Jag har varit väldigt trött på senaste, och då passar det ju bra med lite teveserier på youtube för att skingra tankarna och fixera dem på något som inte har med en själv och ens egen situation, bra eller dålig, att göra.
Först var det då den vackra och melankoliska Torka aldrig tårar utan handskar. Vad jag längtar efter att läsa böckerna nu! Och det trots min ofantliga HIV-skräck. Inombords-tårar och värk i bröstet, underbara karaktärer och sorg för de som var med på riktigt, de som fick se vänner, söner, älskare, syskon begravas. Kärlek och död, sorg och skönhet.
Så fick jag därmed smak för Jonas Gardell och tittade på De halvt dolda. Torka aldrig tårar utan handskar hade ändå många ljusglimtar. Lyckliga stunder. Men De halvt dolda hade en underliggande känsla av obehag, ångest och misär - från och med de första avsnittets första minuter kändes det som att en förbannelse vilade över huvudkaraktärerna. Som att det, på något sätt, vad som än hände, trots allt skulle gå käpprätt åt helvete.
Och nu tittar jag på Glappet, en serie som jag var för liten för att riktigt sätta mig in i när jag som sjuåring år 1997 såg delar av den på teve. Den är teatralisk, realistisk och orealistisk samtidigt. Saker som känns främmande när man tänker på sitt tonåriga jag, saker som känns alltför välbekanta när det kommer till ens tonåriga jag. Var sofistikerad. Var sval. Var samtidigt förförisk, sensuell, sexig. Rolig, galen, vild. Det som spelar roll är att männen åtrår dig. Ha en önskan om självständighet, den nya kvinnan - men se samtidigt dig själv genom männens ögon. En rolig, galen, men samtidigt smärtsam serie som påminner en om den man en gång varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar