Hembiträden och privatdetektiver

Jag har varit så trött på senaste tiden, främst på grund av efterdyningarna av influensa med en massa matthet och illamående som försummat läsningen. Och så har det varit lite (eller mycket, i alla fall för mycket) dramatik i min vardag, allt för en liten skitsak som blev uppförstorad till rent groteska proportioner. Jag är inte van vid drama. Och jag uppskattar inte drama. Så det har dränerat mig på energi, även om allt är löst och no hard feelings och allt sådant (och då var det ändå en grej som inte handlade om mig först och främst utan om någon i min närhet, men på grund av omständigheterna stod jag i händelsernas centrum).
Det är så fruktansvärt utmattande och jag hoppas det är slut på drama och obehagliga missförstånd och fjädrar som muterar till hönor för... åtminstone 2013, men hade jag fått välja vill jag vara utan sådant till 2113 för då är jag antingen död och begraven eller så gammal att jag inte bryr mig längre.
Men lite har jag hunnit läsa i alla fall. Och socialisera mig och fira nyår med skumpa, trevligt sällskap, goda drinkar och kindpussar a´la France.

Den första boken jag ska skriva om är Att smiska hembiträdet av Robert Coover, del av Vertigos "perversa paket" som jag gav mig själv i julklapp. Den var väldigt underlig. Jag tyckte om den. Den var drömlikt absurdistisk och cyklisk, fylld av ordvitsar, oväntat rolig. Någon kallade den "nästan beckettsk". Det kan jag hålla med om. Den handlar inte om något mer än Herrn, som vaknar (med erektion) efter en dröm om bland annat "något om en föreläsning över civilbestraffningen, vad som nu är kvar av den, och en mopp- eller hoppinventering...", märker att hans religiösa hembiträde med en vacker baksida har slarvat och måste ge henne och hennes bakdel en bestraffning. Smisk förstås. Och detta upprepas. Om och om igen. Nya drömmar, nya anledningar att smiska hembiträdet. Och detta är stor del av kortromanens charm. Den kändes mer absurdistiskt märklig än rent pornografisk. Det var roande. Jag vill gärna läsa mer av Coover, efterordet av Claes Wahlin ger mersmak. Och omslaget är sådär porrigt stilfullt.

And now for something completely different...
Jag fick Marian Keyes Hemligheten på Mercy Close i julklapp av mamma. Jag läser egentligen inte chick-lit men Marian Keyes är mitt undantag eftersom hon är så kvick och har med tyngdpunkter och svärta mellan all charm och komik. Så även denna gång. Romanen handlar om Helen Walsh, Keyes har tidigare skrivit romaner om alla hennes fyra systrar, så det var roligt att äntligen få läsa om den sista, den minst empatiska, och få lära känna henne (och hon var charmigare än vad hon hade utmålats i systrarnas ögon, men hon var fortfarande bitsk och skön). Hon lider av djupa depressioner (även Keyes har lidit av det, så hon vet vad hon snackar om), och minnen från självmordsförsök och piller och doktorer slinker in här och var. Jag gillade boken. Den hade kanske inte lika mycket flow och kvick charm som många andra böcker av Keyes, men den var fortfarande väldigt Keyes och lätt att fastna i.
Jag gillar snacket om depression, det blir en del igenkänning förstås, men samtidigt var det lite jobbigt att läsa eftersom mitt mående har varit lite upp och ner på senaste. Det var inte Marians bästa bok, men fortfarande väldigt läsvärd. Jag litar på Keyes, hon är stabil, lägstanivån är hög, och det är trevligt att både få le och bli upprörd och tycka synd om och sympatisera med.