Lite Gide-glorifiering

Inledningen till en gammal uppsats jag skrev om André Gides författarskap:

André Gide var en väldigt mångfacetterad person och författare, inte alltid helt lätt att få grepp om. ”Individualism- kollektivism, askes- sensualism, intellektualism- primitivism, egoism- självförnekelse, romantisk omåttlighet- klassisk behärskning, se där några av de motsatser som Gides personlighet omspänner och som gör intryck av att trotsa varje försök till en enhetlig tolkning” skriver Göran Schildt år 1946 i sin bok Gide och människan.
Under hela sitt långa författarskap var sanningen det André Gide främst strävade efter. Att förvränga eller dölja denna, hur obekväm den än kunde vara, var inte någonting för honom- utan vare sig självglorifiering eller överdriven självkritik erkände han sina styrkor och brister, sin ständiga ambivalens, sin politiska åskådning och sexuella läggning i en samtid där dessa frågor väckte stor kontrovers. Ett grunddrag hos honom var att aldrig någonsin svika sig själv.
Det var André Gide som myntade det berömda uttrycket ”det är bättre att bli hatad för den man är, än älskad för någon man inte är” och detta citat sammanfattar på ett bra sätt både Gides person och författarskap. Eftersom Gide styrdes av denna sanningslängtan men samtidigt under hela sitt liv förehöll sig ambivalent och kritisk till vad som egentligen var det rätta och riktiga i livet präglades hans författarskap av teser och antiteser. Hans böcker tycktes ofta vara försvarstal till olika livsåskådningar ända till slutet av dessa då han ofta tycks ändra sig totalt och istället förespråka åskådningen i frågas absoluta motsats.
Om romanerna speglade hans tankar speglade ofta karaktärerna honom själv och personer i hans omgivning på mer eller mindre uppenbara sätt. Vissa böcker har tydliga likheter med hans eget liv medan andra böcker är metaforer för hans själsliv och inre stridigheter. Därför innehåller många av hans romaner självbiografiska element trots att de är skrivna som skönlitterära verk.