Jag kan inte skriva ordentligt, jag är bergtagen

Jag är så glad! Jag har äntligen läst den där boken jag har drömt (vackra) drömmar om två gånger; We have always lived in the castle av Shirley Jackson. Och. Alltså. Wow. Den var verkligen något alldeles speciellt. Stämningen var suggestiv, tryckande, febrig, neurotisk, eerie, som titeln. Det är hela tiden något som ligger och pyr och bubblar under ytan, något som vill komma upp - något som kanske egentligen inte uppenbarar sig heller, utan är kvar och trycker och skapar ett otroligt mysigt och behagligt obehag. Den var allt vad jag förväntade mig och samtidigt inte vad jag förväntade mig. Det kommer att ta lång tid att sluta tänka på det här. Jag rekommenderar den så varmt. Jag måste äga den.

För övrigt tänkte jag mig bokens båda systrar, Merricat och Constance, som två dockliknande varelser. Merricat som en sliten, hålögd, rufsig och lite smutsig trasdocka, Constance som en rosenkindad, ljuv, ljuvlig porslinsdocka. Och jag tänkte mig dem dessutom med så brittiska dialekter och i en miljö så engelsk att det nästan känns absurt att det är en amerikansk bok. Mitt huvud vägrade liksom inse det, trots att allt egentligen borde ha känts ganska amerikanskt.

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh no, said Merricat, you’ll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep!