Ficktjuven

Den var inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara, Sarah Waters Ficktjuven. Jag blev inte direkt besviken, men jag måste säga att jag blev lite förvirrad.
Först var den skitbra, jag fick den där mysiga Sarah Waters-London på artonhundratalet-intressanta karaktärer-känslan. Sedan kom en twist och man fick höra Maud, flickan som det var meningen att Susan Småtjuv och Richard "Gentleman" Rivers Bedragare skulle, uh, bedra, och jag blev överlycklig, jag kände för att sitta och fnitterkackla ondskefullt.
Där lurade du mig Sarah Waters, du fick mig, och jag älskar det!
Jag älskade det ett tag (och jag älskar fortfarande den twisten, även om, jag vet inte, en kanske borde ha fattat? Jag var mest inne i boken och tänkte inte så mycket framåt (mer än att det skulle vara lite lesbiskt sex, förstås). Men i alla fall. Sedan kom twist på twist och twist and turn and turn around och berättelsen stod samtidigt och stampade på vissa ställen, det blev lite långdraget, men samtidigt var ju språket och berättarrösterna en njutning, så... Ibland kändes det dock som att Maud och Susan flöt ihop lite, de var underbara men samtidigt stack de inte ut lika mycket efter ett par hundra sidor, de förlorade lite av sin lyster och kändes mer och mer likartade.
Och det blev kaotiskt, riktigt djävla kaotiskt och jättemycket hände på få sidor utan någon verklig förklaring och konstiga känslostormar och en söt ung gosse som grät hela tiden men som Susan var ganska elak mot. (Okey, han grät hela djävla tiden, get a grip, men han var ju så rar...)
Jag vet knappt vad boken handlade om, eller jo, det gör jag ju, men... Den var rörig. Jag tyckte ändå om den. Jag tyckte om karaktärerna, jag tyckte om Gentleman (som karaktär, som person var han en biatch) eftersom jag gillar att läsa om eleganta egoistiska bedragare och förförare som krossar kvinnors och mäns hjärtan, men men... men... Jag känner mig mest...  kluven. Den hade kunnat bli underbar, men det var för mycket av en del saker och för lite av andra. Och slutet i sig, vad i...

Ur "Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson:

Något dök upp i hennes huvud som hon formulerade under de kommande minuterna:
Fysikernas bryderi:
Att vi inte minns det som ännu ej har inträffat.
Filosofernas bryderi:
Att vi minns något bara för att det har inträffat.
Psykologernas bryderi:
Att vi minns som det passar oss.
Politikernas bryderi:
Att folk har minne.
Medicinarnas bryderi:
Att minnet sviktar.
De olyckliga älskandes bryderi:
Att minnet av det som hänt förändrar oss.

Upprorsmakaren

Eller Zealot, som originaltiteln lyder, den kontroversiella boken om den historiske, politiske Jesus, fick jag äntligen tillfälle att läsa i helgen efter att ha varit nyfiken på den ett tag. Boken väckte som bekant uppståndelse för att författaren Reza Aslan är muslim... för helvete. Nåväl.
En får lära sig mycket om tiden och det politiska klimatet som Jesus från Nasaret levde i, och hur hans personlighet och agenda har förvridits genom tiderna för att passa in i en religion istället för i en historisk kontext, upprorsmakaren blir from och mild, uppviglaren blir pacifist. Eftersom det finns så få källor om Jesus är det ju förstås vanskligt att försöka få fram en helhetsbild om vem han var, men det känns i alla fall som att jag har fått bättre grepp om vad det var han ville åstadkomma.
Jag visste ju redan att evangelierna inte är pålitliga källor om Jesus som person då de är skrivna långt efter hans död och dessutom efter muntlig tradition, men det är spännande att få veta varför vissa evangelier säger vissa saker - exempelvis den "teatraliska" scenen med Pilatus, som var skriven för att greker och romare skulle kunna kuvas lite genom att få Pilatus att låta rättvis, som om han personligen ömmade för Jesus.
Vad som fastnade bäst var delarna om Johannes Döparen som Jesus tycks ha inspirerats mycket av (det är intressant att de båda tycks använda samma språkbruk), informationen om Jesu bror Jakob, "den rättfärdige", som faktiskt låter betydligt mer som Bibelns Jesus än Jesus själv, och Paulus, som någon slags första kristen fundamentalist som ignorerade Jesu lära och försökte göra något nytt, hans version av Jesus blev mytologisk istället för mänsklig.
Vad som är sant och inte är som sagt nästan omöjligt att veta, men man märker att Aslan verkligen gjort sin research, och det var spännande att läsa om Jesus som människa, som rebell, hur mycket jag än älskar att läsa Bibeln (där han var lite av varje). Boken var välskriven och lättillgänglig och ibland kändes det nästan som att läsa en roman.

Inga riktiga damer

Ja. Jag ligger och bloggar på min födelsedag. Jag firades nämligen igår, och kommer att småfira lite i veckan och sådär, så detta har varit en ganska ordinär söndag i sällskap med min familj. Jag har passat på att läsa böcker som min syster äger, bland annat Av oss blev det aldrig några riktiga damer - en antologi om feminism som behandlar allsköns ämnen från intersektionalitet till att vara kvinna och fotbollssupporter till att vara man och känna att man måste Beskydda Sin Kvinna genom att slåss istället för att faktiskt försöka få henne att känna sig tryggare...
Det är ett par mer eller mindre kända mediafeminister, ett anonymt inlägg, flera småstadsfeminister som flyttat till Stockholm i hopp om att komma från den där typiska mentaliteten som man kan hitta i mindre orter, men som i nästan lika hög utsträckning finns överallt. Man kan inte flytta ifrån patriarkatet, liksom.
En del texter sade mig inte så mycket, det kändes mest som upprepningar man hört på diverse feministbloggar, det var bra texter, men de tillförde liksom ingenting nytt. Andra var mer personliga - jag fastnade för texten om fotbollssupportern och hur hon blir behandlad när hon kommer för att heja på sitt favoritlag, eller texten om skönhetsskribenten på en stor damtidning som fick höra att man inte kunde vara intresserad av smink och mode som feminist.
Jag tyckte mycket om texten om rockstjärnor och hur manliga sådana kan komma undan med vilka svinaktigheter som helst medan kvinnor såsom Courtney Love och Lady Gaga blir utmålade som trashiga och dåliga förebilder. Män behöver inte vara förebilder, de får glatt leva sitt sex & drugs & rock'n'roll-liv.
På det stora hela kändes det väl inte som en Fittstim för en ny generation, men det var en fräsch blandning av texter, och det var skönt att det inte bara var vita, heterosexuella cis-kvinnor (eller kvinnor för den delen, en man fanns faktiskt med) som fick plats i antologin.

Ett kärt återseende av Sarah Waters författarskap

Jag har ägt Sarah Waters roman Ficktjuven i flera år, säkert fem, men inte kommit mig för att läsa den förrän nu (av okänd anledning). Jag är bara på sidan 111, men jag märker redan att jag har saknat Sarah Waters böcker. De är verkligen någonting alldeles extra - sammansatta karaktärer, pastischen på artonhundratalslitteratur, mysighetsfaktorn (ett ord jag egentligen inte använder), de fina lesbiska scenerna...
Jag hade höga förväntningar på Ficktjuven - jag gillar visst böcker om crooks and con men and con women i historisk miljö. Och givetvis älskar jag Gentleman - den stilige, flirtige, retsamme bedragaren som utnyttjar sin charm, sitt utseende och sina manér för att komma dit han vill, det vill säga, bli rik.
Huvudpersonen Susan är härlig - en ung kvinna från en familj småtjuvar som verkligen kan ta hand om sig själv och som har sett livets smutsiga sidor.
Jag misstänker att Waters inte kan göra mig besviken. Jag ser verkligen fram emot att läsa klart det här. Sedan får jag försöka leta rätt på filmatiseringen.

Från filmen. Inte min Gentleman - denne ser alldeles för snäll och pojkaktig ut.

