Angående Travesti av Mircea Cărtărescus

Jag har börjat läsa den och är alldeles, alldeles förtrollad av språket. Språket är verkligen fantastiskt vackert och en ren njutning att inmundiga. Men. Samtidigt känner jag ibland att handlingen... jag vet inte, jag gillar böcker där även det sätts vikt även på det till synes bagatellartade, men så känns det ibland att berättarjaget bara sitter och hjärn-runkar över hur annorlunda och intellektuell och ensam i allt detta eftersom alla andra är så ytliga och banala när han själv är så otroligt äkta. Jag vet inte. Jag kanske har missuppfattat detta, eller så ska det fylla en funktion.
Det ska bli spännande att se.

Åh, Petronius, Petronius!

Jag har bara läst hälften av Hugh Sykes Davies surrealistiska verk Petronius, men känner mig redan alldeles frälst och vill citera det mesta. Den är, än så länge, alldeles underbart skruvad och känns som någonting jag hade kunnat skriva om jag ätit Stilnoct och bestämt mig för att inte sova på dem. (Vad lustigt ändå. Jag läser en bok av en Davis och därefter en av en Davies, och båda är böcker där jag finner karaktärsdrag från mitt eget skrivande, trots att böckerna skiljer sig väldigt mycket från varandra.)
Ja. Så. Det handlar om... Petronius. Som vandrar omkring. Och ser och upplever märkliga saker. Han blir vettskrämd av en örnfjäder som singlar ner på marken, han rycker i princip på axlarna åt underligheten i det faktum att en "dåres" mun egentligen är solnedgången - istället sitter han och njuter av synen, hänförd. Han hittar inga järtecken så han bestämmer sig för att skapa dem själv. Han tycker att varningsskyltar är för negativa, så han försöker liva upp dem lite, konsekvenserna gör att han bestämmer sig för att "aldrig befatta sig med varningsskyltar igen".

Lille Petronius

"Den gamle mannen insåg sitt misstag och gav sig i kast med andra metoder till avrådan. Han svimmade. Han lade sig på vägen där han förvreds av epilepsins mest fruktansvärda spratt. Han lutade sig över en grind och kräktes blod ända till gräset blivit alldeles hoptovat: stötte en spetsig flintsten i pannan: delade sina fingrar med en trädgårdskniv så att de blev till varsin liten hand, och delade återigen fingrarna på dessa till mindre händer, och så vidare ända tills han var i besittning av flera tusen händer och tiotusentals fingrar. Men Petronius förblev oberörd [...]"

Herr Hugh

Bara förordet gjorde mig alldeles upprymd. "Till dem som fann nöje i Milton och Thomsons Seasons när de gick i skolan: till dem som Shakespeare inte var bortkastad på: till dem som en gång tyckte om Shelleys tidigare dikter [...]" "Till dem som håller med Coleridge om att vetenskapen och inte prosan, är poesins verkliga antites, och som förmår upphäva sin misstro." "Till dem som besväras av sömnlöshet, och speciellt till dem som lever ett oönskat liv när de sover, och stiger upp efter vilan utan att ha fått återhämta sig med svetten efter nattens fasor fortfarande klibbig i pannan." Och så vidare. Underbart.

Uppdatering: Nu har jag läst ut den. Min uppfattning har inte ändrats. Jag vill äga boken. Och jag vill läsa mer surrealism. Och Satyricon. (Dvs, namnet Petronius förde tankarna åt det hållet. Inte för att jag inte ville läsa den innan. Det är en skam att jag inte gjort det än. Jag är inte en sådan som tycker att det finns böcker "man ska ha läst", men det är en bok som jag tycker att jag ska ha läst.)

Instinktivt gillande

Ibland hittar man sådana böcker som man rent instinktivt vet att man kommer att älska. Och ofta, när jag hittat en sådan bok, skjuter jag upp läsningen - jag måste läsa den vid rätt tidpunkt - när nu den skulle infalla, jag blir lite skrämd så att säga, jag måste göra boken rättvisa och andra dumheter.
m/s Tiden av Fredrik Ekelund är en sådan roman. Motståndets estetik av Peter Weiss är en annan, och nej, jag har fortfarande inte läst den. Båda är, för övrigt, tjocka, röda och med vit text på framsidan.

Hur som haver. "En sommarkväll på författarens balkong, de som på 70-talet jobbade tillsammans i Malmö hamn - Donald, Stravinskij, Fjorton, Norrköping, Kocken, Kjell-Erikus och Jins visslare. De äter av Kocken omsorgsfullt lagade gryta, dricker gott och samtalen börjar flöda. De andra arbetskamraterna, hamnarbetarstrejken, Marx, språket - allt avhandlas. Inte minst arbetarförfattaren Gösta Larssons liv och författarskap." Det är vad det står på baksidan, och det var det som lockade mig. Och nu har jag börjat läsa den, och jag, som hade så höga förväntningar, är ännu inte beskriven.

För den verkar fantastisk. Karlarna pratar i mun på varandra och ibland kommer någon med någon lärd utläggning för att bli avbruten på någon som frågar efter mer sill, eller någon som säger något på grov malmöitiska. Redan på sida tjugoett känner jag att, fan, detta kommer bli fantastiskt. Hör på detta:

"Någon vill vara Historiemaestro:
-Almgården hette den innergård på Bastiljen mellan yttermuren och den inre fästningen, det...
Någon annan bryr sej inte:
-Jag såg han på första maj, Folkets Park. Nya skor, faktiskt, men plastpåsen hade han, som alltid. Nu med skånska flaggan på.
Maestron framhärdar liaväll:
-...var kanske världshistoriens största antiklimax, 14 juli 1789, sju fångar satt darr, fyra psykfall, två tjuvar och markisen de Sade.
-Sade de det?
-Jag har en syssling som heter Berlin.
-Sku' du ente ha'tt en markis här istället för parasollen?"

Eller detta;
"-Vem spelar fotboll på skolgården?
-Wer reitet so spät durch Nacht und Wind?"
...och inte förrän på nästa sida, efter bland annat pratet om Bastiljen, kommer det;
"-Es ist ein Vater mit seinem Kind. På flykt efter israeliska bomber."

Ekelund

Dessutom gillar jag att den utspelar sig (saj) i min hemstad, Malmö, nu känner jag mig nästan lite utanför, jag med min "rikssvenska" som folk har kallat det, haha! Jag känner närheten då, liksom jag gjorde när jag läste Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Och redan kort inne i boken, m/s Tiden, alltså, nämns "Tjyvaparken", som ligger ungefär tio-femton minuters gångväg från där jag bor.

... tydligen inte.

Det blev ingen bok utan kroppsvätskor som nästa läsning.
Det blev Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen av Bjørn Rasmussen. Men det går lika bra ändå. Jag är ju faktiskt inte känslig - i teorin.

Jag skulle läsa den tills på torsdag because universitetet, och finfint nog var det en bok jag ganska så länge har velat läsa. Det är en vackert skriven bok, poetisk och erotisk. Någon direkt tydlig plot finns egentligen inte: det är den unge mannen och hans förälskelse i den äldre ridläraren. Ett sadomasochistiskt förhållande. Starka känslor. Självdestruktivitet. Smärta, fulhet och skönhet. Håglöshet och outtröttlig energi samtidigt. Kort, koncist och stilfullt.

Rasmussen

Vertigoperversitet x 2

Nu har jag läst två av böckerna ur förlaget Vertigos "perversa paket". En mådde jag illa av i över trehundra sidor men kunde trots det inte avsky den, en älskade jag trots grymheten.

Hogg av Samuel R. Delany:
Äckel, smuts, pedofili, mord, våldtäkter, vidrighet, perversitet, grymheter, allehanda kroppsvätskor, infekterade könsdelar... en (dessutom väldigt repetitiv) bok som jag inte kan rekommendera någon jag känner att läsa. Egentligen. Men så finns det ju där. Det där som gör att jag inte avskyr den. Vad är det för något? Karaktärerna som har gjort det till sin grej att vara vidriga (i ett vidrigt samhälle, kanhända?)? Den märkliga, nästan kärleksfulla ömheten? Nej, jag kan inte rekommendera mina vänner att läsa denna bok. Den är svår att tvätta bort efteråt. Men du som är härdad, luttrad och som liksom jag alltid testar sina gränser kanske vill dras med i det höga tempot och den vansinniga berättarglädjen mitt i allt äckel som är Hogg.

Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop:
Varför älskar jag en bok så ondskefullt pervers, så brutal, så grym som denna - om en kvinna som driver en barnbordell? Jo, på grund av skönheten som skiner in som en solstråle genom persiennerna. På grund av det utsökta språket. På grund av miljöerna - revolutionens Frankrike med sin paradoxala skönhet och smuts. På grund av en underskön hermafrodit.
Markis de Sades ande genomsyrar berättelsen.

Ett ordens konstverk

Jag hittade boken Vid Grand Central Station där satt jag och grät av Elisabeth Smart på en second-handaffär för tio kronor och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Den var beskriven som en kärlekshistoria som förflöt "som en feberdröm", och det var just ordet feberdröm som fick mig att bli intresserad, även om jag varken var särskilt förtjust i titeln eller går igång på böcker om unga kvinnors förälskelser till gifta män, som boken alltså handlar om.
Egentligen spelar det inte så stor roll vad boken faktiskt handlade om, det märkte jag när jag började läsa den. För språket är helt fantastiskt, det är det som gör boken så otroligt läsvärd, det är det som gör boken till ett ordens konstverk, det är estetik klädd i prosa. Den är alldeles full av fantastiska formuleringar som gör att man bara dras med i den till synes tunna, oansenliga boken.

Två utdrag:

När vi var ute och körde på kvällen berättade han för mig, lika opersonligt som om det var en debatt i radio: "En pojke med gröna ögon och långa ögonfransar, en som jag aldrig träffat förut, tog mig med sig in i ett rum innanför en konsthandel och älskade med mig, och i två veckor gick jag omkring och kom ihåg numren på busskonduktörernas mössor."

Illvilliga gastar visar sig vid de svarta fönsterrutorna, utan att låta sig skrämmas av fönsterkarmens bleka kors, ty nu går Jesus på en annan planets vatten, och det är bara historia som blöder ur hans gamla sår.

Elizabeth Smart

A clockwork orange

När jag besökte min vän i Hjo läste jag A Clockwork Orange av Anthony Burgess (som behållit sin originaltitel till skillnad från en äldre version kallad En apelsin med urverk... en äldre version av boken alltså, inte av Anthony) översatt till svenska, själv har jag den bara på engelska och jag var mycket nyfiken hur det skulle gå att översätta ett sådant verk. Och nog blev jag imponerad, alltid! Jag älskar verkligen den boken och den fungerade utmärkt på svenska. Dessutom har den en liten ordlista i slutet som beskriver hur de översatt de ryska orden till ryskinspirerade svensköversatta slangord. Väldigt rolig läsning! Inte boken alltså. Listan. Hur orden översatts. Boken är bra, bra, men rolig... ja, ibland. Obehaglig och rolig.

Utgåvan jag äger.

Något nytt

Jag köpte en diktsamling på Stadsmissionen idag för att den hade en så otroligt märklig titel. Frånvarande ur samma stim av bläckfiskar. En Mattias Forshage hade skrivit den. Titeln hade kunnat vara fruktansvärt pretentiös, men nu kändes den ändå inte det. Jag tror det var tack vare bläckfiskarna. Jag tycker om havsdjur. De dikter jag hunnit läsa har varit ungefär lika mysigt märkliga som titeln.
Som den här. Den heter Det allegoriska insektskåpet :

Varje låda man drog ut i det stora tunga insektskåpet hade ett likartat innehåll, genom glaset såg man ett pedantiskt litet arrangemang med en askkopp, en pipa och spridda småföremål; speglar, torkad svamp, renlav, små träd från modelljärnvägar, osv, men alla var olika, var och en skulle gestalta en viss tobaksort som därmed visade sig gestalta ett visst sinnestillstånd.

Fantastiskt

Ytterligare en tematrio

Från Lyran. Om resor. Hon skriver:

Berätta om tre böcker som ni förknippar med resor.

1. De vilda detektiverna av Roberto Bolaño - såklart! Det reses otroligt mycket i den boken. Titelns detektiver reser och letar efter Césarea, en försvunnen äldre poetissa. Och dessa detektiver, poeterna Ulises Lima och Arturo Belano, reser mer än så. De reser och reser och reser. Otroligt många människor har sitt att säga om dessa excentriska män. Vilket förmodligen innebär att det finns en vild detektiv beredd att söka upp dessa nästan mytomspunna herrar. En alldeles, alldeles, alldeles jätteunderbar bok. Språket. SPRÅKET.

2. Kapten Corellis Mandolin av Louis de Bérnieres är som en enda lång resa i tid och rum, man träffar massor av människor, man lär inte känna alla på djupet men alla har de något att säga. Även om slutet inte var riktigt min kopp te är det en helt underbar roman med ett otroligt stilfullt språk.

3. Svartvintern av Marianne Cederwall får mig att vilja resa. Egentligen får alla böckerna i den serien mig att vilja resa, men speciellt Svartvintern eftersom jag vill åka långt upp i Kiruna och bo i en liten stuga och bara koppla av när stadslivet blir för jobbigt. (Det vore underbart. En lägenhet i en stad och en stuga i skogen/vid havet). Cederwall har en underbart kreativ fantasi, böckerna är så fyndiga och speciella med härliga karaktärer (min favorit är Hervor, Lapplandshäxan). Jag blir nästan avundsjuk! Jag vill också skriva så att Sverige (Gotland och Lappland i Cederwalls fall) känns exotiskt!

Roberto Bolaño

Roberto Bolaño är fantastisk. Hans språk är något alldeles extra, det har ett helt onaturligt naturligt flow... han var en riktig språkakrobat. De vilda detektiverna var något av det absolut bästa jag läst och hans diktsamling Det okända universitetet innehåller så många underbara formuleringar att jag blir alldeles till mig. Därför är jag lite nervös över att läsa 2666. Jag köpte den ändå för flera månader sedan, men jag är rädd att förväntningarna är för höga. Jag har många sådana böcker. Som verkar så bra att jag inte vågar läsa dem. Inte bara för det med förväntningarna, utan "tänk om jag inte läser boken vid ett tillfälle som den förtjänar, tänk om jag är för trött eller för...". Men snart, Bolaño.

Isak & Billy

Jag fick ganska nyligen tillbaks Isak & Billy (Kristofer Folkhammar) av min goda vän Nenny som, liksom jag, tyckte om det poetiska språket som enligt mig är lättflytande och samtidigt flyktigt.

Isak & Billy är en melankolisk historia, dyster men vacker. Det finns något djupt rörande över Isak. Han är fylld av ångest och självförakt. En man som behöver bli omhändertagen, älskad, då han verkar ha svårt för att älska sig själv. Och så finns ju den "perfekte" Billy, Isaks pojkvän. Social, vältränad, det går alltid så bra för honom. Och det kommer alltid att gå bra för honom. Vad som händer. Det är det som är så sorgligt: det kommer alltid att gå bra för Billy. Men hur kommer det att gå för Isak? Hur kommer hans liv fortlöpa? Kommer han att fortsätta vara melankolisk, självföraktande, ångestfylld?
Jag skulle vilja vara Isaks vän. Och försöka, även om andra, inklusive Billy, försökt. Försöka få honom att förstå sitt värde.

Så här skrev SvD om boken:
Kristofer Folkhammar lyckas bra med sitt nyansrika och blottläggande studium av ett förhållande där kärleken är allt annat än lätt eller självklar, eller kanske ens äkta.
Snyggt. Det kan jag verkligen hålla med om.

Jag tänker mig figuren i rosa vara Isak. För han ser ledsnare och lite tjockare ut.

Och så ett vackert citat: En natt pratar han med honom tills hans tal går in i hans. Hans sorg och hans tvivel. Hans blödande hjärta. Han vet precis.

Med livet framför sej

Hur ofta kan man egentligen på rak arm rekommendera en bok hur varmt som helst efter att ha läst mindre än 30 sidor? Det har inte hänt mig ofta såvitt jag vill minnas, men det var i vilket fall så när jag började läsa "Med livet framför sej" av Émile Ajar (eller, ja, Romain Gary var det ju egentligen han hette) för någon dag sedan. Språket. Språket!! Jag blev road, fascinerad och imponerad och ville skriva ner citat hela, hela, hela tiden. Huvudpersonen, den lilla gossen Momo (en "horunge" som bor hos den ex-prostituerade madame Rosa), var helt underbar med sin barnsligt oskuldsfulla och samtidigt gammal-världsvan-farbrorsaktiga jargong. Vissa formuleringar fick jag läsa om flera gånger för att greppa hur härliga de var. Titta bara!

"Juden ifråga träffade jag aldrig, ty madame Rosa gömde honom. Dom hade lärt känna varann när dom av misstag inte blev utrotade i det judiska vårdhemmet i Tyskland, och då svor dom på att ingen mer skulle få tag i dom. Juden satt nånstans i ett franskt kvarter och tillverkade falska papper som en galning. Tack vare honom kunde madame Rosa precis som alla andra människor visa upp papper på att hon inte var sej själv. Hon sa att dom där papperna var så äkta att inte ens israeliterna kunde bevisa nånting mot henne. Fast förstås kände hon sej aldrig riktigt säker, för det gör man ju inte förrän man dör. Här i livet är det rena paniken."

Vilken språklig fantasi! Dessutom har Momo ett paraply vid namn Arthur, och det borde väl egentligen räcka för att boken ska vara utmärkt. Läs för sjutton!