Wilde, peut-être, ELLER Not exactly Wilde

Jag har i flera år varit otroligt nyfiken på att läsa Teleny, en erotisk bok från fin de siècle som sägs ha varit ett samarbete mellan Oscar Wilde och hans underbara vänner och älskare (i alla fall i Ross fall, men troligtvis även i Grays) Robbie Ross och John Gray - den man Dorian Gray fick sitt namn och skönhet efter. Den enda anledningen till att jag inte har läst den förut var eftersom den var så förbaskat svår att hitta på e-bay utan en massa miljarder kronor i frakt.
Varför har jag velat läsa den så pass länge som jag faktiskt har? 1. OSCAR WILDE! 2. ROBBIE ROSS! JOHN GRAY! 3. EROTIK 4. SOM ÄR FRÅN FIN DE SIÈCLE 5. OCH DESSUTOM INNEHÅLLER KÄRLEK OCH SEX MELLAN MÄN

The unholy trinity! Wilde, Ross, Gray

Så gav Vertigo ut den i svensk översättning, tjoho, tjohej, jag älskar Vertigo, deras böcker är så otroligt vackert formgivna, så även denna. Och jag införskaffade mig den. Och jag trodde att jag skulle finna en ny favoritbok. Så blev det inte.
Missförstå mig rätt, missförstå mig rätt, missförstå mig rätt nu, jag viiill bara ha ett svar... Jesus Christ, Superstar, é du Messias, é Gud din far? (Förlåt. Peter Johansson som Judas förvillade mina tankegångar.)

Vad jag ville säga var att; jag hade läst att det var en enastående roman och jag var övertygad om det redan från början. Bara det att ditt och mitt "enastående" inte behöver betyda samma sak. Jag har läst allt Oscar Wilde har skrivit, så jag var ju säker på att det här var boken han (och hans vänner), om det nu var de som skrivit denna bok, velat skriva men inte vågat försöka publicera under sina rätta namn. Och att stilen skulle vara sådär klipskt och kvickt Wilde-ish blandat med hans förmåga att skriva otroligt vackert och att han här skulle kunna skriva utan skygglappar om homosexuell kärlek och sex.

Så var det inte. När jag började läsa den kände jag direkt att även om det inte skulle vara Oscar som skrivit den så var det säkerligen någon som kände honom och hans kvickheter. Redan på första sidan kom detta: "...och trots att amatörers framträdanden är en av den moderna civilisationens plågor..." som kändes... mycket Wildeskt. Jag uppskattade verkligen början. Det var kvickt och roligt och rentav sexigt hur han trånade efter den tjusige pianisten René Teleny som var på scen. Hur hans erektion bultade bara av att se denne man spela piano. Men det gick snabbt utför. Tydligen hade de två någon slags telepatisk kommunikation som kändes väldigt... jag vet inte, lite tramsig, men...

Berättelsen är skriven som en dialog mellan Camille, den man som trånade efter Teleny, och en man som Camille verkar ha haft ett sexuellt förhållande med. ...och jag antar att det är därför den där telepatin kom in. För att Camille skulle kunna se vad Teleny gjorde även när han själv inte ens var i samma hus. En allvetande berättare skulle ha gjort detta mycket mindre konstlat. För just dialogen känns ofta konstad. "Pratar man verkligen såhär!?" tänker jag. Trots att han gör en massa utläggningar känns dessa... inte riktigt... organiska, var jag på väg att skriva.
Jag har inte läst hela boken, bara halva ungefär och jag känner att... jag satt på tåget och rodnade och fnissade nervöst när jag började läsa den. Inte av upphetsning, utan för att det kändes som att jag råkat hitta något manuskript några fnissiga ynglingar (jag tänkte först att romanen kanske hade kunnat vara skriven av en kvinna, men sedan kom en sexscen där en kvinna tyckte att det var skönt att bli rammad i livmodertappen, så... nej) hade lämnat efter sig. Viss humor kändes ganska pubertal (åh nej, tänk om hon hade fått se min fullmåne!) och... ja.

Dessutom har jag inte fått en enda bögsexscen. En massa hetero. Lite lesbiskt, vilket förvisso var fint eftersom dessa damer brukar bli bortglömda... även om de tydligen var ruggugglor i en bordell. Och så en heteroscen som jag tyckte var väldigt obehaglig och våldtäksliknande.

Men. Men, men men. Det var lite roligt hur mina förväntningar blev krossade. Det är roligt att läsa boken, jag menar; "den blinde kärleksguden". Han kallar. Sin dase. För. Den blinde kärleksguden. Vad fan är mannens problem? Och jag känner under läsningen att... hade verkligen Oscar Wilde formulerat sig så? Jag kände liksom inte igen hans stil särskilt mycket alls. Jag vet inte. Men det är det som är lite spännande. Och, Oscar or not, det är roligt att ta del av en så pass tidig erotisk roman om kärlek mellan män. Definitivt en raritet.

Och kanske blir del två bättre, den är ju som sagt inte utläst än. Jag hoppas på mindre pubertal humor, mindre hetero, mer homo, mer homosex, mer skönhet (även om jag gillar groteskerier också) och... ja. Än är det inte försent.