Egenmäktigt förfarande

Jag har flera gånger hört att Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson är en bok många känner igen sig i. Detta tycker jag är otroligt ledsamt, med tanke på att det är en väldigt melankolisk roman om hur en kvinna bänder på och bryter sina ideal och är otroligt självuppoffrande i sin förälskelse till konstnären Hugo Rask. Det känns så sorgligt att det är så vanligt att känna sig sådär självuppoffrande, som en liten hundvalp som kommer springande så fort det vankas närhet, att stoltheten och integriteten förloras.

Ester vill verkligen att förälskelsen ska vara besvarad, även om hon förmodligen ganska tidigt märker att den inte är det. Hon accepterar hans cynismer, hans små pikar, hon accepterar allt han gör, bara de får vara tillsammans. Även om det är på hans villkor. För det är det. Alltid på hans villkor. Det spelar ingen roll att hon förlorar sin stolthet, det spelar ingen roll att hon lyssnar intensivt på allt han har att säga medan han bara lyssnar med ett halvt öra och kanske kommer med en illa dold pik.
Hur hon vill ändra på honom med sin kärlek - hon planerar att få honom att sluta röka. Sig själv ändrar hon ganska genast på. Hon äter vegetariskt samt ryggradslösa djur. Ändå står hon och lagar kycklingfiléer när Hugo ska komma på middag.

Han tär på henne, han tär på hennes integritet och självständighet. Hennes besatthet av honom är någonting han använder sig av för att få skina lite, få sig några ligg och lite sällskap av någon som dyrkar honom. Det är ofta de besatta som är manipulativa - men här är det Hugo som är det. Esters besatthet är introvert, den plågar inte Hugo, den plågar bara henne själv. Hugo är ingen rakt igenom dålig människa, ibland har de konversationer där de tycks vara på samma nivå, han lyssnar intresserat på henne ibland - men han utnyttjar Esters förälskelse, och jag har väldigt svårt att sympatisera med honom.

Lena 

Det är väldigt dyster läsning, men jag tycker verkligen om boken. Den är något nytt och fräscht, känns det som, och en värdig vinnare av Agustpriset. Jag tyckte verkligen om språket. Det var elegant, sakligt, ibland nästan formellt och ibland ganska lakoniskt. Det jag älskade med det var att en sådan berättelse lätt hade kunnat bli sentimental, men med denna sortens språk får man liksom känna efter själv.

"Hans elakhet var inte uttänkt eller utstuderad. Den var simpel underlåtenhet, oförmåga, rädsla utklädd till omtanke."

Den berömda kampen om boken versus filmen

"Läs boken istället!" är något en hör ofta. Och i flera fall, antagligen de flesta, stämmer det ju, att den litterära förlagan är bättre, men... Ibland är det inte så. Ibland har regissören satt sin alldeles egen knorr på berättelsen, gjort verket till ett slags samarbete mellan författare och filmskapare. Filmmakarna lyfter fram och belyser andra sidor av verket, eller gör helt enkelt en djäkligt bra story inspirerad av boken. Sedan finns det ju utmärkta, trogna filmatiseringar som gör boken i sig rättvisa, och då känns det mest som att återbesöka en kär vän när man ser filmen.
Jag är alltså ingen "läs boken istället"-fascist. Böcker och filmer är två helt olika medier och förmedlar en berättelse på så olika sätt. Jag säger istället; gör vad fasen du känner för. Här är några exempel på filmatiseringar som i mitt tycke är antingen bättre eller lika bra som boken.

Stanley Kubricks Barry Lyndon är enligt mig en sagolikt vacker film. Den berömda ljussättningen, den fantastiska musiken, skönheten och humorn, den fascinerande och osympatiske huvudkaraktären... Jag älskar allt med den filmen, den hör definitivt till en av mina favoriter. Thackerays förlaga är helt och hållet annorlunda. Den osympatiske huvudkaraktären och hans uppgång och fall klättrandes på den sociala stegen är faktiskt en av få gemensamma nämnare. Boken har inte ens någon duellscen!
Stilarna och stämningarna är alldeles olika varandra, Thackerays roman är ett satirisk verk. Där finns ingen hisnande skönhet, istället är humorn bitskare och Barry är både roligare i sina illusioner om sin egen förträfflighet och mer osympatisk.
Här är det filmversionen som är min favorit. Jag tycker dock väldigt mycket om boken (jag borde dock läsa om den, det var flera år sedan sist), den hade massvis med roliga passager. Jag anser att boken och filmen kompletterar varandra. Jag kan varmt rekommendera båda! (Ett litet inflikande, dock; jag är i princip epokfetischist. Filmen är alltså rent ut sagt visuellt sexig i mina ögon.)

491 av Lars Görling, filmatiserad av Vilgot Sjöman. 491, 491, 491. Vad jag älskar den, både boken och filmen. Filmatiseringen är väldigt trogen boken, även om alltför "stötande" material har klippts bort. Alldeles underbar bok, nästan precis lika underbar film. Jag skrev lite kort om boken en gång. Boken och filmen är väl egentligen inte såpass olika att man "behöver" se båda, men jag vill i alla fall personligen inte vara utan någon av dem. Läs, se eller både och! Jag rekommenderar 491 av hela mitt hjärta.

Här fuskar jag lite, för jag minns inte tillräckligt mycket om varken boken eller filmen The Servant - boken är skriven av Robert Maugham och filmen är regisserad av Joseph Losey. Vad jag minns är att filmen är riktigt snyggt gjord och välspelad och att den var trogen men inte liksom bokstavstrogen förlagan. Exempelvis är boken mer homoerotisk, även om det finns symboler i filmen som för tankarna dit. Det är ett (eller två) verk om besatthet och manipulation - huvudkaraktären blir mer och mer beroende av sin betjänt, och betjänten nästlar sig in mer och mer in i huvudpersonens liv. Jag rekommenderar... ja, antingen eller egentligen. Exempelvis så är boken väldigt kort, så på det viset har filmen den fördelen att kunna bygga ut historien lite mer. Å andra sidan är boken verkligen skitbra, den också, och innehåller inte ett ord för mycket.

Trainspotting. Fantastisk film, fantastisk bok - jag älskar att den till stor del var skriven på skotsk dialekt. Boken är argare och skitigare, filmen är liksom snygg-skitig. Snygg rent visuellt, men skitig. Dock inte lika mycket som boken. (Till och med den bokstavligen skitiga scenen i filmen är vidrigare i boken.) Jag tror faktiskt att jag föredrog filmen, om jag ska vara ärlig, och om jag måste välja. Jag gillar verkligen hur Danny Boyle tagit Irvine Welshs historia och gjort den till något personligt, något riktigt filmiskt. Därför spelar det för mig ingen roll att det är många saker i filmen som inte stämmer överens med boken - om vi ska ta en enkel sak - deras utseenden. Detta kan ha med nostalgi att göra, dock. Jag såg filmen före och blev förälskad direkt, och jag har sett den massvis med gånger, därför ligger den mig extra varmt om hjärtat. Det är dock väldigt roligt att både ha läst boken och ha sett filmen - boken har ju hur många scener som helst som inte filmen har, så de kompletterar definitivt varandra.

Forrest Gump är ingen favoritfilm, men söt är den. Riktigt söt. Och jag älskar Bubba och lt. Dan. Boken, däremot... är inte söt. Nu var det längesedan jag läste den, fem eller sex år sedan, men jag tyckte inte särskilt bra om den. Det var nog tur att filmen bara var löst baserad på boken. Det var karaktären Forrest jag inte tyckte om, jag fann honom bufflig och osympatisk. Humorn var märklig. Lite pubertal, om jag inte minns fel. Där tycker jag definitivt att filmen överträffar boken. Om man anser att filmen var för sentimental och vill ha något lite mer cyniskt (det låter ju som jag, men å andra sidan så växte jag upp med Forrest Gump) så rekommenderar jag Winston Grooms roman.

Mysterious Skin, skriven av Scott Heim och regisserad av Gregg Araki (en mycket... speciell regissör) är mitt typexempel på där filmen och boken kompletterar varandra. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, och ungefär lika länge har den varit en av mina favoritböcker. Det är verkligen en fantastisk, ångestladdad berättelse om övergrepp och hur de formar människor. De två huvudpersonerna, unga män vid namn Brian och Neil, såg övergreppen på helt olika sätt. Neil såg dem inte ens som övergrepp, och han började tända på män som liknade hans förövare. Brian förträngde övergreppen och tror att han vid något tillfälle blivit bortrövad av aliens, detta blir till en besatthet av utomjordingar, och han hyser en stark aversion gentemot sex.
Filmen är lite "gladare" än boken - väldigt vackra färger, snyggt filmat, karaktären Eric Preston är, till skillnad från i boken där han av förklarliga skäl är mer dyster, en glad ung man. Trots detta är det inte på något sätt en film jag skulle kalla "glad" (därav citationstecknen), den är ångestfylld och äcklig, men så djävla snygg och filmisk och Gregg Arakisk. Och underbare Joseph Gordon-Levitt gör en fantastisk Neil.
Sluten är olika, det är en liten detalj som skiljer. Men oavsett om man ser filmen eller läser boken lämnar slutet samma känslor efter sig. När jag läste ut boken blev jag genast sugen på att se filmen igen (vilket jag gjorde), trots att jag mådde dåligt. Katharsisknarkare... För övrigt är det dags för en omläsning snart.

Ah, Les enfants terribles av Jean Cocteau... Jag såg filmen (regisserad av Jean Pierre Melville) strax efter att ha läst boken, och den slutsat jag drog var; de är likadana! Jag tänkte att jag antog att Cocteau älskade hur filmatiseringen blev. Här kan jag inte föredra någonting, både boken och filmen var riktigt bra. Jag känner inte att man måste läsa boken om man har sett filmen eller tvärtom (om man inte är som jag och tycker att det är roligt att se det man läst komma till liv), men de är så pass lika varandra att det inte känns alltför viktigt.

Som de flesta antagligen känner till bygger Brokeback Mountain på en novell av Annie Proloux. Det är många skillnader, och jag är imponerad av Ang Lees förmåga att ta en novell och göra till ett vackert, romantiskt, sorgligt dramamästerverk. Jag har för mig att novellen var kärvare och skitigare, och jag minns att jag verkligen gillade den. Den var olik filmen, jag tror själv att jag föredrar filmen (dock var det många år sedan jag både såg den och läste novellen), men de kompletterar definitivt varandra, och jag tycker själv att en får stor behållning av att ta del av båda.

A clockwork orange! Ytterligare en Stanley Kubrickfilm. Visuellt ögongodis, ultra violence, mjölkbaren... bara inledningsscenen i Korova Milk Bar är ju värd mer än guld. Och Anthony Burgess förlaga, även den är värd mer än guld. De är både lika och olika, jag skulle väl säga att Kubrick var hyfsat trogen förlagan (till skillnad från när han gjorde Barry Lyndon, som var mycket löst baserad på boken). Boken har sin charm, språket är riktigt coolt och jag älskar den ryskinspirerade slangen, som förvisso finns med i filmen också, fast inte till riktigt stor grad vill jag minnas. Nej, där tycker jag definitivt att boken och filmen kompletterar varandra och är lika bra. Malcolm McDowell gör en fantastiskt bra "little Alex", även om jag inte köper att snubben är fjorton! Å andra sidan; vad otroligt ruggigt det vore med en skådespelare som faktiskt såg ut som fjorton. Då hade filmen varit bra mycket obehagligare.

Filmatiseringen från åttiotalet av Stephen Kings Children of the corn har varit en guilty pleasure sedan jag var tretton. MALACHAAAAI! HE WANTS YOU TOO... MALACHAI! Jag och en vän citerade den varje gång vi sågs vid den tiden (vilket förvisso inte var så ofta, hon bodde i Göteborg vid den tiden, och jag bodde i Höör, men vi pratade ju i telefon också), vi hade gummiband med halloweenpumpor där min fick heta Isaac och hennes Malachai. Vi gjorde även en liten sång... Där deras namn var den enda texten. Det är en film som egentligen är dålig, men jag älskar den. Jag älskar sådant. B-skräck, slashers, you name it. Jag läste novellen när jag var fjorton, och den var ganska olik filmatiseringen, något som inte förvånade mig ett dugg. Då tyckte jag om båda lika mycket, fast på olika sätt. Nu antar jag att jag föredrar nostalgifilmen. De kompletterar varandra, men om du gillar Stephen King rekommenderar jag novellen. Om du gillar underbart dåliga 80-talsslashers så rekommenderar jag filmen.

Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde är en sak. Filmen från 1939 är en helt annan. (Samma sak gäller alla andra adaptioner - de andra filmerna, musikalen, och så vidare.) Jag har skrivit långt om det tidigare; Här!, så slipper jag skriva om allt det där igen. Trots att jag tycker bättre om boken än om filmen så tycker jag ändå att de kompletterar varandra. Det freudianska i filmen är intressant, dessutom är den riktigt djäkla snygg, och det är roligt att en film från den tiden vågar hantera sexualitet som den gör. Boken är obehaglig, filmen är snygg och intressant.

Och så avslutar jag med lite mer skräck. The legend of Hell House heter filmen och är regisserad av John Hough, Hell House heter boken och är skriven av Richard Matheson. Jag skrev om den här. Först såg jag filmen, sedan läste jag boken, sedan såg jag filmen igen. Det är en relativt trogen filmatisering, men samtidigt finns det mycket i boken som gör berättelsen än mer spännande. Den innehåller fler sexuella anspelningar, och jag tycker att sex och skräck är en intressant blandning. Inte för att inte filmen innehöll sexuella anspelningar... för det gjorde den definitivt.  Filmen imponerade på mig den också, riktigt ordentligt, jag älskar den, älskar stämningen. Den skrämde mig inte, men den är riktigt intressant, stämningen är obehaglig, stämningen överlag är underbar. Jag tycker definitivt att boken och filmen kompletterar varandra, jag kan dessutom inte välja favorit.

Jag känner att jag inte riktigt kan prata om Fight Club (herregud, jag insåg inte den där referensen förrän lång efter att jag skrivit det), eftersom jag inte minns boken och filmen så väl. Jag såg filmen som tolvåring, sedan såg jag den för två år sedan - berusad - dagen efter att jag läst boken. Jag minns inte vilken som var bäst i mina ögon, en vild gissning är att de kompletterar varandra ganska bra.

Jag inser att jag äger massor av böcker som några favoritfilmer är baserade på - nu blir jag än mer sugen på att läsa dem! Och någon gång gör jag göra ett inlägg om pjäser som blivit filmatiserade.

Ur Judas and Jesus, av Jean-Yves Leloup:

Judas and Yeshua: We are the two halves of a human being. Only when brought together can there be a fully human being. Judas and Yeshua: We are the two paths that surely reveal a greater divinity of God.
It is neither good nor evil that will have the last word. They are the two halves that compose a human being... And beyond good and evil, beyond these two halves, another road begins.

En symbol för ett offerlamm

När jag läser Jonas Gardells Jenny (och givetvis även En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré) slås jag av hur karaktären Jenny tycks vara född till offer och syndabock - det kan och får liksom inte gå bra för Jenny. Det spelar ingen roll hur snäll och beskedlig hon är, hon ska straffas. Hon ska mobbas, skändas, pikas, våldtas, det är som att hon bara finns till för att ta emot det onda hos andra människor.
Och hon vänder andra kinden till, för hon har inte lärt sig att göra annat. Hon är inte den som ger igen eller ens säger ifrån, som ett offerlamm ("Bä bä vita lamm, nu ska du få knull", det tänkte jag inte ens på förrän nu) accepterar hon sin plats längst ner i näringskedjan. Straffen vänder hon inåt, mot sig själv, mot sin kropp och själ. Dystert accepterar hon att de hon kallar vänner sviker henne, accepterar att vara ett substitut, accepterar att endast få synas när folk på fyllan ber sina lama ursäkter med inbäddade pikar - hon är ju rätt schysst, förlåt, Jenny, drick nu och bli full, Jenny, det här är ju för din skull, och nu ska du få en present, min nästan tomma flaska bodyspray, för du luktar ju ändå illa, Jenny. Det är då och så hon får synas. Synas, aldrig höras.

Och jag får en klump i halsen när jag inser att världen är full av Jennys. Och det är inte alla som kan resa sig upp och gå.

Om författare, självbiografiska ämnen, ansvar och integritet

Som författare tycks man ha ett visst ”ansvar” som skribent och offentlig person, detta kan man utläsa av den strida strömmen självbiografier som kommit och toppat försäljningslistorna de senaste åren – ska man bli ordentligt populär ska man vara ärlig, dela med sig av sig själv och av sitt liv samt inte hymla med sina åsikter. I dagens samhälle med internet, bloggar och Facebook har normen blivit att människor, kända som okända, ska bli alltmer självutlämnande, och detta gäller då i högsta grad författare eftersom deras ställning är ganska så ”naken”. Media skriver reportage och regelrätt ”skvaller” om ”kändisar” i alla de former och dessa förväntas även tala ut i intima intervjuer.

”Att inte vara engagerad hade en gång högt anseende. Det kallades vishet. Senare döptes det om till resignation, mindre storslaget men fortfarande med en del av prestigen i behåll. Nu har denna livshållning råkat i vanrykte. Man vill inte längre veta av människor med inåtvänd blick, som inte fäster avseende vid de stora samhällsfrågorna” skriver Horace Engdahl i Cigaretten efteråt. Man förväntas tycka, ha åsikter om det mesta, engagera sig, bjuda på sig själv. Vara offentlig.

 Idag, med ökade print-on-demand-förlag, bloggar och e-böcker där läsaren kan få tag på välskrivna texter betydligt lättare än för bara några år sedan är det svårare än någonsin att bli publicerad på förlag. Då krävs det att man kan sälja, det krävs originalitet – men inte för mycket, då är det svårt att veta vad som säljer, där gäller den gyllene medelvägen –, det krävs autencitet. Heberleins ibland maniska och ibland nattsvarta texter i sin Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har blivit hyllade på grund av Heberleins mod. Hur hon vågar lämna ut sin ångest och desperation till allmänheten. P O Enquists Ett annat liv blev omåttligt populär och dessutom vinnare av Augustpriset. Man vill se den store författaren naken och utan skygglappar i form av påhittad prosa. Man tänker inte på att han själv väljer vad han skriver, vad han utelämnar och vad han lämnar ut.

Men man vill se författarna, stora som små, som människor, som vem som helst, som du och jag, som någon som lika gärna hade kunnat vara din granne. Man söker bevis på att inte heller de stora författarna är perfekta, man jämför – man tänker kanske ”jag har gjort mina misstag i livet, men jag har i alla fall inte varit alkoholiserad, likt Enquist”. Man söker igenkänning – ”Jag har suttit i väntrummet på S:t Lars som arbetslös, som servitris, som vårdbiträde, som student, som doktorand, som tf. lektor, som doktor i etik och som författare, debattör och kulturskribent” skriver Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Oavsett om man är arbetslös, student, doktorand eller författare kan det gå snett i livet, och även om man vet att man inte är ensam mår människor bra att kunna identifiera sig med en offentlig person. Dock ska identifikationen helst inte vara fullständig. En offentlig person, en begåvad författare bör ha levt mer innehållsrika liv än genomsnittet de bör ha mer att säga. Som Engdahl skrev i Cigaretten efteråt: ”En bra biografi skall ha en smak av polisanmälan.”

Författarens roll är rollen som mentor, som kamrat, som vän, som stöttepelare, som dygdemönster eller som det dåliga exemplet. Samtidigt ses författare ofta som lite mer, lite högre uppsatta, upplysta på ett annat sätt än gemene man. Däri kommer ansvaret, en människa felar och vrider på sanningen – men en författare, en upplyst, en konstnär ska helst vara så felfri som möjligt, även om han eller hon varit ”det dåliga exemplet” bör han eller hon ta avstånd från sina tidigare misstag, vara upplyst, vara autentisk och vara konsekvent – nåde den författare som ändrar värderingar, åsikter eller livsåskådning på ett radikalt sätt, då sviker hon eller han sina ideal och läsare, vilket givetvis kan vara nog så paradoxalt.

Ur Paulo Coehlos Djävulen och fröken Prym:

När Leonardo da Vinci skulle skapa denna målning ställdes han inför en stor svårighet. Han måste måla det goda i Jesus och det onda i Judas, vännen som bestämmer sig för att förråda honom under måltiden. Han avbröt arbetet när han hunnit halvvägs, för att återuppta det först när han lyckats hitta de rätta modellerna.
En dag när han satt och lyssnade på en kör fick han i en av de unga männen se den fulländade bilden av Kristus. Han bjöd honom till sin ateljé och tecknade en mängd studier och skisser.
Tre år gick. "Nattvarden" var nästan klar - men da Vinci hade ännu inte funnit den idealiske modellen för Judas. Kardinalen, som hade ansvaret för kyrkan, började pressa honom och krävde att han snart skulle färdigställa muralmålningen.
Efter många dagars sökande fann målaren en ung, trasig, försupen och i förtid åldrad man liggande i rännstenen. Han bad sina medhjälpare att föra honom till kyrkan, för han hade inte tid att göra några skisser.
Tiggaren bars dit utan att riktigt förstå vad som hände. Medhjälparna höll honom på fötter medan Leonardo da Vinci avbildade gudlöshetens, syndens och egoismens drag som var så väl tecknade i det där ansiktet.
När han var klar spärrade tiggaren, som hunnit återhämta sig en del från sitt onyktra tillstånd, upp ögonen och lade märke till målningen framför sig. Och med en blandning av förvåning och vemod sade han:
"Den där målningen har jag sett förut!"
"När då?" frågade da Vinci förbluffad.
"För tre år sedan, innan jag förlorade allt jag ägde. Jag sjöng i en kör på den tiden, mitt liv var fullt av drömmar och en konstnär bad mig att stå modell för att han skulle måla Jesu ansikte."

Ångest, ångest är min arvedel, djävla Jonas Gardell

Även om det är lite si och så om vad jag tycker om Jonas Gardell som person (eller ja, jag känner ju inte honom personligen och jag tvivlar inte på att han är en bra människa, men en del av hans uttalanden har gjort mig mäkta förbannad - vad han sade om ordet queer och "brudar som slickat minimalt lite fitta för att få kalla sig flator" eller vad fan det var) - det jag har läst av honom har varit riktigt bra. Om Gud och Om Jesus har varit intressanta och lärorika medan Torka aldrig tårar utan handskar-böckerna har varit vackra och sorgliga.

Och så är det ju de här böckerna om Juha. Fy för satan, alltså. Jag skrev ett inlägg om En komikers uppväxt som jag totaldeppade till. Allt kändes så hopplöst, tröstlöst, och jag kände igen strukturerna obehagligt väl även om jag (lyckligtvis) inte kände igen mig i någon av karaktärerna.
Nu läser jag Ett ufo gör entré, och det är mer ångest än deppighet jag känner här. Fortfarande igenkännbara hierarkier - tonåringen som arketyp och tonårslivet i sig ändras inte från, exempelvis 1979, då boken utspelar sig, till 2005, då jag själv var femton. Det är de yttre omständigheterna - modet, vad man ska gilla, vilka band som är inne och ute, vad som händer i världen - som ändras, inte de inre. Kraven. Att passa in, att vara någon.
Och är man en outsider ska man vara en "cool" outsider (som jag väl försökte vara på högstadiet - sjuan var svartkläddhet, svart kajal, mörk poesi, metal med texter som både kunde vara mörka och som kunde handla mycket om att bryta sig loss från normer, åttan var J-rock, tuperade råttsvansar, rosa benvärmare, manga och mangaacessoarer och nian var vitt puder, rött läppstift, queerhet, sexpositivitet och regnbågsstrumpor) - inte som bokens Jenny, den "fula", den "mjälliga", "plankan", en otroligt värdelös tjej i omgivningens ögon, och givetvis, precis som i den förra boken, försummar Juha, som är hennes enda vän, henne.
Det gör så ont att läsa det. Det gör så ont att läsa om festerna där det anses "coolt" att ligga och spy. Fester där medvetslösa tjejer våldtas eftersom de inte kan säga nej. Charlotte, som "egentligen" är en av de "häftiga" (enligt hennes egen utsago), som kämpar med självförakt och ätstörningar (jag kan känna igen mitt tolvåriga jag i vissa av hennes utläggningar - jag måste vara cool, jag måste vara inne, jag får inte äta, äta är dåligt, en hård fasad som hotar att kväva en...), en osympatisk karaktär som man ändå måste sympatisera med.
Jag både ser fram emot och bävar för att läsa Jenny.

