The love that dares to speak its name, av James Kirkup

As they took him from the cross
I, the centurion, took him in my arms-
the tough lean body
of a man no longer young,
beardless, breathless,
but well hung.

He was still warm.
While they prepared the tomb
I kept guard over him.
His mother and the Magdalen
had gone to fetch clean linen
to shroud his nakedness.

I was alone with him.
For the last time
I kissed his mouth. My tongue
found his, bitter with death.
I licked his wound-
the blood was harsh
For the last time
I laid my lips around the tip
of that great cock, the instrument
of our salvation, our eternal joy.
The shaft, still throbbed, anointed
with death's final ejaculation

I knew he'd had it off with other men-
with Herod's guards, with Pontius Pilate,
With John the Baptist, with Paul of Tarsus
with foxy Judas, a great kisser, with
the rest of the Twelve, together and apart.
He loved all men, body, soul and spirit. - even me.

So now I took off my uniform, and, naked,
lay together with him in his desolation,
caressing every shadow of his cooling flesh,
hugging him and trying to warm him back to life.
Slowly the fire in his thighs went out,
while I grew hotter with unearthly love.

It was the only way I knew to speak our love's proud name,
to tell him of my long devotion, my desire, my dread-
something we had never talked about. My spear, wet with blood,
his dear, broken body all open wounds,
and in each wound his side, his back,
his mouth - I came and came and came

as if each coming was my last.
And then the miracle possessed us.
I felt him enter into me, and fiercely spend
his spirit's finbal seed within my hole, my soul,
pulse upon pulse, unto the ends of the earth-
he crucified me with him into kingdom come.

-This is the passionate and blissful crucifixion
same-sex lovers suffer, patiently and gladly.
They inflict these loving injuries of joy and grace
one upon the other, till they dies of lust and pain
within the horny paradise of one another's limbs,
with one voice cry to heaven in a last divine release.

Then lie long together, peacefully entwined, with hope
of resurrection, as we did, on that green hill far away.
But before we rose again, they came and took him from me.
They knew not what we had done, but felt
no shame or anger. Rather they were glad for us,
and blessed us, as would he, who loved all men.

And after three long, lonely days, like years,
in which I roamed the gardens of my grief
seeking for him, my one friend who had gone from me,
he rose from sleep, at dawn, and showed himself to me before
all others. And took me to him with
the love that now forever dares to speak its name.

"Foxy Judas" och Jesus, trött efter eskapaderna. Vad känner mig privilegierad som såg denna show live...
Källa: http://fotoroddan.blogspot.se/2014/03/jesus-vilken-upplevelse.html

Teleny revisited

Jag fick ett märkligt första intryck av Teleny (kanske eller kanske inte skriven av Oscar Wilde, Robbie Ross och John Gray) - berättarstilen (huvudpersonen Camille sitter och pratar med en annan man om sin relation med pianisten René Teleny, och ibland känns det nästan som ett korsförhör) kändes konstlad, sexscenerna pinsamma (och hetero) och humorn ganska så pubertal. Samtidigt kände jag ju att jag hade behållning av den. Det var, trots allt, roligt att läsa en erotisk bok från sekelskiftets England om kärlek och sex mellan män, och eftersom Oscar Wilde är en av mina absoluta älsklingar (på delad förstaplats med André Gide), tänkte jag.
Jag tog en liten paus när jag hade läst klart del ett, det vill säga ungefär halva boken. Inte direkt en medveten paus, det bara blev så. Jag vet att jag tänkte att jag hoppades att den andra halvan av boken var bättre.
Och det var den. Verkligen. Det är här de sexuella mötena mellan Camille och René börjar, och samtidigt känns det som att berättelsen blir mer innerlig, det är inte en massa till synes ovidkommande anekdoter, och jag känner att jag bryr mig mer om de två ganska märkliga huvudpersonerna.
En del saker känns fortfarande aningen konstlade och ofärdiga, som om det vore ett första utkast som skulle kunna förbättras och förtätas, men vad fan. Efter först ha tyckt att boken var pinsam (halvt roat och halvt besviket) blev jag säkerligen lättflirtad. Jag känner att det inte gör någonting. Jag tycker om andra halvan av Teleny, jag tyckte genuint om att läsa den, och inte bara som klenod eller eventuell Wilde-bok, och det är det som lämnar avtryck.
Jag borde nog egentligen läsa om den, se om jag kanske helt enkelt inte gjorde den rättvisa från början (jag har nästan dåligt samvete!), eller om det verkligen var så att del två var betydligt bättre (trots korsförhören om relationen och de lite... lustiga sexuella metaforerna). Något jag uppskattade med boken var, trots att humorn ofta inte var min kopp te, var ändå hur den blandar genrer, ibland är komisk, ibland vacker, ibland grotesk och ibland porrig.

"Une scène d'orgie inspirée de Teleny. Laurent Cambon, Eliott Paquet, Arthur Perier"

Nunna, fruga eller hora?

Career opportunities, the ones that never knock... Förvisso fanns det ju kanske inga större möjligheter att bli karriärskvinna under renässansen. I Pietro Aretinos bok Samtal med undertiteln Nunnornas liv - De gifta kvinnornas liv - Skökornas liv (utgiven på Vertigo förlag) är det dessa tre valmöjligheter som diskuteras för huvudpersonen Nannas dotter, som passande nog heter Pippa.
Nanna, som har provat på alla dessa sysslor, sitter under ett fikonträd och samtalar med väninnan Antonia under tre dagar. Hon börjar med att prata om sitt korta liv som nunna - och ingen särskilt kysk sådan, det berättas om onani med sexleksaker, voyerism och orgier. När hon kommer till de gifta kvinnornas liv blandas Nannas egna anekdoter med berättelser om människor hon träffat eller hört talas om - det är otrohetsaffärer, en trettioetta som inte har någonting med kortspel att göra, falkspel, en hel massa sex. Hon berättar med en grovkornig och burlesk humor, och människorna sätter sig i alla möjliga och omöjliga situationer, oftast mer eller mindre absurda. Väninnan Antonia kommer mest med lakoniska kommentarer och roade eller chockerande utrop.
Nanna är i princip ensam huvudperson i delen om skökorna. Hon var mycket åtrådd, och män färdades länge för att få ta hennes (sedan länge svunna) oskuld. Massor med män, massor med sex, massor med fantasifulla historier...
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om boken, om jag tycker att den är bra eller inte. Den är definitivt underhållande. Uppfriskande på något vis, med de skurkaktiga, kåta kvinnorna, även om jag aldrig skulle få får mig att kalla boken feministisk på något sätt. Det är trots allt en bok skriven under renässansen. Av en man. Och jag gillar att Nanna på flera sätt är ett riktigt svin som stjäl, bedrar, dräper och ljuger. En usel förebild gör ofta en rolig karaktär. Rolig som i att läsa om alltså. Fast hon är ju ganska rolig, Nanna, liksom den mer fåordiga Antonia.
Tja... Summan av kardemumman är väl att jag inte har hittat någon ny favoritbok, men det är definitivt god nöjesläsning.

Snyggt omslag!

Nekrofila tendenser - eller sexuella upplevelser med döda i litteraturen

...eller det här med att känna sexuell eller sensuell lust till döda människor. I litteraturen alltså. Inte när det kommer till mig personligen. Jag dras till människor med puls. Jag började tänka (råkade först skriva "tända", Freud försöker visst få mig att bli nekrofil trots allt) på tre väldigt olika verk med väldigt olika anledningar till att lusta för det döda. Hur olika döden i samband med sexualitet och sensualitet beskrivs. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med min utläggning, jag tyckte mest det var intressant att studera och jämföra. Eftersom jag är morbid och pervers.

Den första är Gabrielle Wittkops underbara, hyllade Nekrofilen. Där är huvudpersonen verkligen, som titeln avslöjar, nekrofil. Ren nekrofil, han känner både lust och då och då ömsint förälskelse till de lik han "kommer i kontakt med" så att säga. Män, kvinnor, flickor, pojkar... Det döda hetsar upp honom, och ibland verkar de döda kropparna liksom upphöjda i hans ögon; "Inte en sekund funderade jag på att tränga mig in mellan dem och störa deras förening genom den orena kontakten med mitt levande kött." Det är han som är oren, han, den vitale, inte de döda som snart ska komma att förruttnas.
Det levande hetsar inte upp honom, väcker hans kärlek. Han är nekrofil i dess renaste form, och ömheten, det kärleksfulla som ofta beskrivs påminner mig om filmen Kissed om en kvinnlig nekrofil där hennes parafili behandlas på ett finstämt och ömsint sätt. Modigt, enligt mig, att behandla en film om nekrofili på det viset.

Oscar Wildes Salomé handlar inte om nekrofili, men om besatthet. Salomé blir besatt av Jokanaan (eller Johannes Döparens) läppar, och hon ska kyssa dem. Det spelar ingen roll om han är levande eller död. Hon lustar efter honom, hon berättar hur vacker hans kropp är, och när han strängt säger åt henne att lämna honom ifred smädar hon istället kroppen, beskriver den som den hos en leprasjuk. Samma sak händer med hans hår, först beundrar hon dess svärta, sedan liknar hon det vid ormar. Men hans mun smädar hon aldrig. "I love not thy hair... It is thy mouth I desire, Jokanaan. [...] The pomegranate-flowers that blossom in the garden of Tyre, are not so red" är bara ett kort utdrag ur hennes långa tal om hans underbara läppar.
"I will kiss thy mouth, Jokanaan" är en replik som återkommer som ett mantra. "Suffer me to kiss your mouth". Och hon får sin vilja igenom eftersom hennes mor,som berömt, ber henne att önska sig Johannes Döparens huvud på ett fat efter att hon ska få vilken önskan hon vill uppfylld efter att ha dansat för Herod.
"Ah! I have kissed thy mouth, Jokanaan, I have kissed your mouth. There was a bitter taste on my lips. Was it the taste of blood.? . . . Nay: but perchance it was the taste of love. . . . They say that love hath a bitter taste. . . . But what matter? what matter? I have kissed thy mouth."

Salomé av Leopold Schmutzler

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom behandlar alla möjliga och omöjliga sorters "lidelser", fetischer och osedligheter, allt från pedofili, zoofili, tortyr, lekar med avföring och mord. Här varnar jag för mycket obehaglig läsning.
En del av dödandet är rena mord (med eller utan sex), gärna efter smärtsam och ibland långdragen tortyr, men inte allt. Det är många partier med sex som leder till döden, där karaktärerna med nekrofila böjelser tänder på att ligga med en människa när den dör, och en del bryr sig helt enkelt inte om personen dör under den grymma leken. Offrena är dehumaniserade, de är bara kött.
"Han tyckte ursprungligen om att piska en halvsovande kvinna, och han fulländar detta genom att döda henne med en stark dos opium; han knullar henne i fittan under dödssömnen" är en av de mildare nekrofila partierna. Jag minns starkast ett stycke om ett hjärta och en kuk, jag hittade dock inte det när jag bläddrade igenom boken - vilket kanske var lika bra det.

Sades manuskript

Planering för revisitation av mina värsta läsupplevelser aka mer pornografi

Jag läste båda vid samma tillfälle; jag var i övre tonåren, sjuk, sömnlös och gjorde ingenting annat än att gå till biblioteket och sedan läsa hela nätterna (förutom att prata nätterna långa med vänner via msn). Den första har jag redan nämnt ett par gånger på bloggen; Lust av Elfriede Jelinek, som jag enbart blev illa till mods och äcklad av. En bok som jag förmodligen skulle ha uppskattat betydligt mer idag, när jag vet vad jag har att förvänta mig - dessutom har allt annat jag läst av Jelinek fallit mig mycket väl i smaken.
Den föreföll mig inte bara äcklig, utan även... snårig. Jag skummade i princip igenom den (eller åtminstone så läste jag den i ultrarapid till skillnad från mitt vanliga rapid) och jag kan ärligt säga att jag inte minns någonting av den. Jag planerar att låna den på biblioteket när jag läst klart Pianolärarinnan.

Den andra boken läste jag också ut väldigt snabbt. Jag minns betydligt mer av den, men jag lyckades visst förtränga alla de värsta sakerna, där minns jag bara bits and pieces. Som ormen. Och det bultande hjärtat. Det är alltså De 120 dagarna i Sodom av Markis de Sade jag pratar om. Jag tyckte väl inte att det var en dålig bok, men jag räknade ändå den till en av de värsta upplevelserna eftersom jag, särskilt mot slutet, där jag förträngt så mycket, mådde så otroligt dåligt av allt. All brutalitet, död, misshandel som på något vis skulle vara "sensuell", jag tyckte allt var vidrigt... och det var ju det som var meningen. Att det skulle vara vidrigt, men det var skrivet som att det skulle vara upphetsande, och det hade jag svårt för. Jag blev illa berörd av att de flesta var där mot sin vilja, men det jag verkligen hade aversioner mot var det faktum att huvudpersonerna fann det upphetsande med "lekar" med dödlig utgång. (Det var därför jag mådde så djävla dåligt när jag läste Dennis Coopers Kluven kanske ett halvår senare.)
Sedan hjälper det ju inte att jag a) var djupt deprimerad vid tillfället och b) sömnlös, och då blir ju en, eller åtminstone jag, mer lättpåverkad av intryck och stimuli och känslorna slår bakut.

Jag hade för mig att boken var taffligt skriven, det vill säga att de bara radade hemskhet på hemskhet och blandade in lite berättelser från de prostituerade historieberättarna då och då. Jag har lånat boken igen, jag har inte läst den, men jag har bläddrat, och inte verkar den dåligt skriven i alla fall. Äcklig och ond och omoralisk, men inte dåligt skriven. Egentligen lånade jag boken för att läsa det fragmentariska slutet (han hann aldrig skrivit klart hela, så slutet är bara perversioner som radas på varandra, den ena hemskare än den andra och de flesta med dödlig utgång) av morbid nyfikenhet, men nu vill jag nästan läsa om hela.

"Antinoüs, han hette så eftersom han liksom Hadrianus passive sodomit förenade världens vackraste pitt med den mest vällustiga röv vilket är mycket sällsynt, var bärare av ett redskap som var åtta tum i omkrets och tolv tum långt. Han var trettio år och hade världens snyggaste ansikte."
Antinoüs, alltså. Världens vackraste ansikte och pitt. Må han skatta sig lycklig.

Wilde, peut-être, ELLER Not exactly Wilde

Jag har i flera år varit otroligt nyfiken på att läsa Teleny, en erotisk bok från fin de siècle som sägs ha varit ett samarbete mellan Oscar Wilde och hans underbara vänner och älskare (i alla fall i Ross fall, men troligtvis även i Grays) Robbie Ross och John Gray - den man Dorian Gray fick sitt namn och skönhet efter. Den enda anledningen till att jag inte har läst den förut var eftersom den var så förbaskat svår att hitta på e-bay utan en massa miljarder kronor i frakt.
Varför har jag velat läsa den så pass länge som jag faktiskt har? 1. OSCAR WILDE! 2. ROBBIE ROSS! JOHN GRAY! 3. EROTIK 4. SOM ÄR FRÅN FIN DE SIÈCLE 5. OCH DESSUTOM INNEHÅLLER KÄRLEK OCH SEX MELLAN MÄN

The unholy trinity! Wilde, Ross, Gray

Så gav Vertigo ut den i svensk översättning, tjoho, tjohej, jag älskar Vertigo, deras böcker är så otroligt vackert formgivna, så även denna. Och jag införskaffade mig den. Och jag trodde att jag skulle finna en ny favoritbok. Så blev det inte.
Missförstå mig rätt, missförstå mig rätt, missförstå mig rätt nu, jag viiill bara ha ett svar... Jesus Christ, Superstar, é du Messias, é Gud din far? (Förlåt. Peter Johansson som Judas förvillade mina tankegångar.)

Vad jag ville säga var att; jag hade läst att det var en enastående roman och jag var övertygad om det redan från början. Bara det att ditt och mitt "enastående" inte behöver betyda samma sak. Jag har läst allt Oscar Wilde har skrivit, så jag var ju säker på att det här var boken han (och hans vänner), om det nu var de som skrivit denna bok, velat skriva men inte vågat försöka publicera under sina rätta namn. Och att stilen skulle vara sådär klipskt och kvickt Wilde-ish blandat med hans förmåga att skriva otroligt vackert och att han här skulle kunna skriva utan skygglappar om homosexuell kärlek och sex.

Så var det inte. När jag började läsa den kände jag direkt att även om det inte skulle vara Oscar som skrivit den så var det säkerligen någon som kände honom och hans kvickheter. Redan på första sidan kom detta: "...och trots att amatörers framträdanden är en av den moderna civilisationens plågor..." som kändes... mycket Wildeskt. Jag uppskattade verkligen början. Det var kvickt och roligt och rentav sexigt hur han trånade efter den tjusige pianisten René Teleny som var på scen. Hur hans erektion bultade bara av att se denne man spela piano. Men det gick snabbt utför. Tydligen hade de två någon slags telepatisk kommunikation som kändes väldigt... jag vet inte, lite tramsig, men...

Berättelsen är skriven som en dialog mellan Camille, den man som trånade efter Teleny, och en man som Camille verkar ha haft ett sexuellt förhållande med. ...och jag antar att det är därför den där telepatin kom in. För att Camille skulle kunna se vad Teleny gjorde även när han själv inte ens var i samma hus. En allvetande berättare skulle ha gjort detta mycket mindre konstlat. För just dialogen känns ofta konstad. "Pratar man verkligen såhär!?" tänker jag. Trots att han gör en massa utläggningar känns dessa... inte riktigt... organiska, var jag på väg att skriva.
Jag har inte läst hela boken, bara halva ungefär och jag känner att... jag satt på tåget och rodnade och fnissade nervöst när jag började läsa den. Inte av upphetsning, utan för att det kändes som att jag råkat hitta något manuskript några fnissiga ynglingar (jag tänkte först att romanen kanske hade kunnat vara skriven av en kvinna, men sedan kom en sexscen där en kvinna tyckte att det var skönt att bli rammad i livmodertappen, så... nej) hade lämnat efter sig. Viss humor kändes ganska pubertal (åh nej, tänk om hon hade fått se min fullmåne!) och... ja.

Dessutom har jag inte fått en enda bögsexscen. En massa hetero. Lite lesbiskt, vilket förvisso var fint eftersom dessa damer brukar bli bortglömda... även om de tydligen var ruggugglor i en bordell. Och så en heteroscen som jag tyckte var väldigt obehaglig och våldtäksliknande.

Men. Men, men men. Det var lite roligt hur mina förväntningar blev krossade. Det är roligt att läsa boken, jag menar; "den blinde kärleksguden". Han kallar. Sin dase. För. Den blinde kärleksguden. Vad fan är mannens problem? Och jag känner under läsningen att... hade verkligen Oscar Wilde formulerat sig så? Jag kände liksom inte igen hans stil särskilt mycket alls. Jag vet inte. Men det är det som är lite spännande. Och, Oscar or not, det är roligt att ta del av en så pass tidig erotisk roman om kärlek mellan män. Definitivt en raritet.

Och kanske blir del två bättre, den är ju som sagt inte utläst än. Jag hoppas på mindre pubertal humor, mindre hetero, mer homo, mer homosex, mer skönhet (även om jag gillar groteskerier också) och... ja. Än är det inte försent.

Ögats historia

Nu var det ett par månader sedan jag läste Georges Batailles Ögats historia, så jag har inte själva stämningen som läsandet gav i lika färskt minne som när det gäller andra böcker jag skrivit om, men det får gå ändå. Jag hade varit nyfiken på den länge - jag hade hört att den skulle vara äcklig, pervers och fantastisk.
Det känns som att den är skriven under berusningen av lika delar droger som upphetsning - drogens verkan tilltar samtidigt som den sexuella stimulansen börjar nå sin kulmen - berättelsens galenskap och perversion eskalerar. Det börjar relativt harmlöst, de två sextonåriga huvudpersonerna (en ung man, berättarjaget, och en ung kvinna) utforskar sin sexualitet och diverse parafilier, de onanerar tillsammans och fluktar på varandra.
Berättarjaget och Simone, som flickan heter, blir dock alltmer hänryckta och besatta, de drar in en annan flicka i leken - med ödesdigra konsekvenser, parafilierna blir mer och mer extrema och innefattar bland annat tjurtestiklar och människoögon.
Den runda eller ovala formen går som en röd tråd genom boken, ägg, ögon, testiklar, så även vätskor. Simone sätter baken i en skål mjölk i början, det finns många scener som innehåller urinering (både i sexuella och icke-sexuella sammanhang), blod, sperma... Det är perverst, det är galet - mot slutet blir ungdomarna som besatta och sätten de tillfredsställer sina lustar på blir mer och mer våldsamma - men det är samtidigt fascinerande, hänförande, språket är snyggt och bara flyter på, får allt att hända att kännas så självklart, nästan naturligt, som om man själv var ett med ruset.
Är det en upphetsande bok? Det är ingenting som jag kan avgöra, vad jag däremot kan säga är att det är en sällsam läsupplevelse som inte liknar någonting annat. Och sådant tycker jag om.

Maran

Nu har jag varit sådär otroligt dålig på att blogga, men jag har varit otroligt dålig på det mesta den senaste tiden så det är som det är.

Jag har ganska länge velat läsa Maran av Lina Neidestam eftersom jag är väldigt förtjust i hennes teckningsstil. Det är feministisk porr (jag brukar säga erotik, men detta är fan i mig porr) blandat med folktro i serieformat, men det känns som ett sådant album som jag är den sista att läsa, så jag antar att världen redan vet detta. I vilket fall som helst har jag läst den nu.
Jag kan tänka mig att den var väldigt rolig att teckna! Jag älskar kvinnokropparna, de ser så otroligt mjuka ut. Och jag gillar ramhistorien, en ung kvinna som hyr en stuga för att skriva en generationsroman men allt hon får ur sig är sago-pornografi. Hehe. Det kan säkerligen hända den bästa. Jag har sagt det förr; jag tycker att det är roligt att läsa erotik, men jag blir inte upphetsad. Så även här, men jag kan absolut inte neka till att jag såg det sexiga i den. Jag älskar att det är olika kroppstyper (fast detta gäller främst kvinnokropparna... men det är många bröst av modell större) med olika kroppsbehåring och alla möjliga sexuella läggningar. Det blir mycket roligare så.
Och den är så snygg. Underbar att bara sitta och bläddra i.
Jag tyckte väldigt mycket om den.

Omslaget är otroligt tjusigt!

Omläsning av Den avklädda bruden

Jag hade ju tänkt läsa om Den avklädda bruden, tänkte att det definitivt var dags eftersom jag bara var sexton när jag läste den första gången, den gav ett djupt intryck, jag tänkte väldigt mycket på den (mest positivt, men som jag skrivit tidigare blev jag även äcklad på ett par ställen - det behöver ju förvisso inte vara någonting negativt). Sju år är en lång tid, och kanske extra lång när det handlar om en bok om sexualitet och självkännedom, sådana tankar är ju ganska annorlunda från det att man är tonåring till det att man är över tjugo (och när man är lite över tjugo tills man är trettio-fyrtio också kan jag tänka mig), man hinner utvecklas en hel del.
Nu har jag förvisso inte kommit särskilt långt i min omläsning, men jag tycker om den. Jag känner att jag får en klarare bild av huvudpersonen (kanske är det paradoxalt då hon ska föreställa nästan-vilken-kvinna-som-helst). Och språket, som jag både gillade och retade mig lite på (den är skriven i andra person) flyter bättre, kanske har det ingenting med mig som person att göra, mer att jag dels är vanare vid sådant berättande, dels visste vad jag hade framför mig.
Jag älskar beskrivningen av karaktären Theo, huvudpersonens bästa vän (eller, ja, till en början är hon i alla fall det). Hon är färgstark, egoistisk, njutningslysten och lider av vaginism. Jag gillar att den mest sexuellt utsvävande karaktären i en bok som till stor del handlar om sex och sexualitet lider av en sådan sjukdom. Annars känns det ganska tacksamt att låta en "frigid" (jag gillar inte det ordet) kvinna drabbas av något sådant. Lite som ett straff, som när sexuellt utlevande kvinnor (eller bara kvinnor med styrka och självständighet, helt enkelt) i böcker och filmer blir våldtagna för att visa att det där går minsann inte för sig.
Jag är glad att jag läste boken som tonåring, det är givande att gå in i den med mer livserfarenhet.

