Min värsta läsupplevelse - på riktigt den här gången

VARNING. ETT JÄTTETRAMSIGT INLÄGG SKRIVET I REPTILHJÄRNEAFFEKT

Jag har ju aldrig riktigt varit så säker på vad jag ska svara när jag frågar mig själv vilken min värsta läsupplevelse var. Ibland har jag svarat De 120 dagarna i Sodom för att den var grymmast och därför påverkade mig starkt på ett negativt sätt, jag läste den när jag hade enorma sömnproblem, däckade av trötthet och drömde mardrömmar om sexuell tortyr och lustmord. (Och ändå sitter jag här, flera år senare, och planerar att läsa om den.) Någon gång har jag tänkt Lust av Elfriede Jelinek eftersom den inte alls var vad jag trodde att den var, den lyckades enbart äckla, och jag läste den alldeles för snabbt, även då hade jag inte sovit på något dygn. Jag är dock ganska säker på att jag skulle uppskatta den idag.

Flera gånger har jag nämnt Mina drömmars stad eftersom jag 1.) blev "tvingad" att läsa den och vid alldeles fel tidpunkt - i nian, då jag bara ville vara hemma, lyssna på musik, läsa manga och kopulera (vilket jag även gjorde, då jag skolkade mycket - dock inte på samma gång) och 2.) blev "tvingad" att läsa den igen ett eller två år senare eftersom vi skulle skriva en massa analyser och ännu fler djäkla artiklar till en fake-tidning med bland annat en intervju med Henning och Hennings dödsruna. I SAMMA NUMMER. ...så var jag ju tvungen att läsa den igen, för inte satan mindes jag allt det där. Och jag sköt upp allt till sista dagen och läste den snabbt som ögat och ville bara spy på Henning och Lotten och Tummen och Stockholm och arbetarlitteratur och...
Den boken har skadat mig för livet (jag kommer förmodligen alltid att få något konstigt i blicken när jag tänker på svensk arbetarlitteratur och stadsskildringar, även om jag älskar Moberg och definitivt vill läsa mer arbetarlitteratur). Jag är säker på att det är en bra bok egentligen, men eftersom jag läste den vid världens sämsta tillfälle och sedan blev tvingad att läsa den igen har jag fått en sådan förskräcklig aversion gentemot boken trots att det börjar närma sig ett decennium sedan jag läste den att jag förmodligen aldrig kommer att klara av att ge boken den chans den förmodligen förtjänar. (Jag hade dock gärna läst Sommaren med Monika då jag tyckte mycket om filmen, men någon av hans stad-böcker... nej, mitt psyke hade inte klarat av det. Inte igen.)

Den SABLA utgåvan också...!

Men. Inte ens den upplevelsen var den värsta, hur många gånger jag än har pratat om den. Den värsta kanske var så hemsk att jag förträngde den vid pressade situationer.
Flickan från ovan av Alice Sebold. The lovely bones. The lovely bones. Vad är det för en djävla titel egentligen!? Är vissa ben mer älskvärda än andra? Är hon ett ljuvligt skelett? Bli brutalt mördad, dö ung och bli en vacker benhög? Okay, jag har för mig att det var ett djuuupt citat som handlade om något helt annat, men ändå. Titeln är ändå... uärk. Jag var väl sexton år eller så när jag läste den. Mamma sade att den var dålig. Jag trodde henne, men läste den ändå.
Den irriterande, lillgamla kvasifilosofiska ungen tänker sobert på det faktum att hon blivit våldtagen och mördad, för det är ju faktiskt inte så himla farligt att bli det; synd bara att man inte kan ha sex, eller snarare "älska", för det är ju precis så det går till när tretton-fjortonåringar ligger med någon, förresten så har huvudpersonens lillasyster fönster i fittan. Inte bokstavliga fönster förstås, och ordet "fitta" var nog utbytt, men likväl så gjorde hon en liknelse om att hennes syster, vars sexdebut hon bevakar, har fönster i sitt underliv.
Och så bevakar hon "sin mördare, sin mördare, sin möööördare" och sin familj (som reagerar precis som en stereotyp familj ska), som hon tänker förnumstiga tröstande tankar åt och så går hon i skola i himlen för det ska vara så, fast det är inte riktigt den riktigt riktiga himlen och dessutom har alla en egen himmel... eller något. Och allt är klyschigt och allt är sentimentalt på ett sätt som bara blir irriterande. Författaren verkar försöka alltför hårt för att beröra och få folk att gråta och skratta lite och känna att liiivet har en meeening och ungen är så filosoofisk och... Och hennes död ledde ju faktiskt till något positivt. (Eller vad fan vill hon ha sagt? Jag hoppas verkligen att det är jag som minns fel.) Och mördaren och karma liksom. Hihi.

NEJ.

Nekrofila tendenser - eller sexuella upplevelser med döda i litteraturen

...eller det här med att känna sexuell eller sensuell lust till döda människor. I litteraturen alltså. Inte när det kommer till mig personligen. Jag dras till människor med puls. Jag började tänka (råkade först skriva "tända", Freud försöker visst få mig att bli nekrofil trots allt) på tre väldigt olika verk med väldigt olika anledningar till att lusta för det döda. Hur olika döden i samband med sexualitet och sensualitet beskrivs. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med min utläggning, jag tyckte mest det var intressant att studera och jämföra. Eftersom jag är morbid och pervers.

Den första är Gabrielle Wittkops underbara, hyllade Nekrofilen. Där är huvudpersonen verkligen, som titeln avslöjar, nekrofil. Ren nekrofil, han känner både lust och då och då ömsint förälskelse till de lik han "kommer i kontakt med" så att säga. Män, kvinnor, flickor, pojkar... Det döda hetsar upp honom, och ibland verkar de döda kropparna liksom upphöjda i hans ögon; "Inte en sekund funderade jag på att tränga mig in mellan dem och störa deras förening genom den orena kontakten med mitt levande kött." Det är han som är oren, han, den vitale, inte de döda som snart ska komma att förruttnas.
Det levande hetsar inte upp honom, väcker hans kärlek. Han är nekrofil i dess renaste form, och ömheten, det kärleksfulla som ofta beskrivs påminner mig om filmen Kissed om en kvinnlig nekrofil där hennes parafili behandlas på ett finstämt och ömsint sätt. Modigt, enligt mig, att behandla en film om nekrofili på det viset.

Oscar Wildes Salomé handlar inte om nekrofili, men om besatthet. Salomé blir besatt av Jokanaan (eller Johannes Döparens) läppar, och hon ska kyssa dem. Det spelar ingen roll om han är levande eller död. Hon lustar efter honom, hon berättar hur vacker hans kropp är, och när han strängt säger åt henne att lämna honom ifred smädar hon istället kroppen, beskriver den som den hos en leprasjuk. Samma sak händer med hans hår, först beundrar hon dess svärta, sedan liknar hon det vid ormar. Men hans mun smädar hon aldrig. "I love not thy hair... It is thy mouth I desire, Jokanaan. [...] The pomegranate-flowers that blossom in the garden of Tyre, are not so red" är bara ett kort utdrag ur hennes långa tal om hans underbara läppar.
"I will kiss thy mouth, Jokanaan" är en replik som återkommer som ett mantra. "Suffer me to kiss your mouth". Och hon får sin vilja igenom eftersom hennes mor,som berömt, ber henne att önska sig Johannes Döparens huvud på ett fat efter att hon ska få vilken önskan hon vill uppfylld efter att ha dansat för Herod.
"Ah! I have kissed thy mouth, Jokanaan, I have kissed your mouth. There was a bitter taste on my lips. Was it the taste of blood.? . . . Nay: but perchance it was the taste of love. . . . They say that love hath a bitter taste. . . . But what matter? what matter? I have kissed thy mouth."

Salomé av Leopold Schmutzler

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom behandlar alla möjliga och omöjliga sorters "lidelser", fetischer och osedligheter, allt från pedofili, zoofili, tortyr, lekar med avföring och mord. Här varnar jag för mycket obehaglig läsning.
En del av dödandet är rena mord (med eller utan sex), gärna efter smärtsam och ibland långdragen tortyr, men inte allt. Det är många partier med sex som leder till döden, där karaktärerna med nekrofila böjelser tänder på att ligga med en människa när den dör, och en del bryr sig helt enkelt inte om personen dör under den grymma leken. Offrena är dehumaniserade, de är bara kött.
"Han tyckte ursprungligen om att piska en halvsovande kvinna, och han fulländar detta genom att döda henne med en stark dos opium; han knullar henne i fittan under dödssömnen" är en av de mildare nekrofila partierna. Jag minns starkast ett stycke om ett hjärta och en kuk, jag hittade dock inte det när jag bläddrade igenom boken - vilket kanske var lika bra det.

Sades manuskript

Ur Marat/Sade av Peter Weiss:

MARAT: Wrong Sade wrong
This imagination you talk of is
useless to me
Imagination can't break down
any real barriers
I write but I never believed the pen alone
could destroy institutions
I know the dangers
However hard I fight for the new age
the only time it seems to come any closer
is in the quiet between our clumsy battles
We're all so clogged with dead ideas
passed from generation to generation
that even the best of us
are unable to control our own lives
We invented the Revolution
but we didn't know how to run it
Look everyone wants to keep something from the past
a souvenir of the old regime
This man decides to keep a painting
This one keeps his mistress
This man keeps his horse
He [pointing] keeps his garden
He [pointing] keeps his estate
He keeps his factories
This man couldn't part with his shipyards
This one kept his army
and that one keeps his king
And so we stand here
and write into the declaration of the rights of man
the holy right of property
And now we find where that leads
Every man's equally free to fight
fraternally and with equal arms of course
Every man his own millionaire
Man against man group against group
in happy mutual robbery

Planering för revisitation av mina värsta läsupplevelser aka mer pornografi

Jag läste båda vid samma tillfälle; jag var i övre tonåren, sjuk, sömnlös och gjorde ingenting annat än att gå till biblioteket och sedan läsa hela nätterna (förutom att prata nätterna långa med vänner via msn). Den första har jag redan nämnt ett par gånger på bloggen; Lust av Elfriede Jelinek, som jag enbart blev illa till mods och äcklad av. En bok som jag förmodligen skulle ha uppskattat betydligt mer idag, när jag vet vad jag har att förvänta mig - dessutom har allt annat jag läst av Jelinek fallit mig mycket väl i smaken.
Den föreföll mig inte bara äcklig, utan även... snårig. Jag skummade i princip igenom den (eller åtminstone så läste jag den i ultrarapid till skillnad från mitt vanliga rapid) och jag kan ärligt säga att jag inte minns någonting av den. Jag planerar att låna den på biblioteket när jag läst klart Pianolärarinnan.

Den andra boken läste jag också ut väldigt snabbt. Jag minns betydligt mer av den, men jag lyckades visst förtränga alla de värsta sakerna, där minns jag bara bits and pieces. Som ormen. Och det bultande hjärtat. Det är alltså De 120 dagarna i Sodom av Markis de Sade jag pratar om. Jag tyckte väl inte att det var en dålig bok, men jag räknade ändå den till en av de värsta upplevelserna eftersom jag, särskilt mot slutet, där jag förträngt så mycket, mådde så otroligt dåligt av allt. All brutalitet, död, misshandel som på något vis skulle vara "sensuell", jag tyckte allt var vidrigt... och det var ju det som var meningen. Att det skulle vara vidrigt, men det var skrivet som att det skulle vara upphetsande, och det hade jag svårt för. Jag blev illa berörd av att de flesta var där mot sin vilja, men det jag verkligen hade aversioner mot var det faktum att huvudpersonerna fann det upphetsande med "lekar" med dödlig utgång. (Det var därför jag mådde så djävla dåligt när jag läste Dennis Coopers Kluven kanske ett halvår senare.)
Sedan hjälper det ju inte att jag a) var djupt deprimerad vid tillfället och b) sömnlös, och då blir ju en, eller åtminstone jag, mer lättpåverkad av intryck och stimuli och känslorna slår bakut.

Jag hade för mig att boken var taffligt skriven, det vill säga att de bara radade hemskhet på hemskhet och blandade in lite berättelser från de prostituerade historieberättarna då och då. Jag har lånat boken igen, jag har inte läst den, men jag har bläddrat, och inte verkar den dåligt skriven i alla fall. Äcklig och ond och omoralisk, men inte dåligt skriven. Egentligen lånade jag boken för att läsa det fragmentariska slutet (han hann aldrig skrivit klart hela, så slutet är bara perversioner som radas på varandra, den ena hemskare än den andra och de flesta med dödlig utgång) av morbid nyfikenhet, men nu vill jag nästan läsa om hela.

