Svammel om en möjligtvis imaginär poetisk ådra

Så har jag anmält mig till ytterligare ett Poetry Slam på Moriskan i Malmö....trots att jag kände mig obekväm efter mitt första och hittills enda framträdande. Men temat var faktiskt skam, Poetry Skam. Så man kan ju trots allt säga att uppdraget slutfördes med bravur när målet var att skapa obekväm stämning. Så jag bestämde mig för vara lite förtvivlad och lite halvhysterisk sådär, jag ville göra mitt framträdande teatraliskt och från karaktärens, berättarjagets hjärta - även om dess reaktioner och utagerande kan tyckas over the top, överdrivet-
Desperat. För hen är den typen av människa.
Ett desperat rop, en desperat fråga, både till sig själv och den andre: Varför detta!?
Varför beundrar jag dig? Du ser ju säkert bara ner på mig för att jag känner starkt, för att jag dricker, för att jag tar mina och andras känslor på allvar, för att jag röker, för att jag älskar, för att jag känner, för att min livsstil skiljer sig från din, för att jag är annorlunda än du!

Varför är jag attraherad av någon som du? Varför kan jag inte sluta bry mig om dina åsikter? Jag som brukar vara så blasé och cynisk! Du föraktar mig säkert, men det borde ju vara jag som föraktar dig, osympatisk och känslokall som du är.
Men så finns ju människan, diktens "du"... Hen är så karismatisk och tilldragande, attraktiv med sin utstrålning och självsäkerhet att det är frukansvärt svårt och nästan omöjligt att göra det enda rationella för att inte bli sårad; tvinga sig själv att sluta beundra, se upp till, förälska sig i en sådan människa. Som ibland är brutalt ärlig och ibland kryptisk, svårläst, vad tycker hen om mig egentligen? Vad tycker hen om någonting? Varför döljer hen sina känslor när "jag" är så öppen med mina, som ett blödande sår...
Var du verkligen tvungen att ta mig med stormsteg och ockupera mitt medvetande?
Bräcka min kyliga fasad, stjäla en cynikers hjärta?
För det mesta kan känslor inte tämjas.

Det gick på under tre minuter, ändå kändes det som att jag gav så mycket av mig själv, mina känslor, även om det bara var dikt och skådespel. Det kändes som att det var jag som blottade min själ, trots att det inte var någon självbiografisk dikt. Ingenting gör folk så obekväma som känsloutspel. Det funkade i alla fall på mig.

Nästa gång är temat rekvisita. Rekvisita är roligt. Synd att jag är clueless.