Sex och sjöpungar

Jag förstod inte riktigt grejen med den korta lilla romanen Ciona, skriven av pseudonymen Tamara T (Torkel Wächter ligger bakom). Den handlade om en kvinna eller två (jag fick det till att det var två sidor av samma dam, men jag var groteskt trött när jag läste den så jag kan ha missuppfattat), sexualitet, fortplantning och sjöpungar - därav titeln. Jag önskar verkligen att jag hade tyckt om den, förstått grejen med den. Upplägget är ju verkligen intressant, liksom undertiteln, "en självbiologi", det bådade gott - en smått erotisk Augustprisnominerad roman, kort och koncis, som blandar in sjöpungar i det hela. Det låter nytt och spännande, men det kändes som att jag läst det förut (förutom själva inblandningen av sjöpungarna, ett ord jag för övrigt aldrig använt så frekvent som i detta inlägg). Ja, Paris. Ja, kvinnor och sexualitet, ja, kravlösa ligg som inte är så kravlösa egentligen, ja två totalt olika synsätt på sex (jag fick nästan lust att skriva horor och madonnor, men nej, så illa är det lyckligtvis inte, det vore bara orättvist att säga så). Språket var fint, och som sagt, jag gillade upplägget. Men trots det kändes det inte nytt eller särskilt spännande. Tyvärr.

För övrigt fick ett parti mig att rysa och nästan ångra att jag inte råkat missa den sidan. Det hade med en sax att göra. Och jag som inte ens blinkade åt klitorisklippningen i von Triers Antichrist!

Två sjöpungar i skor

Kvinnor, sex och äckel

Jag insåg att jag nog borde läsa mer av Elfriede Jelinek. Eller, det har jag väl insett ett ganska bra tag, åtminstone sedan jag såg den underbara filmatiseringen (av Haneke!) av boken Pianolärarinnan, eller Pianisten som filmen ooriginellt nog fick heta. Men jag insåg att jag kanske till och med borde läsa om Lust, vilken är den enda bok jag läst av henne, och som inte direkt gav mig mersmak. Det var fyra år sedan, och jag tyckte att den var märklig och äcklig. Jag tänker att den fortfarande lär vara det, men jag kanske kan uppskatta det på ett annat sätt, nu när jag vet vad jag har att vänta mig, och när jag vet att hon faktiskt även siktade på att skriva en just "äcklig" bok, hennes intention var tydligen att skriva något värre än Batailles Ögats historia (som jag inte har läst, men som jag väldigt gärna vill läsa).
Jag läser en hel del erotisk litteratur, inte för att bli upphetsad, för det blir jag inte, men för att jag finner det intressant, psykologin bakom, människans sexuella samspel, märkliga drifter och hur pass olika folk skriver om sex. Men jag har läst för lite av kvinnor, med kvinnliga huvudpersoner. Och är Pianolärarinnan lika bra som dess filmatisering (och jag vet ju vad man brukar säga, "läs boken istället", även om det givetvis finns undantag, eller bättre: böcker och filmer i samspel, där båda kompletterar varandra, kanske är mycket olika, där båda behövs, där de är lika bra fast på olika sätt) så kommer jag att älska den.

