Ångest, ångest är min arvedel, djävla Jonas Gardell

Även om det är lite si och så om vad jag tycker om Jonas Gardell som person (eller ja, jag känner ju inte honom personligen och jag tvivlar inte på att han är en bra människa, men en del av hans uttalanden har gjort mig mäkta förbannad - vad han sade om ordet queer och "brudar som slickat minimalt lite fitta för att få kalla sig flator" eller vad fan det var) - det jag har läst av honom har varit riktigt bra. Om Gud och Om Jesus har varit intressanta och lärorika medan Torka aldrig tårar utan handskar-böckerna har varit vackra och sorgliga.

Och så är det ju de här böckerna om Juha. Fy för satan, alltså. Jag skrev ett inlägg om En komikers uppväxt som jag totaldeppade till. Allt kändes så hopplöst, tröstlöst, och jag kände igen strukturerna obehagligt väl även om jag (lyckligtvis) inte kände igen mig i någon av karaktärerna.
Nu läser jag Ett ufo gör entré, och det är mer ångest än deppighet jag känner här. Fortfarande igenkännbara hierarkier - tonåringen som arketyp och tonårslivet i sig ändras inte från, exempelvis 1979, då boken utspelar sig, till 2005, då jag själv var femton. Det är de yttre omständigheterna - modet, vad man ska gilla, vilka band som är inne och ute, vad som händer i världen - som ändras, inte de inre. Kraven. Att passa in, att vara någon.
Och är man en outsider ska man vara en "cool" outsider (som jag väl försökte vara på högstadiet - sjuan var svartkläddhet, svart kajal, mörk poesi, metal med texter som både kunde vara mörka och som kunde handla mycket om att bryta sig loss från normer, åttan var J-rock, tuperade råttsvansar, rosa benvärmare, manga och mangaacessoarer och nian var vitt puder, rött läppstift, queerhet, sexpositivitet och regnbågsstrumpor) - inte som bokens Jenny, den "fula", den "mjälliga", "plankan", en otroligt värdelös tjej i omgivningens ögon, och givetvis, precis som i den förra boken, försummar Juha, som är hennes enda vän, henne.
Det gör så ont att läsa det. Det gör så ont att läsa om festerna där det anses "coolt" att ligga och spy. Fester där medvetslösa tjejer våldtas eftersom de inte kan säga nej. Charlotte, som "egentligen" är en av de "häftiga" (enligt hennes egen utsago), som kämpar med självförakt och ätstörningar (jag kan känna igen mitt tolvåriga jag i vissa av hennes utläggningar - jag måste vara cool, jag måste vara inne, jag får inte äta, äta är dåligt, en hård fasad som hotar att kväva en...), en osympatisk karaktär som man ändå måste sympatisera med.
Jag både ser fram emot och bävar för att läsa Jenny.

...och ett tack till min goda vän som gav mig alla tre böckerna i pocketversion som hon egentligen tänkt sälja! Mycket, mycket uppskattat!