsin att lösa sig för de unga gossarna? Det löste sig i alla fall inte för Görling. Han tog sitt liv år 1966. Kommer det fortsatta livet att kännas lika meningslöst för Nisse, Pyret, Racing och de andra gossarna? Och blir man förlåten efter den fyrahundranittioförsta synden?

Mest illa berörd blev jag av övergreppet mot berättaren, Nisse. Det finns många andra dystra och hemska saker, men här är man med. Mitt i det hela. Får känna Nisses tomhetskänsla, äckel och besvikelse över kroppen som sviker honom.

Jag satt och lyssnade efter ljuden på gatan och från tågen som gick förbi på husets baksida. Jag tittade ut över hustaken på andra sidan gatan, på skorstenarna och duvorna. En kyrkklocka slog och jag räknade slagen. Elva stycken. Jag ville inte känna hur kroppen förrådde mig. Molnen stod stilla på himlen. Sen drog han ner byxorna helt och hållet och jag fick ställa mig framåtlutad mot skrivbordet. Det gjorde inte så ont.

                                                                                                    Lars Görling