"Antinoüs, han hette så eftersom han liksom Hadrianus passive sodomit förenade världens vackraste pitt med den mest vällustiga röv vilket är mycket sällsynt, var bärare av ett redskap som var åtta tum i omkrets och tolv tum långt. Han var trettio år och hade världens snyggaste ansikte."
Antinoüs, alltså. Världens vackraste ansikte och pitt. Må han skatta sig lycklig.

Fragment

Jag tycker mycket om fragment, både att läsa och att skriva. Mycket kan sägas, fast med få ord, råmaterial.

Boken Romantiska fragment, där fragmenten är skrivna av tyskar under högromantiken, innehåller många alldeles fantastiska formuleringar, däribland:

"Man kan säga att ett karakteristiskt kännetecken för det diktande geniet är att det vet långt mer än det vet sig veta."

"Många betraktar målningar med slutna ögon, för att inte störa fantasin."

"Moralitet utan sinne för paradoxi är gement."

"Goda dramer måste vara drastiska."

Den här lilla boken

Höga förväntningar

Hamrelius (min favoritbokhandel som inte är ett antikvariat i Malmö) säljer ut en del engelska titlar väldigt billigt. Jag tänkte egentligen inte köpa någonting, men så såg jag en bok för 39:- vid namn The Bells skriven av Richard Harvell. Jag hade aldrig hört talas om den tidigare, men den såg så fin ut och handlar bland annat om opera, och när jag bläddrade i den fick jag i alla fall intrycket att den skulle vara fint skriven. Jag läser om den på amazon nu och mina förväntningar stiger ännu mer.

"...but he [huvudpersonen Moses] falls under the power of a man who will do anything to preserve Moses' angelic voice forever" står det på baksidan. En (inte så) vild gissning: kastration?

Utgåvan jag köpte

Giovanni

Äntligen ett annat leverne

Jag har varit otroligt stressad de senaste dagarna. Salstenta, hilfe, hilfe.
Jag är glad att kunna fokusera annat än på barock-och upplysningslitteratur just nu. Även om jag absolut inte har någonting emot vare sig barocken eller upplysningen. Men enough is enough för några dagar.
Nu sitter jag, småkrasslig och hostig, och dricker vin, lyssnar på musik och njuter av god litteratur. Ibland är livet finfint, hur mycket man än hostar.

Ett litet tips i förbifarten: Summan av David Eagleman. Fyrtio berättelser om livet efter detta. Otroligt påhittigt, vackert och ibland mycket obehagligt. Jag lär skriva mer utförligt om den snart. Stephen Fry gillar den förresten!

Röda Nejlikan fast tvärtom

Hade jag levt under upplysningstidens Frankrike hade jag varit Röda Nejlikan, fast lite sådär tvärtom - alltså sådär "det är inte som det ser ut i revolutionens Europa" (och jag skulle SPOILER SPOILER SPOILER också heta Percy). På dagarna skulle jag sitta och sippa vin med mina aristokratiska vänner och spela kort och vara fullast och stökigast och sprättigast av alla, och på nätterna skulle jag stå främst på barrikaden och vråla om broderskap och jämlikhet klädd som en sans-culotte och sjunga smädevisor om kungen. Fortfarande drängfull, antagligen, men ärlig i mina intentioner.
Sedan skulle endera sidan hugga huvudet av mig.

Vertigoperversitet x 2

Nu har jag läst två av böckerna ur förlaget Vertigos "perversa paket". En mådde jag illa av i över trehundra sidor men kunde trots det inte avsky den, en älskade jag trots grymheten.

Hogg av Samuel R. Delany:
Äckel, smuts, pedofili, mord, våldtäkter, vidrighet, perversitet, grymheter, allehanda kroppsvätskor, infekterade könsdelar... en (dessutom väldigt repetitiv) bok som jag inte kan rekommendera någon jag känner att läsa. Egentligen. Men så finns det ju där. Det där som gör att jag inte avskyr den. Vad är det för något? Karaktärerna som har gjort det till sin grej att vara vidriga (i ett vidrigt samhälle, kanhända?)? Den märkliga, nästan kärleksfulla ömheten? Nej, jag kan inte rekommendera mina vänner att läsa denna bok. Den är svår att tvätta bort efteråt. Men du som är härdad, luttrad och som liksom jag alltid testar sina gränser kanske vill dras med i det höga tempot och den vansinniga berättarglädjen mitt i allt äckel som är Hogg.

Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop:
Varför älskar jag en bok så ondskefullt pervers, så brutal, så grym som denna - om en kvinna som driver en barnbordell? Jo, på grund av skönheten som skiner in som en solstråle genom persiennerna. På grund av det utsökta språket. På grund av miljöerna - revolutionens Frankrike med sin paradoxala skönhet och smuts. På grund av en underskön hermafrodit.
Markis de Sades ande genomsyrar berättelsen.

Den unge Werthers lidanden

Jag tycker om Sturm und Drang med alla dessa översvallande känslor, och jag älskar Goethe. Min första bekantskap med denne var Erlkönig (efter att min pappa sagt att jag skulle kolla upp dikten, då Rammsteins Dalai Lama är en parafras på denna, det var någon gång under min högstadietid). Min andra bekantskap var Den unge Werthers lidanden, som definitivt förtjänade en omläsning. Det är en roman jag håller mycket kär, språket är underbart och den är väldigt vacker i sin tragik - jag får tankarna att Werther i princip var dömd att gå under (hade han levt idag hade det förmodligen varit enklare att rädda denna stackars olycklige man med mediciner, kunskap och terapi) - hade han inte förälskat sig i Lotte känns det som att han ändå oundvikligen sjunkit ner i depressionens och ledans träsk. Lotte i sig känns mer som en symbol han blir besatt av, en slags avgudabild, hade det inte varit henne han levde och dog för under sin sista tid vore det någon eller något annat.
Det är smärtsamt att läsa Werthers till en början uppsluppna brev till vännen Wilhelm, som sedan blir mer och mer sorgsna och med en slags blandning mellan håglöshet och mani.
Jag undrar lite om Werther eventuellt skulle kunna ha varit bipolär. Det känns inte uteslutet.

Utdrag:
"Missmod och olust hade slagit allt djupare rötter i Werthers själ, allt fastare tvinnat sig samman och småningom helt vunnit herravälde över honom. Hans själsliga jämvikt var fullständigt rubbad, en inre hetsighet och häftighet som helt undergrävde hans konstitution, frambragte de hemskaste verkningar och utlämnade honom åt en utmattning, ur vilken han sökte kämpa sig ännu mer ångestfullt än han innan dess bekämpat sina lidanden. Hans hjärtas ångest tärde på hans övriga själskrafter, på hans vitalitet och skarpsinne: han blev en sorglig figur i sällskapslivet, allt olyckligare och allt mer orättvis ju mer olycklig han kände sig."

Vertigo Förlag

Jag gillar Vertigo Förlag skarpt. Jag menar, hur kan man motstå en förlagsbeskrivning som denna: "VERTIGO FÖRLAG presenterar texter på avgrundens rand för läsare som inte önskar vända bort ansiktet från vår tids katastrof. Yrsel och illamående, hänförelse och uppenbarelse – läsningens sötma skall vara ett aktivt gift som fräter och undergräver det lata sinnet. I poesi och kritik, vid den punkt där ordningen och spektaklet trasas sönder, hänger anden tung av svindel som en skinka från taket"?
Deras huvudsakliga ämnen är surrealism, politik (blodröd sådan), pornografi, kättjefyllda klassiker och annat smått och gott, och jag har hittat en hel del favoriter därifrån (det var så jag upptäckte Dennis Cooper, Håkan Alexanderssons Magister Hoffmann,  den underbara socialistiska och revolutionära diktsamlingen Hatets sånger och mer). Det var även deras tjusiga utgåva av den genomvidriga De 120 dagarna i Sodom av Markis de Sade jag läste för ett antal år sedan (jag kan ju inte säga att jag tyckte om den, den var äcklig, otäck och jag tyckte väl inte att den var så otroligt bra skriven heller - hade den varit fantastiskt skriven hade jag nog kunnat förlåta det mesta - men jag ångrar trots allt inte att jag läste den, på något underligt vis var det ju faktiskt berikande, och jag tror egentligen att jag borde läsa om den) och nu har jag beställt en liten julklapp till mig själv därifrån, ett paket vid namn "perversa paketet" med fyra böcker som inte verkar vara helt i sin ordning (en av dem verkar så vidrig att jag undrar hur jag, som ändå är ganska luttrad, ska klara av att ta mig igenom den, och om jag inte gillar böckerna kommer de bli fina julklappar till mina mest pryda närstående... om jag vore så elak, vilket jag inte är).
Jag är nog inte vidare pervers, men jag behöver min beskärda del äckel och vansinne... vilket kanske gör mig aningen pervers ändå.

