Ur Paulo Coehlos Djävulen och fröken Prym:

När Leonardo da Vinci skulle skapa denna målning ställdes han inför en stor svårighet. Han måste måla det goda i Jesus och det onda i Judas, vännen som bestämmer sig för att förråda honom under måltiden. Han avbröt arbetet när han hunnit halvvägs, för att återuppta det först när han lyckats hitta de rätta modellerna.
En dag när han satt och lyssnade på en kör fick han i en av de unga männen se den fulländade bilden av Kristus. Han bjöd honom till sin ateljé och tecknade en mängd studier och skisser.
Tre år gick. "Nattvarden" var nästan klar - men da Vinci hade ännu inte funnit den idealiske modellen för Judas. Kardinalen, som hade ansvaret för kyrkan, började pressa honom och krävde att han snart skulle färdigställa muralmålningen.
Efter många dagars sökande fann målaren en ung, trasig, försupen och i förtid åldrad man liggande i rännstenen. Han bad sina medhjälpare att föra honom till kyrkan, för han hade inte tid att göra några skisser.
Tiggaren bars dit utan att riktigt förstå vad som hände. Medhjälparna höll honom på fötter medan Leonardo da Vinci avbildade gudlöshetens, syndens och egoismens drag som var så väl tecknade i det där ansiktet.
När han var klar spärrade tiggaren, som hunnit återhämta sig en del från sitt onyktra tillstånd, upp ögonen och lade märke till målningen framför sig. Och med en blandning av förvåning och vemod sade han:
"Den där målningen har jag sett förut!"
"När då?" frågade da Vinci förbluffad.
"För tre år sedan, innan jag förlorade allt jag ägde. Jag sjöng i en kör på den tiden, mitt liv var fullt av drömmar och en konstnär bad mig att stå modell för att han skulle måla Jesu ansikte."