Tonårsbögar och lite sådant

Jag vill läsa fler ungdomsböcker. Det verkar så himla populärt nu, dessutom. Välskrivna ungdomsböcker. Jag förlitar mig på min syster, som är sjutton år gammal och faktiskt tar sig tid att sålla. Jag har henne att tacka för att jag har läst bland annat David Levithan som skriver jättecharmiga ungdomsböcker. Vore det inte för henne skulle jag inte ha känt igen hans namn och köpt hans vuxenbok The Lover's Dictionary. Som jag för övrigt gillade en hel del, den handlar om ett förhållandes uppgång och fall i splittrad kronologi, och det enda man får veta om paret är i princip att den ene är en man och den andre kanske dricker lite för mycket. Intressant drag.

Men i alla fall. Levithans ungdomsböcker handlar ofta om homosexuella grabbhalvor i high school-åldern. Och gör de inte det innehåller de i alla fall en eller ett par sådana. Och så kommer man till en författare min syster är lite nyfiken på. En författare som jag äger flera böcker av. Dennis Cooper. Även han skriver böcker om eller innehållande gayynglingar. Inte sällan i high school-åldern. Nu är detta förvisso inga ungdomsböcker, men det är ändå roligt och obehagligt att jämföra dessa pojkars liv. Karaktärernas liv alltså. Jag kallar inte David och Dennis pojkar och jag vet inte mycket om deras liv.

Här är ett ganska slumpmässigt utdrag ur Ibland Bara Måste Man (tråkig översättning av Boy Meets Boy) av Levithan, den första bok jag läste av honom: Noah kommer ner och jag ger honom blomman. Han räcker över ett foto av en blomma. Den är vacker, klarare i färgen än en riktig. "Jag tänkte att den där skulle hålla längre", säger han och sätter den försiktigt i min bröstficka. Claudia drar sig tillbaka till ett annat rum. Noah tar min hand. "Nu hämtar vi Tony", säger han.
Det låter ganska oskyldigt. Och mysigt. Och enkelt liksom. Så som tonårsliv aldrig är, men borde vara, men något man inte förstår förrän i efterhand (och dessutom är det i slutet av boken så karaktärerna orkar nog inte ha en massa tonårsångest nu, för jag tror de ska fira någonting). Huvudpersonen och hans pojkvän ska ut på fest och ger varandra söta gåvor, sedan ska de hämta sin vän. Idylliskt!

Så tar vi ett utdrag från Närmare, den första bok jag läste av Cooper: Jag vet inte vad jag ska säja. Vi ligger i sängen. George har svimmat eller somnat. Hans röv ser ut som om nån har kört upp en granat i den. Han sa att han hade ramlat på lite glas. Jag täckte den med en filt så fort han slocknat. Jag försökte verka intresserad. Jag slöt ögonen och försökte göra mej en bild av Keith. Till och med då, när jag började fingerknulla honom, vilket är mitt favoritsex, hade jag lika gärna kunnat försöka täppa till ett läckage.
Inte fullt så idylliskt nu längre! Speciellt om man vet om varför unge Georges bakdel ser ut som den gör. (Ledtråd: En man med fantasier, som han då och då förverkligar, om att döda unga män, hade ett möte med George. Saker och ting missuppfattades och mannen trodde att George ville bli dödad, bedövade honom och började snitta upp honom, bakdelen först för att... ja, det tände väl honom. Hur som helst var det väldigt otäckt.)

Slutsatsen är alltså följande: Noah med blomfotot och George med uppskuren röv hade kunnat gå i samma klass. Nog för att ungdomar har olika liv, olik historia, men... ja. Djävlar i havet.

Titta på dem. Bara blicken avslöjar ju vem som är vem.