Här är en länk till förlagets hemsida, och här är den läsvärda bloggen skriven av dess förläggare.

Och här är lite Sadeböcker online, på engelska.

Markisen. 

Lascia ch'io pianga

Lost in translation

Det som gått förlorat i vanliga goda eller förträffliga översättningar är just det bästa.

~Friedrich Schlegel (ur Romantiska fragment)

Givetvis undrar jag om något revolutionerande eller sublimt förlorats i detta fragment.

Den unge Werthers lidanden

Underbart omslag!

Jean-Pierre provar finskjortan

Jean-Pierre, fransk sprätt och libertin.

Han har tyvärr inte hunnit fixa och pudra frisyren.

Pure av Andrew Miller

Jag läste ut Pure av Andrew Miller för ett par dagar sedan. Det var en väldigt speciell roman, den utspelar sig i Paris några år innan Revolutionen, nämligen 1785, och handlar om den tjugoåttaårige Jean-Baptiste Baratte. En karaktär man inte riktigt lär känna på djupet, det är snarare så att man känner att man beskådar vad som händer alla karaktärer istället för att verkligen komma platserna och personerna nära inpå.
Jag irriterande mig på det till en början, jag vill lära känna de jag läser om, men när jag vant mig vid det tyckte jag snarare att det var mysigt - och jag fick en otroligt mysig känsla av hela romanen, dess teman (trots att det är en del tunga saker som händer) och dess språk.
Romanen handlar i stort sett om hur ingenjören Jean-Baptiste och hans vänner och ett antal arbetare jobbar för att riva kyrkogården Les Innocents och kyrkan som tillhör den.

(En lustig sak angående språk; det är en britt som skrivit den och därför känns hela tonen i boken väldigt brittisk, istället för fransk, och att vokabulären är väldigt brittisk och då menar jag självklart inte det faktum att boken är skriven på engelska. Utan som att han har använt väldigt brittiska ordval. Språket är, förutom det, enkelt utan att vara simpelt eller spartanskt. Snarare så att han inte använder fler ord än vad som behövs.)

Jean-Baptiste faller för en prostituerad kvinna, den bildade, söta och trevliga Héloïse. Jag tyckte att det kändes väldigt gammalt och slitet. Horan med ett hjärta av guld, som huvudpersonen (som inte har en tanke på att utnyttja henne, allt är ren kärlek) faller för. Men sedan kan jag inte ens störa mig på det eftersom deras kärlek är väldigt fin och på bådas villkor. Jean-Baptiste är dygdig på ett lite strängt sätt (exempelvis bannar han sina vänner för att de är drinkare), vilket också var en sak jag inte riktigt gillade till en början. Men sedan växte även den egenskapen och blev fin, charmig. Det fanns något rent, oförstört hos denne man.

Pure är inget mästerverk, ingen favorit, men den är otroligt god läsning som ger en fin känsla i hjärnan och hjärtat och själen. Rekommenderas definitivt. Omslaget är, för övrigt, underbart. Baserat på en bild av Goya, The Sleep Of Reason Rroduces Monsters. Okey, jag erkänner. Jag köpte boken mycket på grund av dess omslag. Det och att den utspelade sig i en tidsepok jag finner mycket intressant.

Och Goyas bild.

Vive la...!

Jag har haft en finfin helg.

Min tjusige stilikon

Den onda revolutionären som mördade ambassadören och gjorde honom till paté. Jag älskar Blackadder.

Annars brukar jag gå klädd som Jean Paul Marat i badet. Det finns ett foto som jag tog för något år sedan, men jag vet inte om det är särskilt lämpligt och vid god smak att flasha (mitt ena bröst syns alltså) folk på en blogg som handlar om litteratur och kultur, så jag avstår från att publicera det. Det räcker med att jag flashar systrar och vänner, ropandes "titta, jag är Marat!".