Lust

En annan bok (om kvinnor och sex) som på flera ställen äcklade mig (de värsta partierna hade inte med sex att göra, utan handlade dels om en fågel som kraschade mot en fönsterruta - jag hade en aversion mot fåglar i minst ett år efteråt - och om en tjurfäktning) var Den avklädda bruden, skriven av Nikki Gemmel, men publicerad anonymt eftersom hon märkte av en viss självcensur när hon skrev under eget namn. Jag läste den när jag var sexton, så det är hög tid att läsa om den och se hur och om min uppfattning ändrats. Jag tyckte väldigt bra om den då. Jag vet att både min mamma och min mormor försökt sig på den (vem som rekommenderade den till dem minns jag dock inte, men de visste inte att jag hade läst den något år tidigare, och ingen av dem hade ens lagt den vidriga scenen med fågeln på minnet), den föll dem inte i smaken, vilket jag förvisso kan förstå, även om jag tyckte om den varierade mina känslor under läsningen, och det är definitivt en annorlunda, för att inte säga aningen märklig (trots det verklighetsnära temat, en hemmafru som upptäcker sin sexualitet och sina egna lustar genom utomäktenskapliga förhållanden) roman.

Vad som gör mig bestört är att läsa folks recensioner om den på sidan goodreads. Givetvis får man tycka vad man vill, och jag märkte ju själv att det inte var en bok som skulle kunna passa vem som helst, men folk (främst kvinnor, vilket kanske är extra ledsamt) är extremt trångsynta och dömande, den namnlösa huvudpersonen kallas "hora" och "rövhål", ingen tycks förstå hur en kvinna kan vilja ha oromantiskt gruppsex, och att hennes man är otrogen gör det tydligen inte det minsta legitimt för henne att söka den sexuella lyckan hos andra (betänk då att hon aldrig fått en orgasm med sin man, eller alls om jag inte minns fel, och mannen har en affär med hennes sexuellt frigjorda väninna som dessutom är sexterapeut, inte konstigt om hon känner sig a) frigid och b) sugen på att ha sex på sina villkor - till skillnad från en "hora" som har sex på andras villkor).
"Sex är inte vackert längre" hör jag folk gnälla. Det är det som är grejen med boken. Sex kan vara vackert, men det behöver inte vara det. Sex kan vara vackert och romantiskt, men även fult, rått, oromantiskt, enbart köttsligt. Även när det kommer till kvinnor. Även när det kommer till alldagliga, bleka, passiva, gifta kvinnor.
Dessutom är det flera som skriver att huvudpersonen läser (tar råd från? inspireras av? det var för länge sedan jag läste boken, mitt minne kan svika mig) en "viktoriansk bok". Bara det att den är från sextonhundratalet, vad sjutton, människor!? Fast det är ändå inte hälften så upprörande att vara allmänt självrättfärdig och kalla sexuellt utlevande kvinnor för horor (maken, som också var otrogen, kallade förstås ingen för hora, honom verkade folk snarare tycka synd om för att hans karaktär inte kom till sin rätt eller vad det var). Usch. (Och ja, det hade varit precis lika vidrigt om "hora" bytts ut till "slampa", "slyna" eller dylikt.)

Den avklädda bruden

Florina

Vilken märklig liten bok Florina av René Vázquez Díaz är. Författarens välutrustade nästan-namne José Blazco Frías besöker den rullstolsburna, bulimiska Florina för att mot betalning ta hand om henne i två dygn. Enligt Florina har de haft ett sexuellt möte tjugo år tidigare, som tonåringar. Florina minns allt, José minns nästan inget. Det de gör mest under dessa dygn är att reta varandra - både sexuellt och med diverse gliringar. De är verkligen fruktansvärt lika varandra.
Den är roande. Lite kvick sådär, och jag tycker om Vázquez Díaz språk. Egentligen ingen enorm läsupplevelse som sådan, men jag tyckte om den, det gjorde jag. Definitivt underhållande. Sexig? Ingen aning. Jag läser inte erotisk litteratur för att bli stimulerad, för det blir jag inte, men jag är trots detta mycket förtjust i kvalitativ pornografisk litteratur eller vad sjutton man ska kalla det.

Den är utgiven på Vertigo förlag (och är alltså estetisk tilltalande), som för övrigt fått en egen etikett här på min blogg, eftersom jag känner att jag skriver ganska mycket om det sabla beroendeframkallande förlaget.