...och ett tack till min goda vän som gav mig alla tre böckerna i pocketversion som hon egentligen tänkt sälja! Mycket, mycket uppskattat!

Parafras på Anarchy in the UK av Sex Pistols

...skriven av mig då min syster gav mig en skrivuppgift: "Anarchy in the UK, fast mindre korkat skriven".
Here goes:

Som en antikrist färdas jag genom Storbritanniens smutsiga städer
Ropen pulserar genom mitt blodomlopp: Anarki!

Mitt hår är rufsigt men mina tankar är klara;
Jag vet vad jag vill
Jag vet vad jag inte vill
Ha och inte ha
En utopi
En blixt från en klar himmel
Omkullkastande
Kaos i ordningen

Jag ser inte mycket ut för världen, världen ser inte mycket ut för mig
Jag är ung, men jag står fast vid min ideologi; Anarki!
Mitt land känns som en främmande planet
Jag är en främmande fågel
En antikrist som inte kommer med fred utan med svärd
För att störa, för att förstöra
Englands grå betong

Jag är inte född att lyda
Lagar och normer som råder
Folket får inte sitt
Och de som har sitt på det torra skiter jag i;
Jag är ung, berusad, förbannad
Jag är ingen slav, jag är ingen betjänt
Till Lizzie eller Maggie eller Johnny-boy
Jag kommer aldrig komma och ge kejsaren vindruvor
Istället krossar jag fruktskålen

Ett rop omkullkastar lugnet från de bullriga gatorna,
Stillsamheten i stressen, de skrockande småborgarna; Anarki!

Min mormor hälsar och säger förlåt

Ah, Fredrik Backman... Sveriges älskling. Tror jag. Han är bra, han. Djäkligt rolig, verkar vara en vettig person, han kan blanda humor och ömsinthet på ett riktigt bra sätt (se Saker min son behöver veta om världen och... mycket annat), han verkar vara snäll och ha fina värderingar. Återigen, se Saker min som behöver veta om världen.
Men nu. Min mormor hälsar och säger förlåt. Det känns nästan lite konstigt att skriva om en så pass... jag vet inte... ny och "hjärtevärmande" och "mainstream" bok. Inte för att jag har något problem med något av det, och jag gissar på att jag ändå är riktigt fett djäkla sen på att blogga om den, i alla fall om man jämför med bokbloggare som skriver om pinfärsk litteratur, vilket jag ju som bekant är alldeles för otrendig för att göra.
Jag hade faktiskt tänkt blogga om den tidigare, det hade jag, för det var väl ungefär sex veckor eller så sedan jag läste den, men så blev det aldrig av. Jag fick den av min pappa (som gav mig Hjärtdjur och Röde orm första gången jag var inlagd och Born to run andra gången jag var det) när jag nyligen låg på sjukhus för tredje gången i mitt liv, och då inte gjorde annat än att ligga och läsa (mellan doktorssamtal och fina besök). Jag tror att det var en perfekt bok för mig att läsa vid det tillfället. Den var relativt tjock men otroligt lättläst, vilket var bra eftersom jag läste långsammare än vanligt på grund av att jag kände att jag hade nedsatt koncentrationsförmåga, den var rolig, den var gripande.
Jag kände att jag verkligen tyckte om Backmans fantasi - den excentriska mormodern (som jag för övrigt älskade), hur hon, efter döden, skickar ut sin dotterdotter på "skattjakt", hur alla historier hänger ihop med varandra, både livsödena och mormoderns sagor. Jag älskade hur det kändes som att hela poängen med boken var att människor är komplexa - allt är inte som det ser ut, alla är inte som de till synes verkar vara, vi är alla flerdimensionella med goda och dåliga sidor.
Kanske var den lite sentimental? Jag vet inte. Var den det? Det känns som att den hade kunnat vara det (även om jag aldrig skulle förknippa Backman med sentimentalitet), men jag minns faktiskt inte, och det kändes inte så när jag läste den. Kanske hade jag kunnat tycka det om det inte vore för att jag läste den vid den tidpunkt jag gjorde. Den tidpunkt då jag behövde en bok som den som bäst.

Jag tror jag rekommenderar den med en kram - och till alla som behöver en kram.
Detta är, för övrigt, det mest out-of-character jag någonsin skrivit på denna blogg. Håll till godo, snart lär väl kramarna bytas ut mot kopulerande och myset med morbiditeter i sedvanlig anda.

Min värsta läsupplevelse - på riktigt den här gången

VARNING. ETT JÄTTETRAMSIGT INLÄGG SKRIVET I REPTILHJÄRNEAFFEKT

Jag har ju aldrig riktigt varit så säker på vad jag ska svara när jag frågar mig själv vilken min värsta läsupplevelse var. Ibland har jag svarat De 120 dagarna i Sodom för att den var grymmast och därför påverkade mig starkt på ett negativt sätt, jag läste den när jag hade enorma sömnproblem, däckade av trötthet och drömde mardrömmar om sexuell tortyr och lustmord. (Och ändå sitter jag här, flera år senare, och planerar att läsa om den.) Någon gång har jag tänkt Lust av Elfriede Jelinek eftersom den inte alls var vad jag trodde att den var, den lyckades enbart äckla, och jag läste den alldeles för snabbt, även då hade jag inte sovit på något dygn. Jag är dock ganska säker på att jag skulle uppskatta den idag.

Flera gånger har jag nämnt Mina drömmars stad eftersom jag 1.) blev "tvingad" att läsa den och vid alldeles fel tidpunkt - i nian, då jag bara ville vara hemma, lyssna på musik, läsa manga och kopulera (vilket jag även gjorde, då jag skolkade mycket - dock inte på samma gång) och 2.) blev "tvingad" att läsa den igen ett eller två år senare eftersom vi skulle skriva en massa analyser och ännu fler djäkla artiklar till en fake-tidning med bland annat en intervju med Henning och Hennings dödsruna. I SAMMA NUMMER. ...så var jag ju tvungen att läsa den igen, för inte satan mindes jag allt det där. Och jag sköt upp allt till sista dagen och läste den snabbt som ögat och ville bara spy på Henning och Lotten och Tummen och Stockholm och arbetarlitteratur och...
Den boken har skadat mig för livet (jag kommer förmodligen alltid att få något konstigt i blicken när jag tänker på svensk arbetarlitteratur och stadsskildringar, även om jag älskar Moberg och definitivt vill läsa mer arbetarlitteratur). Jag är säker på att det är en bra bok egentligen, men eftersom jag läste den vid världens sämsta tillfälle och sedan blev tvingad att läsa den igen har jag fått en sådan förskräcklig aversion gentemot boken trots att det börjar närma sig ett decennium sedan jag läste den att jag förmodligen aldrig kommer att klara av att ge boken den chans den förmodligen förtjänar. (Jag hade dock gärna läst Sommaren med Monika då jag tyckte mycket om filmen, men någon av hans stad-böcker... nej, mitt psyke hade inte klarat av det. Inte igen.)

Den SABLA utgåvan också...!

Men. Inte ens den upplevelsen var den värsta, hur många gånger jag än har pratat om den. Den värsta kanske var så hemsk att jag förträngde den vid pressade situationer.
Flickan från ovan av Alice Sebold. The lovely bones. The lovely bones. Vad är det för en djävla titel egentligen!? Är vissa ben mer älskvärda än andra? Är hon ett ljuvligt skelett? Bli brutalt mördad, dö ung och bli en vacker benhög? Okay, jag har för mig att det var ett djuuupt citat som handlade om något helt annat, men ändå. Titeln är ändå... uärk. Jag var väl sexton år eller så när jag läste den. Mamma sade att den var dålig. Jag trodde henne, men läste den ändå.
Den irriterande, lillgamla kvasifilosofiska ungen tänker sobert på det faktum att hon blivit våldtagen och mördad, för det är ju faktiskt inte så himla farligt att bli det; synd bara att man inte kan ha sex, eller snarare "älska", för det är ju precis så det går till när tretton-fjortonåringar ligger med någon, förresten så har huvudpersonens lillasyster fönster i fittan. Inte bokstavliga fönster förstås, och ordet "fitta" var nog utbytt, men likväl så gjorde hon en liknelse om att hennes syster, vars sexdebut hon bevakar, har fönster i sitt underliv.
Och så bevakar hon "sin mördare, sin mördare, sin möööördare" och sin familj (som reagerar precis som en stereotyp familj ska), som hon tänker förnumstiga tröstande tankar åt och så går hon i skola i himlen för det ska vara så, fast det är inte riktigt den riktigt riktiga himlen och dessutom har alla en egen himmel... eller något. Och allt är klyschigt och allt är sentimentalt på ett sätt som bara blir irriterande. Författaren verkar försöka alltför hårt för att beröra och få folk att gråta och skratta lite och känna att liiivet har en meeening och ungen är så filosoofisk och... Och hennes död ledde ju faktiskt till något positivt. (Eller vad fan vill hon ha sagt? Jag hoppas verkligen att det är jag som minns fel.) Och mördaren och karma liksom. Hihi.

NEJ.

Kvinnliga favoritförfattare

För att fortsätta på temat litteratur och kvinnor. Jag insåg, eller rättare sagt har jag insett det länge, att den stora majoriteten av mina favoritförfattare är män. André Gide, Oscar Wilde, Roberto Bolaño, Jean Genet, Lorca, och så vidare och så vidare. Så jag tycker att några underbara författarkvinnor förtjänar ett omnämnande. Sedan finns det ju massor av böcker som jag älskar som är skrivna av kvinnor, men där jag kanske bara läst en bok, samt författare jag känner på mig att jag kommer att älska men att jag måste läsa mer för att hon ska bli en favorit (jag tittar på dig, Elfriede Jelinek).
En trevlig sak, förresten, med den här listan är att jag insåg att mer än hälften av kvinnorna är queera. Fint!

Herta Müller. Den första bok jag läste av henne var Hjärtdjur, som jag fick av pappa samma år som hon fått Nobelpriset - 2009, då jag låg på sjukhus för första gången. Jag blev direkt hänryckt av hennes vackra språk, det är som poesi mitt i allt det hemska och realistiska hon skildrar. Hon blev väldigt snabbt en favorit, och den bästa boken av henne är i mitt tycke Andningsgunga, som jag beställde direkt efter att jag lånat den på biblioteket eftersom jag kände att jag var tvungen att äga den.

Gabrielle Wittkop. En annan författare med ett otroligt vackert språk. Barnahandlerskan är, som titeln avslöjar, en roman med ett otäckt ämne - barnprostitution på sjuttonhundratalet är ämnet, och trots att det är en omoralisk, oanständig och grym berättelse är det en ren njutning att läsa den. Jag kan inte bestämma mig om jag tycker bäst om den eller om Nekrofilen, även den oanständig och njutbar, men med en slags ömhet som väcker sympati för den ensamme huvudpersonen.

Maria Gripe. Henne har jag nämnt en hel del på bloggen den senaste tiden. Hon var en av mina första favoritförfattare, jag älskade hennes barnböcker, men det var när jag läste Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen och Skuggornas barn som jag verkligen kände att jag avgudade henne. Hon skriver vackert, hennes karaktärer är fantastiska och hon tar sina unga läsare på allvar genom att inte skriva simpelt och förenklat. Ett plus är att hon, genom några citat i ...och de vita skuggorna i skogen väckte mitt intresse för Oscar Wilde när jag var i tio-elvaårsåldern.

Sapfo. Definitivt den mest inflytelserika kvinnliga författaren! Trots att det inte finns mycket kvar av hennes diktning känner jag att hon är en favorit - det lilla som finns är nämligen underbart. Mitt intresse för henne väcktes som queer fjortonåring då jag glatt analyserade Gudars like på en lektion i svenska. Jag älskar hennes fragment, de är vackra i sig själva, och det är på något vis spännande att inte veta hur dikten var menad att se ut.

Sarah Waters. Jag älskar den finstämda, lugna stämningen i hennes böcker som även finns där vid mer dramatiska händelser. Jag tycker mycket om flirten med brittisk viktoriansk litteratur, men i lesbisk tappning. Kärlekshistorierna gör mig alldeles varm i hjärtat, och hon blandar glädje, sorg och allvar på ett väldigt fint sätt. Jag tror att Nattvakten är min favoritbok av henne, den utspelar sig dock inte på artonhundratalet, utan omkring andra världskriget.

Mary Renault. Hon är ytterligare en författare som, när hon beskriver kärlek, gör mig alldeles varm i hjärtat. Liksom Sarah Waters är hennes böcker historiska romaner och oftast queera. De flesta av Renaults böcker utspelar sig i antikens Grekland, och hon blandar kärvhet med skönhet. Min favoritbok av henne är Alexander, min härskare (vars översättning av Inger Edelfeldt jag nästan gillade mer än originalet av någon anledning), en otroligt vacker kärlekshistoria mellan den vackre, persiske eunucken Bagoas och Alexander den Store.

Karin Boye. En underbar författare som både ger mig en varm känsla och som jag blir ledsen av att tänka på, på grund av hennes sorgsna liv. Jag älskar hur varierat hon skrev - himlastormande vackra dikter, en obehaglig dystopi - Kallocain, en berättelse om förälskelse och förvirring - Kris. Åh, Boye...

En massa underbara kvinnor - Del 2.

Jag tänkte ju först bara göra en lista, men sedan blev jag lite överselotisk och började skriva utläggningar. Så här kommer del två, utan inbördes ordning, som så sig bör:

Fantine. Från Victor Hugos Samhällets olycksbarn (eller Les Misérables som aristokraterna säger). Hennes historia berör mig något så fruktansvärt - hon var ung och lite naiv, blev gravid med en snubbe som bara ville ha lite skojsigt i sänghalmen. Det hade kunnat hända vem som helst, bara det att vi har lite mer sociala skyddsnät om man säger så. Och dottern blev hennes allt. Hon offrade allt för att dottern skulle överleva, trots att de var mil ifrån varandra. Hon är inte någon slags stereotyp guldhjärtad hora, hon är en arg, rädd, ledsen, uppgiven - och god - kvinna som förlorat allt och måste ta till drastiska åtgärder - smycken, tänder och kropp säljs, inte för att hon ska överleva, utan för att dottern ska göra det. En dotter hon aldrig fick se igen. Inte ens feberillusionen om dotterns skratt fick hon behålla.

Ruthie Henshall som Fantine i musikalversionen

Paula Alshammar. Paula, en av huvudpersonerna i Sara Lövenstams Udda var en karaktär som verkligen växte i mina ögon. Hon kändes dryg, arrogant och bitter - och med all rätta kanske. Hon har stumpar till ben och skeva anletsdrag, därför är det ju fullt naturligt att gardera sig gentemot hånfulla blickar, medlidande och fetischister. Hon är stark, men får samtidigt lov att vara svag. Det är fint när hon tillåter sitt hårda skal att krackelera.

Gwendolen Fairfax. Nog för att hennes ömma moder också är riktigt skön så vill jag ge lite cred till Gwendolen i The importance of being earnest av Oscar Wilde. Hon är viljestark, temperamentsfull, gillar namnet Earnest (det är ett tjusigt namn!) och får lov att vara lite fjompig (hennes söta bråk med Cecily, där de strax efteråt är de käraste av vänner igen) utan att för den sakens skull vara ett våp. Jag älskar att hon inte bara är en passiv vacker blomma, utan faktiskt en viktoriansk dam som tänker för sig själv. Hon hade nog aldrig ställt sig på några barrikader och blivit suffragett några år senare, det tror jag att hon vore för bekväm för. Men det är ju inte perfekta kvinnor jag letar efter här. Åh, Gwendolen...

Gwendolen till höger, spelad av Irene Vanbrugh

Geneviéve. Nu ska jag berätta om en alldeles fantastisk kvinna vid namn Geneviéve, vilket också är namnet på det tredje och sista och bästa (och, till min enorma grämelse och besvikelse ofullbordade) stycket ur André Gides Äktenskapsskolan. Geneviéve är en ung kvinna präglad av sin fars melodramatiska utspel, och hennes historia handlar mycket om att bryta sig loss. Och den är queer! Och den är feministisk! Geneviéve blir alldeles betagen i Sara, en judinna i hennes egen ålder som är den som tar det första initiativet till deras nära relation. De diskuterar många kvinnosaksfrågor tillsammans med en tredje väninna; "Hör på, sade Sara, vi kunde bilda ett förbund. Ett hemligt förbund: förbundet för kvinnors oberoende." En annan aspekt som känns härligt modern (när det är skrivet av en äldre herre på fyrtiotalet) var att Geneviéve, som trots allt inte är intresserad av män, vill hitta en man enbart i fortplantningssyfte då hon vill bli mor. Det som gör det hela så häftigt är att Gide själv gjorde på det viset - han levde ett kyskt äktenskap, men skaffade en dotter med en väninna - och därmed applicerar sina egna erfarenheter på en ung kvinna. Jag önskar bara att han inte hade "känt att han blivit för gammal" för att avsluta Geneviéves historia...

Lovis. Lovis från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det behövs nog inte sägas så mycket mer. Lovis är bäst. Hon är kärv och kärleksfull och bestämd och ömsint och sjunger Vargsången. Hur kan man inte älska Lovis?

Margaret Walsh. Se på fan! Chick lit! Änglar av Marian Keyes, närmare bestämt. Jag tyckte mycket om denna bok när jag var tonåring, dels för det kvicka språket och dels för Margaret Walsh. Den näst äldsta av fem irländska systrar. Hon var alltid sedd som den ordentliga, tråkiga och snåla, hon som alltid var "better safe than sorry" och aldrig roade sig som sina vildare systrar. Men så bestämmer hon sig för att ge sig iväg på ett eget äventyr - till familjens förvåning, givetvis, speciellt eftersom det är Los Angeles hon styr kosan till. Det är så befriande när stereotyper krossas - att även en lugn, ordentlig klippa till människa kan ha en vild sida. Hon festar och har till och med en liten lesbisk fling (vilket kändes stort när det gällde chick lit).

Tjocka Margot. Jag är bland annat för äckelmagad för att fullt ut uppskatta Villons Balladen om tjocka Margot, men herregud. Hon är en tjock prostituerad som släpper väder inför sin älskare. En annorlunda musa, ingen ljuv liten ängsblomma här inte. Och det känns bra nog.

"Ballada a vastag Margot-ról"heter tavlan på Ungerska

Auxilio Lacoture. Den unga mexikanska poesins modersfigur! Det är i alla fall vad hon kallar sig själv i Amulett av Roberto Bolaño (hon förekommer även i De vilda detektiverna.) Hon blir inlåst på en damtoalett (eller rättare sagt; hon har låst in sig själv eftersom hon redan satt på toa) på ett universitet för att undkomma den mexikanska arméns ockupation. Hon sitter där i närmare två veckor, livnärd på vatten, sina egna tankar och minnen och vid ett tillfälle äter hon toalettpapper. Hon försöker skriva på toalettpappret, men det spolar hon ner. Hon är egentligen ingen poet, utan som sagt en modersgestalt till de unga poeterna. Hon är ett riktigt original - en lång, smal kvinna med "Prins Valiantfrisyr" och ett konspiratoriskt skratt (som beror på att hon fattas sina framtänder och därför slår handen för munnen för att detta inte ska synas). Hon är en flanör, sover på soffor, ligger med poeter... En härlig vagabond.

Kvinnan i Höga Visan. Precis som det låter. Bibeln. Höga visan. Det är så härligt att läsa en så pass gammal, riktigt passionerad dikt där både mannens och kvinnans skönhet och behag dyrkas. Lusten och passionen är verkligen på bådas villkor, och jag tror att det är därför dikten håller än - även hos de som inte är särdeles intresserade av religion.

Lo. Jag borde läsa om Eva-Maria Liffners Drömmaren och sorgen, för det var en sådan bok som växte efter att en hade läst klart den - i alla fall så var det så för mig. Lo var den som gjorde starkast intryck på mig - ett nästan eteriskt, androgynt väsen, hon kändes knappt mänsklig när det gällde vissa aspekter, en "dotter av Sapfo", intelligent, skärpt, ynglingsaktig och stilig, en kvinna som gjorde ett starkt intryck på alla hon mötte - oavsett om hon mötte dem som kvinna eller man.

En massa underbara kvinnor - Del 1.

Efter att ha åkt en lång omväg i en buss började jag tänka på hur mycket jag älskar Hervor i Marianne Cederwalls böcker Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala. Och så började jag tänka mer, att det finns så otroligt många manliga karaktärer jag är platoniskt förälskade i/icke-platoniskt förälskade i/kan relatera till/vill ha som vänner och så vidare och så vidare. Jag ville göra en lista med enbart kvinnor nu. Inte "starka kvinnor", för jag vet inte vad en stark kvinna innebär. Först tänkte jag förebilder, men förebilder ska man ju liksom se upp till... men lite i den stilen, hur mycket jag än älskar Oscar Wildes Salomé är hon ju något av en röv och platsar inte på just denna lista. Det blir helt enkelt kvinnor som jag tycker förtjänar lite cred. Sådana som man vill ha som polare, sådana som helt enkelt förtjänar lite cred, sådana man ser upp till, sådana man vill bli som och sådana man vill gifta sig med. En komplex samling, som så sig bör.
Jag insåg att jag ville ha med en djäkla massa kvinnor, så för att detta inlägg inte ska bli tjugo meter långt så får det komma en del två också.

Så, utan inbördes ordning:

Hervor Isaksson. Hon figurerar som sagt i Svinhugg, Svartvinter, Spinnsidan och Stormsvala av Marianne Cederwall. Hon är fantastisk, jag hade kunnat prata hur länge som helst om min kärlek till Hervor. Hon är en äldre kvinna, godhjärtad och alldeles underbart kärv samtidigt. Hon kallas Lapplandshäxan, kan allt om olika örter, formler och dylikt, men hon står ändå bastant med båda fötterna på jorden. Hon har fasta principer, men är samtidigt öppensinnad. Hon svär som en sjöman, hon röker som en borstbindare och pimplar både kokkaffe och rödtjut. Och så kompletterar hon sin lite mer osäkra och självmedvetna väninna Mirjam utmärkt. De är ett riktigt radarpar, jag älskar dem båda (och jag längtar både till Hervors Lappland och Mirjams Gotland när jag läser böckerna), men Hervor... Jag vill ha en Hervor i mitt liv.

Emilia. Desdemonas vän och Iagos fru i Shakespeares Othello. Hon tog ingen skit. Hon var realistisk, cynisk, en stark kontrast till den oskyldiga och godtrogna Desdemona (som jag också älskar, jag vill krama och beskydda henne). Desdemona idealiserar Othello medan Emilia i princip säger att Iago är dålig i sängen. Desdemona skulle aldrig bedra sin make "No, by this heavenly light", Emilia verkar ganska obrydd över att Iago antagligen har bedragit henne; "Nor I neither by this heavenly ligt: I might do't as well i'th dark". Hon ser sig inte som "Iagos fru", hon ser sig som Emilia, som människa. Vad hon säger till Desdemona om kvinnor påminner ju starkt om Shylocks berömda monolog om judar. "Why, we have galls, and though we have some grace, / Yet have we some revenge. Let husbands know / Their wives have sense like them: they see and smell, / And have their palates both for sweet and sour / As husbands have."

Anna Patrick som Emilia i Oliver Parker's Othellofilmatisering

Lily. Lily är den ena berättaren i Dash and Lily's book of dares av Rachel Cohn och David Levithan, en feel good-ungdomsbok där hipstern Dash och Lily ger ledtrådar och utmaningar till varandra via en anteckningsbok som Lily placerade ut i en bokhandel. Lily är en frisk fläkt, en charmig, originell och "quirky" sextonåring - och då inte sådär konstlat quirky, utan hon är verkligen det. Inte någon stereotyp "obnoxious" tonårstjej, och inte heller den här trista, bleka huvudpersonen som alltför många ungdomsböcker lider av. Och så är hon galen i julen och kallas Shrilly av sin bror. Bara det. (Tack så mycket, syster, för tipset!)

Leon Larssons Sångmö. Leon Larsson var en svensk arbetardiktare i början på nittonhundratalet, han var mycket politisk, och jag tycker definitivt att hans sångmö passar in i min lista. Här är ungefär halva dikten: "Min sångmö är icke som andra, / en ungmö af kvitter och skratt; / nej, hon är en kvinna av mörkret, en dotter av kyla och natt. / Hon lärde sig aldrig att skratta /och fostrades icke i lek, / och aldrig i lifvet hon kände till lyckliga människors smek. / Från vårdagens glädje hon stängdes, / från solen och himmelen blå, och därför i förtid hon böjdes / och kinden blef fårad och grå. / Men brinner på kinden en rodnad / i hektisk och stickande glöd, / då är det af feber i blodet / som kinden är dunkel och röd."

Berta. Åh, Berta, Berta, Berta! Min kära lilla Berta! Hon är berättarjaget i Maria Gripes Skuggan över stenbänken, ...och de vita skuggorna i skogen samt Skuggornas barn, tillika mina favoritungdomsböcker. Berta var den jordnära människan bland alla hemlighetsmakare, dramaqueens, fascinerande personligheter och skönheter. Berta, berättaren, hon som beskådade. Hon som alltid var lite i bakgrunden, lite vid sidan av. Mer en lyssnare än en talare. Och givetvis tycktes hon ju då lite tråkig, lite konservativ som inte brast ut i jubel för bland annat Carolins nyckfulla upptåg. Carolin var den alla blev förälskade i - förklädd till en ung, stilig storebror till Berta vann hon både Arilds och Rosildas hjärtan. Arild var lugn, filosofisk och begåvad, Rosilda var fantastiskt vacker och dessutom stum. Berta var den grå musen. Kära gamla Berta som alla kunde lita på, som först skulle skyddas från alla hemligheter, sedan var det ändå henne alla tydde sig till. Därför tycker jag att (hur kär jag fortfarande är i Carolin, Arild och Rosilda) att Berta förtjänar mer cred. Hon är inte tråkig. Hon är principfast, rar och jordnära, dessutom är hon otroligt trofast. Man behöver en Berta i sitt liv. Hon förtjänar all upprättelse.

Anna Björk som Berta i teveserien Flickan vid stenbänken

Hedda. Berättarjaget My från Smulklubbens skamlösa systrar av Mian Lodalen i all ära, hon är underbar, men det är nog ändå Hedda som är min favorit. Jag kan tänka mig att många skrattar åt igenkänningshumorn - My är realistisk på ett sätt som kvinnor oftast inte får vara i litteratur - sunkig, fattig, ibland objektifierande - men Hedda är gravt underskattad. Hon är så otroligt skön, det är nästan lite comic relief över henne. Hon är "den snygga, feminina flatan" med ett bullrande skratt, hon är raljant, glad och gapig. Jag vill ha en Hedda!

Jag har en massa andra damer planerade för nästa inlägg. Om någon har något tips får den gärna hojta till. Men jag orkar inte Jane Eyre, och jag kan ingenting om Katnissar och sådär.

Många människor avlider såsom ni

Jag hade lite blandade känslor angående Lina Wolffs novellsamling Många människor dör som du. Den blev så otroligt hyllad, och jag känner att jag kanske har missat något. Novellerna har ett driv, det kan inte förnekas, och de är stilistiskt snygga, ofta riktigt snygga faktiskt, men det är någonting som gör att helheten inte griper tag i mig. Det var ett fåtal veckor sedan jag läste den, och ändå känner jag att jag inte minns så mycket. Inte så många detaljer. Lite sex. Lite Skåne. Mycket Spanien. En Aniara som därav hette samma sak som mitt ex alias. Hon gjorde pornografi av gråt. Aniara alltså, inte min föredetta. Det var en Odette Klockare med sex och pianospel. Det var en tafsande peruansk Musse Pigg. Det var... jag vet inte. Människor kom och gick och lämnade inga bestående intryck. Jag blev inte ens trött, det var inte det. Den var inte tråkig eller menlös, nej, jag skulle nog ändå kalla den läsvärd, men samtidigt... Den bara... var. Jag kan inte ens skriva ordentligt om den.

"Men ärligt talat tror han inte på gryningar. Han tror på fulheten och manligheten och kvinnligheten, för han har sett dem i vitögat och det som man har sett i vitögat är man tvungen att tro på resten av livet, vare sig man vill eller inte. Han tror på skitsnacket också. Han tror mycket mer på skitsnacket än på vetekornet för skitsnacket känner han. Vetekornet, det har han bara längtat efter. Lite diffust, opreciserat. Som en katt som hela livet levt i ett grönt rum, längtar efter ett blått rum. Han skrattar högt."

Varieties of disturbance

Jag gillar verkligen upplägget i Lydia Davis bok Samarbete med fluga (eller Varieties of disturbance, den tjusiga originaltiteln). Det är en samling noveller, historietter, fragment och "närstudier" där de kortaste berättelserna är någon enstaka mening lång och den längsta närmare sjuttio sidor.
Jag älskar fragment, och jag älskar hur otroligt skilda ämnen Davis tar upp, det är referenser till Kafka (eller snarare, vad beträffar just Kafka, en hel novell om honom och hans förberedelser när han ska bjuda Milena på middag - underbart), Beckett och Proust, det är ett långt utlägg om två äldre damers liv och vitalitet (där kvinnan som hamnat i skymundan och inte riktigt får vara med i närstudien verkar vara den mest intressanta), det är fragment om flugor, det är dagboksanteckningar från Cape Cod, tid som plockas isär och sätts ihop igen så att man förstår att man faktiskt hinner titta på tjugo skulpturer på en timme, det är... ja, det är massor. Och jag tycker om det, det är en sådan bok jag själv skulle vilja skriva någon gång i mitt liv, jag som är tokig i att skriva fragment. Mycket känns improviserat så att säga, bara snabba anteckningar, och det är underbart.
Visst. Det är ingen ny favoritbok. Ibland blir jag uttråkad (speciellt när det gäller närstudierna, som förvisso är lustiga men ganska långdragna), alla berättelser är inte min kopp te. Men det är just det som är så roligt med boken, den rika variationen, fantasin, hur konventionerna om hur en novell "ska" se ut bryts. Det är inspirerande. Jag läste att det var hennes fjärde novellsamling (dock den första som blivit översatt till svenska), jag är väldigt sugen på att läsa vad mer hon har skrivit.

"Jag tittade ner på gatan från mitt fönster. Solen sken och butiksägarna hade kommit ut för att stå i solvärmen och titta på folk som gick förbi. Men varför höll butiksägaren för öronen? Och varför sprang människorna på gatan som om de vore jagade av en fasansfull vålnad? Snart var allt som vanligt igen. Det som hänt hade inte varit annat än ett ögonblicks vanvett när människorna inte stod ut med frustrationerna i sina liv och gav vika för en underlig impuls."